Del 1 är ganska rättfram - men för alla olika. Var och en av oss singlar tänker lite olika kring dagen, delvis pga hur vi tänker kring singellivet... Vissa firar inte alls, och resten enligt eget huvud. Jag tänker att det är trevligt med en dag (till) då jag kan fira mej själv och mitt liv lite. Blir nu sällan speciellt högtflygande firande, mest en blombukett eller så. Idag en bakelse. Inga singeldags-reor alls, jag behövde liksom inte nåt just nu, och tycker inte det är det viktiga med dagen för fem penni. För mej är dagen om att ge mej själv nåt litet extra i vardagen, och lyfta upp det faktum att mitt liv som singel är ett alldeles värdefullt och fullvärdigt liv. Fast, det behöver jag ju inte direkt påminna mej själv om förstås.
Däremot är det en av de aspekter som man kan behöva uppmärksamma omgivningen kring lite - att singellivet också kan vara ett val, eller något man är fullständigt nöjd med. Som för mej. Jag trivs (som redan flera gånger konstaterats) bra som singel, och har inget intresse av att ändra på det... Jag kan t.o.m. bli rätt förvånad över andras agendor, andras förhållningssätt, och tvingas påminna mej själv om att andra inte kanske är lika bekväma i sitt singelliv som jag. Det som jag på nåt sätt ur min egen synvinkel hoppas är att alla ändå kan känna sej tillräckliga och fullvärdiga i sej själva, oberoende om de kanske också längtar efter att få dela livet med nån. Får känna att de räcker och duger också som singel.
Och sen har vi de andra nyanserna på skalan. För det är väl nån form av skala det där, och en rätt fluktuerande skala för många, antagligen... Från totalt nöjd med singellivet, att ”vara själv”, ”bo själv” som man kanske sku säga i Sverige. Och i andra ändan till totalt missnöje med det, och ständig önskan om att hitta nån att dela livet med. Och sen allt däremellan. De flesta befinner sej väl nånstans på mitten, och flyttar sej väl lite hit och dit i hur stark längtan efter sällskap är. Antar jag. Och sen kanske vi nog kunde komma ihåg att också sällskapet kan se olika ut. Hela tiden med i vardagen eller nån att umgås med lite nu och då osv... Så, det finns ju nog en hel del nyanser i singellivet, för olika singlar.
En sak som en del tycks tänka om singlar, speciellt barnlösa singlar, är att vi på nåt sätt sku vara ute och i farten hela tiden. Mingla och umgås, och oftast också vara ”ute efter någon”. Barer och nattliv osv. Nej, stämmer inte direkt. Jag umgås med en väninna rätt ofta på en av barerna i stan jo, men vi ses då på tu man hand och pratar - nåt vi sgs lika bra kunde göra hemma hos mej. Bara lite trevligare med annat ställe emellan... Annars är jag sällan ute på barer, och framför allt inte på nattklubb. Gillar det inte. Är heller inte på jakt efter någon när jag är ute. Finns inte ens på kartan egentligen. För mej.
Andra har ju sen ett annat förhållningssätt, som ren konstaterats. Och liksom för vem som helst av oss mänskor, och i väldigt många olika frågor, så är det just den nyanserade bilden av fenomenet som ofta saknas. Mänskor är olika, situationer är olika, känslor är olika - och vi kunde med fördel bli bättre på att se, förstå och godta den mångfald som finns... I folks förhållande till sitt singelskap, t.ex. Liksom i mycket annat. Lyssna in den andras verklighet och ge den erkänsla - please. Truga inte på nån din personliga uppfattning som en sanning om hens sits och verklighet, för den visar ju bara din synvinkel på saken.
Låt folks liv vara det de är, utan att signalera att de borde vara nåt annat, känna nåt annat, tänka nåt annat. Jag gillar mitt singelliv, och anser att ingen har nån rätt att komma och ifrågasätta det, eller påstå att det är sämre, begränsat eller mindre värt. Piste.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar