Babyloss remembrance day

Idag är det internationella Pregnancy and Infant Loss Remembrance Day. Sista dagen i Pregnancy and Infant Loss Awareness Week, mitt i Pregnancy and Infant Loss Awareness Month. (Fråga inte mej varför det finns både en dag, en vecka och en månad för det.) 

Awareness och Remembrance - både för andra, för att öka insikt i hur vanligt missfall och spädbarnsdöd är och hur enorm kris och sorg det är  - och för oss som varit med om det, som ett tillfälle att stanna upp, ge dem rum, minnas och sörja dem, det som kunde varit.

Under veckan finns det en hel del program, påminnelser och inlägg - t.ex. en serie intervjuer på InstaLive med @zoeadelle. Kan kanske också hittas på sayinggoodbye.org. Lyssna på en om liv som barnlös efter missfall och misslyckad vård. Hög igenkänning...

Under dagen idag går en våg av ljus över världen, klockan sju på kvällen i varje tidszon, för de barn som aldrig blev till, aldrig fick komma hit eller kom men for direkt. För att minnas dem och sörja dem, och för att synliggöra hur många det är. Hur många som påverkas.

Kavalkad av barnlöshets-inlägg

Har dykt upp en mängd inlägg med olika barnlöshetsvinklar på senaste tid, och jag hinner inte riktigt skriva om dem alla, så det blir nu istället nån form av samlingsinlägg av dem...

Det första inlägget går främst in på fertilitetsvårdens mentala bitar, även om där också finns lite praktisk fakta och lite historik... Hedelmöityshoidot vievät toivon pimeälle puolelle målar en bild av de tunga processer som fertilitetsvården utgör, i den ständiga växlingen mellan hoppet och förtvivlan... ”Monet hedelmöityshoidoissa käyvät naiset kokevat hoitojakson raskaana ja synkkänä ajanjaksona, jossa toivo ja epätoivo kietoutuvat tiheästi toisiinsa.” Upplevelser av sämre värde ryms med, liksom känsla av att processen förändrar en, definierar en. Och jag känner igen tanken om att kunna släppa och ’ge upp’ först när känslorna inför själva vården blir för starka, för motbjudande, och bara tanken på nya försök gör en illamående. En slänga till ”synnytystalkoot” finns också med på slutet.

Synnytystalkoot och nativitetsdebatten har också kommenterats i ett par fina kolumner, av Jenni Haukio i Seura och av Hanna Antila i Kirkko ja kaupunki. De skriver båda ur ofrivilligt barnlösas synvinkel, även om ju Haukio sen fick barn. Bägge mycket bra formulerade texter kring hur känslorna hos ofrivilligt barnlösa kan se ut inför enorma ramaskriet runt den låga nativiteten. Något jag ju också kommenterat här ren ett antal gånger... Jenni kommenterar bl.a. att alla ju faktiskt inte kan påverka hur många barn de får - om några alls, med orden ”Kun toive lapsesta on täyttänyt sydämen vuosikausia saavuttamatta, voivat syntyvyyteen ja ”synnytystalkoisiin” liittyvät kommentit loukata syvästi, koska päätös lapsiluvusta ei suinkaan ole jokaisen perheen oma päätös. Kaikki eivät saa valita.” Just exakt så!!

Hanna är ofrivilligt singel och livssituationsbarnlös. Hon skriver att hon i nativitetsdebatten känner sej som en del av ett samhälleligt problem, och poängterar den onyanserade och otrevliga debattstilen i sammanhanget. Hon tar också upp den ytterst positiva aspekten i att kvinnor har en helt annan sits nu än vi historiskt haft, inte är beroende av att ha en man och få (många) barn (för att något sku överleva). Att nativiteten sjunker är också ett framsteg för kvinnan, som får välja själv - men i och med att ofrivillig barnlöshet är en del av problemet, även för henne, poängterar hon ju att den goda utvecklingen ju inte är det vi heller enbart ska fokusera på. Huruvida folk får barn är en komplicerad samverkansprocess med flera faktorer, som borde synas i debatten om vi ska ha nån sån, anser hon liksom jag, och känner att vi onödigt blir stämplade och skuldbelagda i det nuvarande debattklimatet. Känslorna beskriver hon såhär: ”Minuun synnytystalkoojutut ovat kolahtaneet. Ei mene päivääkään, ettenkö tuntisi vähintään häivähdyksenomaista surua lapsettomuudestani. Pettymys, kiukku ja kateus, suru, katkeruus, koko skaala on tullut tutuksi.”

Sen har vi Yles satsningar på temat missfall, ett i artikelform med Annikas missfalls-berättelse, som också går att lyssna på här, och ett fråga läkaren-radioinslag med både fertilitetsläkare och barnmorska. Om vad ett missfall är rent konkret, hur det kan upplevas fysiskt och vilka de psykiska delarna kan vara. Och annat dylikt. Vikten av ett gott och empatiskt bemötande av vårdpersonalen plockades upp, både av journalist, läkare och barnmorska - ett mycket viktigt tema överlag i hela fertilitetsvårds- och barnlöshetsrumban, inte minst vad gäller missfall. En bit att gå där... Men bra att saken poängteras.

Och det sista orkar jag inte kommentera - det finns så mycket att säga om det - utan lämnar bara här det för den som är intresserad av detdär med jämlika rättigheter till vård, ur t.ex. singlars och samkönade pars synvinkel - Kenelle lapsettomuushoitoja julkisin varoin?

Antingen är man gravid eller inte

Autismspektrumstörningar är inte så rättframma och kategoriska, meddela en föreläsare idag. (Mängden och styrkan i olika symtom är det som bestämmer om man får en diagnos eller inte, och gränsen mellan har och har inte är rätt godtycklig.) ”Det är inte som med graviditet”, sa hon. ”Antingen är man gravid eller så är man inte.”

Min första reaktion var att måst man nu, av alla saker man kunde ta som exempel, ta just graviditet? Suck... Antingen är man eller så är man inte, och jag - jag fastna på detdär inte. Great, kiva. Tack för att du påpeka. (Nå, nu vet hon ju inget om nå barnlöshetsgrejer, men man kanske liksom kunde ta ett annat exempel, när det ju nog finns...)

Och sen på vägen hem, långt senare, konstatera jag att ja - är det nu sen så rättframt det heller...? Det finns missfall, kemisk graviditet, tuulimuna... Ett plus är ett plus, säger många, men nej - not quite. Ett plus är ett kanske, ett hopp. Man tror man är gravid, man hoppas att det isåfall håller, men man kan inte vara säker på nåndera.

En påbörjad graviditet är aldrig riktigt säker. Ett plus kan vara bara kemiskt, ett embryo kan sluta leva, en graviditet kan avbrytas i vilket skede som helst av dom många månaderna den borde hålla för att barnet ska få bli till. Så tja, antingen är man eller så är man inte? Kemiskt är inte på riktigt. Tuulimuna är inte på riktigt. Så nej.

Eller kanske nog. Man är eller så är man inte. Det är bara man själv som inte vet om man är på riktigt, eller om det bara är kropp och graviditetstest som påstår så. Fint trevligt plus på test och starka symtom som håller tron och hoppet uppe. Sen säger ultran i värsta fall att haha, trodde du ja. Shit happens, inte var du heller. Tuulimuna.

Nu har jag inte själv råkat ut för just det, men har vänner som har. De kemiska graviditeter som jag antar var orsak till de två svagare plus jag fått på test var ju inte heller på riktigt en graviditet (inte gravid) även om jag trodde jag var gravid. Sen hade jag den gången jag var gravid, på riktigt, ända tills embryot sluta leva, och jag en vecka ännu trodde, fast...

Så det finns nog en aning subjektiv osäkerhet i antingen eller här, även om det säkert är en rätt så kategorisk och rättfram fråga ur medicinsk synvinkel. Ur den personliga vinkeln är dock den klara och kliniska faktorn inte det som väger tungt och är viktigt, utan den emotionella och individuella. Vilket inte alltid syns i vården, tyvärr.

Stora och tunga frågor, t.o.m. ner till den ”lilla” och ”enkla” faktorn är eller är inte.

Årsdagspåminnelse på fb idag

Facebook påminner mej om att för ett år sen hade min enda ”ordentliga” graviditet beräknat datum... (De andra två, ytterst svaga, plussen var antingen kemiska graviditeter eller väldigt tidiga missfall.) Needless to say kom ju graviditeten inte ända dit... En lovande början med så starkt plus man nu nästan bara kan få på test, mycket goda hormonnivåer på blodprov, och klara och tydliga symtom. Tidiga ultran ändra ju sen på det... Inga hjärtslag, och ett embryo som var en vecka efter i tidtabell. Avbrutet missfall i vecka 6. ”Inget här”, hann läkaren säga, innan hen sen nog hittade embryot, alldeles livlöst.

Och tårarna bara rann och rann. Där, direkt. Hela vägen hem. Länge efter.

Idag ser jag på allt det med distans. Med stort vemod, men faktiskt sgs helt utan regelrätt sorg. Tiden läker. Bearbetningen hjälper. Det är jättesorgligt att det gick så, att vården inte fick det resultat som jag hoppades på. Det är det ju verkligen. Men det är nåt jag måst leva med. Kan leva med. Och bra så. Livet är annat nu, och det är okej. Samtidigt känns det på nåt sätt bra att Facebook påminner om det som varit. Att det nånstans får finnas med. För det är det ju. Alltid nånstans. Alltid en del av mej, min historia och min verklighet.

Never in my arms, still in my heart

A part of me will always miss you 

Saknad som inte riktigt räknas

Idag är det allhelgona, och så smått börjar mängden av ljus på gravgården nu synas på avstånd i skymningen. Jag har ett ljus jag ska gå och tända där lite senare, för en liten kille jag hade förmånen att känna ett tag, och som jag ofta tänker på med saknad och värme. Mina mor- och farföräldrar har också varit i tankarna, med samma saknad och värme.

Men sen tänder jag nog också mina ljus, och skickar mina tankar, till dem som inte riktigt räknas. De som inte kom. Sorgen över försöken som slutade i missfall eller ”bara” negativt besked - den sorgen är ofta svår för andra att förstå. Att man kan sakna någon som aldrig funnits, sörja någon som aldrig ens blev till, eller vars liv stranda ren under de allra första veckorna. Men det är också en verklig sorg, en påtaglig saknad. Så - som tidigare år - tänder jag ljus även för dem. Inte lika stark saknad nu mera, men visst finns den där.

Jep, nu totalnegativt test

Vad var det jag sa... Där for det hoppet. Idag är testet totalt negativt. Inget kvar alls av nåt andra streck. Som jag ana. Måst nu här hålla mej uppe, jobb om en stund och fullt program sen ännu efter... Men det känns nog för jävligt. Helt onödigt med symtom och litet plus först också, tycker jag nu, för då höjs ju hoppet, helt i onödan, och så dimper man desto längre sen... Inget barn denna gång heller. Det blev ett missfall nu igen. Inte två utan ett tredje, eller hur heter det...? Suck.

Och småningom då också tvungen att ta funderingen kring hur jag gör nu...

Idag kunde du varit här

Inte så mycket att säga om det. Vårens positiva graviditetstest, som fick vara en glad och härlig graviditet (med en hel del symtom...) bara fram till tidiga ultran i vecka 7 (då läkaren konstatera att typen därinne hade slutat leva ren en vecka tidigare), skulle ha haft beräknat datum idag. Idag (eller här runtomkring...) kunde jag blivit mamma. Men det fick jag inte bli. Idag känns det ledsamt. Idag saknar jag dej, än mer än annars.

Jag kunde varit där...

Var på ett möte idag där en av deltagarna hade ett par dagar kvar till mammaledigheten. Klara det bra, men det påverka mej nog. Hon satt dessutom och massera magen en hel del, bytte ställning osv osv. Och rätt rakt i mitt synfält, så gick inte riktigt att undvika att se. Rätt vemodigt nog, måst jag säga... Lite styng i hjärtat. Och konstatera, även om det inte hjälper att tänka så, att jag kunde varit där nu. Inte riktigt i samma takt, men inte mycket efter. Tänker inte ofta på det, men det dyker upp ibland... Och med en gravidmage och snart börjande mammaledighet så nära inpå så var det ju nog oundvikligt närvarande i tankarna idag. Är närvarande i tankarna. Och vemodet hänger kvar. Sku gärna vara där.

42 berättelser om missfall

Den andra boken jag ville plocka lite citat ur heter Keskenmeno - Yli 40 tositarinaa. Med många skribenter, som delat sina berättelser om missfall. Berörande och sorgligt men också trösterikt och fint. Missfall är så ofattbart vanligt, fast det inte syns. Det är också så ofattbart genomgripande och skrämmande stort för dem som går igenom det, så det att det händer många är trots allt till väldigt lite tröst i den enskildas sorg. Samtidigt lättar det ändå lite att veta att man inte är ensam om att ha haft ett missfall, och om sina känslor kring det.

Kerttu Lähteenmäki som samlat in alla berättelser skriver såhär;  "Keskenmeno on musertavaa. Olen tarinoiden myötä todennut, että ihminen putoaa hyvin korkealta kovin alas ja vielä nopeasti saatuaan tietää vauvan menehtyneen kohtuun." Musertavaa är ett bra ord. Förkrossande. Och också bilden "faller väldigt högt ifrån väldigt långt ner och med fart" passar in på min upplevelse av missfall. Så mycket som går i kras just i den stunden man erfar att drömmen inte längre bär, barnet inte mera finns. Hjärtat, livet, drömmen, marken runtom, allting. Förkrossande. Min upplevelse och mina känslor delas av många av dem som delat sina berättelser i boken. Nedan några citat från dem.

Först lite kring själva graviditeten, barnet, och att förlora det; "Sain hetken pitää häntä kohdussani, nyt hänen paikkansa on hieman ylempänä: minun sydämessäni." / "Vaikkei raskaus ehtinyt kuin vasta alkuun, minulle se lapsi oli jo olemassa, häntä jo rakastin ja rakastan." / "Olo tuntuu tyhjältä. Sain rakastaa vauvaani vain niin pienen hetken, pienen mutta sitäkin kauniimman hetken. Kova kaipaus palaa usein, kaipaan niin..." Dehär citaten talar om saknaden, om kärleken och om längtan. Om tomheten, efter någon som än var så liten men ändå hade tagit en så stor plats ren, i hjärtat, i livet, i drömmarna och i tankarna. Om kärleken till den som fanns ett kort tag på riktigt, och sen fick flytta in bara i hjärtat och tankarna. Finns bara i saknaden. "Jag fick ett tag hålla hen i min livmoder, nu är hens plats lite högre upp: i mitt hjärta."

Sen lite kring delande och stöd; "Olin onnellinen, että niin moni tiesi raskaudesta, näin saatoin myös monelle kertoa tuskaani." / "Huomasin kyllä, että vaikka oli raskasta ilmoittaa keskenmenosta, sain kuitenkin sellaista tukea, että olin iloinen että olimme raskaudestakin kertoneet." / "Koen, että minulla on oikeus iloita ja nauttia hyvistä uutisista alusta pitäen. Ja toisaalta, jos jotain sattuu, minulla on myös oikeus surra ja saada läheisiltäni tukea." / "Minulle paras apu surutyössä ovat olleet ihmiset, joille on saanut kertoa kokemastaan ja jotka ovat jaksaneet kuunnella. Ihmiset, jotka ovat uskaltaneet ottaa yhteyttä." Och dethär är nu förstås citat som passar mej - andra tänker och vill annorlunda, och det är lika okej. Men för mej föll dehär rätt. Jag har känt som de gjorde - att det har varit lättare att få prata. Att även om det ju var väldigt tungt att bli tvungen att berätta om missfallet så gav det mej stöd och styrka att få prata om det. Och jag tycker också att jag har rätt att både glädja mej och sörja - öppet om jag så väljer. Även för mej har den bästa hjälpen varit de personer som orkat finnas där, orkat lyssna, velat ge sitt stöd. Tack!

Sist lite citat kring sorg, och kring att gå vidare; "Varmasti aika parantaa haavat jotenkin, ikinä ei tämä unohdu, eikä tarvitsekaan, mutta suru varmasti muuttaa muotoaan." / "Pikkuhiljaa päivät lähtivät menemään. Oli kyllä rankkaa, mutta kyllähän se arki vaan vie mukanaan. Takapakkia otin aina silloin tällöin. Välillä huusin kurjuuttani niin suureen ääneen, toisinaan taas nyyhkytin hiljaa pimeydessä." / "Välillä jaksan hetkeksi unohtaa, välillä suru repii kappaleiksi." / "Antakaa itkun tulla kun itkettää. Hän oli teidän pienokaisenne. Älkää vähätelkö suruanne, vaikka joku sanoisikin, että hän oli vielä niin pieni." / "Surusta toipuminen ei omalla kohdallani etene lineaarisesti, vaan on parempia ja huonompia päiviä. Joka päivä en enää asiaa ajattele, mutta jostain saattaa yks kaks yllättäen tulla asia mieleen." / "Suru on monimutkainen prosessi ja se etsii vielä muotoaan. Toisina hetkinä olo on hyvä, toisina mustan musta. Koetan olla armollinen itseäni ja puolisoani kohtaan. Meillä on oikeus kaikenlaisiin tunteisiin, eikä kiire ole mihinkään." Och allt detdär är så sant... Detdär med att det kommer och går, ibland är lättare och ibland så nattsvart. Ibland är sorgen det enda man ser, och ibland finns den där knappt märkbar i bakgrunden. Inte nån lineär process nej, utan en bergochdalbana med mycket ojämna svängar. Ibland långt nere, ibland på säkrare och rakare mark. Bättre och sämre dagar. Eller stunder. Men - vi har rätt till alla de känslor som finns, och det är bra och viktigt att tillåta dem att finnas.

"Pelko menee ja tulee, mutta päivä kerrallaan. Ihmeelliseltä tuntuu, että selvisin tästäkin koettelemukselta, se antaa voimaa elämässäni eteenpäin. Vaikka yksi unelma murenee, niin elämä jatkuu. Nämä asiat ovat suuremmissa käsissä, elämä ja kuolema." Ja... Dethär är i större händer (vad man än läser in i det). Liv och död är inget jag kan påverka. Hur jag än hoppas och ger livet möjlighet så är det sist och slutligen helt utom min, och läkarnas, kontroll. Men även om en dröm dör så fortsätter livet. Ännu med hoppet om att barnet ska få komma, men hur det än blir med det så finns det ett liv ändå. Med eller utan - mamma eller inte - frågan kvarstår ännu. Och jag vet ju vad jag hoppas på. Men jag vet att jag kan gå vidare också om svaret blir inte.

"Tuulen henkäys poskellasi

on kosketus lapsen sen,

jota et sylissä pitää saanut,

kultahiuksia silittää,

kertoa kuinka paljon rakastat.

Mutta ajatuksesi hän kuulee,

kun kulkee mukana tuulen,

vapaa lapsi."

Missfall, med rätt att sörja

Har läst en del böcker om missfall här de senaste par månaderna. Lånat på bibban. (Skrämmande och ledsamt är att de böckerna verkar vara i flitig användning.) Ett par av dem vill jag ta upp lite saker från. Den första har titeln Missfall, med rätt att sörja, och är skriven av Pernilla Hjort, som själv har varit med om ett missfall. Dikterna som också finns med i dethär inlägget är från den boken. De kändes så fina att jag ville ta med dem. Boken lönar det sej nog att läsa.

Jag sitter här i ljuset
Allting är så lugnt
Fridfullt
Du ser inte mej men du längtar
Din längtan är så stor
Jag känner den
Jag sitter på min gunga och ser dig arbeta
Du går där och flyttar runt saker
Du tittar åt sidan och du tittar åt andra sidan
Jag sitter bara här på min gunga
Allt är fridfullt runtom mig
Du ser inte mig men du känner
Jag är alltid nära
Du vet fast du inte vet

"Vilken situation du än är i är graviditeten en omställning. ... Livet är påväg att förändras, det liv som du levt hittills blir aldrig vad det varit. ... Du känner dig som en del av ett större sammanhang. Men så tar det stopp. Hur ska du känna nu? Den stora skivan som just börjat snurra får ett hack och allt stannar upp. ... Omvärlden verkar inte förstå. Du har precis byggt upp en ny värld inombords. Ett liv växte där inne och du fick ställa om dig mentalt och fysiskt för att förstå detta stora mäktiga. Sen är allt över. ... En klapp på axeln och sen förväntas man vara som vanligt. Men allt är inte som vanligt. Du har burit på ett liv som nu stötts bort."

Det ovanstående citatet är just precis vad det handlar om, tycker jag. En omställning av så ofattbara mått, både då graviditeten börjar och då den sen tar slut alltför tidigt. Glädjen och förväntningarna som byts ut i sorg och förtvivlan. Och när allt tar slut vet man inte hur man ska vara, för det är för stort för att kunna sätta det åt sidan, men samtidigt är det inget som omgivningen direkt är beredd att ge plats åt. Så inget är som vanligt, men ändå förväntas det vara det. Man går vidare bara, och försöker pånytt - tycker folk runtom. Och visst, det gör man - sen. Men först måst man komma underfund med vad det riktigt var som hände, och hur man nu ska svänga sig efter de två tvära och motsatta omställningar som nyss hänt. Liv, och sen icke liv. Enormt.

Vad du tänker mycket
Varför tänker du så mycket?
Jag finns ju här bortom all oro
Jag väntar tålmodigt
Men ibland får jag inte komma - det är bara så
Jag gungar lite till, väntar, tittar
Jag känner din kärlek till mig, den är stor och vidsträckt
Kanske får jag växa - kanske inte
Det gör inget för mig
Jag bara är
Finns till

Så många chanser
Så många risker
Så många tillfällen
Jag tänker inte så
Jag bara finns
Kommer jag så kommer jag - det är det enda
Mitt varande är evigt
En stund är jag här
En stund är jag där
Så passerar jag en livmoder
Eller så gör jag det inte
Men känslor har jag
Jag finns och jag känner
Bara lite annorlunda
Jag är evig
Du är evig
Oroa dig inte

"Det är faktiskt bara du som vet hur det känns för dej. ... Du kan inte "känna fel". ... Hur som haver, äg dina känslor! Du får känna precis som du känner. Ingen kan tala om för dig att du ska sörja på ett visst sätt eller si eller så länge. Du måste få ta den tid din sorg tar. Många vittnar om att de bär med sig ett minne av det lilla livet - hela livet. ... När hela kroppen och själen är inställd på att den är gravid och så småningom ska föda ett litet barn så känns det ofta sorgligt och tungt att det slutade som missfall. ... Hur dina närmaste reagerar och hur mycket stöd du får av din omgivning är A och O för din egen bearbetning. ... Att vara med om ett missfall är att uppleva sorg. ... Du har förlorat ett litet liv. Men det är så mycket runtomkring som gör att sorgen kan bli så mycket större än många tror. Förväntningar och förhoppningar byggs upp. ... Det är inte bara ett litet liv som gått förlorat. Ni har börjat ställa in er på att förändra era liv - totalt. Så plötsligt tar det stopp."

Dethär är en viktig point - att var och en har rätt till de känslor hen har, till den sorg hen känner. Eller till att inte känna sorg, om det är så. Alla är vi olika, alla reagerar vi lite på olika sätt. Kamratstöd med andra som varit med om samma sak eller liknande visar på de stora likheterna, men också på de olika sätten att tänka och känna. Och det är okej, det är så det ska få vara, det är så det är. Så det som sku vara så viktigt är att både man själv och folk runtom en har tillit och tålamod nog att låta känslorna bara vara de dom är. Låta dem få finnas. Jag har rätt till dem, du har rätt till dem... Stödet från dem vi har runtom oss sku vara viktigt, men finns inte alltid där. Förståelse är svårt. Ändå - försök ge dig rätt att känna som du gör (oberoende av vilken din tunga situation är), och försök hjälpa andra (och dej själv) förstå varför du känner just så. Vad det är du går igenom och hur det påverkar dej. Tungt och skrämmande, I know...

"Det viktiga är inte att du gör si och så. Det viktiga är att du visar att du bryr dig. De som upplevt något jobbigt blir ofta sårade när de upplever att vänner försvinner. Gör inte det. Du gör mycket mer genom att bara finnas till hands, lyssna och stötta. Du behöver inte säga så mycket. Det kan räcka med att du frågar hur det går eller hur det känns. Den som har varit med om ett missfall mår ofta bra av att få berätta och prata om det. Lyssna bara. Eller sitt för all del bara tysta. Var inte rädd för tystnaden."

Amen! Det viktiga är att du/ni finns där. Utan att komma med råd och kommentarer, utan bara genom att lyssna och finnas till. Tillåta samtal om det tunga, men också om annat som motvikt, eller bara vara tysta. Du behöver inte fixa nåt, för det går inte. Det är inte vår sak att göra nåt åt nån annans sorg. Den finns, den går inte att ta bort. Och det är inte heller meningen. Men i sorgen behöver man stöd, närvaro och empati. Att fråga hur nån mår är ett bra grepp, tycker jag, för då kan den som får frågan själv bestämma hur mycket man säger, på vilket sätt man besvarar - och från svaret går det rätt bra att läsa ut hur samtalet just den gången ska föras vidare. På vilken nivå man rör sej just den gången. Hur djupt man går. Men frågan behövs. Eller, om inte frågan så åtminstone närvaron och stödet.

Glöm inte bort att sörja
Det är något som hör till
Jag ser dina tårar
Jag hör att du gråter
Ibland kväver du gråten
Gör inte det
Du får gråta, du får sörja, jag är inte liten
Jag är värd att sörja
Visst blev det inte
Men visst blev det
Jag finns - alltid i ditt hjärta
Men sen ska du släppa mig
Låt mig flyga som en ballong
För evigt på himlen
Jag flyger så gärna - högt, högt i det blå
Vi skulle ju inte ses
Inte med ögonen
Det var bara så
Visst ska du sörja
Jag blev, men jag blev inte
På en och samma gång
Allt kan vara olika
Allt kan vara som det är
Dina känslor är dina
Ha dem
Äg dem
Jag är

"Sorgen kommer och sorgen måste få komma. Den stannar och snor runt lite och pockar på. Men med tiden förändras sorgen och så småningom lär du dig att leva vidare, minnet av det som hänt kan till viss del finnas kvar resten av livet. ... Sorgearbetet kan ta tid. Kanske tror du att du gått vidare men så plötsligt träffar du kompisens barn och då kommer tårarna igen. Eller det datum då ditt barn skulle ha fötts kan vara en tung dag, för vissa. Men känslorna förändras och med tiden känner du mer glädje än sorg i vardagen. Då vet du att du är påväg."

Ja. Så är det. Sorgearbetet tar sin tid, men det går framåt. Saker blir lättare. I regel. Sen kommer stunderna när det dyker upp igen, som en spark i magen. Eller ett lätt vemod. Eller vaddetnuänär... Beroende på situationen. Beräknade datumet, det finns i tankarna, och det kommer säkert att kännas jättetungt sen. Sånger jag hör, andras barn på bild på Facebook, graviditetsnyheter, nån bild, nåt ord... Det finns mycket som får en att reagera. Inte alltid så starkt, numera oftare med vemod, men ibland dyker ju nog den gastkramande sorgen upp. Den med stora tårar, lock för halsen, kramp i magen och rivande saknad i hjärtat. Med tiden mer sällan, med tiden mindre intensivt. Och ren nu mer glädje än sorg i vardagen. Så ja, jag är påväg. Denna omgång.

Varför måste det vara någons fel?
Jag finns ju
Jag bara är och väntar
Jag sitter på min gunga och flyger högt upp i luften
Så fort jag tappar fart får jag ny
Inget är omöjligt tänker jag
Jag vill ju ändå dit
Jag vill komma till dig
Du drar mig till dig och jag vill det
Kanske finns det orsaker och hinder
Inget vi påverkar
I alla fall lever du som du lever och det ska du
Aldrig nånsin dömer jag dig
Räkna inte så mycket
Ingen dömer
Jag bara är
Jag blir glad av dig
Jag ser hur du försöker
Du anstränger dig för att allt ska bli bra
Det blir det
Det är det
Lyssna när jag viskar i ditt öra
Känn mina lugna jämna andetag mot din hud
Jag är här men ändå hos dig

"Precis som andra känsliga ämnen är det inget vi gärna tar upp i fikarummet. Vi väljer noga vilka vi eventuellt vill involvera i vår upplevelse. ... Men vi skulle kunna ta bort en del av pressen och stigman om vi var lite mer öppna kring en så vanligt förekommande händelse."

Amen igen. Klart att man inte tar upp missfall i vilken situation som helst och med vem som helst... Lite självbevarelsedrift lönar det sej förstås att ha. Men sådär i det stora hela så är jag nog för att våga berätta. Att svara ärligt på "hur mår du", då när det går. Missfall är hur jäkla vanligt som helst, jag känner säkert många som har haft missfall, och ändå vet jag om bara en liten del. För att det uppfattas som tabu. Och varför då!? Jag kan inte se nån som helst vettig orsak till den allmänna tabun i saken. Om en enskild person väljer att inte tala om det för att det är för jobbigt att berätta, det kan jag godkänna och förstå. Men att man i regel inte skulle kunna tala om missfall - det har jag inte förståelse för. Att missfall är en social tabu, det är inte ok.

"Tiden läker alla sår heter det. Och visst gör den det. Men att gå igenom ett missfall, för mej, var mycket större än jag någonsin hade kunnat tro. Det påverkade mej dagligen i många månader. Jag tänkte på den lilla och undrade vad som hade hänt. Än idag tänker jag på det med viss sorg. ... Det tog lång tid att komma över sorgen. En dold sorg. Vi gömmer oss och försöker glömma. Men varför? Det är ju så vanligt. Vi borde dela med oss av våra erfarenheter och stötta varandra."

Ja. Det påverkar. Mycket. Och länge. Hen finns i tankarna med jämna mellanrum. Och de tankarna och känslorna går ju säkert också många andra med. Så istället för att dölja och gömma borde vi dela och ge stöd. Få stöd. Kamratstöd av andra i samma sits är värdefullt, men det fungerar ju bara om man vågar dela, så att man hittar de andra.

Nu finns bara vi
Visst är det så
Högt upp i luften
Jag känner vinden
Jag känner dina hjärtslag
Jag vet att du längtar
Jag är bara här och ingen annanstans
Jag kan finnas och jag kan vara
Inget är omöjligt
Högt upp i luften
Någon ger mig fart och jag vet inte vem
Det spelar ingen roll
Jag älskar platsen där jag är
Jag gungar och känner vinden
Det kittlar i magen
Jag vill vara med dig
Men det bestämmer inte du och jag
Jag älskar stunden som är nu
Jag kan bara vara nu
Du tänker bakåt
Du tänker framåt
Jag är bara nu
Jag vill ligga därinne och höra dina hjärtslag
Jag vill vara någon
Men nu är allt som det ska
Jag är här och du är där
Inget annat kan ske just nu
Jag
Du
Vi
Visst finns det en morgondag
Vi tar den när den kommer
Någon ger mig fart och det känns tryggt och vant
Här vill jag vara
Tills det är dags
Mamma jag finns
Du har rätt att sörja

Dedär två sista raderna fick mej att börja gråta första gången jag läste dem. "Mamma jag finns. Du har rätt att sörja." Och hur man än tänker med dehär dikterna, skrivna ur barnets synvinkel, så tycker jag det är vackra bilder, och vackra tankar. Att hen ändå finns, på nåt plan. Om inte annat så i mina tankar och i mitt hjärta... Och då tänker jag inte bara på just det barn som nu inte fick bli till utan också på det barn jag hoppas får komma. Detdär med att man blir mamma i den stund man tänker sig att man ska bli det, och att barnet från den stunden finns där ute nånstans, i tankerymden. Just det barnet känner jag i dehär dikterna. Det som väntar på att kanske få komma.

Lite om mående, och sånt

En ledig vecka över. En vecka spenderad mest på landet, på egen hand. En vecka som framför allt varit väldigt skön, och väldigt välbehövlig. Jag har tagit en paus mest. En paus från tankar, från jobb, från känslor, från göranden. Har mest bara varit. Läst en massa, gått promenader i skogen, tagit det lugnt. Och jag har faktiskt njutit en hel del. Av att vara ledig, av att sitta ute, av solskenet när det funnits här. Av att känslan varit så pass lugn, så pass positiv och så pass tillfreds. Sen pendlar det ju som vanligt. Och det behövs väldigt lite för att känslan ska svänga och vara en helt annan. De senaste dagarna har igen varit tyngre, dystrare och mörkare. Jag har känt mej vemodig, sorgsen och allmänt såå less på alltihop. Ensam också. Känner mej inte ensam när jag mår bra, men gör det när jag mår dåligt. Sen så svänger det igen, småningom. Är ju van vid det. Ändå är det tungt när man är där nere i svackorna. Får ju bara acceptera det. Och vara förberedd på att de kommer. Andas lugnt, och ta en dag i taget. Idag har jag anat en svängning tillbaka till lite lättare känsla igen.

Och ja... Har suttit rätt mycket framför kakelugnen. Inte bara för att det där är varmt och skönt, utan också för att jag där har känt en närhet till dej... Skicka ju iväg brevet jag skrev den vägen, och även om jag vet att hen inte finns närmare där än annanstans - lika mycket i mitt hjärta överallt - så känns det just nu ändå som att jag där är insvept i värme - inte bara från kakelugnens glöd utan också från dej. Och det känns ombonat och tryggt och nära. Så just nu är det en tröst att sitta där. Just nu kanske jag behöver det. Så hur väl jag än vet att det verkligen inte ökar nån närhet så accepterar jag känslan och går enligt den. För att den känns bra. Också annars kan jag känna en närhet till dej emellanåt, men där är den så lätt att få tag i, på nåt sätt. Jag har accepterat att du inte kommer, och kan oftast tänka på det utan kraftig sorg, men det finns nog mycket vemod kvar i det iallafall. Och stor saknad. Så all känsla av närhet jag kan uppbåda känns just nu bra. Speciellt den varma och ombonade just där. Värmen har behövts här i kylan, men jag har liksom också behövt den rent mentalt.

Brev till barnet som inte är

Skrev ett brev här tidigare. Ett sorts avsked. Ett brev till embryot som inte fick fortsätta växa, till barnet som aldrig fick födas och komma hit till mej;

Till mitt barn som inte fick finnas

Älskade lilla vän,

Jag var så glad åt att äntligen, äntligen få vänta dej. När du visa mej med de småsmå symtomen att du fanns där blev jag lycklig. När plusset syntes på testet var det en av de härligaste dagarna någonsin! Den månad jag fick glädja mej åt graviditeten var så fin, så underbar. Jag sjöng för dej, hörde du det? Jag lät handen glida över magen, fast den inte ännu alls hade hunnit växa. Jag gladde mej såå åt att du fanns där! Älskade dej, fast du ännu bara hade hunnit börja din bana. Gladdes åt att du nu äntligen fanns där, växte, och sen sku komma till mej i december. Jag var glad!

När sen läkaren på tidiga ultrat uttala orden "det är nog tomt" sjönk mitt hjärta. Gråten och sorgen flytta in då. Han hitta dej, men alldeles för liten och utan puls. Inget annat val än att ta tabletterna som sku skölja ur dej därifrån, för du fanns ju ändå inte mera. Det liv du hade haft var över. Och jag lämnades kvar att sakna dej. Hur kan nåt så litet lämna ett så stort tomrum? Hur kan den kärlek jag kände för dej omvandlas? Jag älskar dej ju ännu, fast du försvann. Jag saknar dej, jag saknar dej! Du finns kvar i mitt hjärta, fast jag aldrig får uppleva lyckan att hålla dej i mina armar.

Så nu undrar jag - vart for du sen? Var nånstans finns du i rymderna? Existerar alla små liven som inte fick komma nånstans? Var ska jag söka efter dej sen? Hoppas i någon mån att du finns nånstans ändå, också nån annanstans än i mitt hjärta. Sku vilja kunna nå dej, sku vilja att du ser hur mycket du betydde för mej. Jag älskar dej. Mitt hjärta ropar ut i rymden - se hur mycket jag saknar dej!! Trösta mej, lilla du... Hittar du mitt brev till dej? Förstår du vad mitt hjärta vill säga? Jag saknar dej lilla, alltidalltid. Jag älskar dej. Hade hoppats få ha dej kvar, är vilsen i tomrummet utan.

Nu "skicka" jag iväg det. Elda i kakelugnen, och satt brevet med. Som symbolisk färdväg till himlen eller rymden eller vart jag nu kan tänka mej att det ska. Orden har ju nog säkert nått rätt ren, inom mej, i den stund de formulerades. Men nu släppte jag iväg dem rent konkret också, som en ceremoni. Vart de än sen far ut i luften... Och det var min ceremoni för dej denhär gången. Alltid kvar i tankarna, i hjärtat, fast du inte fick komma hit. Saknar dej.

Kontrolltestet var negativt

I enlighet med instruktionerna från kliniken gjorde jag ett graviditetstest nu efter att mensen slutat. Det var helt och hållet negativt. Så det betyder att livmodern nu är helt tömd, och att hormonnivåerna är på det normala nu igen. Som det ska vara. Inget som behöver åtgärdas. Bra så. Och ändå... Fånigt nog så ville jag inte göra detdär testet. Fånigt nog så kändes det ledsamt att behöva se det negativa resultatet. Intellektuellt vet jag att brabra, är precis så det ska vara, och "bara" att tuta och köra sen. Det kändes ändå sorgligt. Jag saknar dej.

Sömnbrist och sorg och så

Igår kväll igen en såndär jättetrevlig kväll med sorgen på ytan. Sov alldeles superdåligt (bara någon timme) natten före, så var helt snurrig av trötthet. Kändes svårt att fokusera blicken. Märktes speciellt när jag var ute på promenad och blev skrämd av alla fåglar som flög förbi, för jag hann inte se annat än nåt som rörde sig i synfältet. Annars också suddigt i periferin, och allt kändes surrealistiskt. Helt overkligt... Var inte riktigt närvarande. Upp till toppen av medvetandet flöt rädslan just då, medan jag promenera. Rädslan över att det kanske går likadant igen. Rädslan över att det ändå var jag som var orsaken nu till dethär missfallet, och att det därför alla gånger oundvikligen går på samma sätt igen. Fick ideligen lugna ner andningen, fick ideligen försöka sära armarna som jag omedvetet gång på gång knöt hårt i kors. Andas, och intala mej att det är rädslan som talar. Nackdelen är ju att det kan gå så. Det kan också gå bra, men det kan gå så. Så det är svårt att åsidosätta oron. Och just en sån stund får man nog inte tag på dendär känslan som jag annars har, att det går att gå vidare även om det inte sku lyckas. I stunder som den är paniken nära. Klara att hålla tårarna bara i ögonvrån när jag gick, sedan kom de väl hemma, gång på gång. Inte så mycket sovet inatt heller... Dessutom mensen, som säkert är en delorsak till alla de starka känslorna, och som höll mej vaken med illamående och konstiga kramper inatt. (Ifall jag sku ha sovit annars, vill säga...) Helt tydligt mer och värre än vanligt, så var nog kvar från "senast". En del av missfallet kommer först nu. Känns ju inte heller helt trevligt nej, även om det bara är så det ska gå när det gick såhär. Annat också som påverkar känslorna, så blev överlag en jobbig soppa. Och ändå bara att andas igenom vågorna och låta dem komma. Lättare igen sen. Tills nästa. Och nästa. Och nästa... Sen så småningom ebbande...(?)

Inlägg & tankar om missfall

Missfall var varit väldigt på tapeten de senaste veckorna. I mitt liv förstås, men också i övrigt. Dextras fertilitetsklinik hade en föreläsning kring upprepade missfall för ett tag sen, och efter den har medierna fyllts av olika missfallsinlägg. Det är bra att det tas upp, att det talas om. Och det är aningen lättare att ta till sig för omgivningen när det kommer sådär på håll, när det inte är nåt man behöver ge nån reaktion på. Att man som privatperson tar upp barnlöshet och missfall är mer problematiskt, för då möter folk en sen och vet inte vad de ska göra och hur de ska vara. Inte mitt problem direkt, men blir ju indirekt. Väljer som sagt ändå att tala, och att om möjligt lära nån nånting både om barnlöshet och missfall men också om bemötande och öppenhet. Viktiga frågor med behov av mer förståelse.

Dethär inlägget blir långt. Den som orkar läser. Det kommer att bestå av en hel del olika länkar kring missfall. Sånt som dykt upp nu, sånt som jag sparat från tidigare. Med citat från eller kommentar till. För den som kan tänkas behöva det. Eller bara om man är intresserad.


Och eftersom jag flyttat texten hit och dit för att få in hela långa inlägget verkar det tyvärr som att alla länkar försvunnit under bearbetningen, och jag orkar inte börja försöka få in dem i texten igen, så de kommer nu in som lista här under. Kommentarerna till vart och ett finns sen i samma ordning nedan i själva texten.

Radioinlägg på Arenan
Suomessa tutkimukset aloitetaan hälyttävän myöhään
Keskenmeno on traumaattinen kokemus
Kun plussatestistä alkaa painajainen
Tabu, josta naiset eivät puhu
Viisi naista kertoo keskenmenoistaan
Coping with a miscarriage
Why don't people talk about miscarriage
Tystnaden kring missfall är farlig

Först några inlägg från och kring Dextras föreläsning. I radion intervjuades en tidigare ofrivilligt barnlös samt en av Dextras läkare. Hoppeligen kan du ännu lyssna på det här på Arenan. På svenska. (21 dagar från idag, tydligen...) Mtv hade också ett par inlägg (åtminstone) efter föreläsningen, det ena mer kring den medicinska biten och orsaker; Suomessa tutkimukset aloitetaan hälyttävän myöhään, det andra mer kring det mentala, stödbehov; Keskenmeno on traumaattinen kokemus. Det är verkligt bra att Dextra sätter igång nya vindar kring undersökningar och behandlingar när det gäller upprepade missfall, med ny forskning och kunskap utifrån världen, så kanske också övriga kliniker här följer sen småningom... Kanske...? Med policyn nu att undersökningar görs först efter tre på varandra följande missfall så krävs det ju nog nån ändring tycker jag. Det är för mentalt tungt att inte göra nånting tidigare. En del prover är förstås dyra, men andra är lättare att göra. Framför allt för den psykiska biten sku det vara bättre att undersöka det ren efter två. Ren det är statistiskt väldigt ovanligt, så nån väldigt stor grupp handlar det inte om. Jag hör inte till den, och hoppas jag inte behöver göra det heller!! Ren ett missfall är tungt. I det senare inlägget kommenterar läkaren att ett missfall kan vara en verkligt traumatisk upplevelse (förstås för att då inte tala om flera...) och att det aldrig borde få vara bara en klinisk grej utan att psykiskt stöd också är viktigt. "Barnet har ren hunnit konkretiseras för den väntande mamman: det är inte frågan om bara en tömning av fostervävnad, utan en baby som aldrig fick födas." (Min översättning.)

Också på Yle finns ett inlägg utgående från Dextras föreläsning, med intervju av en av deras läkare, men de har också intervjuat Simpukka-föreningens viceordförande Minna Wikström. Hon var med om en foster som dog i livmodern innan de senare fick en dotter, och efter det ännu ett tidigt missfall. Kun plussatestistä alkaa painajainen tar upp både det medicinska och det psykiska. Läkaren säger t.ex kring det att vi i Finland hittills så ogärna undersökt orsaker till upprepade missfall att vi då glömmer att de mänskor som går igenom det har förlorat ett innerligt efterlängtat barn och att ovissheten om varför det (igen) gick så och om det kommer att hända igen är olidlig, och att det därför är viktigt att undersöka så tidigt som möjligt. Minna tar upp dethär med att bemöta, och konstaterar att det är svårt för många att möta en sörjande, men att det viktiga sku vara att bara finnas och lyssna, att inte stänga ute. Till den som sörjer vill hon säga att försök att inte bli bitter. Lättare sagt än gjort ibland, och det skedet finns säkert med ett tag, men därifrån behöver man sen nog försöka arbeta sig uppåt. Sen tillägger hon också att "En sak som jag ännu sku säga om missfall är tomheten. När personen är fysiskt och mentalt helt tom. Den tomheten behöver man sen så småningom fylla med liv." (Min översättning.) På intervjun med henne ser man att missfall är nåt man kan komma över, att livet går vidare, även om sorgen och saknaden alltid är närvarande där nånstans.

I januari hade mtv två inlägg kring missfall; Tabu, josta naisen eivät puhu och Viisi naista kertoo keskenmenoistaan. Båda bra inlägg, som jag då spara länken till, för att... Ja, för omutifallatt... Eller för att jag då ren med en kemisk graviditet hade en litenliten känsla av vad ett missfall kan tänkas vara. Och ville i nåt skede plocka in dem på bloggen. Nu blev det ju aktuellt, så nu kommer de med här. "Mentalt och fysiskt kan missfall vara en så tung erfarenhet att det lämnar eviga spår i den som bär den erfarenheten. Och det värsta är att vi inte talar om det.", börjar det första inlägget. Även om det ju är såå vanligt med missfall fortgår alla känslor av tabu och skam, just på grund av all tystnad. I texten intervjuas Anne Lindfors, då verksamhetsledare för Simpukka. Hon konstaterar bl.a att för den som är inom fertilitetsvården är det en klen tröst att konstatera att man alltid kan försöka igen. Nåt tag är tiden, orken och/eller möjligheterna slut, och även om inte så är det ofattbart tungt att orka försöka och försöka... Och sen när det en gång går få missfall. Och sen ändå orka hoppas igen. Och det gör det inte lättare att det är så svårt att få förståelse och stöd, vare sig från omgivningen eller från vårdpersonal. I det andra inlägget försöker fem kvinnor genom att berätta om sina missfall och känslorna efter dem öka förståelsen för vad det kan innebära. Det är tunga och sorgliga berättelser, men fint att folk orkar och vill öppna upp och hjälpa andra förstå. Bara genom att berätta kan vi småningom öka förståelsen.

Googla också lite på missfall här strax efter mitt missfall, och hitta en blogg med namnet Scarrymommy med några inlägg på temat. Fastna för Coping with a miscarriage och Why don't people talk about miscarriage, men det finns fler för den som vill klicka sej vidare där. Bägge två aktuella funderingar för mej dehär, så därför ville jag ta med dem. Coping with a miscarriage är en lista på tips, sånt som är bra att göra för att orka igenom, för att bearbeta. Som t.ex; stanna upp och låt din sorg finnas. Det är väldigt viktigt att tillåta sig att sörja, det stämmer jag fullständigt in i. Sorgen behöver få ta sin plats och sin tid. Eller; om du kan, låt mänskor veta vad du går igenom. Också en punkt jag är på samma linje med... Förstås så att var och en väljer själv, om och hur och vem, men mej har det nog först och främst bara hjälpt massor att få vara öppen, att inte behöva låtsas och stänga in och hålla upp nå sorts fasader. Nåt hon också skriver om är att vara förberedd på svängarna. Fast man känner att det går bra nu, att man bearbetat, så kommer det sen ändå kanske sådana stunder där nåt påminner en, och så är man tillbaka i sorgen igen. Den kommer att komma och gå, det vet jag. Bara att försöka ta in och ta emot när den igen sköljer över.


Why don't people talk about miscarriage tar upp detdär med öppenhet, som namnet på inlägget säger. Eller ja, snarare instängdhet väl... För omgivningen är inte direkt öppen för att tala om missfall ännu. Som Scarrymommy skriver - även om ingen säger det är ju nog meddelandet rätt tydligt att nu lämnar vi det bakom oss och slutar prata om det... Liksom hon är jag ingen sådan som bara håller tyst och lider för mej själv, jag svarar lika ärligt på frågan "hur mår du?" och tror på samma sätt som hon att det är bästa sättet att öppna för både egen och andras bearbetning. Och för förståelse... Alla är inte redo att prata om så tunga saker, det påpekar hon också, och då får man lämna det där... Man kan inte tvinga folk till mera än de är kapabla till. Men där det lyckas kan verkligt fina samtal uppstå. Och delaktighet. Också i mitt fall har det ren många gånger gått så att jag fått liknande historier tillbaka. Andra som varit med om samma sak. Och det är kamratstöd i sin bästa form, nära och öppet samförstånd. Det hjälper väldigt mycket, känner jag. Och också de andra verkar känna att det hjälper att prata, när det (äntligen, i många fall) ges en möjlighet till det. När nån äntligen öppnar för det ämnet. En börda som lättar, skriver Scarrymommy. "Through my willingness to start these conversations, pregnancy loss is no longer a taboo in my circle. Imagine what it would be like if that circle widened. If other people started their own circles of sharing and understanding. If women knew that they didn't have to feel ashamed when they had a miscarriage. Imagine if those circles converged, and we started building a society where a woman can openly grieve for her lost child instead of hide in embarrassment."

Också Calle Schulman är på öppenhets-linjen i sitt inlägg Tystnaden kring missfall är farlig, som fanns i Expressen för ett bra tag sen. Också en av mina Google-findings. Han skriver om detdär med att inte berätta om en graviditet förrän efter vecka tolv. Fortfarande ett råd man kan få. Också jag fick det av ett par. För att risken är så stor och... Men min tanke är, liksom Calles, att det är ett fånigt råd. Ett som ökar känslan av att det inte är okej att tala om missfall. För det är ju det man säger. Att inte få tala om en graviditet innan man är på "säkra vatten" (by the way, nåt sånt finns ju inte, men kanske är statistiskt lite säkrare ja...) är ju att säga att man inte får tala om de graviditeter som inte gick hela vägen i hamn. Och varför sku man inte få göra det? Jag gladde mej ytterst gärna med dem jag berätta åt. Lika mycket som jag har velat ha gemenskap och stöd i sorgen nu. För mej är det självklart att bägge ska få finnas. För de finns ju. Ohjälpligt. "Att få missfall är inte så farligt egentligen. Och jag tycker att vi ska sluta viska och vara hemliga med det. För hur vidrigt det än är blir det ännu värre att bära det ensam. Vi är extremt många som är med om samma sak. Låt oss prata öppet om det. Låt oss skita i de tolv veckorna och ta glädjen när den kommer och sorgen när den kommer. För en sak vet jag: tar man glädjen ut i förskott får man i alla fall vara glad en gång."

Råka, förutom alla dessa länkar som droppat in, sätta på tv i en dokumentär om missfall häromdagen. På Frii-kanalen, med titel First heartbeat... Lisa och David filmar där sin resa till föräldraskap, med flera missfall på vägen. En tung resa, säkert jobbigt att göra den så öppet som de gjort, men värdefullt för andra som behöver det stödet. "I missed him so much, though we vad never met.", säger Lisa om det första missfallet. En av dem hon intervjuar, som varit med om flera missfall, konstaterar att "For a while they where fully formed hopes." De pratar också om hur svårt det är att våga lita och ha hopp igen, och om hur tungt det är att igen vara tillbaka på ruta ett efter ett missfall. Direkt efter plusset kände jag mig som mamma, säger en deltagare i programmet (singelförsökare som jag). Och då är det ett stort fall sen. Från mamma tillbaka till barnlös. Känner verkligen igen det. För så känner jag med. Ett tag var jag inte längre barnlös, och sen måste jag klä på mej den filten igen. Ta tillbaka den titeln. Och det är rätt tungt, det känns jobbigt. Och väldigt frustrerande stundvis. Men, som dom också konstatera i dokumentären - "What will be will be." Finns ju inget att göra åt det. Bara att försöka hoppas igen, och försöka att inte låta rädslan över att det ska hända pånytt ta över. Återstår att se hurdan känsla jag har i nästa försök sen...

Så ja - som sagt - massor med missfallsinlägg på många håll just nu. Och det är bra. Jag hejar på dethär med att ta upp och prata om, på olika fronter. Både de mer "opersonliga", distanserade media-inläggen och de personliga direktkontakt-samtalen. Så vanligt som det är så borde missfall vara mer synligt. Mängder med kvinnor går igenom det, och ändå vet man inte. Ändå var det många som var helt säkra på att nu när jag äntligen var gravid så var det klart att det sku gå. Sluta skriva om... Sluta säga just nu och hittills... Men nej. En dag i taget, och glad så länge det vara. Jag var lugn, jag våga lita på att det sku gå, men jag sa ändå alltid att just för stunden verkar allt bra. Jag kunde ju inte veta, och trots lugnet och tilliten är realiteten den att mycket kan hända. Och det gjorde det, tyvärr. Så just därför, för att folk ska förstå både att missfall sker och hur det då kan kännas, är det så bra med alla inlägg och alla öppna samtal. Öppenhet ökar förståelsen, och med förståelsen ökar stödet för dem som går igenom allt det tunga i ett missfall.

Kroppen tillbaka i rutinerna

Nåt tag i månadsskiftet var det tal om att jag kunde förvänta mej att mensen sku sätta igång. Tänkte själv att med min korta cykel troligen lite tidigare. Men ändå, man kan ju inte veta... Har man otur tar det läänge innan kroppen igen är in sync sen efter ett missfall. Har man otur hänger kroppen inte med i svängarna alls, på ett bra tag. Så jag har inte förväntat mej så mycket, bara väntat och sett. Igen en gång. Idag satt mensen igång. Verkar det som iallafall... Och även om det absolut inte var så det skulle vara så känns det framför allt som en lättnad att det tycks gå såhär enkelt och snabbt. Kroppen är med i vad som händer, har förstått vad som gäller. Ny cykel snabbt på betyder att nytt försök är möjligt snabbare sen i följande. Om orken räcker... Så framför allt bara bra, det förstår jag. Ändå säger ju förstås en liten del att ja, men inte vad jag ville... Ändå är det en förutsättning. Än finns det hopp.

Hon står där i vattenbrynet

Deadline för andra skrivuppgiften (för Simpukkas skrivargrupp) är idag. Temat denhär gången var negativa känslor... Eftersom jag egentligen just nu inte har andra sådana än sorg så handlar texten denna gång om det. Sorg.

I skymningen står hon i vattenbrynet precis där vågorna slår in. Med de bara fötterna i den kalla sanden står hon där, stilla, och tar in allt. Känner efter. Andas... Vågorna kommer, en efter en, och sköljer över hennes tår. Ibland sakta och lugnt, ibland med mycket hetsigare tempo. Fötterna är blöta, det kommer hon nu inte ifrån. Emellan tar vågorna mer sats, blir större och mer rasande, får högre räckvidd och spolar över hennes ben. Isar emot knäna. De allra största slår till henne hårt, hårt i magen, tar nästan andan ur henne där hon står. Stänker så iskallt mot hjärtat, och hon får riktigt stålsätta sig för att klara av att stå upprätt. Spänna musklerna för att benen inte ska vika sig. Känner vindens kraft som tårar i ögonen, tätt rinnande ner för kinderna... Som ett lock för öronen, så att suset är allt hon klarar av att uppfatta. Vågorna och vinden, de är allt som finns där just nu. Men ändå är ögonen stadigt fästade vid horisonten, och fötterna står nedborrade i sanden. Hon står, trots alla vågorna som ihärdigt sköljer över. Hon ser framåt, trots att vinden får ögonen att rinna. Där är hon nu, kvinnan som förlorade barnet hon väntade, med sorgens vågor i olika styrka strykande gång på gång över henne. Ändå står hon. Hoppas hon. Trots allt... Mitt i sorg och saknad.

I skogen står hon mellan träden, på den smala stigen, mitt bland blåbärsriset. Allting är så ljusgrönt och fullt av nytt liv. Bladen är ljust gröna på träden, små blommor sticker fram på marken, och allt doftar vår. Doftar nytt. Livet spirar. I henne ökar sorgen då. Ökar längtan. Livet finns runt om, men fick inte finnas inuti. Inuti försvann det, kunde inte fortsätta växa. Och allt det nya gröna livet känns som ett hån. Gör henne vemodig och melankolisk. Gör henne ledsen. Hon sitter ner på en mossig sten, lutar pannan mot knäna och låter tårarna trilla. Tårarna över det lilla livet inuti, vars liv inte bar mer än 6 veckor. En blomknopp som aldrig slog ut och blev en blomma. Ett liv som aldrig fick komma ut i det här livet. Som hon aldrig fick hålla i sina armar. Våren och livet är en ständig påminnelse om det. Blommorna runtom henne med sin så vackra skörhet väcker sorgen inuti. Hon plockar en och insuper dess doft. Vill föra den vidare till den lilla, var hen än numera finns... I tankarna, i hjärtat, i allting runtom. I sorgen och längtan... Hon bär blomman med sig, låter den flyta iväg med strömmen i bäcken. Skickar med en tanke åt barnet. Så torkar hon tårarna, lägger sig ner under björken, ser upp genom de skira löven på klarblå himlen ovanför. Låter längtan löpa.

I tankarna virvlar hon runt i rymderna. Hör det klingande skrattet från barnet som ännu bara gäckar henne. Och hon vet att i drömmarna finns hen alltid där. Hennes längtans barn. Hon kan känna den lena huden mot fingrarna, tyngden i hennes famn. Hon kan insupa doften av den lilla nyfödda. Hon kan höra det späda jollret, och se ögonen tindra. I drömmarna, ännu bara där. De gör ont, de där drömmarna. Alltför ofta gömmer hon dem. Tillåter sig inte att ta in dem. De gör för ont. Barnet finns så starkt i längtan att drömmen känns mer som en sorg än som ett hopp. Bara ibland orkar hon ta in den, känna att den ännu finns kvar. Längtan. I tankarna har hon barnet hos sig. Och därmed är hon ändå för alltid på något plan mamma. Så fort tanken på barnet kom till blev hon det. Och hur det än går finns drömmarnas barn alltid kvar. Nej, det räcker ju inte, vill hon skrika. Jag vill ha dej här! Och igen trillar tårarna, igen sköljer sorgen obevekligt över henne. Mamman som inte ännu fått bli mamma. Barnet som inte ännu fått komma fattas henne. Ooh så det fattas henne! Och saknaden griper tag, gång på gång, om hjärtat. Vågorna på stranden och grönskan i skogen och allt allt allt - det påminner, ger sorgen mer fart, skär i henne emellan. Och bara i drömmen får barnet finnas.

När sorgen inte kan synas?

Lite filosofering idag, så kanske inte helt välstrukturerat... Men har funderat kring detdär med fasader. Och vad det är som gör att de ibland känns så tunga och ibland är mer en bisak... Tror det beror på egna känslan kring situationen. Eller kring nödvändigheten av fasaden. Såhär; när det är en självklar sak att det man bär på för stunden inte kan få rum, inte kan få synas, och man själv är av samma åsikt om det - då är det lättare att orka hålla fasaden uppe. Men i situationer där det nog kunde finnas rum men inte finns - då är det så mycket svårare. På jobbet, under ett mer officiellt möte, hos frissan, i en flyktig kontakt med någon man inte känner och inte kommer att möta igen... Där finns inte ofta möjligheten, inte behovet. Då anser jag att själva saken borde kunna hållas utanför. Är inte alltid nödvändigt, men enligt situation... Just nu har jag haft väldigt svårt att hålla sorgen utanför på jobbet, för jag har varit så trött, så sårbar... Har sovit för lite, har haft för många tunga stunder, och det höll inte riktigt. Sorgen var så på ytan, så nära, och hota att svämma över. Blev för svår att tvinga undan. Mitt team vet om, så där finns folk som ser och visar empati, och det hjälper lite. Men sorgen kan inte få finnas närvarande där, och det blev ohållbart... Fick ta en dag andningspaus, och fick sen sömntabletter för att åtminstone försöka få tillräcklig vila. Så, för- och nackdelar med att tvingas lämna utanför också där nog. Hos frissan häromdagen kändes det som en befrielse att en stund fokusera på helt vardagliga saker och småprata. Så där en fördel. Men framför allt upplever jag det ofta som en nackdel att tvingas lämna sorgen utanför. Tvingas hålla upp fasader som jag inte själv är bekväm med. Med vänner som inte orkar prata om det, med familjen då vi är alla tillsammans (eftersom alla inte är bekväma med de tyngre samtalsämnena), i grupper där en del vet om och andra inte, och sådär allmänt överlag i samhället där det inte är okej att prata om missfall, om barnlöshet eller vadsomhelst annat tungt och jobbigt. Mer och mer lyfts ju nog också denhär katten på bordet, men det är ännu i stort ett tabu-ämne. Folk blir så ställda när man säger sånt... Och så känns det jobbigt för dom, och man borde tagit hänsyn och inte satt dom i en knepig sits där dom inte vet vad dom ska säga... Och så låter dom bli att ta kontakt sen, och frågar inte hur man mår, och så är man utelämnad med sin sorg. Men jag tar ändå hellre upp den, och berättar ärligt hur det är, än låtsas. Min uppfattning är fortfarande den att murar helst sku få raseras, att fasader bara är fånigt och att vi verkligen vinner enormt på att våga och orka ta upp också tunga ämnen. Alla gånger kan inte sorg och annat tungt få synas, men jag tror att vi mår bättre av att låta den leva med, och ge den rum där var den kan få finnas synlig. Alla bär vi på nånting, så varför tror vi att fasaderna behövs?

En hälsning från soffhörnet

Som jag ana innan så har det varit en tung dag idag också, efter gårdagens skrivardag. Att bearbeta är tungt, tär på krafterna, och sätter spår ännu efteråt. Många tårar igår (nej, klara inte hela hemvägen utan) betyder huvudvärk idag. Eller så var det kanske ansträngningen i att försöka hålla mej som gav mej den. Eller bara allt det tunga bearbetandet. Nåt. Vem vet. Huvudvärk har jag iallafall. Och är alldeles erbarmligt trött. Första delen av dagen spendera jag i sängen, under täcket, till stor del i tårar. Mellan gråtskoven läste jag, för att få nån form av paus. Orkar inte gråta hela tiden. Hade som tanke att jag ska lyckas med två saker idag; äta nåt och gå på en promenad. Rätt så osäker på om det sku lyckas... Men - jag klara det. Mycket har jag inte ätit, men iallafall nåt... Och promenaden kom jag mej ut på. Det kändes väldigt osäkert, och jag kände mej verkligt utsatt... Det är tungt att gå ut i världen och möta mänskor när man är så sårbar. Även om folk väl knappast ser det. Kände mej utlämnad på nåt sätt iallafall. Så det var jobbigt, men jag gjorde det... Och jag klara det. Igen en gång är förstås livet ute i våren i kontrast till tomheten och saknaden inuti. Och det gör ont!! Så, väl hemma igen var jag fortfarande ganska väldigt urlakad även om huvudvärken ens lite hade släppt. Imorgon måst jag stå på fötter, hur det nu ska gå? Även om det är bra med nåt som håller en uppe, som tvingar en att lite skärpa sej, som får en att tänka på annat emellan, så är det också väldigt tungt att hålla upp fasaden. Också det gör mej trött och urlakad. Så hur man än svänger sej... Men det är väl bara så just nu - denhär situationen är tung hur jag än gör, egentligen. Att förlora en graviditet är tungt. Bara att andas vidare, en dag i taget...

Hur jag tänker om mitt läge

Okej. Det har gått två veckor och jag står på benen trots vemod och sorg. Tack vare att jag klarar av att acceptera att såhär gick det nu. Sörjer det jo, men det är bara så... Sådär rent teoretiskt så tänker jag att när det nu inte lyckades så gjorde det det på bästa sätt. Sku jag fått ett negativt graviditetstest så sku jag inte veta om det berodde på embryot eller på mej. Sku jag ha fått ett spontant missfall så sku det ha varit samma sak, ingen kan säga vad det beror på. Sku läkaren inte ha hittat något embryo alls (isf sk tuulimuna) så sku igen orsaken till nederlaget vara mera oklar. Nu i och med att det konstaterades i ultran att embryot hade dött, men min kropp fortsatte fungera, är det med hög sannolikhet embryot det var något fel på. Så kommentera även läkaren. Så i en verkligt tung och ledsam situation är det nåt som hjälper mej gå vidare. Hjälper mej fortsätta hoppas... (Fast det är inte alls lätt...) Jag kan bli gravid, och min kropp verkar veta vad den ska göra. Denna gång höll nu inte embryot hela vägen, förhoppningsvis går det bättre en annan gång. Och jag har ju två i frysen ännu. För sen nån gång när kroppen hunnit repa sej och hjärtat och hjärnan håller för det igen... För trots att jag lugnt kan acceptera att nu gick det såhär är jag nog innerligt, innerligt ledsen.