Själen av ett litet barn

There’s a little princess dancing in my room.

Så sa mitt inre i morse, och det kändes som början av en dikt. Blev inget av den, när jag just försökte skriva fortsättning. Men ren den meningen känns isande kall inuti mej. Ekande tomhet. För det jag ser framför mej är hen som aldrig kom. Själen av ett litet barn.

Av nån orsak har jag faktiskt nästan sett hen framför mej idag. Satt i sängen och titta in i lägenheten, och den såg så ödslig ut... Fundera vad det var som fattades där, varför bilden kändes annorlunda, och det jag då såg, in my minds eye, var det lilla dansande barnet.

Hen är inte här - därför är det så ödsligt, sa mitt hjärta... Och jösses vad det gör ont, att tänka så, att känna så. Trivs nog i mitt hem egentligen, men just nu känns det allt annat än mysigt och trevligt. Hittar väl tillbaka till det sen igen om ett tag, hoppas jag iallafall.

Såg framför mej i början av processen hur barnet sku komma hit och dela min vardag... Eller tja, ha sin vardag med mej - för det blir ju delvis en helt ny vardag. På barnets villkor, inte mina. Sen när processen sluta utan barn - tja - så fortsatt lägenheten vara ”tom”.

Egentligen har just lägenheten ganska lite känts konkret tom, funderar jag. Har varit bara jag, men det har känts ok, ur boendesynvinkel. Men idag kom den där visionen, synvinkeln, in och störde det. Idag tvinnar hon runt här, dendär princessan, och synliggör tomheten.

Tomhet i kropp, i famn, i vardag, i framtid - har jag tidigare konstaterat. Vardag innehåller väl också lägenhet förstås, men har inte konkret känt det så, riktigt. Så tydligt... Förrän nu. Tomhet i kropp, i famn, i vardag, i lägenhet, i framtid. Nya varianter av sorg och tomhet.

Idag var det också ”ta ditt barn med till jobbet”-dagen. Not cool, kände jag. Jobbar med barn, men har inte kopplat barnlöshet och jobb (annat än att känslorna också påverkar där ibland), men nu hade jag känslan att egna tomheten blev synligare av de som finns där...

There’s a little princess dancing in my room. I sometimes see her clearly, but then she’s more a whisper in the air. She’s twirling all around, her dress and hair afloat. Her laughter fills the air, and echoes in the corners of my mind. She’s happy, she’s radiant.

And she’s also just a dream, just a hope, just a fantasy.