Kavalkad av barnlöshets-inlägg

Har dykt upp en mängd inlägg med olika barnlöshetsvinklar på senaste tid, och jag hinner inte riktigt skriva om dem alla, så det blir nu istället nån form av samlingsinlägg av dem...

Det första inlägget går främst in på fertilitetsvårdens mentala bitar, även om där också finns lite praktisk fakta och lite historik... Hedelmöityshoidot vievät toivon pimeälle puolelle målar en bild av de tunga processer som fertilitetsvården utgör, i den ständiga växlingen mellan hoppet och förtvivlan... ”Monet hedelmöityshoidoissa käyvät naiset kokevat hoitojakson raskaana ja synkkänä ajanjaksona, jossa toivo ja epätoivo kietoutuvat tiheästi toisiinsa.” Upplevelser av sämre värde ryms med, liksom känsla av att processen förändrar en, definierar en. Och jag känner igen tanken om att kunna släppa och ’ge upp’ först när känslorna inför själva vården blir för starka, för motbjudande, och bara tanken på nya försök gör en illamående. En slänga till ”synnytystalkoot” finns också med på slutet.

Synnytystalkoot och nativitetsdebatten har också kommenterats i ett par fina kolumner, av Jenni Haukio i Seura och av Hanna Antila i Kirkko ja kaupunki. De skriver båda ur ofrivilligt barnlösas synvinkel, även om ju Haukio sen fick barn. Bägge mycket bra formulerade texter kring hur känslorna hos ofrivilligt barnlösa kan se ut inför enorma ramaskriet runt den låga nativiteten. Något jag ju också kommenterat här ren ett antal gånger... Jenni kommenterar bl.a. att alla ju faktiskt inte kan påverka hur många barn de får - om några alls, med orden ”Kun toive lapsesta on täyttänyt sydämen vuosikausia saavuttamatta, voivat syntyvyyteen ja ”synnytystalkoisiin” liittyvät kommentit loukata syvästi, koska päätös lapsiluvusta ei suinkaan ole jokaisen perheen oma päätös. Kaikki eivät saa valita.” Just exakt så!!

Hanna är ofrivilligt singel och livssituationsbarnlös. Hon skriver att hon i nativitetsdebatten känner sej som en del av ett samhälleligt problem, och poängterar den onyanserade och otrevliga debattstilen i sammanhanget. Hon tar också upp den ytterst positiva aspekten i att kvinnor har en helt annan sits nu än vi historiskt haft, inte är beroende av att ha en man och få (många) barn (för att något sku överleva). Att nativiteten sjunker är också ett framsteg för kvinnan, som får välja själv - men i och med att ofrivillig barnlöshet är en del av problemet, även för henne, poängterar hon ju att den goda utvecklingen ju inte är det vi heller enbart ska fokusera på. Huruvida folk får barn är en komplicerad samverkansprocess med flera faktorer, som borde synas i debatten om vi ska ha nån sån, anser hon liksom jag, och känner att vi onödigt blir stämplade och skuldbelagda i det nuvarande debattklimatet. Känslorna beskriver hon såhär: ”Minuun synnytystalkoojutut ovat kolahtaneet. Ei mene päivääkään, ettenkö tuntisi vähintään häivähdyksenomaista surua lapsettomuudestani. Pettymys, kiukku ja kateus, suru, katkeruus, koko skaala on tullut tutuksi.”

Sen har vi Yles satsningar på temat missfall, ett i artikelform med Annikas missfalls-berättelse, som också går att lyssna på här, och ett fråga läkaren-radioinslag med både fertilitetsläkare och barnmorska. Om vad ett missfall är rent konkret, hur det kan upplevas fysiskt och vilka de psykiska delarna kan vara. Och annat dylikt. Vikten av ett gott och empatiskt bemötande av vårdpersonalen plockades upp, både av journalist, läkare och barnmorska - ett mycket viktigt tema överlag i hela fertilitetsvårds- och barnlöshetsrumban, inte minst vad gäller missfall. En bit att gå där... Men bra att saken poängteras.

Och det sista orkar jag inte kommentera - det finns så mycket att säga om det - utan lämnar bara här det för den som är intresserad av detdär med jämlika rättigheter till vård, ur t.ex. singlars och samkönade pars synvinkel - Kenelle lapsettomuushoitoja julkisin varoin?