Hjärtat sjunker m.m sånt

Vi har en massa talesätt som försöker beskriva hur saker känns i kroppen. Uttryck som oftast inte är bokstavliga, men som ändå väldigt tydligt beskriver den inre känslan. Fundera på det igår när jag la mej, efter en rätt kraftig repertoar av dylika kroppsliga känslouttryck.

Det var helt tydligt inte riktigt fiffigt att en söndag eftermiddag-kväll sitta och fundera på och formulera sin egen historia. Dessutom var jag dum nog att på kvällen fastna framför filmen What to expect when you’re expecting. Och la mej sen, med huvudet fullt av allt det...

Hjärtat sjunker är en av de uttryck vi har, som definitivt inte är ett rent konkret fysiskt skeende, men som inte desto mindre verkligen kan kännas så. Jag har den känslan både då andra berättar om nåt tungt och jag känner med dem, och i förhållande till egna tunga aspekter, egen saknad och sorg. Starkaste ”hjärtat sjunker”-reaktionen igår var på filmens scen med adoptivföräldrarna som möter sitt barn, och barnet lägger huvudet mot mammans axel. Där tog nog egna saknaden överhand, med kraft...

Kopplat till hjärtat sjunker finns också ofta magen krampar. Det kan väl vara rent fysiskt också, men är nog oftare antar jag mindre en regelrätt kramp och mer en känsla av det. Ungefär som när man inte har ätit nåt under dagen, och magen (känns som om) den krampar för att den är tom. Samma fiilis kring barnlöshetssituationen - tomheten ger upphov i krampen. Och det tar ofta faktiskt rent fysiskt ont, den tomheten.

Sen kan de ju vara åt ”andra hållet” också - den sjunkande känslan i magen och känslan av kramp i hjärtat. Där ingendera är en konkret fysisk företeelse, som tur är. Känner själv igen bägge. Och så har vi hjärtat gråter. Som vi verkligen förstår inte är konkret så - men som åtminstone jag också helt kan känna igen som inre känsla. Oklart hur jag sku förklara det riktigt ändå... Men det är också en slags värk i det, iofs lite lika som hjärtat sjunker.

Sen pratar vi ju om att kroppen saknar. Som en fysisk tomhetskänsla. Och det är en såååå verklig känsla i barnlöshetssammanhang. Som jag tidigare skrivit, tomhet i kropp, i famn, i liv... Kroppen är verkligen, både inuti och utanpå, en del av den tomheten. Önskar ibland verkligen att jag hade fått uppleva en graviditet, och den saknaden känns som ett enormt hål ibland. Kroppen saknar. Likaså saknaden efter det barn jag aldrig får hålla i min famn, i mina armar. Ibland så starkt att jag nästan kan känna hen som ”borde” finnas där.

Finns säkert fler sånahär känslouttryck - ni får gärna tipsa om ni vill. Orkar och hinner inte googla nu, utan tog bara tag i dem jag kom på, dem jag ”råka ut för” igår. Kvällen gick till en del av dem, som sagt. Både från egna tankar och minnen och framkallade av filmen. Hjärtat både grät och sjönk, och magen krampa över de möten mellan förälder och barn som fanns i filmen, och över allt det som hade kunnat vara i eget liv men inte fick bli.

I såna situationer dyker ibland också tanken om att kanske fortsätta upp. Hittills har ju svaret varit nej, orken finns inte. Samma svar nu igen - med besked. Känslan var helt fysiskt motstånd, med kramp i både hjärtat och magen, och nåt slags typ ångestaktigt skakande. Inte aktuellt i nuläge alltså, helt klart. Mår rent fysiskt illa över bara tanken... Fastän längtan och tomrummet känns i hjärta, kropp och själ så känns ens tanken på eventuella fler försök nästan lika illa. Hur man än svänger sej, liksom...

Är vad det är det här livet som barnlös - det har sina situationer som påminner. Prata just också med en som är insatt att det man måst minnas är att situationer ändrar, det kommer nya lager eller vinklar, och man måst komma ihåg att saker kan behöva bearbetas pånytt, eller nya saker behöver tas in. Inte alldeles enkelt bara. Jag har åtminstone svårt att orka ta in det, gång på gång på gång. Och också att vara tillräckligt fokuserad och närvarande för det. För att se när det behövs och varför. Tänker ofta att nu är det mesta rätt bra, och så faller man igen. Kanske nån gång lär sej acceptera det... Hantera? Tja... Knappast fullt ut.

Så, gårdagen sluta med saknad och lite ångest. Den här dagen med fruktansvärt spända muskler, huvudvärk och ännu i viss mån ångest. Att jättefiffigt med söndagkväll kring dessa frågor... Suck. Men, blir ju bättre en annan dag igen sen, som det hittills blivit.