Ansträngning-resultat

Jag har nån gång tidigare skrivit om att en stor del av de skönlitterära böcker jag läser på nåt sätt, nånstans i handledningen, berör barnlöshet. Det har fortsatt vara så, och reagerar oftast numera med ett inre ”inte nu igen!?”. Så även i den nuvarande boken. Som iofs inte är skönlitterär utan en självbiografisk berättelse. Michelle Obamas. I boken Min historia.

Stötte mittiallt på meningen ”Vi försökte få barn och det gick inte bra.” Och tyckte först samma suck - inte nu igen. Men sen var följande tanke att oj vad bra att hon tar upp det! Barnlöshet som tyvärr väldigt utbrett fenomen får en ordentlig synlighet via en sådan kanal. I den berättelsen ryms - kortfattat men ändå med - både försök på egen hand, missfall och ivf. Och framför allt meningarna ”Fertilitet är ingenting man kan erövra. Frustrerande nog finns det inget direkt samband mellan ansträngning och resultat.” kröp in under huden.

Ledsamt men sant. Och ändå nåt som folk inte riktigt förstår sej tillräckligt på. Att man inte kan erövra... Ibland totalt, oberoende av alla olika former av ansträngning, inte alls. Ibland bara med yttre hjälp (som för dem). Egen ”ansträngning” hjälper nu alltmer sällan, allt fler behöver idag medicinsk hjälp. Och inte ens med den med i ansträngningarna är resultat garanterat. Fast hur du önskar, försöker och vill så kanske det inte alls lyckas, nånsin.

”Fertilitet är ingenting man kan erövra. 

Frustrerande nog finns det inget direkt samband 

mellan ansträngning och resultat.”

Barnen som kraftkälla

Prata med en vän om tyngre perioder i livet. Om att sådana kommer mellan varven, hör till, men förstås nog är jobbiga ändå. Hen konstatera att det nog minsann har varit tungt ibland, men att ”mina barn har alltid varit min kraftkälla”. Voimavara... Där tappa jag min kraft, orka inte hålla upp den lilla fasad jag ännu höll uppe trots vänskapen - och tårarna trilla... Hen är inte heller den enda som kommenterat sånt. För nån annan nåt tag tidigare har barnen varit ”det som får en att orka kämpa”. Och dylikt... Så - ifall barnen är det som håller andra uppe, ger andra kraft - vad ska jag då dra på? Vem ska jag tänka att jag måst hålla mej uppe för? Vem/vad ger mej kraft? Ibland undrar man. Och hittar inget. Däremellan ser man att det ju också finns en massa annat som kan vara källa till kraft. Men, inget känns ändå riktigt lika stort, viktigt, värdefullt... Åtminstone då när man själv hade behövt dendär kraftkällan.