Det är många teman, tankar och känslor som spelar in i både vardag och livsperspektiv då barnlösheten fortsätter livet ut... Många av dem kom upp under dagen. Här ryms bara med en bråkdel av de saker jag ställdes inför, tänkte och kände under dan. Tumlar nog om lite...
Mirka (psykologen) tala om barnlöshetssorgen och dess särdrag som långt utdragen process med osäker slutpunkt, med ständiga kast mellan hopp och förtvivlan, och som dessutom är socialt rätt oacceptabel och oförstådd som sorg. Äänioikeudeton suru, citera hon från boken Surutyö (Poijula). Och visst är det så - en jättetuff och knepig sorgeprocess både för en själv och omgivningen. När kan man sörja, när det hela tiden kommer nya delar i processen, nytt hopp? Fast, sorgen är nog där hela tiden ändå. Hon visa också en mycket stark bild på skillnaden mellan vårt samhälles uppfattning om sorgeprocesser och verkliga erfarenheten som folk har av det - vi tänker oss nåt lineärt med skilda krisskeden, när verkligheten egentligen är mera ett enda pendlande fram och tillbaka. Bra bild!
Hon plocka också upp de synliga känslorna kontra de som finns där under. Ofta syns kanske ilska, irritation, bitterhet osv - medan det som ligger bakom och tynger är sorg, ensamhet, skam, rädsla... Och de är så mycket svårare att berätta om och visa, för det gör en så sårbar. Ändå är det just de som borde få rum, få bli hörda, åtminstone för en själv, för annars tar bitterheten och tomheten lätt över. De får också finnas men våga ge sorgen rum!
Mest prata vi om resiliens och livsmening. Om att klara av att ”bounce back”, att ”gå vidare”, att hitta annat livsinnehåll istället för den föreställda barnvardagen. Om hur det är allt annat än enkelt, men en av förutsättningarna för att kunna släppa bitterhet och sorg ens delvis småningom. Nå, sorgen följer nog med, i olika former, men påverkar allt mindre med tiden. Och efter den tyngsta krisen kan man smått börja jobba på det... Att hitta annat i livet.
Vad gäller resiliens lista Mirka några saker som ökar resiliensen (och också känslan av mening). Hit hör nära relationer (ens någon sådan), känsla av samhörighet med någon grupp (t.ex. andra barnlösa), självkänsla och att möta sina känslor, förmåga att hantera stress och att tydliggöra och leva ut sina värderingar. Hon prata om hur barnlöshet ofta leder till en omformning av värden i livet, och hur sätten man förverkligar dem mitt i allt måst se annorlunda ut än man tänkt sej, men att det kan underlätta sorgeprocessen att fundera på värderingar och hur man kan bygga mening i sitt liv via dem. Ofta hittar man känsla av mening genom att bygga på värderingarna, konstatera hon, men man måst ju också ”suostua suremaan”, gå med på att sörja. I grunden handlar det kanske egentligen om att så småningom se livsinnehåll lite vidare än man tänkt tidigare, att gå från fokus på tom famn till att öppna famnen mot livet... ”Joskus tulevaisuudessa sitten ehkä pystyy”, sa en av de som varit längre med i processen åt oss yngre. Och så är det, det tar tid att hitta dit. Ingen gör det annat än ”väkisin”, sa Mirka på tal om resiliens... Man bara måst ta sej vidare, på nåt vänster. Småningom lättare... Men kanske aldrig utan en gnutta irritation, ångest och sorg med. Som denna, också helt härliga bild. Goda sidor (blomman) men också lite vituttaa... Och de känslorna har absolut rätt att finnas. Småningom lättare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar