Missy Desiree skriver i inlägget Learning to love myself again in my childfree life after infertility att hon bara ville leva livet, inte den här cykeln av hopp och sorg. ”...The fear of never becoming a mother outweighed the fear of living without children.” Den meningen kräver lite eftertanke, men jag kan känna igen den känslan - att nu känns det tyngre att fortsätta leva med rädslan för att det inte ska gå än att välja ett liv utan barn.
Missy påpekar också att vi alla har vår ”stopping point”, och att vår egen väg alltid är unik, ”and when you get there, you will know”. Nå, kanske inte så enkelt för alla, men jag hade ju definitivt en tidpunkt när jag bara visste att nu är min stopping point här.
En annan intressant tanke ur Missys inlägg är ”I heard someone once say that you’ve always been childless so embrace who you’ve always been and begin to love and live that life.” Nå, delvis kan jag tänka mej att många - och jag också tidigare - nog sku reagera med ilska på det - för hur kan man älska sitt liv eller vara nöjd med att fortsätta vara barnlös, när längtan efter barn inte uppfylldes. Men samtidigt finns det en gnutta sanning i det. Det finns saker man var, gjorde, hade, trivdes med innan all den barnlängtan, den försöksprocessen - och de är oftast möjliga också efter. Att hitta tillbaka till dem, eller kanske vidare till annat, är en bra sak att börja fundera kring och jobba på... ”There is no one answer to how to live a fulfilling life. A fulfilling life doesn’t just look like a life with children.”
Det andra inlägget jag vill kommentera har rubriken The fertility outcome no one talks about. Texten berättar en historia om fertilitetsvård, och om att vilja komma ur den, avsluta den, men inte få stöd och förståelse för den känslan och önskan. Om hur de svar man får ofta fokuserar på att ge nytt hopp och ny styrka för flera försök, eller på att ”bota” den ”rädsla” man har för vården. Utan att ge rum för att utforska vad de inre känslorna och tankarna faktiskt säger oss, vill att vi ska göra. Som om det inte är ett alternativ, inte okej, att vilja sluta försöka, tycka att man gjort allt man kan. Som om det inte duger som avslut.
”I felt like I’d gone as far as I wanted to go in my efforts, and that maybe, just maybe, my life would be okay if I didn’t have kids. But surrounded by these stories of perseverance I felt like the only woman in the world who had ever contemplated walking away. As someone who wanted children, I felt ashamed for not wanting them enough.”
Och här kommer våra sätt att lyfta upp barnlöshet in. Det är så mycket enklare att hitta berättelser om försök som lyckats till slut, än om vård som slutar utan barn. Det är lättare att hitta berättelser om den sorg barnlöshet innebär än om allt det andra fina livet kan vara. Bägge de senare har sin vikt - det är viktigt att omgivningen och samhället hittar en större förståelse för barnlöshet som kris - men jag tror att vi borde fokusera mer än vi gör nu på att visa liv som är värdefulla, meningsfulla och innehållsrika trots en ouppfylld barnlängtan.
”I don’t doubt that having kids is a lifelong adventure with joys and rewarding moments - and these are experiences I’m going to miss. But I also believe that my life will be equally amazing without kids. On most days, it already is.”
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar