På Ovumias blogg ett inlägg om gener och arv, Vanhemmuus ei ole pelkkää biologiaa, mutta geeniperimälläkin on väliä. Inlägget handlar om barn som blir till med donerade celler, och om hur de kan uppfatta sin härkomst.
Ungefär trehundra barn föds varje år med hjälp av donerade celler, så det är en grupp barn som nog ändå är att räkna med. Det är ett ökande antal barn, och en ökande form av vård - donerade könsceller (spermier eller ägg) alternativt donerade embryon. Det är en vårdform som nu mer och mer vinner terräng och förståelse, och något som inte alls på samma sätt mera känns främmande. Som orsak till det skriver inläggsskribenten att det ju numera är tydligare att föräldraskap inte handlar om genetik. Generna gör ingen till förälder - det gör omsorg och kärlek. Och därmed är det lättare och mera självklart att gå in också för vård med donerade celler. Föräldraskapet hänger på inget vis på gemensam genetik.
Däremot påpekar skribenten att generna trots det inte är obetydliga. Kunskap om det egna ursprunget och den egna genetiken hjälper barnet/individen att växa och utvecklas, och det kan vara knepigt när den kunskapen inte finns med. Det kan kännas tomt, det kan kännas frustrerande, det kan kännas svårt att hitta sin plats och sin story... Eller så kanske barnet aldrig har nåt problem med det. Det kan jag inte veta. Det viktiga är att jag som förälder är medveten om att frågorna och känslorna kan finnas där, och är redo att lyssna på och prata med barnet när behov uppstår. Bearbetandet tillsammans med mej kan vara jätteviktigt, och jag hoppas jag klarar av att möta det, hjälpa barnet hitta rätt bland alla funderingar.
Foto Miika Rautiainen, för Simpukka-föreningens kampanj kring olika barnlöshetssituationer, Simpukka-veckan 2019
tisdag 26 januari 2016
onsdag 20 januari 2016
Finns liv också utan barn
Simpukka-föreningen dela en artikel på sin Facebook-sida idag. En artikel med rubrik Täyttä elämää ilman lapsia - fullt liv också utan barn. Och många element i den artikeln stämde in på mej. Suvi, som den handlar om, gick in för fertilitetsvård på egen hand, i hopp om att bli singelmamma. För henne en resa som sluta i fortsatt liv utan barn. För mej är den frågan ännu oklar. Men visst, jag kan nog redan se att mitt liv kan fortsätta, och vara fullt och rikt, också om jag inte nånsin blir mamma. Några tankar, råd och funderingar ur den artikeln vill jag ta in här...
En likhet till (förutom singelstatusen) är att både Suvi och jag varit väldigt öppna med beslutet att gå in för vård som singel. Jag funderade på det tillsammans med familjen och vänner, jag berättade om det i de olika skedena av vården, och liksom Suvi upplevde jag att den öppenheten var min räddning när vården inte lyckades. I allt det tunga var det skönt att ha stöd. Skönt att det fanns folk runtom som var medvetna om vad jag hade på gång, och som kunde finnas där för mej. Det var lättare när jag kunde berätta. Öppenheten var, och är, en källa till kraft och stöd.
Alla frågorna är nåt som också är gemensamt. Varför? Vad är det för fel på mej? Vad är meningen med dethär? Med mitt liv? Barnlösheten är ett verkligt kraftigt slag, som påverkar en på så många plan, och så väldigt, väldigt i grunden. Känslorna är stora och tunga - sorg, bitterhet, ilska, avundsjuka... De väller runtom en, de kommer och går i stora vågor - och man undrar om man någonsin kommer över det. Om man någonsin kan andas igen. Om man kan klara sej ur det. Känner man sej nånsin bra igen? Kommer man nånsin att vara sig själv igen? Leva igen?
Den rivande smärtan klingar sakta av och blir sorg, står det i artikeln. Det känner jag också igen... En sorg som finns närvarande, men som inte tar över på samma sätt som smärtan. En sorg man kan leva med. Den kanske aldrig helt försvinner, men den är hanterbar. I mitt fall är ju fallet ännu öppet. Hur det går återstår att se. Och den tillfälligt lugnare sorgen och saknaden byts sen när vården kommer igång igen säkert i den rivande smärtan, ifall att resultatet är som hittills. Men jag vet att den finns, denhär lugnare. Jag vet att jag småningom hamnar där igen. Överlever.
I slutet av artikeln tre punkter. Tre råd; 1) Känslan är din vän. Inget farligt händer fast den är stor och stark. Det går om. Det jobbiga blir lättare förr eller senare. 2) Sök efter kamratstöd, det är till stor hjälp. 3) Var nådig mot och medkännande med dej själv. Allt som är sant får vara sant. Acceptera att livet är svårt just nu. Tillåt dig också stunder av glädje.
(Min översättning.) Sanna råd, men ofta ändå svåra. De tunga känslorna är jobbiga att tillåta. Att söka sej ut mitt i sorgen är tungt. Och att ge sej själv nåd!? Också det många gånger så evinnerligt knepigt.
Ändå så sant, så rätt, så givande. För när jag vågar låta mina känslor finnas förminskas de. Sakta, men säkert. Tittar jag på dem är de inte lika farliga. Tunga, stora, rivande, slitande - men de går om... Åtminstone om jag tillåter dem att komma. Om jag bearbetar. Då kommer jag att komma över berget av känslor, en vacker dag... Och se, som Suvi, att livet kan vara fint, fullt och rikt också utan barn. Fast det var nåt annat än man hade hoppats. Det finns så mycket, och det är jag tacksam över. Trots att jag ännu har hoppet uppe om att de donerade äggcellerna ska ge resultat.
En likhet till (förutom singelstatusen) är att både Suvi och jag varit väldigt öppna med beslutet att gå in för vård som singel. Jag funderade på det tillsammans med familjen och vänner, jag berättade om det i de olika skedena av vården, och liksom Suvi upplevde jag att den öppenheten var min räddning när vården inte lyckades. I allt det tunga var det skönt att ha stöd. Skönt att det fanns folk runtom som var medvetna om vad jag hade på gång, och som kunde finnas där för mej. Det var lättare när jag kunde berätta. Öppenheten var, och är, en källa till kraft och stöd.
Alla frågorna är nåt som också är gemensamt. Varför? Vad är det för fel på mej? Vad är meningen med dethär? Med mitt liv? Barnlösheten är ett verkligt kraftigt slag, som påverkar en på så många plan, och så väldigt, väldigt i grunden. Känslorna är stora och tunga - sorg, bitterhet, ilska, avundsjuka... De väller runtom en, de kommer och går i stora vågor - och man undrar om man någonsin kommer över det. Om man någonsin kan andas igen. Om man kan klara sej ur det. Känner man sej nånsin bra igen? Kommer man nånsin att vara sig själv igen? Leva igen?
Den rivande smärtan klingar sakta av och blir sorg, står det i artikeln. Det känner jag också igen... En sorg som finns närvarande, men som inte tar över på samma sätt som smärtan. En sorg man kan leva med. Den kanske aldrig helt försvinner, men den är hanterbar. I mitt fall är ju fallet ännu öppet. Hur det går återstår att se. Och den tillfälligt lugnare sorgen och saknaden byts sen när vården kommer igång igen säkert i den rivande smärtan, ifall att resultatet är som hittills. Men jag vet att den finns, denhär lugnare. Jag vet att jag småningom hamnar där igen. Överlever.
I slutet av artikeln tre punkter. Tre råd; 1) Känslan är din vän. Inget farligt händer fast den är stor och stark. Det går om. Det jobbiga blir lättare förr eller senare. 2) Sök efter kamratstöd, det är till stor hjälp. 3) Var nådig mot och medkännande med dej själv. Allt som är sant får vara sant. Acceptera att livet är svårt just nu. Tillåt dig också stunder av glädje.
(Min översättning.) Sanna råd, men ofta ändå svåra. De tunga känslorna är jobbiga att tillåta. Att söka sej ut mitt i sorgen är tungt. Och att ge sej själv nåd!? Också det många gånger så evinnerligt knepigt.
Ändå så sant, så rätt, så givande. För när jag vågar låta mina känslor finnas förminskas de. Sakta, men säkert. Tittar jag på dem är de inte lika farliga. Tunga, stora, rivande, slitande - men de går om... Åtminstone om jag tillåter dem att komma. Om jag bearbetar. Då kommer jag att komma över berget av känslor, en vacker dag... Och se, som Suvi, att livet kan vara fint, fullt och rikt också utan barn. Fast det var nåt annat än man hade hoppats. Det finns så mycket, och det är jag tacksam över. Trots att jag ännu har hoppet uppe om att de donerade äggcellerna ska ge resultat.
söndag 17 januari 2016
Kreativa skrivandet igång
Igår var första träffen med Simpukkas grupp för kreativt skrivande. Ett litet ivrigt gäng, som ännu växer med några till. De fem timmarna vi nu jobba tillsammans denhär första gången gick snabbt. Det var lite spännande, men väldigt givande! Tillsammans kom vi överens om årets upplägg, och skrev redan nu lite. Kortare, snabbare texter. Fem längre texter, på fem olika teman, ska vi göra under det kommande året. Och tre träffar har vi kvar. Det är stora frågor, tunga teman - så känslorna var med, starkt och tydligt. Men - alla förstår!! Alla vet vad det handlar om. Och däri ligger styrkan! På en av uppgifterna under gårdagen - med rubrik "förhoppningar, förväntningar och farhågor" - skrev jag (utgående från de fem ord som kändes viktiga för mej - kamratstöd, delaktighet, bearbetning, insikter och känslor);
Tillsammans blir vi starkare.
Kamratstödet - du och jag med liknande erfarenheter - ger mer.
I delaktighet är bearbetningen lättare.
Det går att hitta vägar i snårskogen, där insikter får plats att dyka upp.
Också känslorna kan komma, i den trygghet som gemenskapen tillför.
Vart dethär året av skrivande för mej, det kan jag inte veta. Men att det för nånstans, det tror jag är säkert. Skrivandet som bearbetningsmetod har jag ren i användning, så genom att öka mängden och vidga mina vyer genom andras tankar och input kan jag tänka mej att möjligheterna bara blir ännu större. Vi kommer tillsammans att göra en resa under året, vi i gruppen... En resa in i oss själva - och en resa med varandra... Genom kreativiteten och de teman vi tillsammans tar upp kommer var och en av oss att få titta på sina egna känslor och uppfattningar gällande barnlösheten. Lite brutalt möjligen, men ooh så nyttigt... Och genom att vi gör det alla tillsammans finns tillgången till stöd där. Tillsammans blir vi starkare. Och förståelsen som var och en, genom sin egen barnlängtan och barnlöshetsupplevelse, tar med sej till gruppen gör att mötet blir så mycket närmare.
måndag 11 januari 2016
Kanske ringer dom idag...
Jag fick inte vänta förrän på nyårets sida. Så första vardagen när året hade bytt var tankarna där. Kanske dom ringer...? Vet att det var (och är) rätt fånigt, men ändå finns hoppet nånstans där, med hela tiden. Kanske dom ringer idag? Alla vardagar, nu och då. Inte hela tiden, men mellan varven. Om jag lämnat telefonen ifrån mej måst jag kolla sen. Håller ljudet på så mycket jag bara anständigt kan. Och om telefonen ringer så är frågan och hoppet där - kanske det är kliniken!? Skrattar lite nog åt mej själv men kan inte hjälpa att hjärtat slår en liten volt. Trots att jag ju nog vet att realistiskt får jag vänta ännu ett par månader till ungefär. Hoppas gör jag iallafall. Och väntar. Kanske att den aktivare väntan lägger sej igen när det gått några veckor på nyåret. Kanske. Närmar sej gör det iallafall.
måndag 4 januari 2016
Simpukoista helminauhaa
Pärlband av snäckor. Simpukoista helminauhaa. Så heter Simpukka-föreningens lilla guide för dem som funderar på vård med (eller har barn med) donerade celler. Haft den i skåpet ett bra tag. Läst den en gång. Tänkte ta upp några saker ur den nu. I väntan på min tur...
För det första; ett barn som kommer till med hjälp av donerade celler är, liksom alla andra barn, ett litet under. Processen till föräldraskap kan vara mycket längre och tyngre för dem som måst gå över till donerade celler - men i det stora hela är föräldraskapet sen samma sak. Barnet är efterlängtat och har funnits i förhoppningarna länge, och vägen har varit krokig, men sen är föräldraskapets glädje och vedermödor rätt samma sak som för alla andra. Barnet är ett eget barn - mitt barn - även om cellerna i vården var nån annans. Vardagen med barnet är vardag med barn. Ingen större skillnad där.
Dock finns det ju förstås en del saker som skiljer. Främst nu väl det att samtal med barnet kring hens ursprung och tillkomst ser rätt så annorlunda ut. Jag anser att barnet har rätt att veta, ända från början. Om jag får bli mamma kommer jag att prata om det. Om det att det inte finns en pappa i vår familj. Om att mina äggceller inte gick att använda så att det är nån annans celler som blev just det barnet. Som ändå inte i mindre mån är mitt barn. Barnet har rätt att veta. Jag vill ge hen den kunskapen om hens ursprung och hens tillkomst. Genom att berätta från början hoppas jag det blir en självklarhet.
Vem donatorerna är kan jag inte få reda på. Lika lite kan de få reda på vem deras celler hamnat hos. Barnet däremot kan, om hen vill, fråga efter donatorernas identiteter då hen fyllt 18. Dethär vet också de som donerar om, och lär väl vara okej med det, kan man väl utgå ifrån...? De får (om de vill) veta när deras celler har gett upphov till ett (eller fler) barn, och kan därmed vara förberedda på när det kunde tänkas dyka upp en (över) 18-åring och fråga om sitt genetiska ursprung. Att få svar på frågor kan för mitt barn vara viktigt, och jag hoppas att ett eventuellt dylikt framtida möte kommer att gå väl sen.
Detdär med donerade spermier är i dagsläge ren väldigt självklart för mej, och något jag inte ens reflekterar över. Jag är singel, jag vill ha barn, och med en okänd donators hjälp kan jag få det. Rätt så oproblematiskt så långt. Sedan kom detdär med donerade äggceller in i bilden, när mina egna inte gick att bli gravid med pga alla deras fel. Och det har tagit sin lilla tid att smälta. Men känns nog nu alldeles självklart det med. Lite mer komplicerad process rent praktiskt, men i det stora hela inte såå mycket större sak än donerade spermier, kan jag nu tänka. Fast genetiken ju iofs därmed byts ut.
Så vad händer då rent konkret, sen när det blir min tur i kön? Helt sådär hundra vet jag inte, men på ett ungefär... Jag kommer i något skede under de kommande månaderna att få ett samtal om att det finns en donator åt mej. (Den tidpunkten kommer jag inte att annonsera ut här, bara av försiktighetsskäl - för att det inte ska gå att inse vem som är min donator.) Donatorns äggceller plockas, precis som mina gjorts under ivf-ronderna, och befruktas med spermadonatorns celler. De embryon som blir till är mina - ett förs in direkt och de resterande som förhoppningsvis finns kan sättas i frysen för senare försök.
En fördel med denhär ronden är att de tunga hormonerna ges åt donatorn. Jag slipper också äggplock, vilket inte heller är alldeles kul. Själv kommer jag (enligt vad jag hört av andra som varit igenom den här formen av vård) att få hormoner som stänger ner min egen cykel (tillfällig menopaus, i princip)... Inte helt kul det heller, nej. Lär också vara rätt otrevligt. Nässpray dock, så lite bättre än sprutor. Sen mera hormoner som på konstgjord väg bygger upp livmoderns slemhinnor. Och gulkroppshormon, många veckor in i graviditeten ifall en sån startar, för att kroppen inte automatiskt hiffar att den är gravid.
Av de embryoinsättningar som görs efter vård med donerade äggceller leder 30-50 % till graviditet. Dock leder sen var femte av dem till missfall, så procenten som blir ett barn är lite lägre. Chanserna är ju ändå stora. Garantierna är noll. Så jag går in för vården med en stor portion hopp (som för all del är väldigt olika stor beroende på dag, humör och ork) men med en större portion realism än tidigare i den ändå rätt långa vägen hittills, vågar jag nog påstå. Cynism kunde man kanske vissa dagar säga. Ibland rentav pessimism. Det är inte längre lätt att ha tillit och tilltro till en lyckad vård som ger ett barn.
Simpukoista helminauhaa-häftet slutar med orden "Blod är tjockare än vatten, men kärlek är tjockare än blod! Det är viktigt att minnas att donerade celler är donatorns fina gåva till de(n) barnlösa, men donatorn är inte barnets förälder. Gener är annat än föräldraskap. Föräldraskap är att leva i vardagen tillsammans med barnet, att dela glädje och sorg. Barnets behov är väldigt enkla: vardaglig kärlek, omsorg, värme, intresse, förmåga att se hen som sin egen unika person och stöda hens utveckling." Jag hoppas jag en dag får uppleva just det med mitt barn - en vardag med den unika personen.
För det första; ett barn som kommer till med hjälp av donerade celler är, liksom alla andra barn, ett litet under. Processen till föräldraskap kan vara mycket längre och tyngre för dem som måst gå över till donerade celler - men i det stora hela är föräldraskapet sen samma sak. Barnet är efterlängtat och har funnits i förhoppningarna länge, och vägen har varit krokig, men sen är föräldraskapets glädje och vedermödor rätt samma sak som för alla andra. Barnet är ett eget barn - mitt barn - även om cellerna i vården var nån annans. Vardagen med barnet är vardag med barn. Ingen större skillnad där.
Dock finns det ju förstås en del saker som skiljer. Främst nu väl det att samtal med barnet kring hens ursprung och tillkomst ser rätt så annorlunda ut. Jag anser att barnet har rätt att veta, ända från början. Om jag får bli mamma kommer jag att prata om det. Om det att det inte finns en pappa i vår familj. Om att mina äggceller inte gick att använda så att det är nån annans celler som blev just det barnet. Som ändå inte i mindre mån är mitt barn. Barnet har rätt att veta. Jag vill ge hen den kunskapen om hens ursprung och hens tillkomst. Genom att berätta från början hoppas jag det blir en självklarhet.
Vem donatorerna är kan jag inte få reda på. Lika lite kan de få reda på vem deras celler hamnat hos. Barnet däremot kan, om hen vill, fråga efter donatorernas identiteter då hen fyllt 18. Dethär vet också de som donerar om, och lär väl vara okej med det, kan man väl utgå ifrån...? De får (om de vill) veta när deras celler har gett upphov till ett (eller fler) barn, och kan därmed vara förberedda på när det kunde tänkas dyka upp en (över) 18-åring och fråga om sitt genetiska ursprung. Att få svar på frågor kan för mitt barn vara viktigt, och jag hoppas att ett eventuellt dylikt framtida möte kommer att gå väl sen.
Detdär med donerade spermier är i dagsläge ren väldigt självklart för mej, och något jag inte ens reflekterar över. Jag är singel, jag vill ha barn, och med en okänd donators hjälp kan jag få det. Rätt så oproblematiskt så långt. Sedan kom detdär med donerade äggceller in i bilden, när mina egna inte gick att bli gravid med pga alla deras fel. Och det har tagit sin lilla tid att smälta. Men känns nog nu alldeles självklart det med. Lite mer komplicerad process rent praktiskt, men i det stora hela inte såå mycket större sak än donerade spermier, kan jag nu tänka. Fast genetiken ju iofs därmed byts ut.
Så vad händer då rent konkret, sen när det blir min tur i kön? Helt sådär hundra vet jag inte, men på ett ungefär... Jag kommer i något skede under de kommande månaderna att få ett samtal om att det finns en donator åt mej. (Den tidpunkten kommer jag inte att annonsera ut här, bara av försiktighetsskäl - för att det inte ska gå att inse vem som är min donator.) Donatorns äggceller plockas, precis som mina gjorts under ivf-ronderna, och befruktas med spermadonatorns celler. De embryon som blir till är mina - ett förs in direkt och de resterande som förhoppningsvis finns kan sättas i frysen för senare försök.
En fördel med denhär ronden är att de tunga hormonerna ges åt donatorn. Jag slipper också äggplock, vilket inte heller är alldeles kul. Själv kommer jag (enligt vad jag hört av andra som varit igenom den här formen av vård) att få hormoner som stänger ner min egen cykel (tillfällig menopaus, i princip)... Inte helt kul det heller, nej. Lär också vara rätt otrevligt. Nässpray dock, så lite bättre än sprutor. Sen mera hormoner som på konstgjord väg bygger upp livmoderns slemhinnor. Och gulkroppshormon, många veckor in i graviditeten ifall en sån startar, för att kroppen inte automatiskt hiffar att den är gravid.
Av de embryoinsättningar som görs efter vård med donerade äggceller leder 30-50 % till graviditet. Dock leder sen var femte av dem till missfall, så procenten som blir ett barn är lite lägre. Chanserna är ju ändå stora. Garantierna är noll. Så jag går in för vården med en stor portion hopp (som för all del är väldigt olika stor beroende på dag, humör och ork) men med en större portion realism än tidigare i den ändå rätt långa vägen hittills, vågar jag nog påstå. Cynism kunde man kanske vissa dagar säga. Ibland rentav pessimism. Det är inte längre lätt att ha tillit och tilltro till en lyckad vård som ger ett barn.
Simpukoista helminauhaa-häftet slutar med orden "Blod är tjockare än vatten, men kärlek är tjockare än blod! Det är viktigt att minnas att donerade celler är donatorns fina gåva till de(n) barnlösa, men donatorn är inte barnets förälder. Gener är annat än föräldraskap. Föräldraskap är att leva i vardagen tillsammans med barnet, att dela glädje och sorg. Barnets behov är väldigt enkla: vardaglig kärlek, omsorg, värme, intresse, förmåga att se hen som sin egen unika person och stöda hens utveckling." Jag hoppas jag en dag får uppleva just det med mitt barn - en vardag med den unika personen.
fredag 1 januari 2016
Nytt år - vad händer sen?
Jaha gott folk - nu är det 2016. Gott nytt år! Nytt år och nya möjligheter. Inom mej känner jag att det är i år bloggens fråga slutgiltigt får sitt svar - mamma eller inte? Eller åtminstone singelmamma via fertilitetsvård eller inte... Skrämmande, men samtidigt en lättnad... Jag är färdig att få ett svar. Absolut hoppas jag på att kommande ronden med donerade äggceller ska ge mej möjlighet att bli mamma!! Självklart. Men om så inte blir så får jag sen sörja det och gå vidare. Göra nåt annat av mitt liv. Då vet jag det - att fertilitetsvården inte kunde ge mej ett barn. Att jag inte, troligen någonsin, kan bli biologisk mamma. Adoption får bli en senare fråga, men känns inte just nu rätt. Så ja - jag har stora saker hängande på 2016. Mamma eller inte? Ändå är jag glad åt att detta år nu är här. Ändå ser jag fram emot nya försök och nya möjligheter. Hur resultatet än blir.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)