Egentligen är jag ingen ”fan” av nystarter vid nyår - inget ändrar ju egentligen för att en ny siffra dyker upp i vår tideräkning, men samtidigt är det väl ett så bra tillfälle som något att reflektera lite över situationer och riktningar. Så, kommer ett litet bokslutsinlägg iallafall...
Om vi börjar med jobb; första delen av året var mer administrativt inriktat, mycket givande det med, men en roll som jag inte till hundra procent var bekväm med. Framför allt för den större ensamheten i den. Sen från hösten är jag tillbaka i egen tjänst igen, mer socialt och samspelsinriktat. Det är inte en roll utan utmaningar - vilket jobb är nu det, men det är ett jobb jag till stora delar trivs med. Och som känns mycket meningsfullt. För all del rejäla portioner otillräcklighetskänslor också, men försöker hantera det... Så gott jag kan.
Studiefronten innehöll en icke-framgångsrik ansökan till psykologistudier (jäkla statistik...), en avslutad skolvälmående-utbildning, en avslutad helhet kring utveckling av utbildnings-ledarskap och en påbörjad helhet kring anordnande av stöd för lärande. En hel del på gång på den fronten alltså... Eviga studeranden med många järn i elden, på många sätt. Men det är ju så intressant och givande! Fast jag däremellan säger att aldrig mera... Håller mej aldrig till det sen ändå. Undrar om jag nånsin känner mej ”tillräckligt färdig”?
Barnlöshet har funnits med på många hörn, både som egna känslor och funderingar och som engagemang... Blev i början av året förärad utmärkelsen Simpukan helmi (för någon som gjort något för de ofrivilligt barnlösa, i korthet), fick i slutet av året titeln årets frivilliga inom föreningen, och sen blev jag ännu vald till ordförande för nästa år. Är glad och stolt över att de insatser jag varit med i i föreningen, och det jag valt att dela av min egen berättelse, har upplevts som givande och viktiga. Och glad att fortsätta jobbet.
De egna känslorna kring barnlösheten, och livet i övrigt, har fortsatt pendla. Starta året mitt i en utmattningsdepression, som jag sen har kravlat mej upp ur, med varierande framgång. Periodvis har det varit tyngre igen, under hösten ett tag t.ex, men jag tänker och tror att det är påväg åt det bättre hållet. Jobbar på det åtminstone. Och just nu känns mycket i mitt liv gott och meningsfullt, även om också sorgen och tomheten, och delvis också känslor av meningslöshet, dyker upp ibland. Som ni säkert märkt om ni följt med ett tag...
På tyngre fronten också en vän som dog... Det har hela hösten sen dess känts overkligt - jag tittar ofta upp mot hennes fönster, skickar en tanke från min våning till hennes när jag är inne - och inser att hon inte längre är där alls. Det är tomt och ledsamt när någon viktig och nära person inte längre finns där. Men är tacksam över alla er som finns! Som lyssnar, som möter, som vågar berätta. Jag har, också i år, haft fina medmänskor som stöd, fått dela djupa berättelser, fått möta folk på riktigt. Och det ger massor. Tack för att ni finns!
Och visst har det varit mycket annat också... En innerligt skön sommar på landet (som vanligt, men med mindre vemod i år än under de tyngre åren...). En rolig Oslo-resa. En massa intressanta seminarier, heldagsmöten och sånt. Ett vikariat jag hade kunnat få men valde att inte ta. Och antagligen sånt jag inte kommer på just nu. Som alltid både goda och dåliga sidor, både tungt och krävande och fint och givande. Just nu klarar jag av att låta goda sidor, tacksamhet och meningsfullhet få mer plats. För stunden. Skönt så.
2020 då? Tja - arbetsmässigt en flytt, nytt ställe - med massa förberedelser för oss alla. En del funderingar kring vilka arbetsroller som fortsätter, och hur, från hösten... Studiemässigt åtminstone ett par förberedande kurser för terapeutstudier, möjligen också inledande av de studierna, om jag får. På Simpukka-fronten ordförandeskap, och mer av nuvarande övrigt frivilligarbete. Och också i övrigt kring barnlöshet i tankarna lite mer synlighets- och påverkansarbete. Få se hur och vad det blir... Återkommer till det senare...
Ser just nu med tillförsikt framåt. Tänker att livet är gott, att framtiden kan föra med sej allt möjligt givande och fint och meningsfullt. En dag i taget och den som lever får se... Gör vad jag kan åt det jag kan påverka iallafall, och jobbar för att uppnå det som är viktigt. Mer kan man nu sen kanske inte. Glad åt att, just nu, kunna se mitt liv och min framtid som fina, meningsfulla och ljusa. Den känslan är inte alltid alldeles självklar precis...
Önskar er alla fina sista dagar av 2019, och ett gott nytt år 2020!
Foto Miika Rautiainen, för Simpukka-föreningens kampanj kring olika barnlöshetssituationer, Simpukka-veckan 2019
fredag 27 december 2019
tisdag 24 december 2019
Have yourself a merry xmas
Have yourself a merry little Christmas
Make your heart be light
From now on our troubles will be out of sight
Eller så inte... I hjärtat finns vad där finns - även på julen. Ibland är julen allt annat än merry, hjärtat allt annat än lätt och problemen allt annat än borta ur synfältet. Och det är okej det med, måst få vara så, fast det inte känns trevligt förstås, kanske inte rätt heller.
Julen kan ibland vara ännu tyngre än ”vanliga dagar”, just för att kontrasten blir så stor. Beställningen i samhället är fridfullhet, glädje, samvaro och nästan glansbildsaktig värme och skönhet. Och när ens egen situation är allt annat än det känns det tungt.
Min önskan är att alla hittar möjlighet och kraft att göra julen till sin egen. Låta bli sådant som tar mer än det ger, och ge plats för sådant som känns rätt för en själv. För trots alla starka traditioner är ändå viktigast att man själv mår så bra man kan, också på jul.
Jag får ha en lugn och fin jul, men största delen av familjen på plats (föräldrar och syskon alltså, och en hund). Sitter just nu i soffan framför julgranen, med hunden sovande tätt intill. Det är mysigt, lugnt och skönt. Och god mat, och fin samvaro med de andra.
Och som underliggande ström finns vemodet med. Tanken om det egna barnet som hade kunnat vara med här, om hen fått komma. När julen så starkt handlar om ett nyfött barn, och det i samhället talas om ’barnens jul’, är det svårt att åsidosätta den sorgen.
Önskar er ändå allt gott, på det sätt som känns rätt och fint för var och en av er!
God jul, hyvää joulua, merry Christmas, joyeux noël, fröhliche Weihnachten!
Här lite inlägg kring barnlös jul;
Paula berättar om sin jul som barnlös (på finska) i MTV-uutiset.
Walk in our shoes lista på inlägg om barnlös jul (mer om dom senare).
Allmänt inlägg på mamamia.com.au kring temat Childless at Christmas.
”Voikku” på Simpukkas blogg (på finska) om julpusselbitar som saknas.
Tidigare pod-inlägg om jul för ofrivilligt barnlösa på The fertilitypodcast.
söndag 22 december 2019
Sheila Heti Moderskap del 3
”Det går inte att bli medveten utan smärta. Smärtan som öppnar dörren.” Ibland är detta ganska sant. Eller åtminstone det, att när man är medveten så finns det allt där. Glädjen och smärtan, och allt där emellan. Nackdelen med att stänga ute smärta och sorg är att då far också glädjen. Det går inte att vara medveten om annat utan att också sorgen har plats.
”Det som hindrar mig är min frihet, min ovilja när jag står ansikte mot ansikte med tomheten. Min ovilja att skapa min egen mening, av rädsla för att göra ett dåligt jobb, rädsla att bli gjord till åtlöje, betraktas som fånig, hamna utanför.” De här meningarna tror jag att jag måst begrunda lite innan jag helt förstår dem, men åtminstone kan jag relatera till skapandet av egen mening som en ganska knepig process, inte lätt att få tag i eller ta itu med. Delvis just för att det som barnlös ganska lätt blir en osäkerhetsfaktor i det - vad finns det då annat som ”duger”? Och ansikte mot ansikte med tomheten - det känner jag rätt ofta igen som tillstånd, plats, varande. Att vara ofrivilligt barnlös är att leva med tomheten. Ofta.
”Jag har svårt att se det bra och det dåliga samtidigt. Kanske är det vägen framåt, att vid varje givet tillfälle se både det bra och det dåliga, snarare än att hoppa mellan dem.” Livet... Och ändå så svårt att leva med det här - att det faktiskt ofta är båda, att båda finns där med. Jag har svårt att ha tillit till att det blir bättre när något känns tungt, och svårt att komma ihåg det tunga när det är bra igen. Mentalt, fast jag intellektuellt vet att de båda finns där, och pendlar lite fram och tillbaka. Hade gärna haft mer balans, mer verklig insikt om att det bägge finns där, och att det är ok så. Livet innehåller ju bara helt enkelt båda.
”Den mänskliga tillvaron är som ett slags närsynthet, där ingen av oss ser mer än det vi har precis framför näsan, om ens det; vi märker inte varandra eftersom vi är så uppslukade av våra egna små skådespel att vi låter allt annat gå förbi, misstar det lilla för det stora.” Tala om just detta med en vän häromdagen faktiskt - hur lite vi verkligen ser, verkligen möter, märker och förstår. Och det är både ledsamt, skrämmande och synd. Jag missar också, naturligtvis, men försöker jobba på att vara närvarande, inkännande och öppen för dem som finns runtom mej, för de känslor och tankar som kommer emot (både i mej och från andra) och för det som verkligen händer. Det stora, djupa och viktiga. För det är i det som livet finns, på riktigt. Allt det vardagliga också, men de delarna som har betydelse, vikt och koppling till dem vi verkligen är... Det är i det, i varandra, som vi hittar mening och djup.
”Vinner jag i kategorin ’den perfekta kvinnan’ om jag skaffar barn? Vinner jag i kategorin ’idealkvinnan’ om jag inte gör det?” Intressant egentligen, och också lite obehagligt, att vi ännu har nån form av kvinnosyn kopplad till att ha barn eller vara barnlös... Egentligen är inget, enligt mej, avhängigt av det när det kommer till vårt värde som kvinnor, som mänskor. Var och en är den hen är, sist och slutligen, med barn eller inte. Man får en sorts roll till i sitt liv och sin vardag ”bara”... Och ändå lägger vi fortfarande in så mycket värdering, mening, tyngdpunkt osv på modersrollen, på barnafödande, på föräldraskapet. Varför, egentligen?
”Det verkar som om vi är tvungna att göra resan ensamma. Och på grund av detta kan vi inte annat än reta oss på varandra. ... Hon retar sig på min frihet, mitt privilegium att kunna ifrågasätta allt, och jag på hennes privilegium att skrida in i ett nytt liv, utan att känna sig tyngd av alla dessa frågor.” Vet inte varför vi jämför, men ändå gör vi ofta det. Inte bara i denhär situationen utan ganska överlag... Vi är olika, våra liv har olika ingredienser, och i allas liv finns goda och tunga sidor. Ett går inte att jämföra med ett annat, inte att väga mot ett annat. Ändå gör vi det, retar oss på det, har åsikter om det och är avundsjuka på det. Då dessutom på aspekter av det, och de aspekterna har ofta också en baksida som man väljer att inte se, eller inte tänker på. Att vara avundsjuk på en barnlös för att hen har så mycket frihet känns ganska absurt, eftersom det är att säga att frihet sku gå före dina barn. Det antar och hoppas jag den inte gör. Det går inte att jämföra, inte att fullt ens ha en åsikt. Eftersom varje liv är sitt eget, med sina egna ups and downs, pros and cons, synvinklar.
”Ingen av oss har mer än den andra och ingen av oss har mindre, det är så svårt att förstå detta: att våra vägar leder oss till samma plats, att livet där man skaffar barn av automatik och livet där man inte gör det på grund av tvivel är likvärdiga liv - att hennes liv och mitt liv uppgår till samma summa. Detta vållar oss större obehag än någonting annat, att modern och den barnlösa är varandras likar.” Jaha. Igen en punkt som nog kräver lite eftertanke tror jag... Men likvärdigheten går jag med på! Vi är alla mänskor likvärdiga, i grunden, även om vårt samhälle inte ser ut så tyvärr. Inte i åsikter och sätt att uttala sej eller signalera heller. Alla vägar leder till samma plats, liven uppgår till samma summa, det är lite knepigare att greppa känner jag. Alla är lika i sin olikhet, som individer och i livsbanor... Allas liv leder i olika form och i något skede till samma slutpunkt ja, men samtidigt blir det också alltid på något sätt något kvar av oss, och där finns det olikheter. Nå, ska fundera lite på denna...
”Men så måste det vara - en exakt likvärdighet och likhet, likhet i tomhet och likhet i fullhet, likhet i erfarenheter och likhet i förlorade erfarenheter; ingen väg är bättre och ingen sämre, ingen är mer skrämmande eller mindre genomsyrad av rädsla.” Den fortsättningen är lite lättare att greppa. Ingen väg är, på ett större plan, bättre eller sämre, även om vi kanske själva lägger värderingar på både egen väg och andras. Alla liven innehåller tomhet och fullhet, erfarenheter och förlorande erfarenheter, goda och dåliga sidor, glädje och rädsla och sorg... På olika sätt hamnar vi alla inför allt möjligt, och visst kan det te sej framför allt totalt annorlunda, men samtidigt finns det nog så mycket som förenar. Kanske vi nån gång kommer till att se främst det...? Likheterna framom olikheterna, och att det mindre handlar om kategorier än om flytande situationer, olika spektrum och överlappande verkligheter.
”Nu ser jag det återigen - det jag såg förut, det jag har sett hela mitt liv - hur långt ut åt alla håll livet kan sträcka sig. Förut, när jag hade tanken på att skaffa barn nära inpå, kunde jag omöjligt föreställa mig att det fanns något djup eller någon räckvidd i ett liv utan barn. Det kändes tomt, som leda, som fattigdom - som om allt som jag älskade aldrig skulle vara nog, aldrig skulle uppväga den bristen, som om det i ett sådant liv alltid skulle fattas något. Men nu när jag är äldre gör min högre ålder att jag inte längre vill skaffa barn. Mitt liv är inte teoretiskt, eller en skiss för ett framtida liv. Det är mitt liv bara. <3 Det är mitt liv bara. Fast jag har svårt att se det ibland, så kan jag också känna det mellan varven - att det är mitt liv bara. Och det är okej. Jag vill nog mellan varven ännu ”skaffa” barn, men 1) orken finns inte och 2) chanserna är mikroskopiska. Det känns ännu ibland tomt, kommer kanske alltid att göra det mellan varven, men samtidigt finns så mycket annat ändå... Massa djup, på olika sätt, räckvidd nästan mera kan jag ibland tänka. Finns såå mycket man kan göra, kan hitta på, kan bygga av sitt liv... Visst kan jag ibland känna att inget kan uppväga den bristen, det tomrummet, men däremellan vet jag att allt möjligt annat ändå ger mitt liv rikedom, innehåll, mening och djup, och det är okej. Eller nej, det är bra. Det är också alldeles fullvärdigt.
”Jag har funderat så intensivt på barn så länge, men nu när jag börjar bli äldre tänker jag allt mindre på det - vilket till viss del är en lättnad, till viss del en sorg, men framför allt inte känns över huvud taget.” Kan känna igen det här, och väntar nog på att det ska gå mot allt mindre tankar på det. Min längtan efter barn var verkligt intensiv, djup, nästan desperat i nåt skede under vården - men den har mattats av med tiden. Sorgen likaså. Visst finns de där, men allt mindre (lite periodvis för all del...), och jag kan se lättnaden i att tankarna, längtan och saknaden avtar. Och också vara glad åt det där ibland inte överhuvudtaget. För ofta är jag bara konkret utan barn, utan att det finns så mycket tanke, känsla eller värdering i det. Mindre fokus på den delen av min situation, känslomässigt, även om den av olika orsaker får rätt mycket fokus nog - via blogg, kamratstöd, styrelsearbetet med mera...
”Att inte skaffa barn är inte detsamma som att undkomma livet, för livet kommer alltid att utsätta mig för situationer och visa mig nya saker och leda in mig i diverse mörker som jag aldrig skulle välja att se, och till alla möjliga slags kunskapsskatter som jag inte förmår begripa.” Vi har en tendens att tänka, signalera och t.o.m. säga att det är via barn man förstår livet, att livet börjar när man får barn, att man upplever kärlek eller oro eller trötthet osv osv på riktigt först via de egna barnen. Och det är egentligen rätt absurt - ändå har jag nog svårt att nånstans helt nonchalera det, helt tro på motsatsen... Men livet innehåller så mycket, och ger så många olika erfarenheter, kunskaper, känslor och vyer också utan barn, så det är ju självklart egentligen att det inte kan stämma. Livet är allt det, helt oberoende.
”Nu kan vad som helst hända. Det känns som om jag har genomlevt den mest prövande fasen i mitt liv.” Och här kan jag tänka att jag längtar efter det... Längtar efter den dag då tiden verkligen är slut och jag kan lägga också den sista oron och funderingen bakom mej och bara leva vidare (om än med sorgen och tomrummet där emellanåt). Med Hetis text i tankarna känns det som ett bra läge, ett lugnt läge. Om än andra frågor säkert finns att bolla och fundera på förstås. För funderingar hör ju nog till livet liksom, i olika aspekter.
Och nu är ju allt detta ett litet plock ur boken, om än tre hela blogginlägg långt. De ger min bild av tematiken, mina axplock ur Hetis tankar, och mina tolkningar av dem. Finns mycket annat som man borde och kunde ta upp, mycket annat värt att filosofera kring, men de här sakerna resonera mest i mej. Jag uppskatta verkligen den här boken, även om synvinkeln ju är annan än min. Det var fint att få följa de tankar boken snurrar kring (bokstavligen), när det gäller att ha barn eller inte. Den frågan är kanske lätt för vissa (både sådana som vill ha och sådana som inte vill), men för dem som är osäkra och oss som vill men inte kan är det en allt annat än lätt fråga, och det syns bra i Hetis bok. Kan nog rekommenderas!
”Det som hindrar mig är min frihet, min ovilja när jag står ansikte mot ansikte med tomheten. Min ovilja att skapa min egen mening, av rädsla för att göra ett dåligt jobb, rädsla att bli gjord till åtlöje, betraktas som fånig, hamna utanför.” De här meningarna tror jag att jag måst begrunda lite innan jag helt förstår dem, men åtminstone kan jag relatera till skapandet av egen mening som en ganska knepig process, inte lätt att få tag i eller ta itu med. Delvis just för att det som barnlös ganska lätt blir en osäkerhetsfaktor i det - vad finns det då annat som ”duger”? Och ansikte mot ansikte med tomheten - det känner jag rätt ofta igen som tillstånd, plats, varande. Att vara ofrivilligt barnlös är att leva med tomheten. Ofta.
”Jag har svårt att se det bra och det dåliga samtidigt. Kanske är det vägen framåt, att vid varje givet tillfälle se både det bra och det dåliga, snarare än att hoppa mellan dem.” Livet... Och ändå så svårt att leva med det här - att det faktiskt ofta är båda, att båda finns där med. Jag har svårt att ha tillit till att det blir bättre när något känns tungt, och svårt att komma ihåg det tunga när det är bra igen. Mentalt, fast jag intellektuellt vet att de båda finns där, och pendlar lite fram och tillbaka. Hade gärna haft mer balans, mer verklig insikt om att det bägge finns där, och att det är ok så. Livet innehåller ju bara helt enkelt båda.
”Den mänskliga tillvaron är som ett slags närsynthet, där ingen av oss ser mer än det vi har precis framför näsan, om ens det; vi märker inte varandra eftersom vi är så uppslukade av våra egna små skådespel att vi låter allt annat gå förbi, misstar det lilla för det stora.” Tala om just detta med en vän häromdagen faktiskt - hur lite vi verkligen ser, verkligen möter, märker och förstår. Och det är både ledsamt, skrämmande och synd. Jag missar också, naturligtvis, men försöker jobba på att vara närvarande, inkännande och öppen för dem som finns runtom mej, för de känslor och tankar som kommer emot (både i mej och från andra) och för det som verkligen händer. Det stora, djupa och viktiga. För det är i det som livet finns, på riktigt. Allt det vardagliga också, men de delarna som har betydelse, vikt och koppling till dem vi verkligen är... Det är i det, i varandra, som vi hittar mening och djup.
”Vinner jag i kategorin ’den perfekta kvinnan’ om jag skaffar barn? Vinner jag i kategorin ’idealkvinnan’ om jag inte gör det?” Intressant egentligen, och också lite obehagligt, att vi ännu har nån form av kvinnosyn kopplad till att ha barn eller vara barnlös... Egentligen är inget, enligt mej, avhängigt av det när det kommer till vårt värde som kvinnor, som mänskor. Var och en är den hen är, sist och slutligen, med barn eller inte. Man får en sorts roll till i sitt liv och sin vardag ”bara”... Och ändå lägger vi fortfarande in så mycket värdering, mening, tyngdpunkt osv på modersrollen, på barnafödande, på föräldraskapet. Varför, egentligen?
”Det verkar som om vi är tvungna att göra resan ensamma. Och på grund av detta kan vi inte annat än reta oss på varandra. ... Hon retar sig på min frihet, mitt privilegium att kunna ifrågasätta allt, och jag på hennes privilegium att skrida in i ett nytt liv, utan att känna sig tyngd av alla dessa frågor.” Vet inte varför vi jämför, men ändå gör vi ofta det. Inte bara i denhär situationen utan ganska överlag... Vi är olika, våra liv har olika ingredienser, och i allas liv finns goda och tunga sidor. Ett går inte att jämföra med ett annat, inte att väga mot ett annat. Ändå gör vi det, retar oss på det, har åsikter om det och är avundsjuka på det. Då dessutom på aspekter av det, och de aspekterna har ofta också en baksida som man väljer att inte se, eller inte tänker på. Att vara avundsjuk på en barnlös för att hen har så mycket frihet känns ganska absurt, eftersom det är att säga att frihet sku gå före dina barn. Det antar och hoppas jag den inte gör. Det går inte att jämföra, inte att fullt ens ha en åsikt. Eftersom varje liv är sitt eget, med sina egna ups and downs, pros and cons, synvinklar.
”Ingen av oss har mer än den andra och ingen av oss har mindre, det är så svårt att förstå detta: att våra vägar leder oss till samma plats, att livet där man skaffar barn av automatik och livet där man inte gör det på grund av tvivel är likvärdiga liv - att hennes liv och mitt liv uppgår till samma summa. Detta vållar oss större obehag än någonting annat, att modern och den barnlösa är varandras likar.” Jaha. Igen en punkt som nog kräver lite eftertanke tror jag... Men likvärdigheten går jag med på! Vi är alla mänskor likvärdiga, i grunden, även om vårt samhälle inte ser ut så tyvärr. Inte i åsikter och sätt att uttala sej eller signalera heller. Alla vägar leder till samma plats, liven uppgår till samma summa, det är lite knepigare att greppa känner jag. Alla är lika i sin olikhet, som individer och i livsbanor... Allas liv leder i olika form och i något skede till samma slutpunkt ja, men samtidigt blir det också alltid på något sätt något kvar av oss, och där finns det olikheter. Nå, ska fundera lite på denna...
”Men så måste det vara - en exakt likvärdighet och likhet, likhet i tomhet och likhet i fullhet, likhet i erfarenheter och likhet i förlorade erfarenheter; ingen väg är bättre och ingen sämre, ingen är mer skrämmande eller mindre genomsyrad av rädsla.” Den fortsättningen är lite lättare att greppa. Ingen väg är, på ett större plan, bättre eller sämre, även om vi kanske själva lägger värderingar på både egen väg och andras. Alla liven innehåller tomhet och fullhet, erfarenheter och förlorande erfarenheter, goda och dåliga sidor, glädje och rädsla och sorg... På olika sätt hamnar vi alla inför allt möjligt, och visst kan det te sej framför allt totalt annorlunda, men samtidigt finns det nog så mycket som förenar. Kanske vi nån gång kommer till att se främst det...? Likheterna framom olikheterna, och att det mindre handlar om kategorier än om flytande situationer, olika spektrum och överlappande verkligheter.
”Nu ser jag det återigen - det jag såg förut, det jag har sett hela mitt liv - hur långt ut åt alla håll livet kan sträcka sig. Förut, när jag hade tanken på att skaffa barn nära inpå, kunde jag omöjligt föreställa mig att det fanns något djup eller någon räckvidd i ett liv utan barn. Det kändes tomt, som leda, som fattigdom - som om allt som jag älskade aldrig skulle vara nog, aldrig skulle uppväga den bristen, som om det i ett sådant liv alltid skulle fattas något. Men nu när jag är äldre gör min högre ålder att jag inte längre vill skaffa barn. Mitt liv är inte teoretiskt, eller en skiss för ett framtida liv. Det är mitt liv bara. <3 Det är mitt liv bara. Fast jag har svårt att se det ibland, så kan jag också känna det mellan varven - att det är mitt liv bara. Och det är okej. Jag vill nog mellan varven ännu ”skaffa” barn, men 1) orken finns inte och 2) chanserna är mikroskopiska. Det känns ännu ibland tomt, kommer kanske alltid att göra det mellan varven, men samtidigt finns så mycket annat ändå... Massa djup, på olika sätt, räckvidd nästan mera kan jag ibland tänka. Finns såå mycket man kan göra, kan hitta på, kan bygga av sitt liv... Visst kan jag ibland känna att inget kan uppväga den bristen, det tomrummet, men däremellan vet jag att allt möjligt annat ändå ger mitt liv rikedom, innehåll, mening och djup, och det är okej. Eller nej, det är bra. Det är också alldeles fullvärdigt.
”Jag har funderat så intensivt på barn så länge, men nu när jag börjar bli äldre tänker jag allt mindre på det - vilket till viss del är en lättnad, till viss del en sorg, men framför allt inte känns över huvud taget.” Kan känna igen det här, och väntar nog på att det ska gå mot allt mindre tankar på det. Min längtan efter barn var verkligt intensiv, djup, nästan desperat i nåt skede under vården - men den har mattats av med tiden. Sorgen likaså. Visst finns de där, men allt mindre (lite periodvis för all del...), och jag kan se lättnaden i att tankarna, längtan och saknaden avtar. Och också vara glad åt det där ibland inte överhuvudtaget. För ofta är jag bara konkret utan barn, utan att det finns så mycket tanke, känsla eller värdering i det. Mindre fokus på den delen av min situation, känslomässigt, även om den av olika orsaker får rätt mycket fokus nog - via blogg, kamratstöd, styrelsearbetet med mera...
”Att inte skaffa barn är inte detsamma som att undkomma livet, för livet kommer alltid att utsätta mig för situationer och visa mig nya saker och leda in mig i diverse mörker som jag aldrig skulle välja att se, och till alla möjliga slags kunskapsskatter som jag inte förmår begripa.” Vi har en tendens att tänka, signalera och t.o.m. säga att det är via barn man förstår livet, att livet börjar när man får barn, att man upplever kärlek eller oro eller trötthet osv osv på riktigt först via de egna barnen. Och det är egentligen rätt absurt - ändå har jag nog svårt att nånstans helt nonchalera det, helt tro på motsatsen... Men livet innehåller så mycket, och ger så många olika erfarenheter, kunskaper, känslor och vyer också utan barn, så det är ju självklart egentligen att det inte kan stämma. Livet är allt det, helt oberoende.
”Nu kan vad som helst hända. Det känns som om jag har genomlevt den mest prövande fasen i mitt liv.” Och här kan jag tänka att jag längtar efter det... Längtar efter den dag då tiden verkligen är slut och jag kan lägga också den sista oron och funderingen bakom mej och bara leva vidare (om än med sorgen och tomrummet där emellanåt). Med Hetis text i tankarna känns det som ett bra läge, ett lugnt läge. Om än andra frågor säkert finns att bolla och fundera på förstås. För funderingar hör ju nog till livet liksom, i olika aspekter.
Och nu är ju allt detta ett litet plock ur boken, om än tre hela blogginlägg långt. De ger min bild av tematiken, mina axplock ur Hetis tankar, och mina tolkningar av dem. Finns mycket annat som man borde och kunde ta upp, mycket annat värt att filosofera kring, men de här sakerna resonera mest i mej. Jag uppskatta verkligen den här boken, även om synvinkeln ju är annan än min. Det var fint att få följa de tankar boken snurrar kring (bokstavligen), när det gäller att ha barn eller inte. Den frågan är kanske lätt för vissa (både sådana som vill ha och sådana som inte vill), men för dem som är osäkra och oss som vill men inte kan är det en allt annat än lätt fråga, och det syns bra i Hetis bok. Kan nog rekommenderas!
lördag 21 december 2019
Sheila Heti Moderskap del 2
Vi fortsätter längre in i berättelsen, i velandet mellan barn eller inte barn...
”Och jag vill inte att ’inte mamma’ ska utgöra en del av den jag är, att min identitet ska vara ett negativ av någon annans positiva identitet. Så istället för att vara ’inte mamma’ skulle jag kunna vara inte ’inte mamma’. Jag skulle kunna vara inte inte. Om jag är inte inte så är jag det jag är. Det negativa tar ut det negativa och jag bara är. Jag är det jag är, eftersom inte framför inte skyddar mig från att bara vara inte mamma.”
Det här är en intressant fundering, och kanske delvis en av svårigheterna i att vara barnlös. Barn och mödraskap är så starkt en norm ännu i vårt samhälle, att andra livsval enbart relateras till som avsaknad. Visst, man har andra roller - men så har också mammor. Så, hur uttrycka att inte vara mamma, utan att det är en negation? Inget svar från mej heller...
”Om jag fundera på att skaffa barn och sen väljer att inte göra det, vad har jag då valt, om något. Språket räcker inte till för att beskriva den erfarenheten. Därför är det inte en erfarenhet vi kan prata om. Jag efterfrågar ett ord som är helt oberoende av moderskapet, on jag ska kunna fundera på det här valet - ett ord som beskriver det som är, inte det som inte är.” Lite fortsättning på föregående här - varför är allt (åtminstone i samhällets ögon...) ett bortval, inte ett val av annat? Det är det antagligen för många frivilligt barnlösa (här igen definierade av frånvaro, inte av allt det övriga), och också för många som trots längtan valt att avsluta försök att bli föräldrar - som jag. Valet var inte att välja bort barn, valet var välja annat. Oftast i senare fallet för att man bara måst välja så, för att kunna leva, klara av att orka vidare... Barnet hade vi valt, men fick inte möjligheten. Att välja annat är svårt att uttrycka i ord, när annat är så brett. Samtidigt känns det ju lite dumt att definieras som barnlös om man inte nånsin velat ha barn, och väljer att fokusera på allt annat i livet.
”Vilken är den främsta sysslan i en kvinnas liv, om inte moderskapet? Hur ska jag kunna ge uttryck för avsaknaden av den erfarenheten, utan att sätta just avsaknaden i centrum? Kan jag skildra den livserfarenheten utan att sätta den i relation till moderskapet? Kan jag skildra vad det livet är?” Igen fortsättning på tidigare - även om jag nu inte är hundra procent av samma åsikt om det där med främsta syssla... Hur ge uttryck för avsaknad av moderskapserfarenhet, utan avsaknaden i centrum? Vet inte om det går? Jo, man kan ju berätta om annat man gjort, eller se moderskap som brett fenomen och kommentera om andra synvinklar på det... Men att berätta om ett liv utan barn och moderskap, i dagens samhälle, utan att tomrummet (verkligt för ofrivilligt barnlösa, inte så synligt för en själv antar jag om man valt det) är med - det är knepigt. Mycket för att samhället frågar efter barnen... För mej är avsaknaden nog en så stor del av min erfarenhet att jag inte ser möjligheten till att den inte är i centrum av berättelsen.
”Jag är rädd att man om man inte skaffar barn framstår som om man inte gjort ett val, eller som att det enda man gör är fortsätter som vanligt, låter sig föras med. De som inte skaffar barn kan nog ge ett intryck av att inte röra sig framåt, förändras och utvecklas, ha berättelser som bygger vidare på berättelser, eller liv vars djup och kärlek och smärta bara växer och växer. Kanske tycks de stå och stampa på stället - ett ställe som de som har blivit föräldrar redan har lämnat bakom sig.” Här en av de punkter man som ofrivilligt barnlös nog känner av själv - avsaknaden av allt det man hade hoppats få uppleva. Och som en frivilligt barnlös säkert kan få känna på att samhället anser och påtvingar en - man borde ”skaffa” barn som en del av att vara och växa som människa. (Suck, säger jag.) Aning skrämmande att vi tänker så, och rejält fräckt att vi signalerar så. Att jag gör det åt mej själv lite - funderar på vem jag är utan, hur mitt liv kan hitta mening och innehåll utan (trots att jag ju vet att de verkligen finns), det är en sak. Men att vi tror och uttrycker att andras liv inte har kapacitet och möjlighet till utveckling, djup, kärlek osv om de inte har barn - det är bara fräckt. Och bullshit. Liv kan vara så oändligt mycket, innehålla allt möjligt, och vara alldeles fullgoda.
”En del försöker föreställa sig hur det skulle vara att inte ha barn, och föreställer sig då sig själva utan barn i stället för att föreställa sig någon som de kanske aldrig kommer att bli.” Och här är en aspekt som vi gör fullständigt fel, om än fullständigt mänskligt. Vi utgår från oss själva. Har du alltid velat ha barn anser du att det är så det borde vara, och ser andras livsval med dina glasögon, försöker pracka på dem din åsikt. Intressant prackar folk också på ofrivilligt barnlösa åsikter om att man inte borde längta så mycket, har det alldeles bra utan, ska njuta av friheten osv, samtidigt som de åt folk som inte vill ha barn försöker poängtera vikten av att ha dem... Ibland är vi mänskor lite bakvända, mycket irrationella. Det går liksom mycket sällan att föreställa sej sej själv i nån annans liv, och totalt veta vad som är rätt för hen, eller hur något känns för just hen. Så, lite mer öppenhet kanske...?
”Jag vet att det inte finns någon skillnad mellan en människa med barn och en människa utan - att huruvida hon har barn eller inte bara är en del av det som hon har varit med om, eller det som tiden och världen tvingade henne att vara med om, och det är klart att den människan är en del av världen, och människan hon lever med likaså, precis som människan hon inte lever med, och hennes kultur och hennes föräldrar och hennes arbete och hennes kropp och hur mycket hon tjänar och bebisen som föddes eller inte föddes eller dog. Jag uppfattar inte världen som lika tudelad som jag gjorde förut, med föräldrar å ena sidan och icke-föräldrar å den andra. Att en människa har barn säger ingenting om hennes tidigare tankar och upplevelser nu, precis som det faktum att en människa inte har barn inte säger någonting om hennes tankar och upplevelser. Livet drabbar oss alla i samma utsträckning, slumpen och omtanken och alla andra krafter som påverkar en människas liv, som vi bara kan ana oss till men fortfarande inte vet någonting om. Så ställ inga frågor som sådant som kan gå på flera sätt än ett. Att du inte hittar något svar, när du inte gör det, beror på att svaret, när allt kommer omkring, inte spelar så stor roll.”
Vet inte om jag ska säga så mycket om den där delen - it speaks volumes on it’s own... Bara att det väl just är så det är - erfarenheter har vi olika, som människor, oberoende. Personligheter likaså. Att vara förälder eller inte vara förälder är bara en erfarenhet av många. Människor är vi alla, och alla på vårt eget sätt. Så skillnaderna är större mellan individer inom grupperna än mellan grupperna som helhet, i den här aspekten med. Allt är bara en del av vad vi varit med om, och detta allt formar oss på olika sätt, denna erfarenhet som alla andra. Som människor är vi sist och slutligen just precis oss själv...
”Jag vet att ju mer jag funderar på att skaffa barn, desto mer ger funderandet form åt ett barn som inte finns, ju mer jag skriver, desto verkligare blir detta icke-existerande barn, denna varelse som inge finns, en tydlig individ som förnekas livet. Kanske kan det här negativa varandet ge barnet liv ändå. Barnet kan leva som sin egen motsats: barnet som aldrig föddes.” <3 För mej kändes det där lite knepigt... Både sorgligt, lite som ett ”tröstpris”, och problematiskt - för är då mitt skrivande ett sätt att hålla fast i längtan och drömmen på nåt plan? Att inte behöva släppa barnet, och därmed då ”hålla fast barnlösheten” också. Som erfarenhet finns den ju med oberoende förstås, och jag anser åtminstone själv att skrivandet är ett bra sätt att bearbeta - men kan det också vara en sak som håller mej fastnaglad i barnlösheten, mentalt? Kanske. Något att vara lite uppmärksam på...
”Men med åren antog min rädsla en annan form: hur skulle jag kunna bli en tillräckligt bra författare - lyckas sätta detta med att vara människa på pränt - utan att ha upplevt moderskapet? Utan någon som helst kunskap om det som jag alltmer hade börjat betrakta som den mest centrala av livserfarenheter?” Oj suck, egentligen, och ändå känner jag igen, både samhället och mej själv... Min åsikt är att det inte finns något som hindrar att man kan vara en bra vaddetnuär utan barn, utan att ha upplevt moderskap, och ändå signalerar vårt samhälle såå ofta och så kraftigt att man inte utan den erfarenheten är tillräcklig. T.o.m. då själva rollen, uppgiften, inte har någonting med moderskap att göra. Som då författare t.ex. - varför skulle man inte vara en tillräckligt bra författare som barnlös!? Och ”mest centrala av livserfarenheter...?!” - håller inte med om det alls, trots att jag gärna hade haft den.
”Ibland känns det som om dilemmat bara kan lösas på ett sätt: genom att skaffa barn. För även om man slutligen bestämmer sig för att inte skaffa barn, blir man aldrig kvitt den skugga som hänger över en - möjligheten - att det kommer ett barn ändå. Eller att livets omständigheter gaddar ihop sig och får en att ändra sig...” Jep. - Och härmed inte sagt att jag kommer att fortsätta med nå försök, men ibland känns det lite så att hur jag än bestämt mej för att inte fortsätta så kan livet alltid ändra det beslutet senare, och den osäkerheten gör det ganska mentalt jobbigt ibland...
And the story still continues...
”Och jag vill inte att ’inte mamma’ ska utgöra en del av den jag är, att min identitet ska vara ett negativ av någon annans positiva identitet. Så istället för att vara ’inte mamma’ skulle jag kunna vara inte ’inte mamma’. Jag skulle kunna vara inte inte. Om jag är inte inte så är jag det jag är. Det negativa tar ut det negativa och jag bara är. Jag är det jag är, eftersom inte framför inte skyddar mig från att bara vara inte mamma.”
Det här är en intressant fundering, och kanske delvis en av svårigheterna i att vara barnlös. Barn och mödraskap är så starkt en norm ännu i vårt samhälle, att andra livsval enbart relateras till som avsaknad. Visst, man har andra roller - men så har också mammor. Så, hur uttrycka att inte vara mamma, utan att det är en negation? Inget svar från mej heller...
”Om jag fundera på att skaffa barn och sen väljer att inte göra det, vad har jag då valt, om något. Språket räcker inte till för att beskriva den erfarenheten. Därför är det inte en erfarenhet vi kan prata om. Jag efterfrågar ett ord som är helt oberoende av moderskapet, on jag ska kunna fundera på det här valet - ett ord som beskriver det som är, inte det som inte är.” Lite fortsättning på föregående här - varför är allt (åtminstone i samhällets ögon...) ett bortval, inte ett val av annat? Det är det antagligen för många frivilligt barnlösa (här igen definierade av frånvaro, inte av allt det övriga), och också för många som trots längtan valt att avsluta försök att bli föräldrar - som jag. Valet var inte att välja bort barn, valet var välja annat. Oftast i senare fallet för att man bara måst välja så, för att kunna leva, klara av att orka vidare... Barnet hade vi valt, men fick inte möjligheten. Att välja annat är svårt att uttrycka i ord, när annat är så brett. Samtidigt känns det ju lite dumt att definieras som barnlös om man inte nånsin velat ha barn, och väljer att fokusera på allt annat i livet.
”Vilken är den främsta sysslan i en kvinnas liv, om inte moderskapet? Hur ska jag kunna ge uttryck för avsaknaden av den erfarenheten, utan att sätta just avsaknaden i centrum? Kan jag skildra den livserfarenheten utan att sätta den i relation till moderskapet? Kan jag skildra vad det livet är?” Igen fortsättning på tidigare - även om jag nu inte är hundra procent av samma åsikt om det där med främsta syssla... Hur ge uttryck för avsaknad av moderskapserfarenhet, utan avsaknaden i centrum? Vet inte om det går? Jo, man kan ju berätta om annat man gjort, eller se moderskap som brett fenomen och kommentera om andra synvinklar på det... Men att berätta om ett liv utan barn och moderskap, i dagens samhälle, utan att tomrummet (verkligt för ofrivilligt barnlösa, inte så synligt för en själv antar jag om man valt det) är med - det är knepigt. Mycket för att samhället frågar efter barnen... För mej är avsaknaden nog en så stor del av min erfarenhet att jag inte ser möjligheten till att den inte är i centrum av berättelsen.
”Jag är rädd att man om man inte skaffar barn framstår som om man inte gjort ett val, eller som att det enda man gör är fortsätter som vanligt, låter sig föras med. De som inte skaffar barn kan nog ge ett intryck av att inte röra sig framåt, förändras och utvecklas, ha berättelser som bygger vidare på berättelser, eller liv vars djup och kärlek och smärta bara växer och växer. Kanske tycks de stå och stampa på stället - ett ställe som de som har blivit föräldrar redan har lämnat bakom sig.” Här en av de punkter man som ofrivilligt barnlös nog känner av själv - avsaknaden av allt det man hade hoppats få uppleva. Och som en frivilligt barnlös säkert kan få känna på att samhället anser och påtvingar en - man borde ”skaffa” barn som en del av att vara och växa som människa. (Suck, säger jag.) Aning skrämmande att vi tänker så, och rejält fräckt att vi signalerar så. Att jag gör det åt mej själv lite - funderar på vem jag är utan, hur mitt liv kan hitta mening och innehåll utan (trots att jag ju vet att de verkligen finns), det är en sak. Men att vi tror och uttrycker att andras liv inte har kapacitet och möjlighet till utveckling, djup, kärlek osv om de inte har barn - det är bara fräckt. Och bullshit. Liv kan vara så oändligt mycket, innehålla allt möjligt, och vara alldeles fullgoda.
”En del försöker föreställa sig hur det skulle vara att inte ha barn, och föreställer sig då sig själva utan barn i stället för att föreställa sig någon som de kanske aldrig kommer att bli.” Och här är en aspekt som vi gör fullständigt fel, om än fullständigt mänskligt. Vi utgår från oss själva. Har du alltid velat ha barn anser du att det är så det borde vara, och ser andras livsval med dina glasögon, försöker pracka på dem din åsikt. Intressant prackar folk också på ofrivilligt barnlösa åsikter om att man inte borde längta så mycket, har det alldeles bra utan, ska njuta av friheten osv, samtidigt som de åt folk som inte vill ha barn försöker poängtera vikten av att ha dem... Ibland är vi mänskor lite bakvända, mycket irrationella. Det går liksom mycket sällan att föreställa sej sej själv i nån annans liv, och totalt veta vad som är rätt för hen, eller hur något känns för just hen. Så, lite mer öppenhet kanske...?
”Jag vet att det inte finns någon skillnad mellan en människa med barn och en människa utan - att huruvida hon har barn eller inte bara är en del av det som hon har varit med om, eller det som tiden och världen tvingade henne att vara med om, och det är klart att den människan är en del av världen, och människan hon lever med likaså, precis som människan hon inte lever med, och hennes kultur och hennes föräldrar och hennes arbete och hennes kropp och hur mycket hon tjänar och bebisen som föddes eller inte föddes eller dog. Jag uppfattar inte världen som lika tudelad som jag gjorde förut, med föräldrar å ena sidan och icke-föräldrar å den andra. Att en människa har barn säger ingenting om hennes tidigare tankar och upplevelser nu, precis som det faktum att en människa inte har barn inte säger någonting om hennes tankar och upplevelser. Livet drabbar oss alla i samma utsträckning, slumpen och omtanken och alla andra krafter som påverkar en människas liv, som vi bara kan ana oss till men fortfarande inte vet någonting om. Så ställ inga frågor som sådant som kan gå på flera sätt än ett. Att du inte hittar något svar, när du inte gör det, beror på att svaret, när allt kommer omkring, inte spelar så stor roll.”
Vet inte om jag ska säga så mycket om den där delen - it speaks volumes on it’s own... Bara att det väl just är så det är - erfarenheter har vi olika, som människor, oberoende. Personligheter likaså. Att vara förälder eller inte vara förälder är bara en erfarenhet av många. Människor är vi alla, och alla på vårt eget sätt. Så skillnaderna är större mellan individer inom grupperna än mellan grupperna som helhet, i den här aspekten med. Allt är bara en del av vad vi varit med om, och detta allt formar oss på olika sätt, denna erfarenhet som alla andra. Som människor är vi sist och slutligen just precis oss själv...
”Jag vet att ju mer jag funderar på att skaffa barn, desto mer ger funderandet form åt ett barn som inte finns, ju mer jag skriver, desto verkligare blir detta icke-existerande barn, denna varelse som inge finns, en tydlig individ som förnekas livet. Kanske kan det här negativa varandet ge barnet liv ändå. Barnet kan leva som sin egen motsats: barnet som aldrig föddes.” <3 För mej kändes det där lite knepigt... Både sorgligt, lite som ett ”tröstpris”, och problematiskt - för är då mitt skrivande ett sätt att hålla fast i längtan och drömmen på nåt plan? Att inte behöva släppa barnet, och därmed då ”hålla fast barnlösheten” också. Som erfarenhet finns den ju med oberoende förstås, och jag anser åtminstone själv att skrivandet är ett bra sätt att bearbeta - men kan det också vara en sak som håller mej fastnaglad i barnlösheten, mentalt? Kanske. Något att vara lite uppmärksam på...
”Men med åren antog min rädsla en annan form: hur skulle jag kunna bli en tillräckligt bra författare - lyckas sätta detta med att vara människa på pränt - utan att ha upplevt moderskapet? Utan någon som helst kunskap om det som jag alltmer hade börjat betrakta som den mest centrala av livserfarenheter?” Oj suck, egentligen, och ändå känner jag igen, både samhället och mej själv... Min åsikt är att det inte finns något som hindrar att man kan vara en bra vaddetnuär utan barn, utan att ha upplevt moderskap, och ändå signalerar vårt samhälle såå ofta och så kraftigt att man inte utan den erfarenheten är tillräcklig. T.o.m. då själva rollen, uppgiften, inte har någonting med moderskap att göra. Som då författare t.ex. - varför skulle man inte vara en tillräckligt bra författare som barnlös!? Och ”mest centrala av livserfarenheter...?!” - håller inte med om det alls, trots att jag gärna hade haft den.
”Ibland känns det som om dilemmat bara kan lösas på ett sätt: genom att skaffa barn. För även om man slutligen bestämmer sig för att inte skaffa barn, blir man aldrig kvitt den skugga som hänger över en - möjligheten - att det kommer ett barn ändå. Eller att livets omständigheter gaddar ihop sig och får en att ändra sig...” Jep. - Och härmed inte sagt att jag kommer att fortsätta med nå försök, men ibland känns det lite så att hur jag än bestämt mej för att inte fortsätta så kan livet alltid ändra det beslutet senare, och den osäkerheten gör det ganska mentalt jobbigt ibland...
And the story still continues...
fredag 20 december 2019
Sheila Heti Moderskap del 1
Nästa rekommenderade bok; Sheila Heti - Moderskap. Sheila skriver som funderare - vill jag ha barn eller inte, så det är ju en delvis annan berättelse än min. Samtidigt så passar mycket in på barnlöshet helt överlag, och mycket in på min fundering nu - borde jag ändå på nåt sätt orka fortsätta? Så, här kommer det lite citat och tankar från den;
”Hur ska vi veta hur det kommer att gå för oss, oss kluvna kvinnor på trettiosju? Å ena sidan: lyckan som följer med att skaffa barn. Å den andra: eländet som följer med att skaffa dem. Å ena sidan: friheten i att inte skaffa barn. Å den andra: sorgen i att inga barn ha skaffat...” Det är ju ganska så just detta jag lever nu. Fast, opponerar ju mej mot ”skaffa”, och hade verkligen gärna fått de(t) där barnet/n... Men balansen mellan att njuta av frihet och sörja tomrum är ju nog konstant där. Sorgen över att inte ha fått barn och samtidigt glädjen över allt möjligt annat i livet... Många sidor i det... Lite lustigt att jag läser den här just nu, som 37-åring... Hur ska det gå för denna kluvna kvinna på trettiosju?
”Det sägs ofta att beslutet att skaffa barn är det största i en människas liv. Kanske stämmer det, men samtidigt saknar det betydelse. Ett beslut fattas i tanken. Det är inte en handling. För att saker och ting ska ske måste andra människor delta. Man måste frammana det. Många olika saker måste samverka. Livet självt måste frammana det. Ett beslut som fattas i tanken är någonting ganska litet. Det räcker inte för att ett barn ska bli till.” Det här har ännu mer orsak att poängteras ur vinkeln ofrivillig barnlöshet. För du kan ta ett beslut allt du vill, och ibland också sätta till handling, utan att det leder till något barn. Tyvärr. Alltid så mycket med i spelet, och långtifrån allt sådant man kan påverka, varken själv eller ens med medicinsk eller annan hjälp. Inte ens fast man sååå vill, sååå har beslutat...
”Det finns någonting hotfullt med en kvinna som inte är sysselsatt med barn. En sådan kvinna väcker en känsla av att någonting inte är som det ska. Var tänker hon syssla med i stället? Vad kommer hon att ställa till med för besvär?” Intressant nog har vi något av detta kvar i vårt samhälle än idag ja. Alldeles ofattbart nog. När alla möjligheter till att vara och göra nästan vad man vill finns, och ändå är normen om att ha barn så stark att en kvinna utan väcker både funderingar, frågor och oro. Vad är hennes roll då, och varför är hon inte mamma? Tungt nog med de egna funderingarna på det, så jag hoppas vi småningom kommer bort från omgivningens ifrågasättande och kommentarer.
”Jag har en känsla av att livet står och bidar sin tid, rullar tummarna, väntar på att jag ska skaffa barn. Den liksom kryper över huden, känslan av att livet står och stampar och väntar på att jag ska föda ett barn sin inte kan födas av någon annan än mig.” Biologisk klocka eller annan, ”egen” känsla? Hur som helst var det här något man levde nästan konstant under längtansåren, och framför allt de tider då försöken var igång. Allt annat står stilla, nästan håller andan, i väntan på att en graviditet ska börja, ett barn få bli till och födas. Allting vänta, allt längta, allt var på paus - och tiden och tomrummet bara bredde ut sej, utan att någon kom. Också en orsak till att säga stop, trycka upp pausknappen tillbaka.
”Som kvinna ska du inte tro att det räcker med att säga att du inte vill ha barn. Du måste ha en ambitiös plan eller en tanke om vad du ska göra i stället. Och nåde dig om den inte är storslagen. Och nåde dig om du inte är övertygande när du - innan den ens har tagit sin början - beskriver hur din livsberättelse kommer att se ut.” Puh... Känner igen den tanken. Både i mej själv och i övrigt, trots att min barnlöshet inte är självvald. Väljer du kanske det signaleras ännu starkare? Men jag hade nog åtminstone själv starkt tanken om att jag måst ”bli nåt stort”, uppnå något, när barnet inte fick komma. Egentligen är ju livet tillräckligt i sej själv, människan tillräcklig i sej själv, men ack så svårt det är att tro på det - åtminstone om du verkligen längtade efter det där barnet, moderskapet, att få uppleva allt det.
”Precis som med en konstnär som skapar verk som kan säljas, är det enkelt att belöna någon som skaffar barn; meningen med den personens liv är så uppenbar i sin påtaglighet och sitt värde. Personens framtid är så tydligt utstakad. ... Om man lever ett liv utan barn är det ingen som vet någonting om meningen med ens liv. Kanske misstänker de att det inte har någon - ingen mitt runt vilket det är byggt. Värdet i ens liv är osynligt...” Heti fortsätter med ”Tänk så underbart att vandra längs en osynlig stig, där det som har störst betydelse nästan inte syns.” Och här är ju hennes tanke klart en helt annat än min. Min fundering och oro ligger nog kring hur jag själv ska hitta meningen med mitt liv, bygga mening i det, och också kunna signalera den meningen med det jag är och det jag gör. Jag har nog ännu kvar känslan av att jag behöver vara, behöver göra, behöver bygga nåt annat, när jag inte fick bli mamma. Egen känsla eller samhällets? Hur som helst är ju nog det här med barn som livets mening något som är väldigt starkt inbäddat i vårt sätt att tänka ännu...
”I natt drömde jag en intensiv dröm om att mitt (framtida) barn hade börjat sin nedstigning mot jorden: jag såg att det hade blivit tilldelat en själ eller delar av en själ och att det fortfarande befann sig mycket högt upp och långt bort, och att processen hade börjat för sju månaders sen. För sju månader sen hade barnet alltså förenats med mitt hjärta, som om ett barn börjar med att långt i förväg födas i moderns hjärta.” Ouch! Så kändes det nog för mej nånstans då också, som om barnet ren fanns i mitt hjärta. Men, sen fick hen inte komma hit... Och längtansbarnet försvann tillbaka ”upp”. Platsen i hjärtat blev tom.
Lämnar den här bokredovisningen här nu - Heti nånstans mitt i velandet över barn eller inte barn. Längtan syns allt mera, känner jag, men vet ju ännu inte hur hon kommer att besluta, och hur det sen går. Fortsättning följer... (Även om jag kanske inte avslöjar, får se.)
”Hur ska vi veta hur det kommer att gå för oss, oss kluvna kvinnor på trettiosju? Å ena sidan: lyckan som följer med att skaffa barn. Å den andra: eländet som följer med att skaffa dem. Å ena sidan: friheten i att inte skaffa barn. Å den andra: sorgen i att inga barn ha skaffat...” Det är ju ganska så just detta jag lever nu. Fast, opponerar ju mej mot ”skaffa”, och hade verkligen gärna fått de(t) där barnet/n... Men balansen mellan att njuta av frihet och sörja tomrum är ju nog konstant där. Sorgen över att inte ha fått barn och samtidigt glädjen över allt möjligt annat i livet... Många sidor i det... Lite lustigt att jag läser den här just nu, som 37-åring... Hur ska det gå för denna kluvna kvinna på trettiosju?
”Det sägs ofta att beslutet att skaffa barn är det största i en människas liv. Kanske stämmer det, men samtidigt saknar det betydelse. Ett beslut fattas i tanken. Det är inte en handling. För att saker och ting ska ske måste andra människor delta. Man måste frammana det. Många olika saker måste samverka. Livet självt måste frammana det. Ett beslut som fattas i tanken är någonting ganska litet. Det räcker inte för att ett barn ska bli till.” Det här har ännu mer orsak att poängteras ur vinkeln ofrivillig barnlöshet. För du kan ta ett beslut allt du vill, och ibland också sätta till handling, utan att det leder till något barn. Tyvärr. Alltid så mycket med i spelet, och långtifrån allt sådant man kan påverka, varken själv eller ens med medicinsk eller annan hjälp. Inte ens fast man sååå vill, sååå har beslutat...
”Det finns någonting hotfullt med en kvinna som inte är sysselsatt med barn. En sådan kvinna väcker en känsla av att någonting inte är som det ska. Var tänker hon syssla med i stället? Vad kommer hon att ställa till med för besvär?” Intressant nog har vi något av detta kvar i vårt samhälle än idag ja. Alldeles ofattbart nog. När alla möjligheter till att vara och göra nästan vad man vill finns, och ändå är normen om att ha barn så stark att en kvinna utan väcker både funderingar, frågor och oro. Vad är hennes roll då, och varför är hon inte mamma? Tungt nog med de egna funderingarna på det, så jag hoppas vi småningom kommer bort från omgivningens ifrågasättande och kommentarer.
”Jag har en känsla av att livet står och bidar sin tid, rullar tummarna, väntar på att jag ska skaffa barn. Den liksom kryper över huden, känslan av att livet står och stampar och väntar på att jag ska föda ett barn sin inte kan födas av någon annan än mig.” Biologisk klocka eller annan, ”egen” känsla? Hur som helst var det här något man levde nästan konstant under längtansåren, och framför allt de tider då försöken var igång. Allt annat står stilla, nästan håller andan, i väntan på att en graviditet ska börja, ett barn få bli till och födas. Allting vänta, allt längta, allt var på paus - och tiden och tomrummet bara bredde ut sej, utan att någon kom. Också en orsak till att säga stop, trycka upp pausknappen tillbaka.
”Som kvinna ska du inte tro att det räcker med att säga att du inte vill ha barn. Du måste ha en ambitiös plan eller en tanke om vad du ska göra i stället. Och nåde dig om den inte är storslagen. Och nåde dig om du inte är övertygande när du - innan den ens har tagit sin början - beskriver hur din livsberättelse kommer att se ut.” Puh... Känner igen den tanken. Både i mej själv och i övrigt, trots att min barnlöshet inte är självvald. Väljer du kanske det signaleras ännu starkare? Men jag hade nog åtminstone själv starkt tanken om att jag måst ”bli nåt stort”, uppnå något, när barnet inte fick komma. Egentligen är ju livet tillräckligt i sej själv, människan tillräcklig i sej själv, men ack så svårt det är att tro på det - åtminstone om du verkligen längtade efter det där barnet, moderskapet, att få uppleva allt det.
”Precis som med en konstnär som skapar verk som kan säljas, är det enkelt att belöna någon som skaffar barn; meningen med den personens liv är så uppenbar i sin påtaglighet och sitt värde. Personens framtid är så tydligt utstakad. ... Om man lever ett liv utan barn är det ingen som vet någonting om meningen med ens liv. Kanske misstänker de att det inte har någon - ingen mitt runt vilket det är byggt. Värdet i ens liv är osynligt...” Heti fortsätter med ”Tänk så underbart att vandra längs en osynlig stig, där det som har störst betydelse nästan inte syns.” Och här är ju hennes tanke klart en helt annat än min. Min fundering och oro ligger nog kring hur jag själv ska hitta meningen med mitt liv, bygga mening i det, och också kunna signalera den meningen med det jag är och det jag gör. Jag har nog ännu kvar känslan av att jag behöver vara, behöver göra, behöver bygga nåt annat, när jag inte fick bli mamma. Egen känsla eller samhällets? Hur som helst är ju nog det här med barn som livets mening något som är väldigt starkt inbäddat i vårt sätt att tänka ännu...
”I natt drömde jag en intensiv dröm om att mitt (framtida) barn hade börjat sin nedstigning mot jorden: jag såg att det hade blivit tilldelat en själ eller delar av en själ och att det fortfarande befann sig mycket högt upp och långt bort, och att processen hade börjat för sju månaders sen. För sju månader sen hade barnet alltså förenats med mitt hjärta, som om ett barn börjar med att långt i förväg födas i moderns hjärta.” Ouch! Så kändes det nog för mej nånstans då också, som om barnet ren fanns i mitt hjärta. Men, sen fick hen inte komma hit... Och längtansbarnet försvann tillbaka ”upp”. Platsen i hjärtat blev tom.
Lämnar den här bokredovisningen här nu - Heti nånstans mitt i velandet över barn eller inte barn. Längtan syns allt mera, känner jag, men vet ju ännu inte hur hon kommer att besluta, och hur det sen går. Fortsättning följer... (Även om jag kanske inte avslöjar, får se.)
onsdag 18 december 2019
Ett inlägg om årets volontär
Fick äran att skriva ett kort inlägg om utmärkelsen årets frivilligarbetare för villhabarn.se. Trevligt att det uppmärksammades också där! Min blogg finns med där på deras lista över barnlöshetsbloggar, men visste ju inte om nån därifrån följer den ens... Fint att veta att det gör åtminstone någon... Och fint att få sätta lite tankar också där kring hur den utmärkelsen kändes. Var en grej om det i Simpukkas tidning (4:e numret för året) också, så lönar sej att försöka hitta den... ;) Var här tidigare in lite och snoka runt på Vill ha barn, och hitta via den också ”Andra sidan tröskeln”, förening för ”permanent ofrivilligt barnlösa”. Visste inte om att den fanns! Ska försöka hinna bekanta mej mer med den senare, när det finns tid...
”Barn eller inte barn”-inlägg
I Hbl (Hufvudstadsbladet) en impuls med tema barn (tyvärr bakom betalmur så länkar inte), och har lite kommentarer på det... I många aspekter en bra kolumn, tyckte jag, men också någon inte helt ok mening...
Ett barn är fött, har Adrian Perera rubricerat sin impuls. Advent och jul är i mångt och mycket väntan på barnet, och därmed åtminstone för mej en delvis rätt vemodig och knepig högtid. Ser lite likadant ut för Perera, på nåt plan, såg det ut som i åtminstone rubriken. Han kopplar till det stora antalet opinionstexter kring barn under det senaste året - något som ju många andra barnlösa (frivilligt eller ofrivilligt) också reagerat på. Oftast med sorg, ilska, frustration, irritation o.d. Barn”skaffande”, miljö, nativitet osv - åsikter i en mängd olika sammanhang och åt flera olika håll. Utan att vi egentligen borde uttrycka nåt alls.
En av de viktiga poängerna Perera lyfter fram är att det finns många olika aspekter som påverkar och inverkar i barnfrågor; arbete, familjetrygghet, utbildning osv osv. Men det han främst tar fram är vår syn på kvinnan - som fortfarande i viss mån anses behöva bära, föda och uppfostra barn, lite ”för allmänhetens bästa”. Att vi anser att vi har någon som helst rätt att diktera eller ha åsikt om nåt sånt gällande andra är alldeles förkastligt i dagens värld. Var och en ska ha rätt att bestämma om sådant själv. Och sen måst vi nog för ofrivilligt barnlösas del komma ifrån synen på barnlösa som mindre värda, mindre dugliga som kvinnor osv - vilket nog ofta syns eller känns i diskussioner och debatter ännu.
Sen kommenterar Perera mycket förtjänstfullt att ”Frågan om barn ska inte ställas ’varför’ eller ’varför inte’. Den ska inte ställas över huvud taget.” Det är nog en aspekt vi verkligen behöver vi bättre på i vårt samhälle - att inte utgå från barn som någon norm, inte fråga om folks barn och barnplaner, inte ifrågasätta folks tankar kring barn osv. Vi anser ännu att det är ett neutralt samtalsämne - men det visar ju själva opinionsdebatten att det inte är. För att inte tala om alla de känslor som frågan kan åstadkomma hos alla oss ofrivilligt barnlösa. Så vi måst småningom lära oss att vi inte ska ställa några frågor, inte komma med några åsikter, när det kommer till barn, till att ha dem eller inte ha dem.
Slutet av kolumnen drar tyvärr ner betyget lite. Där frågar sej Perera nämligen om det ”är värt att bli vuxen utan barn”, och konstaterar att han inte har nåt svar på det. Inte hundra på vad han riktigt menar här, men om han menar som det står känns den meningen ju nog rätt fräck och oförstående... För naturligtvis är det värt att bli vuxen utan barn - även om det för den ofrivilligt barnlösa kan kännas annorlunda ibland. Får kämpa mellan varven för att hitta var meningen och värdet i livet är, men det finns alldeles självklart ett sådant, för oss alla, oberoende. Människolivet är alldeles självklart totalt lika värt, barn eller inte.
Ett barn är fött, har Adrian Perera rubricerat sin impuls. Advent och jul är i mångt och mycket väntan på barnet, och därmed åtminstone för mej en delvis rätt vemodig och knepig högtid. Ser lite likadant ut för Perera, på nåt plan, såg det ut som i åtminstone rubriken. Han kopplar till det stora antalet opinionstexter kring barn under det senaste året - något som ju många andra barnlösa (frivilligt eller ofrivilligt) också reagerat på. Oftast med sorg, ilska, frustration, irritation o.d. Barn”skaffande”, miljö, nativitet osv - åsikter i en mängd olika sammanhang och åt flera olika håll. Utan att vi egentligen borde uttrycka nåt alls.
En av de viktiga poängerna Perera lyfter fram är att det finns många olika aspekter som påverkar och inverkar i barnfrågor; arbete, familjetrygghet, utbildning osv osv. Men det han främst tar fram är vår syn på kvinnan - som fortfarande i viss mån anses behöva bära, föda och uppfostra barn, lite ”för allmänhetens bästa”. Att vi anser att vi har någon som helst rätt att diktera eller ha åsikt om nåt sånt gällande andra är alldeles förkastligt i dagens värld. Var och en ska ha rätt att bestämma om sådant själv. Och sen måst vi nog för ofrivilligt barnlösas del komma ifrån synen på barnlösa som mindre värda, mindre dugliga som kvinnor osv - vilket nog ofta syns eller känns i diskussioner och debatter ännu.
Sen kommenterar Perera mycket förtjänstfullt att ”Frågan om barn ska inte ställas ’varför’ eller ’varför inte’. Den ska inte ställas över huvud taget.” Det är nog en aspekt vi verkligen behöver vi bättre på i vårt samhälle - att inte utgå från barn som någon norm, inte fråga om folks barn och barnplaner, inte ifrågasätta folks tankar kring barn osv. Vi anser ännu att det är ett neutralt samtalsämne - men det visar ju själva opinionsdebatten att det inte är. För att inte tala om alla de känslor som frågan kan åstadkomma hos alla oss ofrivilligt barnlösa. Så vi måst småningom lära oss att vi inte ska ställa några frågor, inte komma med några åsikter, när det kommer till barn, till att ha dem eller inte ha dem.
Slutet av kolumnen drar tyvärr ner betyget lite. Där frågar sej Perera nämligen om det ”är värt att bli vuxen utan barn”, och konstaterar att han inte har nåt svar på det. Inte hundra på vad han riktigt menar här, men om han menar som det står känns den meningen ju nog rätt fräck och oförstående... För naturligtvis är det värt att bli vuxen utan barn - även om det för den ofrivilligt barnlösa kan kännas annorlunda ibland. Får kämpa mellan varven för att hitta var meningen och värdet i livet är, men det finns alldeles självklart ett sådant, för oss alla, oberoende. Människolivet är alldeles självklart totalt lika värt, barn eller inte.
måndag 16 december 2019
Starkare tack vare sorgen...
Denna lycka är inte perfekt eller smärtfri.
Den har sorg inom sig. Och den blir starkare av det.
Så citera jag tidigare ur Allt jag inte kan säga, och blev sen och fundera på den meningen.
Det är nog enkelt att se att den lycka som verkligen finns i ett liv trots ofrivillig barnlöshet är uppblandad med sorg, inte perfekt och smärtfri. (Vilket liv, vilken lycka, är nu det för all del.) Men det är sen inte lika enkelt att se att lyckan blir starkare av det. Det finns möjligheter till tillväxt i motgångar ja, även om jag nu inte hör till dem som håller med om att ”what doesn’t kill you makes you stronger”, för det är inget som stämmer alla gånger, och det kan till och med skada att gå och hävda sånt i vilka situationer som helst. Men att en lycka är starkare av sorg? Kontrasttänkande kanske...? Glädje märks inte lika bra om den inte har kontrast i nedstämdhet, uttråkan e.d. Men en lycka som stärks av sorg känns nog som ett knepigare koncept, ännu. Hittar säkert förståelsen i det också, småningom... Ibland behövs tid, eller lite mera perspektiv och visdom... Nånstans hittar jag säkert sanningen i den saken än...
söndag 15 december 2019
Om ett nytt hedersuppdrag...
Simpukka ligger, som ni säkert redan konstaterat, nära mitt hjärta. Har hunnit göra mycket inom föreningen från det att jag typ 2015-16 nåt tag börja vara med på kamratstödsträffar, och sedan allt mer engagera mej i föreningen. Först som deltagare i diverse verksamhet - lokala träffar och större träffar, grupp för kreativt skrivande m.m. Sen som dragare av grupp själv, som moderator för grupper på nätet, som intervjuad, översättare och skribent osv. Har inte själv ens koll på vad allt. Senaste året har jag suttit med i Simpukkas styrelse, och blev vald till årets frivilligarbetare. Det var verkligen en stor ära, gjorde mej jätteglad och rörd.
Och nu blev jag ombedd att fundera på att ställa upp i ordförandevalet. Minna, nuvarande ordförande, ställde tyvärr inte mer upp för återval, pga övrig arbetssituation. Och jag förstår henne, samtidigt som jag jätte gärna hade sett henne fortsätta. Minna har varit engagerad, kunnig och insatt, modig och stark, och otroligt empatisk, i sin roll som ordförande. Så det kändes som stora skor att stiga i, när jag fundera på om jag sku anamma uppmaningen.
Men framför allt fundera jag på tre saker; språk, kunnande och arbetsmängd. Jag är inte helt flytande på finska, föreningens huvudsakliga språk och styrelsens och de anställdas arbetsspråk, och det känns nog lite som ett stort steg att leda en förening på ett språk som inte är mitt... Kommentera om det åt ett par, som nog snarare tyckte att det är en fördel än en nackdel - Simpukka är ju tvåspråkigt, och kanske det tack vare en helt svenskspråkig ordförande (Minna är nu för all del sgs tvåspråkig) kan gå att få också Svenskfinland lite mer engagerat i föreningens verksamhet. Så, valde att strunta i egen språkosäkerhet.
Kunnande - det är i många sammanhang en av mina stötestenar. Otillräcklighetskänslan - kan jag nu verkligen tillräckligt för det här!? Litar inte riktigt på min egen förmåga, speciellt i nya sammanhang. Men konstatera att antagligen kan jag inte närapå allt, och det är mycket i den rollen som måst få ta tid att komma in i, men jag kan säkert tillräckligt... Dessutom har ju Simpukka ett otroligt duktigt gäng anställda, och jag har en hel styrelse som stöd, så jag är ju på inget sätt ensam i ansvaret och uppgiften, även om det slutgiltiga ansvaret i flera sammanhang är mitt. Valde att ta in, och sen åsidosätta, min känsla av otillräcklighet.
Och som tredje - arbetsmängd och tid. Den frågan var den enda jag sen på allvar vägde in, under dag två och tre i funderingarna. Framför allt eftersom jag har haft rätt mycket, har en utmattning i bakgrunden, och har en tendens att ha svårt att sätta gränser. Arbetsmängden hamna i den ena sidan på vågskålen, och meningsfullheten i den andra. Saker som känns meningsfulla och viktiga ger en energi, och jag fundera kring vilkendera vågskål jag trodde vägde tyngre; energin som försvinner av den arbetsinsats jag sätter in eller energin jag får av den meningsfullhet jag upplever. Meningsfullheten vann, och därmed var svaret ”ok!”.
Simpukka hade sitt höstmöte igår, och ordförandevalet hade två bra kandidater - ett helt nytt ansikte som kanske hade kommit med en frisk och totalt ny fläkt, och jag, som för de flesta var ett bekant ansikte, eller åtminstone namn. Jag är alltid lite dålig på att presentera mej själv och mina styrkor, men berätta ärligt om den jag är och det jag gjort i föreningen, vilket ju nog är en hel del. Märktes nog tydligt att ”insattheten” kändes viktig för dem som rösta, och jag är glad åt och rörd av att ha ett stort stöd, men också glad att den andra ordförandekandidaten sen valdes in i styrelsen. Hon har mycket att komma med!
Den nya styrelsen har överlag väldigt mångsidigt och djupt kunnande - med mycket olika former av. egen barnlöshetserfarenhet, men också erfarenhet från olika arbetsbakgrund... Social- och hälsovård, forskning, journalistik m.m. Det är superfint att ha ett så engagerat, insatt och kunnigt gäng med mej i styrelsen! Och förstås Simpukkas verksamhetsledare och annan personal, som verkligen är ett gäng diamanter på det här området - kunniga, engagerade och inkännande yrkesmänskor, och härliga människor! Blir nog bra dethär!
En av frågorna jag fick, och inte riktigt kände att jag kunde svara på igår, var vad jag tänker är tyngdpunkter, vad jag vill göra som ordförande. Jag svara något om att det viktigaste ur strategisynpunkt och för verksamheten just nu mest är implementering - Simpukka har haft många nya vinklar, nya projekt och utvecklingsområden de senaste åren, och nu är det tid att ge dem, och den långsiktiga verksamheten, tid att landa och slå rötter. Sen är det nog oerhört viktigt för mej - i detta sammanhang som i andra - att inkludering och delaktighet fungerar - att alla känner att Simpukka finns till för dem, är deras egen förening.
Ofrivillig barnlöshet är ett brett område med många undergrupper, och det är en utmaning att ge alla den erkänsla och det rum de behöver, men det är också något Simpukka arbetar enträget och förtjänstfullt med, och där jag hoppas jag kan dra mitt strå till stacken. Lyssna in och hitta sätt att inkludera och förenhetliga. I styrelsen - mellan styrelse och arbetstagare - och i föreningen i stort. Det är ingen ny ordförandeuppgift, men det är en jag gärna ger mycket rum. Det är en av de grundläggande principer jag lever med.
Jag fick också frågan om jag kommer att vara mer en synlig ordförande eller en som jobbar på det administrativa planet. Kunde inte svara på det i all hast - hade inte riktigt tänkt på nåt sånt och fick inte helt tag på frågan då. Tänker nu efteråt att administrativa är mindre av en styrka än uttrycksförmåga, så svaret lär väl nog vara att jag kanske mer får satsa på uttryck och synlighet än på administrativa delen. Vilket kanske också är bra då Simpukka nu satsar mer på att göra än på att utveckla. En stor det i att göra är dessutom samhällelig påverkan; att lyfta upp ofrivilligt barnlösas situation i samhället, och de frågor som behöver utvecklas där. Då är synlighet en oerhört viktig del i det. Så, håller nu ännu kvar det jag då svara; jag tror det måst hitta sina former ännu - men jag tänker och tror att synlighet och deltagande i påverkansarbetet kan behöva vara den tyngre biten. Och det är ju inte direkt någon ny roll för mej heller, men får nu ha den på ett nytt plan, som ordförande i föreningen.
Det är nog med lite nervositet jag anammar den nya rollen efter årsskiftet, men också med en stor portion iver, nyfikenhet och glädje... Och jag tror att jag genom den uppgiften får ut helt oerhört mycket, både lärdomar och meningsfullhet och nya fina sociala relationer. Jag hoppas att jag själv kan ge ens en bråkdel av vad jag kan få. Och jag hoppas att jag, liksom mina föregångare, kan vara ett stöd för framför allt verksamhetsledare Johanna men också för de andra Simpukka-anställda. För i första hand är det ju nog de som gör jobbet.
Simpukkas info om årsmötet och valet av ordförande och styrelse finns här.
Och nu blev jag ombedd att fundera på att ställa upp i ordförandevalet. Minna, nuvarande ordförande, ställde tyvärr inte mer upp för återval, pga övrig arbetssituation. Och jag förstår henne, samtidigt som jag jätte gärna hade sett henne fortsätta. Minna har varit engagerad, kunnig och insatt, modig och stark, och otroligt empatisk, i sin roll som ordförande. Så det kändes som stora skor att stiga i, när jag fundera på om jag sku anamma uppmaningen.
Men framför allt fundera jag på tre saker; språk, kunnande och arbetsmängd. Jag är inte helt flytande på finska, föreningens huvudsakliga språk och styrelsens och de anställdas arbetsspråk, och det känns nog lite som ett stort steg att leda en förening på ett språk som inte är mitt... Kommentera om det åt ett par, som nog snarare tyckte att det är en fördel än en nackdel - Simpukka är ju tvåspråkigt, och kanske det tack vare en helt svenskspråkig ordförande (Minna är nu för all del sgs tvåspråkig) kan gå att få också Svenskfinland lite mer engagerat i föreningens verksamhet. Så, valde att strunta i egen språkosäkerhet.
Kunnande - det är i många sammanhang en av mina stötestenar. Otillräcklighetskänslan - kan jag nu verkligen tillräckligt för det här!? Litar inte riktigt på min egen förmåga, speciellt i nya sammanhang. Men konstatera att antagligen kan jag inte närapå allt, och det är mycket i den rollen som måst få ta tid att komma in i, men jag kan säkert tillräckligt... Dessutom har ju Simpukka ett otroligt duktigt gäng anställda, och jag har en hel styrelse som stöd, så jag är ju på inget sätt ensam i ansvaret och uppgiften, även om det slutgiltiga ansvaret i flera sammanhang är mitt. Valde att ta in, och sen åsidosätta, min känsla av otillräcklighet.
Och som tredje - arbetsmängd och tid. Den frågan var den enda jag sen på allvar vägde in, under dag två och tre i funderingarna. Framför allt eftersom jag har haft rätt mycket, har en utmattning i bakgrunden, och har en tendens att ha svårt att sätta gränser. Arbetsmängden hamna i den ena sidan på vågskålen, och meningsfullheten i den andra. Saker som känns meningsfulla och viktiga ger en energi, och jag fundera kring vilkendera vågskål jag trodde vägde tyngre; energin som försvinner av den arbetsinsats jag sätter in eller energin jag får av den meningsfullhet jag upplever. Meningsfullheten vann, och därmed var svaret ”ok!”.
Simpukka hade sitt höstmöte igår, och ordförandevalet hade två bra kandidater - ett helt nytt ansikte som kanske hade kommit med en frisk och totalt ny fläkt, och jag, som för de flesta var ett bekant ansikte, eller åtminstone namn. Jag är alltid lite dålig på att presentera mej själv och mina styrkor, men berätta ärligt om den jag är och det jag gjort i föreningen, vilket ju nog är en hel del. Märktes nog tydligt att ”insattheten” kändes viktig för dem som rösta, och jag är glad åt och rörd av att ha ett stort stöd, men också glad att den andra ordförandekandidaten sen valdes in i styrelsen. Hon har mycket att komma med!
Den nya styrelsen har överlag väldigt mångsidigt och djupt kunnande - med mycket olika former av. egen barnlöshetserfarenhet, men också erfarenhet från olika arbetsbakgrund... Social- och hälsovård, forskning, journalistik m.m. Det är superfint att ha ett så engagerat, insatt och kunnigt gäng med mej i styrelsen! Och förstås Simpukkas verksamhetsledare och annan personal, som verkligen är ett gäng diamanter på det här området - kunniga, engagerade och inkännande yrkesmänskor, och härliga människor! Blir nog bra dethär!
En av frågorna jag fick, och inte riktigt kände att jag kunde svara på igår, var vad jag tänker är tyngdpunkter, vad jag vill göra som ordförande. Jag svara något om att det viktigaste ur strategisynpunkt och för verksamheten just nu mest är implementering - Simpukka har haft många nya vinklar, nya projekt och utvecklingsområden de senaste åren, och nu är det tid att ge dem, och den långsiktiga verksamheten, tid att landa och slå rötter. Sen är det nog oerhört viktigt för mej - i detta sammanhang som i andra - att inkludering och delaktighet fungerar - att alla känner att Simpukka finns till för dem, är deras egen förening.
Ofrivillig barnlöshet är ett brett område med många undergrupper, och det är en utmaning att ge alla den erkänsla och det rum de behöver, men det är också något Simpukka arbetar enträget och förtjänstfullt med, och där jag hoppas jag kan dra mitt strå till stacken. Lyssna in och hitta sätt att inkludera och förenhetliga. I styrelsen - mellan styrelse och arbetstagare - och i föreningen i stort. Det är ingen ny ordförandeuppgift, men det är en jag gärna ger mycket rum. Det är en av de grundläggande principer jag lever med.
Jag fick också frågan om jag kommer att vara mer en synlig ordförande eller en som jobbar på det administrativa planet. Kunde inte svara på det i all hast - hade inte riktigt tänkt på nåt sånt och fick inte helt tag på frågan då. Tänker nu efteråt att administrativa är mindre av en styrka än uttrycksförmåga, så svaret lär väl nog vara att jag kanske mer får satsa på uttryck och synlighet än på administrativa delen. Vilket kanske också är bra då Simpukka nu satsar mer på att göra än på att utveckla. En stor det i att göra är dessutom samhällelig påverkan; att lyfta upp ofrivilligt barnlösas situation i samhället, och de frågor som behöver utvecklas där. Då är synlighet en oerhört viktig del i det. Så, håller nu ännu kvar det jag då svara; jag tror det måst hitta sina former ännu - men jag tänker och tror att synlighet och deltagande i påverkansarbetet kan behöva vara den tyngre biten. Och det är ju inte direkt någon ny roll för mej heller, men får nu ha den på ett nytt plan, som ordförande i föreningen.
Det är nog med lite nervositet jag anammar den nya rollen efter årsskiftet, men också med en stor portion iver, nyfikenhet och glädje... Och jag tror att jag genom den uppgiften får ut helt oerhört mycket, både lärdomar och meningsfullhet och nya fina sociala relationer. Jag hoppas att jag själv kan ge ens en bråkdel av vad jag kan få. Och jag hoppas att jag, liksom mina föregångare, kan vara ett stöd för framför allt verksamhetsledare Johanna men också för de andra Simpukka-anställda. För i första hand är det ju nog de som gör jobbet.
Simpukkas info om årsmötet och valet av ordförande och styrelse finns här.
fredag 13 december 2019
Boken Allt jag inte kan säga
Fick som tips boken Allt jag inte kan säga av Emilie Pine, och speciellt kapitlet Från bebisåren. Just det kapitlet handlar specifikt om barnlöshet, men temat finns med också på andra håll i boken. Vill plocka in några citat, och skriva några reflektioner...
”Jag är full av rädsla och hopp och skam. Jag oroar mig för att vara tom eller för att vara full av fel saker. Jag oroar mig för att jag håller på att försvinna, erodera, misslyckas. Jag vet inte vad jag ska göra av alla dessa känslor. Jag vill bara bli mamma. Varför är det så enkelt för vissa och så svårt för andra? Varför är det så svårt för mig?” Ack alla de känslorna, all den oron, alla tankar! Och all den önskan, som sen ändå inte får uppfyllas. Alltför tungt...
”Hon föreslår att jag ska sluta tänka på det, för uppenbarligen är det allt tänkande som gör att spermierna och äggen inte vill lyda det biologiska imperativet. Som råd betraktat känns detta farligt nära hävdandet att kvinnors tankar är skadliga för deras kroppar.” Blir som alltid ledsen över att vi ännu har de här kommentarerna så starkt runt oss. Förstår inte riktigt hur det sku kunna vara så att vi ”tänker för mycket” på det, och därmed gör oss infertila, men sånt signalerar folk ännu idag. Hoppas vi småningom kommer bort från de formerna av kommentarer. De har ingen sanning i sej, och de sårar bara, och ökar pressen.
”Fastän missfallet är det enda jag kan tänka på och det känns som om jag ska gå sönder pratar jag inte om det. Jag vill inte ens prata om det. Det är för sårigt och det är för svårt och det är för skamligt.” Den här kommentaren känner jag delvis igen, men delvis fungera jag nog annorlunda. Prata, men i utvalda sällskap och situationer. Och hade kanske ibland behövt säga, för att kunna fungerar, men det känns nog många gånger såå sårbart. Hela barnlöshetskonceptet, men speciellt missfall. Det gör så galet ont, är för svårt.
”Om det bara handlade om att betala den där kliniken de 9000 euro de begär av oss och i slutändan få en bebis skulle jag vara där och vifta med checkhäftet på momangen, oavsett antalet injektioner och mängden stress som hormonerna skulle förorsaka. Men chansen är liten och det är dyrt och jag vet inte hur mycket mer besvikelse jag orkar med.” Såå amen to that!! Är just detta det handlar om för mej med - om jag visste att barnet sku komma så sku jag gladeligen ... eller nå, kanske inte fullt så gladeligen, men iallafall - sku gå igenom allt det där. Men inga garantier, snarare pyttesmå chanser, och jag har inte ork mera.
”Jag slits mellan att erkänna vilken prövning par under fertilitetsbehandling utsätts för och tron att om jag bara försöker lite till så kommer jag att bli mamma. Men jag kan inte längre undvika rädslan att jag ska förlora det jag har i jakten på det jag kanske aldrig får.” Och så ändå (trots föregående punkt...) finns också detta - den lilla lite galna tanken om att om jag bara... Ännu också, en liten del av mej, ibland. Trots att ingen ork finns, jag inte klarar av att tro, hoppas och ha tillit. För tänk om ändå...? Men, finns nog för mycket som kan gå miste också, om jag ändå sku... Mycket i vågskålen, på båda sidor. Och, som sagt, ingen ork.
”Det kan vara svårt att lämna försökandet bakom sig. När vi försöker återgå till hur vi brukade vara och börjar acceptera att det kanske inte blir något barn för oss kommer stunder som utmanar mitt beslut. ... Vart vi än vände oss blev vi påminda.” Well, verkligen. Överallt sådant som påminner, som väcker längtan, som synliggör tomrummet, som eldar på sorgen. Och som man på nåt sätt måst lära sig att leva med, existera i, kunna fungera trots... Det går, men är nog såå tungt ibland. Och ibland känns det som om det inte går.
”Fast jag innerst inne vet att jag gjorde allt jag kunde hittar jag fortfarande sätt att klandra mig själv.” Oh yes, tyvärr. Lite sånt jag nån gång gjort eller inte gjort som kanske orsakat det här, att jag inte orkat och inte gjort tillräckligt under processen, och att jag inte orka fortsätta. Det här med att klandra sej själv är ju inget som är begränsat till bara det här sammanhanget, men det är väldigt stora saker att lägga på sina egna axlar.
”Men sanningen, vad jag har accepterat, är detta: Jag kan försöka få barn och jag kan misslyckas varje månad och vara olycklig. Eller så kan jag låta bli att försöka få barn och låta bli att misslyckas varje månad. ... Jag väljer att vara lycklig. Denna lycka är inte perfekt eller smärtfri. Den har sorg inom sig. Och den blir starkare av det.” ”Jag kommer aldrig att få barn. Jag är ängslig över detta faktum. Och jag sörjer. Och jag är lycklig.”
Och här har vi på nåt sätt kommit igenom hela processen - både i konkreta åtgärder osv och i tankar och känslor - en utvecklingslinje från längtan till oro och sorg till acceptans och lycka i annat. Inte en rättfram och enkel process, men en som hittar sina vägar och som går framåt ändå. Ett ”slutmål” med en stor portion sorg med, men där man ändå kan känna att det är bra. Ofta. Och det var så nyttigt att få läsa igenom den här tillväxtprocessen, och känna igen sej. Bra med berättelser om bestående barnlöshet! De berättas för sällan.
”Det är svårt när någon frågar mig, som folk ofta gör, om jag har några barn. De menar inget illa, men det är en hemsk fråga att ställa till en kvinna som närmar sig fyrtio. För det finns verkligen inget enkelt svar.” Nej, det är inte enkelt att svara, finns inget helt enkelt svar. Speciellt som folk blir så ställda om man som barnlösa svarar ärligt. Otroligt nog, fortfarande i dagens samhälle. Och det är tungt att måsta svara nej, trots all längtan.
”Oförmögen att bli mor bestämde jag mig för att jag skulle identifiera mig med mitt jobb istället. I efterhand kan jag se att detta var ett misstag, eftersom jag istället för att sörja försvann in i mitt arbete allt mer.” Suck ja... Det här har jag nog också alltför lätt att göra... Gå in i jobb och studier, och låta det sluka allt för mycket... Försöker också bearbeta och sörja, men lyckas nog inte alltid. Orkar inte alltid heller med det. Men försöker hitta balans.
Och sen då en liten fundering som dök upp i boken, och som jag nog inte heller vet vad jag ska svara på. Det är verkligen ingen alldeles lätt sak att försonas med de händelser som en barnlöshetsprocess innefattar. ”Människor pratar om att försonas med svåra livshändelser, men vad gör man om den händelse man försöker försonas med sker inuti den egna kroppen?” Som sagt - har nog inga svar riktigt där. Har inte funderat på det heller...
”Även om vi inte har förärats med biologiska barn finns det många sätt att ha ett barnfyllt liv. Och det visar sig att det finns många sätt att njuta av ett barnfritt liv, ett nytt och viktigt betoningsskifte för mig. Jag är färdig med att definiera mig själv utifrån frånvaro.” Fin beskrivning där! Jag har inte kommit till ”sluta definiera mej själv utifrån frånvaro”, och kanske aldrig helt gör. Men det är en bra påminnelse om allt annat som finns.
”Jag är full av rädsla och hopp och skam. Jag oroar mig för att vara tom eller för att vara full av fel saker. Jag oroar mig för att jag håller på att försvinna, erodera, misslyckas. Jag vet inte vad jag ska göra av alla dessa känslor. Jag vill bara bli mamma. Varför är det så enkelt för vissa och så svårt för andra? Varför är det så svårt för mig?” Ack alla de känslorna, all den oron, alla tankar! Och all den önskan, som sen ändå inte får uppfyllas. Alltför tungt...
”Hon föreslår att jag ska sluta tänka på det, för uppenbarligen är det allt tänkande som gör att spermierna och äggen inte vill lyda det biologiska imperativet. Som råd betraktat känns detta farligt nära hävdandet att kvinnors tankar är skadliga för deras kroppar.” Blir som alltid ledsen över att vi ännu har de här kommentarerna så starkt runt oss. Förstår inte riktigt hur det sku kunna vara så att vi ”tänker för mycket” på det, och därmed gör oss infertila, men sånt signalerar folk ännu idag. Hoppas vi småningom kommer bort från de formerna av kommentarer. De har ingen sanning i sej, och de sårar bara, och ökar pressen.
”Fastän missfallet är det enda jag kan tänka på och det känns som om jag ska gå sönder pratar jag inte om det. Jag vill inte ens prata om det. Det är för sårigt och det är för svårt och det är för skamligt.” Den här kommentaren känner jag delvis igen, men delvis fungera jag nog annorlunda. Prata, men i utvalda sällskap och situationer. Och hade kanske ibland behövt säga, för att kunna fungerar, men det känns nog många gånger såå sårbart. Hela barnlöshetskonceptet, men speciellt missfall. Det gör så galet ont, är för svårt.
”Om det bara handlade om att betala den där kliniken de 9000 euro de begär av oss och i slutändan få en bebis skulle jag vara där och vifta med checkhäftet på momangen, oavsett antalet injektioner och mängden stress som hormonerna skulle förorsaka. Men chansen är liten och det är dyrt och jag vet inte hur mycket mer besvikelse jag orkar med.” Såå amen to that!! Är just detta det handlar om för mej med - om jag visste att barnet sku komma så sku jag gladeligen ... eller nå, kanske inte fullt så gladeligen, men iallafall - sku gå igenom allt det där. Men inga garantier, snarare pyttesmå chanser, och jag har inte ork mera.
”Jag slits mellan att erkänna vilken prövning par under fertilitetsbehandling utsätts för och tron att om jag bara försöker lite till så kommer jag att bli mamma. Men jag kan inte längre undvika rädslan att jag ska förlora det jag har i jakten på det jag kanske aldrig får.” Och så ändå (trots föregående punkt...) finns också detta - den lilla lite galna tanken om att om jag bara... Ännu också, en liten del av mej, ibland. Trots att ingen ork finns, jag inte klarar av att tro, hoppas och ha tillit. För tänk om ändå...? Men, finns nog för mycket som kan gå miste också, om jag ändå sku... Mycket i vågskålen, på båda sidor. Och, som sagt, ingen ork.
”Det kan vara svårt att lämna försökandet bakom sig. När vi försöker återgå till hur vi brukade vara och börjar acceptera att det kanske inte blir något barn för oss kommer stunder som utmanar mitt beslut. ... Vart vi än vände oss blev vi påminda.” Well, verkligen. Överallt sådant som påminner, som väcker längtan, som synliggör tomrummet, som eldar på sorgen. Och som man på nåt sätt måst lära sig att leva med, existera i, kunna fungera trots... Det går, men är nog såå tungt ibland. Och ibland känns det som om det inte går.
”Fast jag innerst inne vet att jag gjorde allt jag kunde hittar jag fortfarande sätt att klandra mig själv.” Oh yes, tyvärr. Lite sånt jag nån gång gjort eller inte gjort som kanske orsakat det här, att jag inte orkat och inte gjort tillräckligt under processen, och att jag inte orka fortsätta. Det här med att klandra sej själv är ju inget som är begränsat till bara det här sammanhanget, men det är väldigt stora saker att lägga på sina egna axlar.
”Men sanningen, vad jag har accepterat, är detta: Jag kan försöka få barn och jag kan misslyckas varje månad och vara olycklig. Eller så kan jag låta bli att försöka få barn och låta bli att misslyckas varje månad. ... Jag väljer att vara lycklig. Denna lycka är inte perfekt eller smärtfri. Den har sorg inom sig. Och den blir starkare av det.” ”Jag kommer aldrig att få barn. Jag är ängslig över detta faktum. Och jag sörjer. Och jag är lycklig.”
Och här har vi på nåt sätt kommit igenom hela processen - både i konkreta åtgärder osv och i tankar och känslor - en utvecklingslinje från längtan till oro och sorg till acceptans och lycka i annat. Inte en rättfram och enkel process, men en som hittar sina vägar och som går framåt ändå. Ett ”slutmål” med en stor portion sorg med, men där man ändå kan känna att det är bra. Ofta. Och det var så nyttigt att få läsa igenom den här tillväxtprocessen, och känna igen sej. Bra med berättelser om bestående barnlöshet! De berättas för sällan.
”Det är svårt när någon frågar mig, som folk ofta gör, om jag har några barn. De menar inget illa, men det är en hemsk fråga att ställa till en kvinna som närmar sig fyrtio. För det finns verkligen inget enkelt svar.” Nej, det är inte enkelt att svara, finns inget helt enkelt svar. Speciellt som folk blir så ställda om man som barnlösa svarar ärligt. Otroligt nog, fortfarande i dagens samhälle. Och det är tungt att måsta svara nej, trots all längtan.
”Oförmögen att bli mor bestämde jag mig för att jag skulle identifiera mig med mitt jobb istället. I efterhand kan jag se att detta var ett misstag, eftersom jag istället för att sörja försvann in i mitt arbete allt mer.” Suck ja... Det här har jag nog också alltför lätt att göra... Gå in i jobb och studier, och låta det sluka allt för mycket... Försöker också bearbeta och sörja, men lyckas nog inte alltid. Orkar inte alltid heller med det. Men försöker hitta balans.
Och sen då en liten fundering som dök upp i boken, och som jag nog inte heller vet vad jag ska svara på. Det är verkligen ingen alldeles lätt sak att försonas med de händelser som en barnlöshetsprocess innefattar. ”Människor pratar om att försonas med svåra livshändelser, men vad gör man om den händelse man försöker försonas med sker inuti den egna kroppen?” Som sagt - har nog inga svar riktigt där. Har inte funderat på det heller...
”Även om vi inte har förärats med biologiska barn finns det många sätt att ha ett barnfyllt liv. Och det visar sig att det finns många sätt att njuta av ett barnfritt liv, ett nytt och viktigt betoningsskifte för mig. Jag är färdig med att definiera mig själv utifrån frånvaro.” Fin beskrivning där! Jag har inte kommit till ”sluta definiera mej själv utifrån frånvaro”, och kanske aldrig helt gör. Men det är en bra påminnelse om allt annat som finns.
”Det här är stunden då vi får se oss omkring, hitta vår egen balans
och njuta av utsikten från platsen vi står på”
söndag 8 december 2019
Mera om henkilökohtuisesti
Fastna lite i tankarna ännu på den där #henkilökohtuisesti-kampanjen. Det är en väldigt bra kampanj, tyckte jag, som tar upp barnlöshet på rätt bred front... Förstås inte allt, men några aspekter. För det första både frivillig och ofrivillig barnlöshet, vilket mera sällan kommer upp samtidigt. Och ofrivillig finns med både som misslyckade försök och som missfallssynvinkel. I bilderna. I text ännu mer. På Felicitas-Mehiläinens sidor. (Länk i tidigare inlägg.) Texterna tar upp siffror och fakta, men framför allt situationer och känslor, och varför något som barnlöshet är så privat. En bra sak att poängtera! Och samtidigt lite tudelat nog...
Ska förklara varför... Kampanjen, liksom många andra - både Simpukka, andra barnlösa, jag själv osv - plockar fram att det behövs mera öppna berättelser om barnlöshet, för att andra ska kunna förstå mer. Och samtidigt poängterar vi att man inte får fråga om folks barnplaner, om varför folk inte har barn, om dom inte har tänkt ”skaffa” osv osv. Kan ju kanske kännas lite bakvänt för nån - om man ska tala mera om det, men inte får ta upp det? Men - det handlar ju om att var och en bör få välja själv om hen är bekväm med att prata om det, känner sej stark nog att ta upp det... Och det är man inte alltid. Alla är inte överhuvudtaget ok med att prata öppet, och det ska man ha rätt till, att låta bli... Och inte ens jag som är rejält öppen med det tycker alltid det känns ok eller rätt att prata. Ibland är situationen fel, folkmängden runt för stor, fokuset på annat, egna orken för låg osv osv. Det är ändå så stora, tunga och känsliga saker, så det behöver kännas rätt för att förmågan att berätta och prata ska finnas där. Därför så viktigt att det sku komma från personen själv, inte nånsin tvingas fram av någon annans frågor, kommentarer, påståenden...
Dessutom är det frågor som väcker enormt mycket känslor, speciellt då man är mitt inne i det och inget går som man hade hoppats. Det är tungt att ställas inför de känslorna, pga en insinuation om vad man borde ha eller borde göra, en fråga om när man har tänkt skaffa..., eller någon kommentar om barn som livets mening osv. Även om man alltid har full rätt att svara nåt intetsägande, dra till med en lögn eller bara byta samtalsämne så kommer man sällan undan utan att frågan eller kommentaren gör ont. Visst, man kan välja att låta bli att prata - svara mer svävande eller så - men känslan väcks ju ändå. Ibland bara ett styng av saknad, ibland så att hen som fick frågan går ut och ramlar ihop totalt känslomässigt, i de värsta stunderna. Och det vill vi ju inte åstadkomma, någon av oss, egentligen.
Barnlöshet har varit väldigt på tapeten den senaste tiden, påpekas också i kampanjen, och det glöms ofta bort att det ligger väldigt mycket känslor i de här frågorna, för alla dem som berörs... De frivilligt barnlösa blir skuldbelagda och känner sig pressade att vilja och tänka annorlunda. Och de ofrivilligt barnlösa känner än mer press att klara något som inte går, än mer mindervärde i att något som borde vara så självklart förvägras dem, än mer tomhet, än mer sorg, än mer... Tja - ingen enkel debatt för oss barnlösa, i korthet... #henkilökohtuisesti vill lyfta fram att debatten egentligen glömmer bort de viktigaste aspekterna - känslorna i barnlösheten, och att det är varje persons sak om man vill prata om barnlöshet eller inte.
”Det som händer eller inte händer i någon annans livmoder (kohtu) är vars och ens privatsak” (henkilökohtainen asia) -> henkilökohtuinen. ”Därför är det på vårt allas ansvar att komma ihåg att man får berätta om barnlöshet, men inte fråga.”
#henkilökohtuinen tror jag på ett mycket bra sätt lyckades lyfta upp de här frågorna i allmänheten och ge dem lite mer synlighet, kanske starta lite diskussion, och också förhoppningsvis öka förståelsen lite för en orsak till att barn inte är ett neutralt och lätt samtalsämne för alla. Finns andra med. Jag tycker själv att vi borde komma ifrån att barn är något man kan ta upp när som helst, fråga om hur som helst och kommentera om hur man tycker. Det är verkligen inte ovanligt med frågan ”har du barn”, eller t.o.m. antagandet om barn och frågan ”hur gamla är dina barn”. ”När har du tänkt skaffa barn” är också enligt många i allmänheten en okej fråga. Men tänk om man tänkt då, så det knakar. Tänkt, försökt, gjort sitt allt - och ändå inte. Det är inte alldeles lätt att svara på den frågan då.
En orsak till att det är svårt att svara, svårt att berätta (förutom de egna tunga känslorna) är också att det ännu är så svårt för många att ta emot det beskedet. Folk vet inte vad de ska säga då, för de hade inte förväntat sej ett sånt svar, att frågan kanske var tung och knepig. Och då blir de ställda, oroliga, och det känns allt annat än bekvämt att berätta nåt. Och så är det man själv som slätar över, försöker lindra, nästan tröstar den andra eller nästan totalt nonchalerar sina egna tunga känslor för att det alls ska gå. Och det är ju inte riktigt som det ska vara heller. Så, låt hellre bli att fråga om du inte klarar svaret!
Jag är, som ni väl ren vet, mycket för att också tunga saker ska gå att tala om. Men det bör alltid vara på ”bärarens” initiativ och önskan, vad det än gäller. Den som bär det tunga ska själv få välja om hen vill berätta åt dej, om hen orkar ta upp det tunga just då, och vad hen i så fall säger. Många gånger är ett genuint och närvarande ”hur är det?” mycket bättre än en specifik fråga om nån sak, för då kan hen du frågar själv välja vad hen vill säga, på vilken nivå hen vill svara just då. Visst ska vi fråga varandra saker, finnas där för varandra - men låt det vara finkänsligt, lyhört och öppet för vad den andra är okej med att berätta.
Kom ihåg #henkilökohtuisesti - det är en viktig påminnelse om att alla frågor inte är neutrala. Alla har vi tunga saker vi bär på, och då bör vi själv få välja om vi berättar om dem! Barn är en tung fråga för många, så jag hoppas vi i vårt samhälle småningom börjar lära oss att vara lite mer förstående, lyhörda och accepterande gällande olikheter och mångfald i barn”skaffande” och barnlöshet. Vad som händer i nåns livmoder är en privatsak, och var och en får själv bestämma om hen vill berätta eller låta bli!
torsdag 5 december 2019
Vuoden vapaaehtoinen -19
Simpukka har varje år en omröstning om årets frivilligarbetare, där de som deltagit i verksamheten får nominera folk. Fick ren för några veckor sen veta att jag är vald i år (men det var hemligt tills nu). Var verkligt rörd och glad över den utmärkelsen!!! Det känns fint att det jag upplevt som viktigt och försökt erbjuda och åstadkomma har tagits emot med glädje. Kommentarerna om att jag är en godhjärtad, äkta och härlig person värmde mest, men också de som plockar fram det jag gjort, och att det uppskattats. Det värmer verkligen, både utmärkelsen och kommentarerna. Tusen, tusen tack!!
Mer info finns på Simpukkas sidor.
Mer info finns på Simpukkas sidor.
tisdag 3 december 2019
Hashtag henkilökohtuisesti
Hitta en sååå bra reklamkampanj just! Och tycker det är synd att kampanjen gått mej förbi tidigare. En fb-vän lyfte nu upp den för att den vunnit silver i nån tävling, så såg den därför nu. Superbra grej, med tema barnlöshet och slogan henkilökohtuisesti - ihopslag av kohtu - livmoder och henkilökohtaisesti - privat/individuellt. Kampanjens syfte var att öka förståelse för barnlöshet, för hur privata frågor det här med barn”skaffande” handlar om och för den enorma mångfalden av situationer inom barnlöshetsfältet. Helt superviktiga teman!!
Mera info om priset och kampanjen här, och om kampanjen också här.
lördag 23 november 2019
Hen som inte kom
Jösses - ibland lite sammanträffanden... Igår de inre bilderna av ett dansande barn, och idag kom Facebooks ”idag för 4 år sen” med bild av skulpturen The child who was never born. Ganska så samma tomhets- och saknadskänsla i den bilden som i min inre dansande bild. Tidigare kändes skulpturen tröstande, när jag ännu tänkte att barnet var påväg. Nu inte så mera. Nu väcker nog den bilden faktiskt bara saknad och sorg. Och frågan om varför...
fredag 22 november 2019
Själen av ett litet barn
There’s a little princess dancing in my room.
Så sa mitt inre i morse, och det kändes som början av en dikt. Blev inget av den, när jag just försökte skriva fortsättning. Men ren den meningen känns isande kall inuti mej. Ekande tomhet. För det jag ser framför mej är hen som aldrig kom. Själen av ett litet barn.
Av nån orsak har jag faktiskt nästan sett hen framför mej idag. Satt i sängen och titta in i lägenheten, och den såg så ödslig ut... Fundera vad det var som fattades där, varför bilden kändes annorlunda, och det jag då såg, in my minds eye, var det lilla dansande barnet.
Hen är inte här - därför är det så ödsligt, sa mitt hjärta... Och jösses vad det gör ont, att tänka så, att känna så. Trivs nog i mitt hem egentligen, men just nu känns det allt annat än mysigt och trevligt. Hittar väl tillbaka till det sen igen om ett tag, hoppas jag iallafall.
Såg framför mej i början av processen hur barnet sku komma hit och dela min vardag... Eller tja, ha sin vardag med mej - för det blir ju delvis en helt ny vardag. På barnets villkor, inte mina. Sen när processen sluta utan barn - tja - så fortsatt lägenheten vara ”tom”.
Egentligen har just lägenheten ganska lite känts konkret tom, funderar jag. Har varit bara jag, men det har känts ok, ur boendesynvinkel. Men idag kom den där visionen, synvinkeln, in och störde det. Idag tvinnar hon runt här, dendär princessan, och synliggör tomheten.
Tomhet i kropp, i famn, i vardag, i framtid - har jag tidigare konstaterat. Vardag innehåller väl också lägenhet förstås, men har inte konkret känt det så, riktigt. Så tydligt... Förrän nu. Tomhet i kropp, i famn, i vardag, i lägenhet, i framtid. Nya varianter av sorg och tomhet.
Idag var det också ”ta ditt barn med till jobbet”-dagen. Not cool, kände jag. Jobbar med barn, men har inte kopplat barnlöshet och jobb (annat än att känslorna också påverkar där ibland), men nu hade jag känslan att egna tomheten blev synligare av de som finns där...
There’s a little princess dancing in my room. I sometimes see her clearly, but then she’s more a whisper in the air. She’s twirling all around, her dress and hair afloat. Her laughter fills the air, and echoes in the corners of my mind. She’s happy, she’s radiant.
And she’s also just a dream, just a hope, just a fantasy.
Så sa mitt inre i morse, och det kändes som början av en dikt. Blev inget av den, när jag just försökte skriva fortsättning. Men ren den meningen känns isande kall inuti mej. Ekande tomhet. För det jag ser framför mej är hen som aldrig kom. Själen av ett litet barn.
Av nån orsak har jag faktiskt nästan sett hen framför mej idag. Satt i sängen och titta in i lägenheten, och den såg så ödslig ut... Fundera vad det var som fattades där, varför bilden kändes annorlunda, och det jag då såg, in my minds eye, var det lilla dansande barnet.
Hen är inte här - därför är det så ödsligt, sa mitt hjärta... Och jösses vad det gör ont, att tänka så, att känna så. Trivs nog i mitt hem egentligen, men just nu känns det allt annat än mysigt och trevligt. Hittar väl tillbaka till det sen igen om ett tag, hoppas jag iallafall.
Såg framför mej i början av processen hur barnet sku komma hit och dela min vardag... Eller tja, ha sin vardag med mej - för det blir ju delvis en helt ny vardag. På barnets villkor, inte mina. Sen när processen sluta utan barn - tja - så fortsatt lägenheten vara ”tom”.
Egentligen har just lägenheten ganska lite känts konkret tom, funderar jag. Har varit bara jag, men det har känts ok, ur boendesynvinkel. Men idag kom den där visionen, synvinkeln, in och störde det. Idag tvinnar hon runt här, dendär princessan, och synliggör tomheten.
Tomhet i kropp, i famn, i vardag, i framtid - har jag tidigare konstaterat. Vardag innehåller väl också lägenhet förstås, men har inte konkret känt det så, riktigt. Så tydligt... Förrän nu. Tomhet i kropp, i famn, i vardag, i lägenhet, i framtid. Nya varianter av sorg och tomhet.
Idag var det också ”ta ditt barn med till jobbet”-dagen. Not cool, kände jag. Jobbar med barn, men har inte kopplat barnlöshet och jobb (annat än att känslorna också påverkar där ibland), men nu hade jag känslan att egna tomheten blev synligare av de som finns där...
There’s a little princess dancing in my room. I sometimes see her clearly, but then she’s more a whisper in the air. She’s twirling all around, her dress and hair afloat. Her laughter fills the air, and echoes in the corners of my mind. She’s happy, she’s radiant.
And she’s also just a dream, just a hope, just a fantasy.
onsdag 20 november 2019
Dröm kontra verklighet
Ibland har jag lite svårt att hålla uppe engagemanget och tilliten till livet, till världen, till mänskligheten. Till mej själv. Efter veckoslutet barnlöshetsskrivande och film har jag haft en tyngre vecka, med t.o.m. en del ångest... Och fundera igår kväll att det till viss del handlar om diskrepansen mellan vision och verklighet. Dröm och önskan, jämfört med hur det är.
Eller, vad världen är, i förhållande till vad jag sku önska att den är. Och det gäller både privatliv - barnlösheten, arbete - typ värdegrund och visioner kontra vardagslunken, och världen rent allmänt - enorma skillnaderna i levnadsstandard, i möjligheter, i jämställdhet... Skrämmande faktiskt! Och konstatera för mej själv igår kväll att jag är såå trött på att gång på gång tvingas ställas inför allt det, relatera till det, försöka vara konstruktiv mitt i allt det.
Ibland klarar jag inte riktigt av att vara mej själv mitt i alltihop. Hantera mej själv, och hantera allt det. Försöka hålla tillit till att det man gör ändå på nåt sätt leder framåt, gör världen till en lite bättre plats ens på mitt lilla hörn. Och orka vara ihärdig, både med sej själv och med andra. Ibland tappar man koncepterna med alltihop. Känns lite som om jag gjorde det denhär veckan. Kommit igenom den hittills ändå, och tror ingen märkt nåt sådär väldigt mycket iallafall. :P Ifall ni har - sorry, doing the best I can! :P Eller nåt ditåt iallafall.
Eller, vad världen är, i förhållande till vad jag sku önska att den är. Och det gäller både privatliv - barnlösheten, arbete - typ värdegrund och visioner kontra vardagslunken, och världen rent allmänt - enorma skillnaderna i levnadsstandard, i möjligheter, i jämställdhet... Skrämmande faktiskt! Och konstatera för mej själv igår kväll att jag är såå trött på att gång på gång tvingas ställas inför allt det, relatera till det, försöka vara konstruktiv mitt i allt det.
Ibland klarar jag inte riktigt av att vara mej själv mitt i alltihop. Hantera mej själv, och hantera allt det. Försöka hålla tillit till att det man gör ändå på nåt sätt leder framåt, gör världen till en lite bättre plats ens på mitt lilla hörn. Och orka vara ihärdig, både med sej själv och med andra. Ibland tappar man koncepterna med alltihop. Känns lite som om jag gjorde det denhär veckan. Kommit igenom den hittills ändå, och tror ingen märkt nåt sådär väldigt mycket iallafall. :P Ifall ni har - sorry, doing the best I can! :P Eller nåt ditåt iallafall.
måndag 18 november 2019
Hjärtat sjunker m.m sånt
Vi har en massa talesätt som försöker beskriva hur saker känns i kroppen. Uttryck som oftast inte är bokstavliga, men som ändå väldigt tydligt beskriver den inre känslan. Fundera på det igår när jag la mej, efter en rätt kraftig repertoar av dylika kroppsliga känslouttryck.
Det var helt tydligt inte riktigt fiffigt att en söndag eftermiddag-kväll sitta och fundera på och formulera sin egen historia. Dessutom var jag dum nog att på kvällen fastna framför filmen What to expect when you’re expecting. Och la mej sen, med huvudet fullt av allt det...
Hjärtat sjunker är en av de uttryck vi har, som definitivt inte är ett rent konkret fysiskt skeende, men som inte desto mindre verkligen kan kännas så. Jag har den känslan både då andra berättar om nåt tungt och jag känner med dem, och i förhållande till egna tunga aspekter, egen saknad och sorg. Starkaste ”hjärtat sjunker”-reaktionen igår var på filmens scen med adoptivföräldrarna som möter sitt barn, och barnet lägger huvudet mot mammans axel. Där tog nog egna saknaden överhand, med kraft...
Kopplat till hjärtat sjunker finns också ofta magen krampar. Det kan väl vara rent fysiskt också, men är nog oftare antar jag mindre en regelrätt kramp och mer en känsla av det. Ungefär som när man inte har ätit nåt under dagen, och magen (känns som om) den krampar för att den är tom. Samma fiilis kring barnlöshetssituationen - tomheten ger upphov i krampen. Och det tar ofta faktiskt rent fysiskt ont, den tomheten.
Sen kan de ju vara åt ”andra hållet” också - den sjunkande känslan i magen och känslan av kramp i hjärtat. Där ingendera är en konkret fysisk företeelse, som tur är. Känner själv igen bägge. Och så har vi hjärtat gråter. Som vi verkligen förstår inte är konkret så - men som åtminstone jag också helt kan känna igen som inre känsla. Oklart hur jag sku förklara det riktigt ändå... Men det är också en slags värk i det, iofs lite lika som hjärtat sjunker.
Sen pratar vi ju om att kroppen saknar. Som en fysisk tomhetskänsla. Och det är en såååå verklig känsla i barnlöshetssammanhang. Som jag tidigare skrivit, tomhet i kropp, i famn, i liv... Kroppen är verkligen, både inuti och utanpå, en del av den tomheten. Önskar ibland verkligen att jag hade fått uppleva en graviditet, och den saknaden känns som ett enormt hål ibland. Kroppen saknar. Likaså saknaden efter det barn jag aldrig får hålla i min famn, i mina armar. Ibland så starkt att jag nästan kan känna hen som ”borde” finnas där.
Finns säkert fler sånahär känslouttryck - ni får gärna tipsa om ni vill. Orkar och hinner inte googla nu, utan tog bara tag i dem jag kom på, dem jag ”råka ut för” igår. Kvällen gick till en del av dem, som sagt. Både från egna tankar och minnen och framkallade av filmen. Hjärtat både grät och sjönk, och magen krampa över de möten mellan förälder och barn som fanns i filmen, och över allt det som hade kunnat vara i eget liv men inte fick bli.
I såna situationer dyker ibland också tanken om att kanske fortsätta upp. Hittills har ju svaret varit nej, orken finns inte. Samma svar nu igen - med besked. Känslan var helt fysiskt motstånd, med kramp i både hjärtat och magen, och nåt slags typ ångestaktigt skakande. Inte aktuellt i nuläge alltså, helt klart. Mår rent fysiskt illa över bara tanken... Fastän längtan och tomrummet känns i hjärta, kropp och själ så känns ens tanken på eventuella fler försök nästan lika illa. Hur man än svänger sej, liksom...
Är vad det är det här livet som barnlös - det har sina situationer som påminner. Prata just också med en som är insatt att det man måst minnas är att situationer ändrar, det kommer nya lager eller vinklar, och man måst komma ihåg att saker kan behöva bearbetas pånytt, eller nya saker behöver tas in. Inte alldeles enkelt bara. Jag har åtminstone svårt att orka ta in det, gång på gång på gång. Och också att vara tillräckligt fokuserad och närvarande för det. För att se när det behövs och varför. Tänker ofta att nu är det mesta rätt bra, och så faller man igen. Kanske nån gång lär sej acceptera det... Hantera? Tja... Knappast fullt ut.
Så, gårdagen sluta med saknad och lite ångest. Den här dagen med fruktansvärt spända muskler, huvudvärk och ännu i viss mån ångest. Att jättefiffigt med söndagkväll kring dessa frågor... Suck. Men, blir ju bättre en annan dag igen sen, som det hittills blivit.
Det var helt tydligt inte riktigt fiffigt att en söndag eftermiddag-kväll sitta och fundera på och formulera sin egen historia. Dessutom var jag dum nog att på kvällen fastna framför filmen What to expect when you’re expecting. Och la mej sen, med huvudet fullt av allt det...
Hjärtat sjunker är en av de uttryck vi har, som definitivt inte är ett rent konkret fysiskt skeende, men som inte desto mindre verkligen kan kännas så. Jag har den känslan både då andra berättar om nåt tungt och jag känner med dem, och i förhållande till egna tunga aspekter, egen saknad och sorg. Starkaste ”hjärtat sjunker”-reaktionen igår var på filmens scen med adoptivföräldrarna som möter sitt barn, och barnet lägger huvudet mot mammans axel. Där tog nog egna saknaden överhand, med kraft...
Kopplat till hjärtat sjunker finns också ofta magen krampar. Det kan väl vara rent fysiskt också, men är nog oftare antar jag mindre en regelrätt kramp och mer en känsla av det. Ungefär som när man inte har ätit nåt under dagen, och magen (känns som om) den krampar för att den är tom. Samma fiilis kring barnlöshetssituationen - tomheten ger upphov i krampen. Och det tar ofta faktiskt rent fysiskt ont, den tomheten.
Sen kan de ju vara åt ”andra hållet” också - den sjunkande känslan i magen och känslan av kramp i hjärtat. Där ingendera är en konkret fysisk företeelse, som tur är. Känner själv igen bägge. Och så har vi hjärtat gråter. Som vi verkligen förstår inte är konkret så - men som åtminstone jag också helt kan känna igen som inre känsla. Oklart hur jag sku förklara det riktigt ändå... Men det är också en slags värk i det, iofs lite lika som hjärtat sjunker.
Sen pratar vi ju om att kroppen saknar. Som en fysisk tomhetskänsla. Och det är en såååå verklig känsla i barnlöshetssammanhang. Som jag tidigare skrivit, tomhet i kropp, i famn, i liv... Kroppen är verkligen, både inuti och utanpå, en del av den tomheten. Önskar ibland verkligen att jag hade fått uppleva en graviditet, och den saknaden känns som ett enormt hål ibland. Kroppen saknar. Likaså saknaden efter det barn jag aldrig får hålla i min famn, i mina armar. Ibland så starkt att jag nästan kan känna hen som ”borde” finnas där.
Finns säkert fler sånahär känslouttryck - ni får gärna tipsa om ni vill. Orkar och hinner inte googla nu, utan tog bara tag i dem jag kom på, dem jag ”råka ut för” igår. Kvällen gick till en del av dem, som sagt. Både från egna tankar och minnen och framkallade av filmen. Hjärtat både grät och sjönk, och magen krampa över de möten mellan förälder och barn som fanns i filmen, och över allt det som hade kunnat vara i eget liv men inte fick bli.
I såna situationer dyker ibland också tanken om att kanske fortsätta upp. Hittills har ju svaret varit nej, orken finns inte. Samma svar nu igen - med besked. Känslan var helt fysiskt motstånd, med kramp i både hjärtat och magen, och nåt slags typ ångestaktigt skakande. Inte aktuellt i nuläge alltså, helt klart. Mår rent fysiskt illa över bara tanken... Fastän längtan och tomrummet känns i hjärta, kropp och själ så känns ens tanken på eventuella fler försök nästan lika illa. Hur man än svänger sej, liksom...
Är vad det är det här livet som barnlös - det har sina situationer som påminner. Prata just också med en som är insatt att det man måst minnas är att situationer ändrar, det kommer nya lager eller vinklar, och man måst komma ihåg att saker kan behöva bearbetas pånytt, eller nya saker behöver tas in. Inte alldeles enkelt bara. Jag har åtminstone svårt att orka ta in det, gång på gång på gång. Och också att vara tillräckligt fokuserad och närvarande för det. För att se när det behövs och varför. Tänker ofta att nu är det mesta rätt bra, och så faller man igen. Kanske nån gång lär sej acceptera det... Hantera? Tja... Knappast fullt ut.
Så, gårdagen sluta med saknad och lite ångest. Den här dagen med fruktansvärt spända muskler, huvudvärk och ännu i viss mån ångest. Att jättefiffigt med söndagkväll kring dessa frågor... Suck. Men, blir ju bättre en annan dag igen sen, som det hittills blivit.
söndag 17 november 2019
Att gå igenom sin historia
Jag vet att jag skrivit om det här också tidigare, men behöver reflektera, så gör nu det på nytt ändå... Reminiscense... Att gå igenom och påminnas om sin historia. Barnlöshet, igen en gång. Och igen ett projekt jag har lovat vara med i. Och det är jätte givande, men också tungt. Första reaktionen när jag titta på de teman vi sku fundera på var hur superbra de var. Men sen satt jag undan dem - för just då var känslan kring barnlösheten jättetung, sorg och tomhet helt på ytan. Där i samband med att påminnelsen om känslan innan jag starta hela vårdrumban dök upp på fb... Ingen ork för mer fundering just då precis.
Nu satt jag mej ner med bestämda temana igen, och lät tankar och ord flöda. Det är intressant hur lätt det går att sätta ord på det hela, trots att situationer och känslor som beskrivs är delvis galet tunga. Lätt att skriva, men tungt att minnas. Tungt att se på allt det man hoppades på, allt man gick igenom, och hur det sen blev. Men samtidigt också nyttigt. Framför allt de teman som går in på livet ”i övrigt”. För det är en av de frågor som ibland är svåra att se - att livet innehåller en massa gott också som det är - även om jag intellektuellt nog vet det. Så just de temana blir bra att fundera igenom och sätta fokus på.
Det är ibland så knepigt det här med fundera kontra låta vara. Jag har många gånger lite svårt att låta känslan ”bara” finnas, se var den kommer ifrån, och sen släppa den. Och lätt blir det antingen ”bara” vardag eller massa tankar. Och sen tappar jag bort mej i dem. Eller vad man nu ska säga. Blir lätt den känslan, den aspekten, som blir det största, eller allt som just då finns. Även om livet förstås också är mycket annat. Oftast kan jag se det men ibland fungerar det inte. Ibland är barnlösheten och tomheten det som fyller känsla och tankar mest, tyvärr. Och däremellan är de bara en liten del vid sidan av allt annat.
Ibland önskar jag nog att jag kunde bara rycka på axlarna åt saker, låta känslan finnas men inte påverka, och bara vara okej med det som är. Men, barnlöshet är inget man rycker på axlarna åt. Och barnlöshet innehåller en massa känslor, som man inte kommer ifrån. En massa situationer där den egna tomheten blir så alldeles otroligt tydlig. Så här pendlar jag fortfarande, mellan att vara helt (eller nåja, rätt) okej med att livet blev som det blev och att vara fruktansvärt sorgsen över tomrummet. Och allt däremellan.
Nu satt jag mej ner med bestämda temana igen, och lät tankar och ord flöda. Det är intressant hur lätt det går att sätta ord på det hela, trots att situationer och känslor som beskrivs är delvis galet tunga. Lätt att skriva, men tungt att minnas. Tungt att se på allt det man hoppades på, allt man gick igenom, och hur det sen blev. Men samtidigt också nyttigt. Framför allt de teman som går in på livet ”i övrigt”. För det är en av de frågor som ibland är svåra att se - att livet innehåller en massa gott också som det är - även om jag intellektuellt nog vet det. Så just de temana blir bra att fundera igenom och sätta fokus på.
Det är ibland så knepigt det här med fundera kontra låta vara. Jag har många gånger lite svårt att låta känslan ”bara” finnas, se var den kommer ifrån, och sen släppa den. Och lätt blir det antingen ”bara” vardag eller massa tankar. Och sen tappar jag bort mej i dem. Eller vad man nu ska säga. Blir lätt den känslan, den aspekten, som blir det största, eller allt som just då finns. Även om livet förstås också är mycket annat. Oftast kan jag se det men ibland fungerar det inte. Ibland är barnlösheten och tomheten det som fyller känsla och tankar mest, tyvärr. Och däremellan är de bara en liten del vid sidan av allt annat.
Ibland önskar jag nog att jag kunde bara rycka på axlarna åt saker, låta känslan finnas men inte påverka, och bara vara okej med det som är. Men, barnlöshet är inget man rycker på axlarna åt. Och barnlöshet innehåller en massa känslor, som man inte kommer ifrån. En massa situationer där den egna tomheten blir så alldeles otroligt tydlig. Så här pendlar jag fortfarande, mellan att vara helt (eller nåja, rätt) okej med att livet blev som det blev och att vara fruktansvärt sorgsen över tomrummet. Och allt däremellan.
lördag 16 november 2019
International Tolerance Day
Lärde mej idag att det är internationella dagen för tolerans den 16:e november. Aldrig hört det förr, trots att dagen instiftades av Unesco redan 1995, då de skrev Declaration of Principles on Tolerance 16 november 1995. I dess första artikel kan man läsa att;
Tolerance is respect, acceptance and appreciation of the rich diversity of our world's cultures, our forms of expression and ways of being human. It is fostered by knowledge, openness, communication, and freedom of thought, conscience and belief. Tolerance is harmony in difference. It is not only a moral duty, it is also a political and legal requirement. Tolerance, the virtue that makes peace possible, contributes to the replacement of the culture of war by a culture of peace.
Hela deklarationen hittar man här. Och UN:s info om dagen här.
För mej är tolerans och förståelse viktigt. Och de går ju ofta hand i hand. Eller, i alla fall så att ökad förståelse gör det lättare att visa tolerans. Tänker så åtminstone. Verkar ofta så. Ju mer vi vet och förstår desto mer kan vi vara öppna för dem runtom oss, och visa dem respekt och tolerans. Ju mer vi förstår, desto mer lika ser vi att vi ändå är.
Diversitet och mångfald är normen i vår värld - vi människor kommer i en enorm mängd olika former, både var gäller kropp och personlighet/temperament, uppväxt och erfarenhet, kultur och härkomst, religion och övertygelse, sexualitet och könsidentitet, livssituation och uppfattningsvärld osv osv... Och det är ju just det som är rikedomen - samtidigt som det är vår utmaning... Vi behöver kunna ge varandra plats, ömsesidigt och inkännande, med alla olikheter vi har. Igen har rätt att kränka någon annan på basen av den person hen är, den kultur hen har, det sätt hen lever osv. Respekt, acceptans och uppskattning för de vi är - våra sätt att uttrycka oss och våra sätt att vara människor. Tolerans som grundsyn.
Som singel och ofrivilligt barnlös är det inte alltid så att man möts av förståelse och tolerans. I bägge hänseenden finns det (som nog ren dykt upp här) en del synpunkter, kommentarer och osakligheter... Att välja att vara singel provocerar en del människor, tydligen. Åtminstone kan de inte förstå eller tro att man kan vara nöjd med singellivet. Senast nu under veckan dök det upp en reklam jag reagera på, med skratt och höjda ögonbryn mest, men också med en viss portion irritation, faktiskt.
Den här bilden kommer från en guldsmedsaffär i huvudstadsregionen, där de tydligen sett det som en idé att marknadsföra förlovnings- och vigselringar som singeldags-erbjudande. Åt singlar, läser nu jag åtminstone ut ur reklamen... Åtminstone är ju singeldagen riktad till singlar alltså. Men efter initiala förbryllade och smått roade känslan blev jag faktiskt rätt sur - för reklamen signalerar ju också att singelstatusen inte är önskvärd, utan det vi borde är att bli förlovade och gifta... Och i det årtusende vi nu lever i tycker jag att det är en signal och uppfattning vi borde kunnat frångå ren. Skicka ett meddelande åt firman om saken...
Också som barnlös borde man ju vara nåt annat, bli nåt annat. Som ofrivilligt barnlös kan man tänkas behöva försöka mer, ”bara” adoptera osv osv, och det signaleras att man inte gjort tillräckligt, eller iaf inte är tillräckligt och inte riktigt har ett fullgott liv då man inte fått barn. Som frivilligt singel får man helt tydligt också en hel del oförstående och intoleranta kommentarer och synpunkter, som t.ex. Noora berättar här. Jag tycker det är skrämmande och fruktansvärt och fel att vi anser oss ha rätt att kommentera så mycket om varandra, ha rätt till så mycket åsikter om varandras liv och varande. Var och en med sitt, påstår jag.
Jag vet att det, speciellt i dagens samhälle känns det nästan, är lite blåögt att tänka att vi alla borde ha öppenhet, förståelse och tolerans för varandra. Men samtidigt - varför är det det? Innerst inne är vi ju faktiskt alla lika, och har vi en förståelse för det så borde vi kunna se varandra lite mer som de viktiga och värdefulla människor vi alla är. Och därmed möta varandra lite mer, och se lite mer av det som skiljer oss åt. Och genom att se har vi en möjlighet att förstå, och sen en möjlighet att visa tolerans och acceptans.
Jag är den jag är, du är den du är - med massa olikheter, och ändå sist och slutligen så lika.
HAPPY TOLERANCE DAY EVERYBODY!
May we see in each other all the goodness, sameness, equality and love that brings us together - and find space and understanding for all the loveliness of our differences... Diversity is the norm, a huge possibility, and a marvelous richness.
Tolerance is respect, acceptance and appreciation of the rich diversity of our world's cultures, our forms of expression and ways of being human. It is fostered by knowledge, openness, communication, and freedom of thought, conscience and belief. Tolerance is harmony in difference. It is not only a moral duty, it is also a political and legal requirement. Tolerance, the virtue that makes peace possible, contributes to the replacement of the culture of war by a culture of peace.
Hela deklarationen hittar man här. Och UN:s info om dagen här.
För mej är tolerans och förståelse viktigt. Och de går ju ofta hand i hand. Eller, i alla fall så att ökad förståelse gör det lättare att visa tolerans. Tänker så åtminstone. Verkar ofta så. Ju mer vi vet och förstår desto mer kan vi vara öppna för dem runtom oss, och visa dem respekt och tolerans. Ju mer vi förstår, desto mer lika ser vi att vi ändå är.
Diversitet och mångfald är normen i vår värld - vi människor kommer i en enorm mängd olika former, både var gäller kropp och personlighet/temperament, uppväxt och erfarenhet, kultur och härkomst, religion och övertygelse, sexualitet och könsidentitet, livssituation och uppfattningsvärld osv osv... Och det är ju just det som är rikedomen - samtidigt som det är vår utmaning... Vi behöver kunna ge varandra plats, ömsesidigt och inkännande, med alla olikheter vi har. Igen har rätt att kränka någon annan på basen av den person hen är, den kultur hen har, det sätt hen lever osv. Respekt, acceptans och uppskattning för de vi är - våra sätt att uttrycka oss och våra sätt att vara människor. Tolerans som grundsyn.
Som singel och ofrivilligt barnlös är det inte alltid så att man möts av förståelse och tolerans. I bägge hänseenden finns det (som nog ren dykt upp här) en del synpunkter, kommentarer och osakligheter... Att välja att vara singel provocerar en del människor, tydligen. Åtminstone kan de inte förstå eller tro att man kan vara nöjd med singellivet. Senast nu under veckan dök det upp en reklam jag reagera på, med skratt och höjda ögonbryn mest, men också med en viss portion irritation, faktiskt.
Också som barnlös borde man ju vara nåt annat, bli nåt annat. Som ofrivilligt barnlös kan man tänkas behöva försöka mer, ”bara” adoptera osv osv, och det signaleras att man inte gjort tillräckligt, eller iaf inte är tillräckligt och inte riktigt har ett fullgott liv då man inte fått barn. Som frivilligt singel får man helt tydligt också en hel del oförstående och intoleranta kommentarer och synpunkter, som t.ex. Noora berättar här. Jag tycker det är skrämmande och fruktansvärt och fel att vi anser oss ha rätt att kommentera så mycket om varandra, ha rätt till så mycket åsikter om varandras liv och varande. Var och en med sitt, påstår jag.
Jag vet att det, speciellt i dagens samhälle känns det nästan, är lite blåögt att tänka att vi alla borde ha öppenhet, förståelse och tolerans för varandra. Men samtidigt - varför är det det? Innerst inne är vi ju faktiskt alla lika, och har vi en förståelse för det så borde vi kunna se varandra lite mer som de viktiga och värdefulla människor vi alla är. Och därmed möta varandra lite mer, och se lite mer av det som skiljer oss åt. Och genom att se har vi en möjlighet att förstå, och sen en möjlighet att visa tolerans och acceptans.
Jag är den jag är, du är den du är - med massa olikheter, och ändå sist och slutligen så lika.
HAPPY TOLERANCE DAY EVERYBODY!
May we see in each other all the goodness, sameness, equality and love that brings us together - and find space and understanding for all the loveliness of our differences... Diversity is the norm, a huge possibility, and a marvelous richness.
måndag 11 november 2019
Happy Singles Day 11.11
Glad singeldag alla andra singlar! Kommersiell start eller inte - för mej känns det bra med en dag där vi kan uppmärksamma oss själva lite, och också uppmärksamma omgivningen på singelstatusen och dess olika nyanser.
Del 1 är ganska rättfram - men för alla olika. Var och en av oss singlar tänker lite olika kring dagen, delvis pga hur vi tänker kring singellivet... Vissa firar inte alls, och resten enligt eget huvud. Jag tänker att det är trevligt med en dag (till) då jag kan fira mej själv och mitt liv lite. Blir nu sällan speciellt högtflygande firande, mest en blombukett eller så. Idag en bakelse. Inga singeldags-reor alls, jag behövde liksom inte nåt just nu, och tycker inte det är det viktiga med dagen för fem penni. För mej är dagen om att ge mej själv nåt litet extra i vardagen, och lyfta upp det faktum att mitt liv som singel är ett alldeles värdefullt och fullvärdigt liv. Fast, det behöver jag ju inte direkt påminna mej själv om förstås.
Däremot är det en av de aspekter som man kan behöva uppmärksamma omgivningen kring lite - att singellivet också kan vara ett val, eller något man är fullständigt nöjd med. Som för mej. Jag trivs (som redan flera gånger konstaterats) bra som singel, och har inget intresse av att ändra på det... Jag kan t.o.m. bli rätt förvånad över andras agendor, andras förhållningssätt, och tvingas påminna mej själv om att andra inte kanske är lika bekväma i sitt singelliv som jag. Det som jag på nåt sätt ur min egen synvinkel hoppas är att alla ändå kan känna sej tillräckliga och fullvärdiga i sej själva, oberoende om de kanske också längtar efter att få dela livet med nån. Får känna att de räcker och duger också som singel.
Och sen har vi de andra nyanserna på skalan. För det är väl nån form av skala det där, och en rätt fluktuerande skala för många, antagligen... Från totalt nöjd med singellivet, att ”vara själv”, ”bo själv” som man kanske sku säga i Sverige. Och i andra ändan till totalt missnöje med det, och ständig önskan om att hitta nån att dela livet med. Och sen allt däremellan. De flesta befinner sej väl nånstans på mitten, och flyttar sej väl lite hit och dit i hur stark längtan efter sällskap är. Antar jag. Och sen kanske vi nog kunde komma ihåg att också sällskapet kan se olika ut. Hela tiden med i vardagen eller nån att umgås med lite nu och då osv... Så, det finns ju nog en hel del nyanser i singellivet, för olika singlar.
En sak som en del tycks tänka om singlar, speciellt barnlösa singlar, är att vi på nåt sätt sku vara ute och i farten hela tiden. Mingla och umgås, och oftast också vara ”ute efter någon”. Barer och nattliv osv. Nej, stämmer inte direkt. Jag umgås med en väninna rätt ofta på en av barerna i stan jo, men vi ses då på tu man hand och pratar - nåt vi sgs lika bra kunde göra hemma hos mej. Bara lite trevligare med annat ställe emellan... Annars är jag sällan ute på barer, och framför allt inte på nattklubb. Gillar det inte. Är heller inte på jakt efter någon när jag är ute. Finns inte ens på kartan egentligen. För mej.
Andra har ju sen ett annat förhållningssätt, som ren konstaterats. Och liksom för vem som helst av oss mänskor, och i väldigt många olika frågor, så är det just den nyanserade bilden av fenomenet som ofta saknas. Mänskor är olika, situationer är olika, känslor är olika - och vi kunde med fördel bli bättre på att se, förstå och godta den mångfald som finns... I folks förhållande till sitt singelskap, t.ex. Liksom i mycket annat. Lyssna in den andras verklighet och ge den erkänsla - please. Truga inte på nån din personliga uppfattning som en sanning om hens sits och verklighet, för den visar ju bara din synvinkel på saken.
Låt folks liv vara det de är, utan att signalera att de borde vara nåt annat, känna nåt annat, tänka nåt annat. Jag gillar mitt singelliv, och anser att ingen har nån rätt att komma och ifrågasätta det, eller påstå att det är sämre, begränsat eller mindre värt. Piste.
söndag 10 november 2019
Åsiktsspya av värre sort
Jag reagerar inte så ofta med ilska på saker, men idag kom det emot en kolumn, Jokaisen tulisi kasvattaa lapsi, som fick mej rejält irriterad. Skribenten uttrycker på olika sätt i princip hur valet att ha (eller åtminstone uppfostra) barn är det enda rätta, att annan utveckling inte är lika djup och duglig som den man ställs inför när man har barn (vi barnlösa är ju då alltså därmed bara halvfärdiga, ytliga...?) och att våra liv inte är lika rika som hos dem som har barn. Barn är meningen med livet, liksom. Barn är allt som är viktigt, skriver han.
Den både upprör och svider, den här texten. Visst hade mitt liv fått en annan mening med barn, och jag en annan utveckling. Annan, inte nödvändigtvis bättre. Men tyvärr nog enligt honom också bättre. Han kommenterar t.ex. om hur han via barnen lever ett liv ”att skriva om”, att han utan dem inte hade kommit till de djup de gett honom. Well, vi andra är väl ytliga då. Vet inte vad vi pratar om.
Frivillig barnlöshet är åtminstone fel. Han påstår att de som angett som orsak att de redan lever ett tillräckligt rikt liv utan barn inte vet vad de pratar om. Och jag frågar mej varför ett liv utan barn inte sku duga? Varför får man inte känna så och välja så? På vilket sätt är det mindre värt, mindre rikt, mindre rätt? Visst ger barn massor, men är liv med barn inte rätt för dej så ska det ju också vara ok!
Inte heller är det okej att vara sej själv - tydligen. Pekka här skriver att han utan barnen skulle vara nåt mycket sämre (början av stycket) - sej själv (slutet av stycket.). Ok, mycket förkortat nog där, men det är ihopkokat ändå just så det står. Jag skulle vara mej själv, med alltför mycket tid att tänka på världens små ”epäkohtia” - olägenheter, typ. Hm. Jo, för inget är ju lika allvarligt som barnen. Han beskriver sej som en perfektionist före barnen kom, och tydligen mycket bättre när han efter barnen sen släppte på det. Goda och dåliga sidor i allt, säger jag. Och visst, jag är också perfektionist ibland, men ser det inte som nåt jag måst bli av med, bli mindre jag, för att jag ska duga.
I ett perfekt Finland, skriver Juntti, skulle alla som förmår delta i uppfostran av barn, vare sig det är biologiska, adopterade, kompisens eller syskonbarn. Well, bra här att han drar in många möjligheter. Men vad om man inte har något av dem? Eller inte vill? Är man sämre då? Jo. Enligt Pekka. Åtminstone självisk. ”Se on isojen vauvojen ajatuksen pintahaituvia.” Det är jag, jag, jag... Är man inte, på något sätt, inblandad i att uppfostra barn så är man självisk, en stor baby, tänker bara på sej själv. Selvä. Jag är lärare, så jag är väl safe då. Men måst man vara antingen yrkesmässigt eller privat inblandad i barnuppfostran för att duga som mänska, göra sin samhälleliga plikt? Va!?
Barn är, i Pekkas värld, det allra viktigaste. Bra för Pekkas barn, förstås. Men när han sen drar det till samhälleliga mått, till en generell syn på allas liv, så blir det fel. Visst, allmänt som ras är barn det som för oss vidare, men pratar vi individer så ska vi inte komma med såna åsikter, generaliserat till vars och ens liv och plikt, på nåt sätt. Vill du ha barn och kan få dem - good for you. Men låt bli att trycka det kravet på andra, anse de är sämre om de inte kan eller inte vill!
Men, tydligen kan man fortfarande idag anse att all vår tillvaro på denna planet siktar till bättre framtid, där barnet är den viktigaste biten. Jo, barnen är de som finns kvar då. Men är det ens ett självändamål att vi finns på denhär planeten? Den sku klara sej mycket bättre utan oss... Barn är, enligt Pekka, motivationen, orsaken och behovet. För vad? För vem? Barn är också kärleken, allt som är viktigt - och om vi tror nåt annat har vi fel, påstår han. Så jag har nu fel då när jag tror och tänker att också mitt liv kan vara viktigt, innehålla kärlek och mening. Sadly not then...
Sen undrar jag nog också varför han anser det bara är ”koulutettujen maiden fiksujen aikuisten muksut” - barn till fiffiga vuxna i utbildade länder - som kommer att rädda världen.
Den både upprör och svider, den här texten. Visst hade mitt liv fått en annan mening med barn, och jag en annan utveckling. Annan, inte nödvändigtvis bättre. Men tyvärr nog enligt honom också bättre. Han kommenterar t.ex. om hur han via barnen lever ett liv ”att skriva om”, att han utan dem inte hade kommit till de djup de gett honom. Well, vi andra är väl ytliga då. Vet inte vad vi pratar om.
Frivillig barnlöshet är åtminstone fel. Han påstår att de som angett som orsak att de redan lever ett tillräckligt rikt liv utan barn inte vet vad de pratar om. Och jag frågar mej varför ett liv utan barn inte sku duga? Varför får man inte känna så och välja så? På vilket sätt är det mindre värt, mindre rikt, mindre rätt? Visst ger barn massor, men är liv med barn inte rätt för dej så ska det ju också vara ok!
Inte heller är det okej att vara sej själv - tydligen. Pekka här skriver att han utan barnen skulle vara nåt mycket sämre (början av stycket) - sej själv (slutet av stycket.). Ok, mycket förkortat nog där, men det är ihopkokat ändå just så det står. Jag skulle vara mej själv, med alltför mycket tid att tänka på världens små ”epäkohtia” - olägenheter, typ. Hm. Jo, för inget är ju lika allvarligt som barnen. Han beskriver sej som en perfektionist före barnen kom, och tydligen mycket bättre när han efter barnen sen släppte på det. Goda och dåliga sidor i allt, säger jag. Och visst, jag är också perfektionist ibland, men ser det inte som nåt jag måst bli av med, bli mindre jag, för att jag ska duga.
I ett perfekt Finland, skriver Juntti, skulle alla som förmår delta i uppfostran av barn, vare sig det är biologiska, adopterade, kompisens eller syskonbarn. Well, bra här att han drar in många möjligheter. Men vad om man inte har något av dem? Eller inte vill? Är man sämre då? Jo. Enligt Pekka. Åtminstone självisk. ”Se on isojen vauvojen ajatuksen pintahaituvia.” Det är jag, jag, jag... Är man inte, på något sätt, inblandad i att uppfostra barn så är man självisk, en stor baby, tänker bara på sej själv. Selvä. Jag är lärare, så jag är väl safe då. Men måst man vara antingen yrkesmässigt eller privat inblandad i barnuppfostran för att duga som mänska, göra sin samhälleliga plikt? Va!?
Barn är, i Pekkas värld, det allra viktigaste. Bra för Pekkas barn, förstås. Men när han sen drar det till samhälleliga mått, till en generell syn på allas liv, så blir det fel. Visst, allmänt som ras är barn det som för oss vidare, men pratar vi individer så ska vi inte komma med såna åsikter, generaliserat till vars och ens liv och plikt, på nåt sätt. Vill du ha barn och kan få dem - good for you. Men låt bli att trycka det kravet på andra, anse de är sämre om de inte kan eller inte vill!
Men, tydligen kan man fortfarande idag anse att all vår tillvaro på denna planet siktar till bättre framtid, där barnet är den viktigaste biten. Jo, barnen är de som finns kvar då. Men är det ens ett självändamål att vi finns på denhär planeten? Den sku klara sej mycket bättre utan oss... Barn är, enligt Pekka, motivationen, orsaken och behovet. För vad? För vem? Barn är också kärleken, allt som är viktigt - och om vi tror nåt annat har vi fel, påstår han. Så jag har nu fel då när jag tror och tänker att också mitt liv kan vara viktigt, innehålla kärlek och mening. Sadly not then...
lördag 9 november 2019
Anttis barnlöshetsstory
Jag klarade det - du klarar det också, heter det sista inlägget i Anttis berättelse på Simpukkas blogg. Berättelsen kom just nu för att det denna vecka - veckan före farsdag, firas sk miesten viikko, männens vecka, på Simpukka. För att uppmärksamma det att alla män inte kan och får bli pappor. Anttis sista del är nr 6, så den som vill kan börja från ettan och klicka sej vidare, men för mej var det dethär sista inlägget som träffa mest. Som mest av allt kändes som nästan min story. På många, många punkter...
Det första som kommer emot är raden känslor i en sån här process; sorg, glädje, hopp, misstro, avundsjuka, glädje över andras framgång, bitterhet, glädje över det man själv har. Som jag redan tidigare många gånger konstaterat - det ryms en enda bergochdalbana av olika känslor i en sånhär process. Om och om igen, i rätt tvära kast. Men som tur är finns också glädjen och hoppet, om än mot slutrakan allt mindre gällande eventuella kommande barn och (kanske) allt mer på andra fronter i livet. Förhoppningsvis iallafall.
Antti berättar om hur de valde att avsluta vården, framför allt, för hans del, för att han helt enkelt inte orka mer med osäkerheten, det eviga väntandet och alla misslyckanden som krossa hoppet till bara stoft. En jättestark bild det där, ”toivon pelkäksi pölyksi murskaavia epäonnistumisia” - misslyckanden som krossar hoppet till stoft/damm. (Min översättning av hans text här, och på flera andra ställen.) Antti skriver också om hur han har levt tillräckligt ”sen när”-liv och gett för mycket av sitt liv åt barnlösheten. Gett så mycket och fått så lite. Så det var tid att ta. Ta tid åt sej själv, dem och livet.
Det är en väldigt bra och stark beskrivning det här, och en som jag skriver under helt jag också. Min situation var helt lika - orken totalt slut för osäkerheten och väntandet, och alla misslyckanden som gång efter annan krossa hoppet totalt... Känns lite som att få erkänsla för den känslan här, och det är såå skönt! Andra känner likadant, andra har också tvingats sluta för att orken inte fanns mer. Och det är okej. Har svårt att ta in det helt, gällande mej själv, ibland. Att det är okej. Självklart är det, men... Inte så lätt att ta in.
Det där med levt tillräckligt i sen när, det känner jag också igen. Allt var på nåt sätt ett enda tänk om. Kanske. När. Kan jag fara, kan jag göra, vågar jag satsa - för tänk om? Eller, livet börjar på riktigt sen när... Stämmer ju inte förstås, men känns så då. När alla krafter, tankar, mentala krokar är kopplade till den process som, förhoppningsvis, kan ge en det barn man så innerligt längtar efter, och inget annat, just då, egentligen betyder nånting. Annat än det att sen när... Om? Kanske? Det är oerhört tungt att leva i det, och i besvikelserna att om och om tvingas vänta ännu mer... Sen när, så... Men nu då? Finns inte, just då.
Sen ställer sig Antti också ett helt gäng frågor, kring vad livet är då, kring hur man då borde tänka, som också ekar i mitt huvud ibland. Får jag på fb glädjas över egen frihet och lugn, när andra skriver om hur härligt livet med barn är? Ska jag satsa på jobb när jag inte har ”annat innehåll”, eller mera på att kasta loss och njuta av ”friheten”...? Blir det lättare att relatera till andras barn med tiden, eller inte? Och den stora - vad är meningen med och innehållet i mitt liv då, när barnet inte fick komma? Enorma mängder av frågor, med mer eller mindre knepiga svar, i en sånhär process...
Barnlösheten som process, som sorg, är något som det är väldigt svårt att dela så att andra kan förstå. Svårt att beskriva det tillräckligt djupt för det. Antti lånar Simpukkas fras; hur kan man sörja något som inte ens har funnits...? Så stort, så tungt - men ändå så svårgripbart. Just därför är det så viktigt med alla berättelserna, som trots knepigheten i att sätta ord på allt det tunga ändå försöker göra just det, för att sprida känslan av att man inte är ensam med barnlösheten och öka förståelsen hos omgivningen.
Tack Antti för din berättelse!
Det första som kommer emot är raden känslor i en sån här process; sorg, glädje, hopp, misstro, avundsjuka, glädje över andras framgång, bitterhet, glädje över det man själv har. Som jag redan tidigare många gånger konstaterat - det ryms en enda bergochdalbana av olika känslor i en sånhär process. Om och om igen, i rätt tvära kast. Men som tur är finns också glädjen och hoppet, om än mot slutrakan allt mindre gällande eventuella kommande barn och (kanske) allt mer på andra fronter i livet. Förhoppningsvis iallafall.
Antti berättar om hur de valde att avsluta vården, framför allt, för hans del, för att han helt enkelt inte orka mer med osäkerheten, det eviga väntandet och alla misslyckanden som krossa hoppet till bara stoft. En jättestark bild det där, ”toivon pelkäksi pölyksi murskaavia epäonnistumisia” - misslyckanden som krossar hoppet till stoft/damm. (Min översättning av hans text här, och på flera andra ställen.) Antti skriver också om hur han har levt tillräckligt ”sen när”-liv och gett för mycket av sitt liv åt barnlösheten. Gett så mycket och fått så lite. Så det var tid att ta. Ta tid åt sej själv, dem och livet.
Det är en väldigt bra och stark beskrivning det här, och en som jag skriver under helt jag också. Min situation var helt lika - orken totalt slut för osäkerheten och väntandet, och alla misslyckanden som gång efter annan krossa hoppet totalt... Känns lite som att få erkänsla för den känslan här, och det är såå skönt! Andra känner likadant, andra har också tvingats sluta för att orken inte fanns mer. Och det är okej. Har svårt att ta in det helt, gällande mej själv, ibland. Att det är okej. Självklart är det, men... Inte så lätt att ta in.
Det där med levt tillräckligt i sen när, det känner jag också igen. Allt var på nåt sätt ett enda tänk om. Kanske. När. Kan jag fara, kan jag göra, vågar jag satsa - för tänk om? Eller, livet börjar på riktigt sen när... Stämmer ju inte förstås, men känns så då. När alla krafter, tankar, mentala krokar är kopplade till den process som, förhoppningsvis, kan ge en det barn man så innerligt längtar efter, och inget annat, just då, egentligen betyder nånting. Annat än det att sen när... Om? Kanske? Det är oerhört tungt att leva i det, och i besvikelserna att om och om tvingas vänta ännu mer... Sen när, så... Men nu då? Finns inte, just då.
Sen ställer sig Antti också ett helt gäng frågor, kring vad livet är då, kring hur man då borde tänka, som också ekar i mitt huvud ibland. Får jag på fb glädjas över egen frihet och lugn, när andra skriver om hur härligt livet med barn är? Ska jag satsa på jobb när jag inte har ”annat innehåll”, eller mera på att kasta loss och njuta av ”friheten”...? Blir det lättare att relatera till andras barn med tiden, eller inte? Och den stora - vad är meningen med och innehållet i mitt liv då, när barnet inte fick komma? Enorma mängder av frågor, med mer eller mindre knepiga svar, i en sånhär process...
Barnlösheten som process, som sorg, är något som det är väldigt svårt att dela så att andra kan förstå. Svårt att beskriva det tillräckligt djupt för det. Antti lånar Simpukkas fras; hur kan man sörja något som inte ens har funnits...? Så stort, så tungt - men ändå så svårgripbart. Just därför är det så viktigt med alla berättelserna, som trots knepigheten i att sätta ord på allt det tunga ändå försöker göra just det, för att sprida känslan av att man inte är ensam med barnlösheten och öka förståelsen hos omgivningen.
Tack Antti för din berättelse!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)