Foto Miika Rautiainen, för Simpukka-föreningens kampanj kring olika barnlöshetssituationer, Simpukka-veckan 2019

söndag 15 september 2019

Lite äldre Yle-inlägg

Fasen vad det blir många inlägg idag, men...

Via Melas berättelse kom man också in på tidigare Yle-inlägg på barnlöshetstema. En intervju som gjorts med mej faktiskt, och sen ett med rubrik Sorgen över barnlöshet tar tid.

Tänkte kommentera det lite...

Det är, liksom mitt och Melas, ett inlägg kring bestående barnlöshet. Kring att gå vidare trots att barnet inte kommer. I artikeln intervjuas psykoterapeut Arto Pietikäinen.

För det första konstateras (förstås) att det är en stor sorg att vilja ha barn men inte kunna få. Att det krävs tid att komma över chocken, att sörja och bearbeta. Och att sedan hitta nya saker att hitta mening och mål i, utgående från sina egna värderingar. Han var alltså inne på ganska samma saker som vi gick igenom med Mirka igår under SYKE-träffen.

Vad behöver man då enligt detta inlägg för att komma dit, till känslan av ett gott liv?

Pietikäinen nämner först stöd från omgivningen som en viktig faktor i bearbetningen. Sen går han in på faktorer man själv kan ta till för att komma vidare i bearbetning och livet; hit hör att ge tid och utrymme för sorgen, att acceptera och ge tid åt sina känslor, att leva i nuet, att fundera på vad som känns värdefullt i just ditt liv och att sätta mål enligt de värderingarna. Också ganska samma faktorer som kom upp igår. (Nå, inte konstigt.)

Gällande att acceptera sorgen kommenterar Arto t.ex. att det är lättare att göra det då man erkänner den som en naturlig reaktion på en förlust, och ger sej rätten att sörja... Det är väl kanske inte i alla lägen lätt när det gäller barnlöshet, för varken för omgivning eller en själv är det alltid helt självklart att barnlöshet är en legitim sorg, som jag ren var inne på tidigare. Hur sörja nåt som aldrig funnits...? Så det kanske inte alltid är lätt i vårt samhälle att ge denhär sorgen rum. (Nå, inte andra sorger heller, ofta. Vi är rätt fåniga med sorg.)

Vad gäller att vara i nuet tänker han att man lätt fastnar i det som varit, funderar på vad man kunde gjort annorlunda e.d, och också i den framtid man hade tänkt sej, låser sej vid det man inte kan få... Att där hitta till nuet och fundera på vad som känns meningsfullt och värdefullt nu kan hjälpa i den låsningen. Men det tar säkert ett bra tag innan man är klar för den tankeövningen och -ändringen. Säger nån i början av krisen att fokusera på annat så får den på käften. Det tar ett tag att hitta till den bredare synen på vad livet kan vara.

Han pratar sen om hängivenhet, om att hitta annat som känns värdefullt. Här konstaterar han först att efter en stor förlust kan livet kännas tomt (jo verkligen!!), och att det därför är viktigt att stanna upp och reflektera över värderingar och mål. Han säger att ”Lycka är att leva ett meningsfullt liv. Barnlöshet (barn, sku jag nu säga - min anmärkning) går inte att ersätta, men det finns sätt att bygga en meningsfull tillvaro på andra sätt i livet.”. Visst, absolut. Och det måst man ju på nåt sätt göra, småningom. Även om det inte är så lätt.

”Genom att fokusera, märker man att man är kapabel att själv påverka sin egen livskvalitet, trots att man inte kan styra allt. Förlusten och sorgen är starkt närvarande, men man försöker ändå leva i nuet. Tids nog kan en ny, överraskande känsla dyka upp i sorgen, nämligen lycka.”

Och visst är det så, att småningom kryper den på iallafall, lyckan. I små saker, i större helheter, i en själv, i andra och annat... Friheten, t.ex, som jag varit inne på. Eller kanske möjligheter att göra sånt man i viss mån åtminstone hade haft svårare att lyckas göra med barn. Och nej, det kompenserar inte, men det är också bra. Och nånstans svänger det från övervägande sorg till allt större portioner lycka, eller åtminstone förnöjsamhet. Pendlar där emellan jo, mer eller mindre hela tiden, men också lyckan finns. Också detta liv är tja ... okej. Tänkte nog sätta meningsfullt, bra - men de var lite svåra att skriva just nu.

Frihet och tomrum...

Här kommer tidigare inlägget på Simpukkas Helmiä-blogg, från senhösten -18;

I balansen mellan frihet och tomrum

Julbelysning i fönstren, temugg och bok i hand, och fötterna i yllesockorna uppe på soffbordet. Tystnad och frihet – tar ett djupt andetag och njuter av lugnet. Möjligheten att bara vara, att koppla av, för mej själv.

Och samtidigt också en sån enorm tomhet i det ibland... Lugnet i vardagen möjliggörs av en avsaknad. Av att barnet inte fick komma. Och allt som oftast är saknaden ändå större, tar åtminstone udden av friheten.

Som singel krävde längtan efter att bli mamma ett beslut. Ett aktivt steg i att ge barnet möjlighet att bli till. Det steget tog jag hösten 2013, efter en tankeprocess på över ett år. Det var inget alldeles lätt beslut – har inte barnet rätt till en pappa, och vad ska omgivningen säga – men när det fanns var det självklart, härligt, och så innerligt spännande... Tänk, kanske är jag snart mamma! Vet inte om jag nånsin varit så lycklig.

Första kontakt med klinik var nervöst och lite obehagligt, men då visste jag ren vad jag ville, och körde på. Första försöket skedde januari 2014. Och följdes av andra, tredje, fjärde... Av en bergochdalbana av hopp och besvikelse, gång på gång på gång. Det är tungt att falla, klättra upp igen, och försöka fortsätta hoppas. Varje gång kunde bli ett nytt liv, men blir inte. Och inte nästa heller. Och kanske det aldrig någonsin...?

Att byta från inseminationer till de tyngre provrörsbefruktningarna gav nytt hopp, med större procentuell chans. Men fallet var då ack så mycket större, när många befruktade äggceller slutade i ett enda levande embryo vid insättningsdags. Inte bara en gång. Att bli uppringd mitt i arbetsdagen med infon ”det finns bara ett embryo kvar”, det stannar upp vardagen lite. Och de egna cellerna var därmed ute ur spelet.

Byte av celler – det är också att ge upp om den genetiska kopplingen till sitt barn. Det var inte ett helt enkelt beslut att ta det heller. Men genetik är inte allt, och möjligheten att ändå få bära barnet vann den funderingen, så vården fortsatt (efter en god tid i äggcellskö) med äggdonation. Av alla de försöken fanns ett som nästan, nästan... Men som trots starkt plus i inledningen sluta i tidigt ultra med orden ”det finns ju inget här”, och ett sedan nog funnet dött embryo som jagades ut med tömningspiller. Och tårar hela vägen hem, hela vägen genom de kommande dagarna, veckorna och mer sporadiskt därefter. Saknaden är kvar.

Årsskiftet innan hade jag ren kommit till att detta år, men sen inte mer. Sen måste jag stänga den dörren. Då sista insättningen sluta i samma negativa besked som nästan alla andra gånger var inre känslan klar – nu räckte det. Nu har jag gjort allt jag förmår, även om jag inte gjort allt medicinska vetenskapen sku kunna... Visst finns den inre paniken och oppositionen där ibland, och säger ”men hur kan du!?”, och jag vet inte, men måst bara gå med det mitt inre säger är rätt, trots att en annan del ack så gärna hade velat orka...

Att gå från den innerliga oron över att bli utan barn, som jag levde med under tidigare vårdskeden, till att plötsligt ha en inre känsla av att det går att leva också utan – det vet jag inte ens riktigt hur det gick till, men gick, det gjorde det. Och jag kan inte annat än vara tacksam över att jag kände så, att jag klara av det.

Och där kommer vi till balansen mellan frihet och tomrum. Till att livet är både och. För jag vet, och kan verkligen både mena det och känna det, att livet också utan barn är ett gott liv. Jag duger som jag är, fast jag inte fick bli mamma. Ett liv som barnlös singel har också en fullgod mening, är ett lika värdefullt liv. Det kan dessutom – när känslan är rätt, vara verkligt njutbart att få dalla runt på stan i egen takt, inte behöva ha bråttom hem från jobbet, kunna läsa en bok i allsköns ro eller snöa in sej i timmar i studieuppgifter...

Och samtidigt – ack den tomheten. Att vara bestående barnlös är att inte ha egna barn i sitt liv. Tomrum både i kroppen – där graviditeten aldrig fick upplevas, i famnen – där barnet aldrig fått vaggas, kramas och hållas, i nuet – där vardagen levs på egen hand och i framtiden – där inget barn får växa upp med mej som mamma. Dessutom ny vinkel de senaste månaderna; livet efter mej, där ingen lever vidare med minnena, kommer ihåg den jag var, som mamma. Kommer ihåg hur jag präglat hen under uppväxten, och på ens något plan för vidare något av det jag var. Tydligen kan det också kännas rätt sorgligt mellan varven.

Bergochdalbanan tar inte slut när vården tar slut, även och det tack och lov är mindre kraftiga svängar. Liksom många andra sorger försvinner ju känslan ändå ingenstans, och hen som aldrig fick komma är ett mer eller mindre ständigt inslag, på något sätt. Ibland bara som den helt konkreta, inte desto mera tunga, praktiska frånvaron av barn i mitt vardagsliv. Ibland med full kraft, då något påminner om den egna stora längtan, som bara blev ett tomrum och en avsaknad. Sorger kommer man inte ”över”, de lär man sej att leva med. Och det går mer eller mindre bra, beroende på en hel drös olika faktorer. Så är det bara.

Livet i balansen mellan frihet och tomrum är att lära sig leva med tomrummet. Att tillåta sorgen och saknaden när de dyker upp, och att orka bearbeta de nya lager, synvinklar och nyanser som sorgen alltid emellanåt bjuder på. Livet i balansen mellan frihet och tomrum är också att tillåta friheten. Att våga låta glädjen få rum, att mer och mer klara av att se också de goda sidorna – och ge sej lov att njuta av att vara ledig. Att glädjas åt frihet är inte att säga att det är bättre såhär... Jag hade hellre sett barnet få komma, men då jag inte fick välja det så gör jag mitt bästa att njuta av friheten – då när det lyckas.

Ett liv som trots längtan fortsätter utan barn innebär att man behöver hitta sej själv utan den tilltänkta rollen som mamma. Vem är jag då? Vad blir livet utan den väldigt centrala ingrediensen som det önskade barnet hade utgjort? Det är att sitta där med ett pussel vars bitar inte blir till den bild man sett framför sej, men med en småningom växande insikt om vad det kanske sku kunna bli istället, om man vänder på några bitar, sätter dem i annan ordning, och hittar några nya för de där som helt enkelt inte går att sätta dit. Ett inte särdeles enkelt jobb, och det tar tid, kraft och arbete. Ibland tappar man sikte på den nya bild man anat, och så hittar man den sen igen. Eller så hittar man en ny vinkel. Och nånstans för det ju också.

Just nu väger vågskålen som balanserar mellan frihet och tomrum mer mot frihet. För stunden.

Om barnlöshet i Yle!

Blir två inlägg idag, eftersom det just kom ett såå fint inlägg kring bestående barnlöshet på Yle. Det är Mela Nyholm som berättar sin historia som singel i fertilitetsvården. En historia som innefattar ivf med egna och donerade äggceller och som slutar i liv utan barn. Låter det bekant? ;) Det tyckte åtminstone jag. Och också i övrigt innehöll hennes berättelse massor jag kände igen mej i. Känslor, tankar, upplevelser. Både i processen och efter.

Hon pratar om hur längtan efter barn gjorde (gör) henne avundsjuk mot folk som var gravida och hade barn. Om hur längtan efter barn präglat henne sen ung, och rädslan för att hon genom den stora längtan frammanat sitt eget öde - att aldrig få barn. Många år av längtan, kämpande och fertilitetsvård gav ingenting annat än sorg, och i nåt skede måste Mela bestämma att nu avslutar hon försöken. Nu räcker det, nu var hon färdig.

Hennes beskrivningar av hur hon såg vardagen med barn framför sig, det brev hon läser upp som hon skrivit åt det barn hon hoppades sku komma snart, dom sätter igång tårarna hos mej. Det är starka bilder, starka ord, som påminner om det jag nån gång också tänkt, drömt och skrivit. Åt hen som aldrig kom. Nånting blir till, men får aldrig växa klart. ”Du är välkommen mitt fina barn, jag har väntat på dej!” - att skriva det, säga det, och sen aldrig nånsin få ta emot barnet - det är en alldeles egen form av sorg. Avgrundsdjup i stunder.

Fertilitetsvård beskrivs som en helt egen värld som man inte ens riktigt kan beskriva. Jag tänker där att det handlar både om det rent praktiska med alla besök, hormoner, äggplock, insättningar osv osv, men också om den mentala biten med alla de tiotusentals tankar och känslor som finns i den processen. Såå skrämmande mycket och såå skrämmande starkt. Vad gäller det mentala säger Mela t.ex. att omgivningen kunde uppleva att det blir lite som en tvångstanke. Det läste jag nog också ut mellan raderna i diskussion med en del av min vänkrets, att de kände så. Mela säger att ”det sitter i kroppen, i själen”, och det känner jag också såå igen - all den längtan är otroligt genomsyrande, fyller både kropp och själ.

Gällande när vården sen tog slut, när beslutet var taget och livet fortsätter utan barn säger Mela att ”det blev tyst i omgivningen, i livet, i mej”. Att först då tar man itu med verkligheten vad det innebär att vara barnlös. Jättesvårt att ta in, och samtidigt en lättnad, för nu har det man varit mest rädd för hänt och man behöver inte vara rädd mer. Ger en frihet, kan andas igen. Allt detta är sånt jag känner igen. Tomrummet i livet, i vardagen, i famnen, i kroppen, i hjärtat. Verkligheten med ett liv som inte fick det innehåll och den framtid man hade längtat efter såå innerligt och sett framför sej så starkt. Och som ändå småningom också kan ses som nånting gott iallafall, någonting som t.o.m. delvis och stundvis kan vara nästan bättre, lättare. Kanske... Friheten och möjligheten att andas - att få sluta kretsa bara kring allt det och kunna ta in nya saker i livet. Inte lätt, men går först stundvis, sen småningom mer och mer. Lätt har det nog inte varit, men det har gått. Ibland lättare, ibland inte just alls.

Sorgen, den konstaterar inlägget att man bär med sig, och blir påmind om titt som tätt... Alla barn och gravidmagar runtom, nyheter kring omgivningens barn, och sen så kommer barnbarnsrundan... Sorgen gör jätteont, beskriver Mela, man kan inte riktigt andas när nån sätter ord på att situationen är som den är. Men samtidigt är sorgen ju inte konstant, utan försvinner t.o.m. emellanåt. Och sorgen förändras också, ”är ful i sina mörkaste stunder men också emellanåt ljus och full av utrymme för annat”. I ljusa stunder kan man t.o.m. känna att man förskonats från den tunga oron som också hör till moderskapet, funderar hon, liksom jag. Fast den tanken hittar man långt ifrån alltid till. En annan tanke som Mela tar upp, och som faktiskt också kom upp på gårdagens SYKE-träff är att andra former av moderskap kan få utrymme när sorgen inte tar över. Omsorg om andra, om en själv, inför livet. För min del har det kanske mest handlat om kamratstödet, att finnas till för andra i samma båt. Men visst är det lite av en fråga ännu - vad är jag om jag inte är mamma?

Reportern tar upp kommentaren som ofta figurerar om att man inte ska fastna i sorgen. De kommer till att den ju kanske säger mer om den som kommenterar än om sorgen i sej eller den som sörjer, och att det kanske mest handlar om att acceptera att sorgen finns där med som ledsagare och låta den få finnas, för först då kan man kanske också känna sej fri från den, fast den finns där med. Det har också i många repriser varit på tapeten i olika SYKE-sammanhang - att sorgen och saknaden i olika skepnad finns med livet ut, hittar nya vinklar, dyker upp ibland, men att det är nåt man lär sej leva med. (Varierande lätt.)

Vad gäller fortsättningen säger Mela, just som jag, att krafterna tog slut och hon har gjort fred med att nu lever hon så här. Vilket både är ett tomrum och en frihet. Nuläget öppnar nya dörrar - fri från tyngden av att allt kretsar kring detta, men tystnaden finns kvar ändå. Det har jag satt ord på ett antal gånger tidigare, t.ex. i ett gästinlägg på Simpukkas blogg, som tydligen inte finns kvar på deras sida nu. Ska posta det här senare... Men ofta är det lite det som vardagen och måendet handlar om - är det nu tomrummet eller friheten som väger tyngre idag? Båda finns där, men i varierande proportioner olika stunder, dagar, perioder. Att se livet fortsätta utan barn är inte lätt, men det går, trots allt.

Bestående barnlösa

Simpukka ordna träff för SYKE-gruppen (de bestående barnlösa) igår. Med psykologinlägg kring resiliens och anpassning till liv som går vidare utan barn, gemensam lunch och sedan kamratstödssamtal med skumppa. Jag var med och drog den senare delen. Det var en jätte lyckad dag med både allvar och skratt, och lite tårar. Stödet av andra i samma sits är viktigt!

Det är många teman, tankar och känslor som spelar in i både vardag och livsperspektiv då barnlösheten fortsätter livet ut... Många av dem kom upp under dagen. Här ryms bara med en bråkdel av de saker jag ställdes inför, tänkte och kände under dan. Tumlar nog om lite...

Mirka (psykologen) tala om barnlöshetssorgen och dess särdrag som långt utdragen process med osäker slutpunkt, med ständiga kast mellan hopp och förtvivlan, och som dessutom är socialt rätt oacceptabel och oförstådd som sorg. Äänioikeudeton suru, citera hon från boken Surutyö (Poijula). Och visst är det så - en jättetuff och knepig sorgeprocess både för en själv och omgivningen. När kan man sörja, när det hela tiden kommer nya delar i processen, nytt hopp? Fast, sorgen är nog där hela tiden ändå. Hon visa också en mycket stark bild på skillnaden mellan vårt samhälles uppfattning om sorgeprocesser och verkliga erfarenheten som folk har av det - vi tänker oss nåt lineärt med skilda krisskeden, när verkligheten egentligen är mera ett enda pendlande fram och tillbaka. Bra bild!


Vi tala sen mer om anpassning och vad man kan göra för att komma vidare. Om att hitta balans i att ta emot och bearbeta känslor men också ge rum för annat. Om att fundera på vilken beredskap man har att ta emot känslor för stunden, på en skala mellan 0 och 10 typ (kanske rätt bra redskap ibland). Om att fundera på vilka redskap man har för sorgearbetet - annat än gråta. Vad finns det mer? Vad sku kunna hjälpa? Kan jag utöka min ”repertoar”?

Hon plocka också upp de synliga känslorna kontra de som finns där under. Ofta syns kanske ilska, irritation, bitterhet osv - medan det som ligger bakom och tynger är sorg, ensamhet, skam, rädsla... Och de är så mycket svårare att berätta om och visa, för det gör en så sårbar. Ändå är det just de som borde få rum, få bli hörda, åtminstone för en själv, för annars tar bitterheten och tomheten lätt över. De får också finnas men våga ge sorgen rum!

Mest prata vi om resiliens och livsmening. Om att klara av att ”bounce back”, att ”gå vidare”, att hitta annat livsinnehåll istället för den föreställda barnvardagen. Om hur det är allt annat än enkelt, men en av förutsättningarna för att kunna släppa bitterhet och sorg ens delvis småningom. Nå, sorgen följer nog med, i olika former, men påverkar allt mindre med tiden. Och efter den tyngsta krisen kan man smått börja jobba på det... Att hitta annat i livet.

Vad gäller resiliens lista Mirka några saker som ökar resiliensen (och också känslan av mening). Hit hör nära relationer (ens någon sådan), känsla av samhörighet med någon grupp (t.ex. andra barnlösa), självkänsla och att möta sina känslor, förmåga att hantera stress och att tydliggöra och leva ut sina värderingar. Hon prata om hur barnlöshet ofta leder till en omformning av värden i livet, och hur sätten man förverkligar dem mitt i allt måst se annorlunda ut än man tänkt sej, men att det kan underlätta sorgeprocessen att fundera på värderingar och hur man kan bygga mening i sitt liv via dem. Ofta hittar man känsla av mening genom att bygga på värderingarna, konstatera hon, men man måst ju också ”suostua suremaan”, gå med på att sörja. I grunden handlar det kanske egentligen om att så småningom se livsinnehåll lite vidare än man tänkt tidigare, att gå från fokus på tom famn till att öppna famnen mot livet... ”Joskus tulevaisuudessa sitten ehkä pystyy”, sa en av de som varit längre med i processen åt oss yngre. Och så är det, det tar tid att hitta dit. Ingen gör det annat än ”väkisin”, sa Mirka på tal om resiliens... Man bara måst ta sej vidare, på nåt vänster. Småningom lättare... Men kanske aldrig utan en gnutta irritation, ångest och sorg med. Som denna, också helt härliga bild. Goda sidor (blomman) men också lite vituttaa... Och de känslorna har absolut rätt att finnas. Småningom lättare.


fredag 13 september 2019

Gammal & barnlös...

Well. I början av veckan en diskussion som sluta med orden ”du jobba nog där som lärare ren när jag gick där i skolan”. Talar om ett lågstadie. Och en tjej som nu är mamma till en femåring. Och jag reagera på två sätt... Först kom ålderssmällen - kan jag faktiskt vara så gammal!? Jo, visa sej stämma att hon varit där när jag börja där. Ena ung lärare (23, tror jag) och andra en årskurs 5:a. Inte så kiva perspektiv, när jag ju ännu tycker att jag är så ung. (Och är det också jo, 36 är ännu ungt.) Men sen kom den tyngre reaktionen - hon har en femåring! Den som var i lågstadieålder när jag börja som lärare där har barn, och till på köpet en femåring. Fan vad det stack till. Och har varit ett jobbigt perspektiv att ta in hela veckan. Inte helt du med det ännu heller. Känns på nå sätt så ofattbart retligt och ledsamt.

Kommentera om det åt ett par kolleger för en stund sen, när vi hamna in på en diskussion om barnlöshet. Och de förstod båda varför det kändes tungt. Var annars också en fin diskussion med (tyckte jag åtminstone) mycket förståelse. Sånt känns alltid bra. <3

söndag 1 september 2019

Hoppets mörka sida

Hedelmöityshoidot vievät toivon pimeälle puolelle, fertilitetsvården leder till hoppets mörka sida, heter ett inlägg kring fertilitetsvård och dess påverkan på mående och ork. Jag kände igen mej i såå mycket i det inlägget, och tänkte plocka upp och kommentera ett par saker;

Skribenten påpekar (baserat på egen forskning...) att många kvinnor upplever vården som en tung och mörk period, med dess ideliga pendlanden mellan hopp och misstro. Det här upplevde jag också känslomässigt just precis så. Mörkt, tungt och sååå utmattande med den konstanta bergochdalbanan. Tills jag inte mera orka ta mej upp till hoppet igen, tills tilliten till möjligheterna tog slut. Också i efterhand känns den perioden nog rejält mörk.

Allt det som hört till vården lyfter också enligt respondenterna upp frågor kring vad det egna livets värde är, om det man längtar mest efter inte alls får uppfyllas... Vem är jag om jag inte är mamma, vad har mitt liv för mening om det inte finns barn i det?? Det är inga lätta frågor att bära och tampas med. Vet inte om man nånsin helt kommer underfund med dem heller. Ett steg framåt, två tillbaka - emellan går det bra och man har fotfäste, däremellan inte.

Vad gäller de av oss som fortsätter livet utan barn efter vården så konstatera studien att många klara av att avsluta vården först när aversioner mot den blev omöjliga att tåla, och t.ex. bara tanken på nya vårdförsök gav upphov i illamående. Den biten känns också jätte bekant. Det finns just nu inte i min föreställningsvärld ens att jag senare sku kunna känna annorlunda kring vård. Orken tog slut, och tilltro till att det sku kunna lyckas finns inte.

Idag en dag då många saker känts starkt. Har inte hunnit bearbeta en del kommentarer, situationer osv från veckan, så det dyker upp vart efter idag. Ett föräldramöte där jag som personal fick se många av mina årskamrater sitta på föräldrasidan. En föreläsning med konstaterandena ”barnen var den bästa skolan för mitt jobb” och ”det som får mej att fokusera på annat än jobb och hjälper mej orka är barnen”. En promenad med flera gravidmagar som kom emot. Och idag gjorde det ont. Rejält.