Offentliga vården breddas!

Rubrikerna om att HUCS startar vård med donerade celler, för både heteronormativa par, samkönade par och singlar, dök upp här för ett tag sen. En alldeles suverän nyhet!! Singlar och kvinnopar har inte fått vård kommunalt, då de inte har ”medicinska orsaker”... Och som svar på diskrimineringsanklagan svara universitetssjukhusen med att slänga ut all vård med donerade celler för några år sen. Nu tar de dem tillbaka, och inkluderar också singlarna och samkönade paren i vårdklientelet. Alldeles som det ska vara, och kunde/borde ha gjorts för länge sen - men bättre sent än aldrig, och superbra att det sker!! Mej hjälper det nu inte det minsta - man får max 3 konstbefruktningar och vård privat räknas in - men mängder andra kan äntligen få del av möjligheten att ha barn, utan att betala sej totalpanka, eller i värsta fall tvingas avstå från drömmen om barn för att finanserna inte räcker. Hurra!!!

Här lite mera på ämnet.

Barnlös, eller barnlängtan?

I olika sammanhang har igen diskussionen kring när man är barnlös dykt upp. Och kring om barnlös är rätt ord att identifiera grupper/individer med. Borde det kanske istället vara barnlängtan? På finska alltså lapsettomuus/lapseton kontra lapsitoive - barnönskan, eller barnlängtan. Och det är inte en alldeles enkel och rättfram diskussion, ingendera begrepp känns rätt för alla. Ingendera begreppet inbegriper alla dem som t.ex. Simpukka finns till för. Och tydligen är nuvarande lapsettomien - för barnlösa - svår för många att ta till sej.

Man upplever kanske att man inte platsar innan det är säkert att man inte alls får barn, någonsin, och hoppas naturligtvis ur den synvinkeln att man inte heller kommer att platsa. Detta trots att Simpukka ju finns till för alla som på något sätt berörs av barnlöshet - i form av en längtan efter barn som inte (ännu) fått uppfyllas, eller som trots att den uppfyllts inte ännu är ”ur världen” (jo, fånigt begrepp). Bl.a. därmed diskussionen kring lapsettomien ryhmä versus lapsitoiveryhmä. Dvs kamratstödsgrupp för barnlösa eller för folk med barnlängtan. Är jag barnlös eller inte? Vem är? Det är egentligen ingen lätt fråga.

Simpukka finns också för dem som efter försök eller andra processer fått barn. Och de är ju då inte barnlösa. Så där är begreppet inte heller helt rätt. Även om de förstås har berörts av tematiken, så de känner ju den och identifierar sej med de frågorna, och delvis också med den titeln. Ändå känns den för många, både ”fd. barnlösa” och andra runtom, nog aningen missvisande och konstig i det sammanhanget. Är man barnlös om man faktiskt har barn? Inte alldeles lätt för alla att ta till sej, begreppet lapsellinen lapseton - barnlös med barn, som Simpukka använder. För även om man förstår att upplevelsen hänger kvar känns barnlös-begreppet rätt knepigt i det sammanhanget. För helt konkret är man ju inte det.

Simpukka har under åren hetat allt möjligt annat också. Bl.a. med just lapsitoive-ordet. Eller Saisimmepa lapsen ry - som signalerar den starka önskan om att få barn. Så barnönskan har varit mer i fokus än i nuvarande underrubrik (lapsettomien yhdistys) där barnlösheten lyfts upp. Stödgrupperna använder oftast nåndera, vet inte i hur stor procent. Och vad folk egentligen tänker om dem. Jag kände mej inte helt hemma och välkommen i en lapsitoive-ryhmä (där det stod att den är för folk som inte ännu fått sitt första barn - och jag sku då ren med stor sannolikhet förbli barnlös), medan andra kanske inte ännu känner sej välkomna i en lapsettomien ryhmä när de inte vet om de förblir barnlösa. Så inte alldeles enkelt nej...

Hur det ska gå att hitta ett begrepp som passar alla, som inbegriper alla, som alla känner sej hemma med - det vet jag inte. Om det ens går. Men kanske det kan handla om att fortsätta lyfta fram barnlösheten, som ju är den sorg som förenar oss alla, och sen identifiera de olika situationer som finns inom det. Hur, tja... Inte så lätt det heller.

Men det ställer nog ibland till lite funderingar, dethär. Både situationer och begrepp. I gruppen av bestående barnlösa fundera vi om vi borde specificera oss som barnlösa barnlösa (lapsettomat lapsettomat), när det på olika tillfällen för barnlösa i olika situationer ju kan komma med folk med barn (lapselliset lapsettomat), och det ibland kan kännas lite obekvämt. Rum för alla förstås, men samtidigt är inte det heller alltid helt enkelt.

Statsrådets rapport 2019:7

För studier och jobb läste jag igenom en statsrådsrapport kring utveckling, lärande och delaktighet för alla barn och unga, och hicka till lite när jag kom till ett kapitel med titeln ”Föderskornas ålder ökar och ofrivillig barnlöshet blir vanligare” (min översättning).

Rapporten konstaterar som många andra artiklar, rapporter etc. just nu att barn-skaffningens - lastenhankinnan- förskjutning till senare ålder ökar mängden ofrivillig barnlöshet. Men sen lyfter den också upp barnlöshet som psykosocialt problem som ger upphov i djup sorg, känslor av hopplöshet och utmaningar i de sociala relationerna. Den djupa och kroniska sorgen kan fortgå även om fertilitetsvården sen lyckas, och de tunga upplevelserna under vården kan göra föräldraskapet svårt, påverka välmåendet i familjen.

Av de orsakerna påpekas att ofrivilligt barnlösa behöver stöd med att bearbeta de mångfacetterade och tunga känslorna, med de tunga fertilitetsbehandlingarna och med parförhållande och föräldraskap. Det psykosociala stödet för fertilitetsvårdspatienterna borde vara lagstadgat, och psykologtjänster borde ingå i vårdprocesserna, är ett av åtgärdsförslagen i slutet av kapitlet kring ofrivillig barnlöshet.

Lite konstigt kändes det att läsa igenom dethär mitt i arbetsdagen. Men samtidigt är det bra att också detta ryms med. För att det påverkar så mycket, och för att om den barnlösa sen får barn så är de tidigare upplevelserna ofta något som påverkar både under graviditet och i relationerna till barnet. Så det är bra att det lyfts upp. Att personal som jobbar med familjer och barn har en liten uppfattning om när det eventuellt kan behövas mera stöd.

Och att rekommendationen om lagstadgat stöd och psykologtjänster i samband med fertilitetsvård kommer i en sånhär rapport känns väldigt bra. Det borde på nåt sätt vara så självklart att en sånhär process är fruktansvärt tung, både fysiskt och mentalt, och påverkar individ, parförhållande och ev. familj väldigt mycket... Så redan för individen sku stödet vara verkligt behövligt, och finns det sen ett barn med i bilden kan stödet emellanåt t.o.m bli rätt avgörande för att hens varande, familjeliv och utveckling ska bli så bra som möjligt.

Tycker iofs att stöd borde finnas tillgängligt oberoende av vad bakgrunden för familjen är, enligt behov. Liksom jag tycker att stödet borde finnas tillgängligt oberoende om fertilitetsvården ger upphov i barn eller inte.

Celldonationer och den påverkan fanns inte med. Hade nog behövts... Det är ju verkligen en fråga som kan påverka i barnets utveckling. Både för föräldrarna och för barnet. Frågor om genetik, om varifrån olika drag kommer etc... Och sådant som det kunde vara bra för personal som träffar barnen att känna till mera om, för att kunna bemöta på rätt sätt, inte säga nåt fånigt... Fast, sånt finns förstås nog också i andra rapporter. Men helt kort kunde det ju nog rymts med... Ens som nämnande av en aspekt att beakta.