Foto Miika Rautiainen, för Simpukka-föreningens kampanj kring olika barnlöshetssituationer, Simpukka-veckan 2019

fredag 26 juni 2020

Om att hitta sej själv på nytt

Med avstamp i förra inlägget kommer här lite tankar från ett par andra inlägg kring att avsluta och gå vidare, och att hitta sej själv i ett liv utan barn.

Missy Desiree skriver i inlägget Learning to love myself again in my childfree life after infertility att hon bara ville leva livet, inte den här cykeln av hopp och sorg. ”...The fear of never becoming a mother outweighed the fear of living without children.” Den meningen kräver lite eftertanke, men jag kan känna igen den känslan - att nu känns det tyngre att fortsätta leva med rädslan för att det inte ska gå än att välja ett liv utan barn. 

Missy påpekar också att vi alla har vår ”stopping point”, och att vår egen väg alltid är unik, ”and when you get there, you will know”. Nå, kanske inte så enkelt för alla, men jag hade ju definitivt en tidpunkt när jag bara visste att nu är min stopping point här.

En annan intressant tanke ur Missys inlägg är ”I heard someone once say that you’ve always been childless so embrace who you’ve always been and begin to love and live that life.” Nå, delvis kan jag tänka mej att många - och jag också tidigare - nog sku reagera med ilska på det - för hur kan man älska sitt liv eller vara nöjd med att fortsätta vara barnlös, när längtan efter barn inte uppfylldes. Men samtidigt finns det en gnutta sanning i det. Det finns saker man var, gjorde, hade, trivdes med innan all den barnlängtan, den försöksprocessen - och de är oftast möjliga också efter. Att hitta tillbaka till dem, eller kanske vidare till annat, är en bra sak att börja fundera kring och jobba på... ”There is no one answer to how to live a fulfilling life. A fulfilling life doesn’t just look like a life with children.” 

Det andra inlägget jag vill kommentera har rubriken The fertility outcome no one talks about. Texten berättar en historia om fertilitetsvård, och om att vilja komma ur den, avsluta den, men inte få stöd och förståelse för den känslan och önskan. Om hur de svar man får ofta fokuserar på att ge nytt hopp och ny styrka för flera försök, eller på att ”bota” den ”rädsla” man har för vården. Utan att ge rum för att utforska vad de inre känslorna och tankarna faktiskt säger oss, vill att vi ska göra. Som om det inte är ett alternativ, inte okej, att vilja sluta försöka, tycka att man gjort allt man kan. Som om det inte duger som avslut.

”I felt like I’d gone as far as I wanted to go in my efforts, and that maybe, just maybe, my life would be okay if I didn’t have kids. But surrounded by these stories of perseverance I felt like the only woman in the world who had ever contemplated walking away. As someone who wanted children, I felt ashamed for not wanting them enough.”

Och här kommer våra sätt att lyfta upp barnlöshet in. Det är så mycket enklare att hitta berättelser om försök som lyckats till slut, än om vård som slutar utan barn. Det är lättare att hitta berättelser om den sorg barnlöshet innebär än om allt det andra fina livet kan vara. Bägge de senare har sin vikt - det är viktigt att omgivningen och samhället hittar en större förståelse för barnlöshet som kris - men jag tror att vi borde fokusera mer än vi gör nu på att visa liv som är värdefulla, meningsfulla och innehållsrika trots en ouppfylld barnlängtan.

”I don’t doubt that having kids is a lifelong adventure with joys and rewarding moments - and these are experiences I’m going to miss. But I also believe that my life will be equally amazing without kids. On most days, it already is.”

torsdag 25 juni 2020

Det här är det som är mitt liv

Tankarna har snurrat en del de senaste veckorna, men landa sen i en ganska abrupt iakttagelse och känsla som säkert växt fram ett tag, men kändes ganska ny...

Den där längtan efter att få uppleva graviditet och barn har gnagat i hjärtat, främst som avundsjuka och vemod i relation till sådant som andra får vara med om.

Och sen slog tanken ner som ett blixtslag - jag vet inte om jag längre skulle vilja ha barn! På nåt plan vilja uppleva det ja - men vill jag ge upp allt det jag nu har?

Jag har jobbat hårt på att hitta mitt värde, min mening och innehållet i mitt liv. Hitta känslan av att jag och mitt liv duger, trots att jag är utan barn. Och nu mitt i allt, lite som att molnen skingra sej och visa en klarblå himmel, kan jag känna att jag ju har allt det - värde, mening, livsinnehåll. Det jag byggde upp som alternativa vägar när barnet inte fick komma - det är nu det som är mitt liv. Ett bra liv. Ett liv med ingredienser jag inte är helt villig att släppa.

På insta kom det emot en lista med förslag kring att hitta vägar i fundering kring fortsätta eller inte. Och en av punkterna resonera starkt i mej. ”Focusing on what you have to gain by letting something go and not what you’d be losing.” Och ”Not excluding everything else in life in the pursuit of one thing.”. Att fokusera på vad man vinner genom att låta nånting gå kändes som en bra approach, och nånstans omedvetet har säkert den tanken fått fotfäste.

Jag tog emot tanken om ”vill jag ens mera” med en stor portion förvåning. Tanken känns radikal, nästan lite vågad eller skruvad. Vaddå vill jag ens? Såå mycket som jag ville ha barn, hur kan jag nu mittiallt inte vilja? Och ändå - nej, vet inte om jag vill mera. Finns så mycket annat jag har, är och vill. Och insåg att det inte tar bort nåt av signifikansen i den drömmen, den processen eller det tomrummet - det som var - och säkert inte helt heller själva tomrummet eller sorgen, men det ger rum för det andra som har fått växa runtom. Som jag har kämpat för att hitta som nya vägar. Och ärligt talat - det känns för jävla bra!!

Att gå från att kämpa för att se mej själv, mitt liv och saker i det som värda och tillräckliga, till att nu inse att jag kan njuta av en mängd saker tack vare att jag inte har barn - det är ett rejält fokusskifte! Har förstås ren tidigare kunnat, ren tidigare lyft fram de goda sidorna och uttryckt att ett liv som barnlös också är ett bra liv - men nu känns det mer som helhet så. Mer som att nu har jag internaliserat det, nu är det så. Nu är mitt goda barnlösa liv där.

Skrev om det på fb i en grupp för bestående barnlösa, och fick frågan vilka faktorer som ger mej den känslan - som är sådana som får mej att inse att jag nu inte sku vilja byta ut mitt liv mot ett med barn mera. Fundera en stund på den saken, och posta sedan denna lista;

METIME! I love having my own peace, and my own pace. A calm and quiet home and control over my sparetime. Get to mostly do whatever I want when off work.

MEET FRIENDS! Especially the ones I can have deep and meaningful conversations with. Having the time, being able to meet them on short notice, and so on...

CONVERSATIONS! In general. Just being able to give them my full attention and staying in them with the people I meet. Letting that be important.

SELF-IMPROVEMENT! I enjoy pondering things, writing, and exploring my mind. Thinking about who I am and who I would want to be, what I would want to do.

STUDY! My childlessness pushed me into an even stronger interest in psychology, have done some studies already, hoping to one day be a therapist.

PROFESSIONAL FOCUS! I have the luxury to take my time planning and pondering, having time and space to read up on things etc. (I’m a teacher.)

TRAVEL! (Well, of course, not right now.) Having the freedom to go where ever I choose, getting to explore the world. Meeting people, learning...

READ! Oh my good - could do this all day! Summerholiday right now, at our summer cottage - mostly enjoying a good book in the sun (or well, shade - it’s hot!).

NATURE! And being able to enjoy it in peace. Not having to have my focus on children running around so they don’t hurt themselves or something.

FOOD! Choosing myself what to buy and what to cook (or choosing not to cook). Having a glas of wine or cider just because I can. In my own time.

BE A COOL AUNT/OTHER! And this is a new one! Have been feeling too sad to do things like this. But now feel I can enjoy other peoples kids more...

I’m sure there’s more. These where just some that popped into my mind now, and that have been feeling like parts in really wanting to continue this life.


torsdag 11 juni 2020

Giving up or letting go, vol x

Bekant tema, men behöver försöka bena ut tankarna lite...

En del har hänt som lyfter upp den egna längtan och det egna tomrummet mer, och i de situationerna dyker sen ibland också ifrågasättandet av mitt beslut upp... Gör jag rätt som stänger den dörren? Och jag har då svårt att se om det jag gör är att ge upp (för lättvindigt) eller att gå vidare...? Mitt inre säger oftast att det var det jag måste göra - stänga och gå vidare. Men ibland undrar jag ifall jag egentligen bara är ”feg” och svag och ger upp.

Runtom mej finns också två synsätt - ”omgivningens” (de icke insatta) signaler om att inte ge upp, att ge allt för sin dröm å ena sidan - och å andra sidan andra permanent barnlösa som kan lyfta upp rätten och behovet att gå vidare, att prioritera sej själv och sin hälsa och ork, sitt liv. Tankarna om att gå vidare resonerar såå starkt i mej - känns så rätt, att jag har tänkt att det måst vara så det ska vara. För att det beslutet fanns och finns i mej och för att alla de kommentarerna känns så starkt som bekräftelse av mitt sätt att besluta och tänka.

Amen to that, kan jag tänka och ibland nästan säga högt, åt många sådana olika citat, kommentarer, bilder... Men ibland undrar jag om det är för att de ger mej rätten att fortsätta ”fly”, att fortsätta vara ”feg”... Det känns inte så, men en del av mej undrar ändå, emellanåt. Ger jag upp eller går jag (med all rätt) vidare...? Och det knepiga är att ingen annan än jag själv kan veta vad som är rätt för mej. Ofta vet jag, men sen finns stunder när jag inte gör det. När jag ifrågasätter det. Och de stunderna är tunga. Känner sej så borttappad då.

Listen to your gut, it’s okay to quit - säger en permanent barnlös. Och jag håller numera helhjärtat med om att det är det. Det som snarare är idiotiskt är att hålla på med sin egen mentala hälsa på spel försök ut och försök in. It’s okay to quit! Men är det det rätta för mej? My gut is still telling me yes, för det mesta - men däremellan undrar jag... Och kan bli smått tokig med de funderingarna ibland. Är en så enorm sak, med så enorm påverkan... Knepigt.

År 2017 när jag avsluta vården, när det beslutet bara fanns där, så var att let go och gå vidare det enda jag kunde. Att faktiskt avsluta, släppa allt det, och ge plats för annat. Fanns inte andra möjligheter, om jag sku hålla ihop och orka vidare. Om jag inte sku gå under helt. Och jag har fortfarande kvar den känslan - jag måste lämna det om jag inte ska gå under. I don’t have it in me to go through that again, skrev en ödeskamrat i en grupp. Och likadant känner verkligen jag med. I don’t have it in me. Det finns inte den orken och möjligheten.

Dessutom är jag rädd för vad en sådan process sku ställa till med. Jag vet hur jag mådde senast, hur enormt tungt det var, och jag vet att det inte är en process man går in i med ett halv lillfinger vid sidan av allt annat, sådär lite utan att tänka på det eller bli känslomässigt involverad i det. Det är klart att det känns, att det tär, att det är fruktansvärt tungt. Och det är så mycket jag kan rasera om jag sku gå in för att försöka mera trots allt. Jag har ren haft en del depressioner de senaste åren och sku med stor sannolikhet hamna där igen. För att inte tala om det tunga i att allt på nåt sätt blir och hänga, livet bara ”väntar och ser”. Orkar inte med det! Och jag har så mycket som är bra i mitt liv nu som sku riskera att försvinna.

Det sistnämnda också på lång sikt. Att gå in i en process som inte slutar med att man får barn är ju skräckscenariet förstås, men samtidigt kan jag också nu tänka att om jag sku få barn nu så innebär det att sådant jag byggt upp som alternativ framtid inte kan bli av. Och är osäker om jag sku vara så glad åt det. Absolut, sku jag veta att barnet sku komma (och att det inte sku komma att kosta mej exponentiellt mer pengar än jag har plus min mentala hälsa) så sku jag svänga från de plan b-vyer jag har... Men samtidigt kanske med ett visst vemod över den drömmen också. Och när det inte finns några garantier om barn (eller det andra heller) tror jag helt enkelt inte att jag kan riskera att rasera allt i denhär framtidsvyn.

Dethär börjar kännas lite som ett sätt att försöka övertala mej själv. Det är det inte. Det är ett sätt att hitta rätt i mina tankar och känslor. 90 % av tiden vet jag att jag har rätt beslut, att jag ska bygga upp ett liv som är gott utan barn. Och däremellan, ibland, tappar jag bort den tilliten, och tappar fotfäste i mitt liv som bestående barnlös. Just nu en sån tidpunkt igen... Jag vet att livet kan vara bra också utan barn, både generellt och gällande mej själv. Men ibland, när tomrummet och längtan lyfts till ytan, känns det inte riktigt så tyvärr.