Ansträngning-resultat

Jag har nån gång tidigare skrivit om att en stor del av de skönlitterära böcker jag läser på nåt sätt, nånstans i handledningen, berör barnlöshet. Det har fortsatt vara så, och reagerar oftast numera med ett inre ”inte nu igen!?”. Så även i den nuvarande boken. Som iofs inte är skönlitterär utan en självbiografisk berättelse. Michelle Obamas. I boken Min historia.

Stötte mittiallt på meningen ”Vi försökte få barn och det gick inte bra.” Och tyckte först samma suck - inte nu igen. Men sen var följande tanke att oj vad bra att hon tar upp det! Barnlöshet som tyvärr väldigt utbrett fenomen får en ordentlig synlighet via en sådan kanal. I den berättelsen ryms - kortfattat men ändå med - både försök på egen hand, missfall och ivf. Och framför allt meningarna ”Fertilitet är ingenting man kan erövra. Frustrerande nog finns det inget direkt samband mellan ansträngning och resultat.” kröp in under huden.

Ledsamt men sant. Och ändå nåt som folk inte riktigt förstår sej tillräckligt på. Att man inte kan erövra... Ibland totalt, oberoende av alla olika former av ansträngning, inte alls. Ibland bara med yttre hjälp (som för dem). Egen ”ansträngning” hjälper nu alltmer sällan, allt fler behöver idag medicinsk hjälp. Och inte ens med den med i ansträngningarna är resultat garanterat. Fast hur du önskar, försöker och vill så kanske det inte alls lyckas, nånsin.

”Fertilitet är ingenting man kan erövra. 

Frustrerande nog finns det inget direkt samband 

mellan ansträngning och resultat.”

Kavalkad av barnlöshets-inlägg

Har dykt upp en mängd inlägg med olika barnlöshetsvinklar på senaste tid, och jag hinner inte riktigt skriva om dem alla, så det blir nu istället nån form av samlingsinlägg av dem...

Det första inlägget går främst in på fertilitetsvårdens mentala bitar, även om där också finns lite praktisk fakta och lite historik... Hedelmöityshoidot vievät toivon pimeälle puolelle målar en bild av de tunga processer som fertilitetsvården utgör, i den ständiga växlingen mellan hoppet och förtvivlan... ”Monet hedelmöityshoidoissa käyvät naiset kokevat hoitojakson raskaana ja synkkänä ajanjaksona, jossa toivo ja epätoivo kietoutuvat tiheästi toisiinsa.” Upplevelser av sämre värde ryms med, liksom känsla av att processen förändrar en, definierar en. Och jag känner igen tanken om att kunna släppa och ’ge upp’ först när känslorna inför själva vården blir för starka, för motbjudande, och bara tanken på nya försök gör en illamående. En slänga till ”synnytystalkoot” finns också med på slutet.

Synnytystalkoot och nativitetsdebatten har också kommenterats i ett par fina kolumner, av Jenni Haukio i Seura och av Hanna Antila i Kirkko ja kaupunki. De skriver båda ur ofrivilligt barnlösas synvinkel, även om ju Haukio sen fick barn. Bägge mycket bra formulerade texter kring hur känslorna hos ofrivilligt barnlösa kan se ut inför enorma ramaskriet runt den låga nativiteten. Något jag ju också kommenterat här ren ett antal gånger... Jenni kommenterar bl.a. att alla ju faktiskt inte kan påverka hur många barn de får - om några alls, med orden ”Kun toive lapsesta on täyttänyt sydämen vuosikausia saavuttamatta, voivat syntyvyyteen ja ”synnytystalkoisiin” liittyvät kommentit loukata syvästi, koska päätös lapsiluvusta ei suinkaan ole jokaisen perheen oma päätös. Kaikki eivät saa valita.” Just exakt så!!

Hanna är ofrivilligt singel och livssituationsbarnlös. Hon skriver att hon i nativitetsdebatten känner sej som en del av ett samhälleligt problem, och poängterar den onyanserade och otrevliga debattstilen i sammanhanget. Hon tar också upp den ytterst positiva aspekten i att kvinnor har en helt annan sits nu än vi historiskt haft, inte är beroende av att ha en man och få (många) barn (för att något sku överleva). Att nativiteten sjunker är också ett framsteg för kvinnan, som får välja själv - men i och med att ofrivillig barnlöshet är en del av problemet, även för henne, poängterar hon ju att den goda utvecklingen ju inte är det vi heller enbart ska fokusera på. Huruvida folk får barn är en komplicerad samverkansprocess med flera faktorer, som borde synas i debatten om vi ska ha nån sån, anser hon liksom jag, och känner att vi onödigt blir stämplade och skuldbelagda i det nuvarande debattklimatet. Känslorna beskriver hon såhär: ”Minuun synnytystalkoojutut ovat kolahtaneet. Ei mene päivääkään, ettenkö tuntisi vähintään häivähdyksenomaista surua lapsettomuudestani. Pettymys, kiukku ja kateus, suru, katkeruus, koko skaala on tullut tutuksi.”

Sen har vi Yles satsningar på temat missfall, ett i artikelform med Annikas missfalls-berättelse, som också går att lyssna på här, och ett fråga läkaren-radioinslag med både fertilitetsläkare och barnmorska. Om vad ett missfall är rent konkret, hur det kan upplevas fysiskt och vilka de psykiska delarna kan vara. Och annat dylikt. Vikten av ett gott och empatiskt bemötande av vårdpersonalen plockades upp, både av journalist, läkare och barnmorska - ett mycket viktigt tema överlag i hela fertilitetsvårds- och barnlöshetsrumban, inte minst vad gäller missfall. En bit att gå där... Men bra att saken poängteras.

Och det sista orkar jag inte kommentera - det finns så mycket att säga om det - utan lämnar bara här det för den som är intresserad av detdär med jämlika rättigheter till vård, ur t.ex. singlars och samkönade pars synvinkel - Kenelle lapsettomuushoitoja julkisin varoin?

MTV.fi synar barnlöshetstemat

Simpukka dela en länk till ett inlägg kring barnlöshetsmyter och fertilitet(svård) på mtv. Lapsettomuusmyytit lääkärin syynissä tar upp en del kring vad barnlöshet på riktigt handlar om, rent fertilitetsvårdsmässigt och medicinskt främst, och bemöter en del av de myter som finns kring saken. Som detdär med vad som påverkar fertiliteten och så.

Den känslomässiga sidan ryms tyvärr mest med bara som små bildtexter, trots att den sidan också har en enorm påverkan för den enskilda personens ork, och på hela livet. ”Barnlöshet kan kännas som ett stort tomrum i livet.”, säger en bildtext. En annan kommenterar att ”Barnlöshet kan vara en av de största livskriserna.” That’s it.

Ett par svar på myter fick mej att lite hicka till, och också dra ett sorgset andetag. ”Största delen av de som går in för fertilitetsvård får barn.” Svaret; ”Det stämmer.” Och så ”En del av dem som avslutade fertilitetsvården ’på hälft’ skulle ha fått barn om de bara hade fortsatt försöka.” Svar; ”Det stämmer.” Och det är väl sant, men känns ju nog väldig ledsamt.

I det första fallet är det ju för all del bra att det är så - att största delen nog får barn via fertilitetsvård. Tyvärr sku den myten snarare behöva slås hål på, eftersom folk har onödigt stor tillit till vårdens effektivitet. Att mirakelbarn blir till är en story folk känner, så det som behöver berättas är att det inte alltid slutar så. Att största delen ju ändå inte är alla.

Att en del (obs - en del) av dem som avslutat sku ha fått barn om dom fortsatt, det känns lite som a) en spark i magen, b) ett skuldbeläggande av dem som inte orkat eller av andra orsaker valt att sluta och c) en dold uppmaning om att fortsätta eller sluta ”gnälla”. Säkert mest för att jag själv mentalt kämpar med dehär frågorna, som ni kan ha märkt.

Det är absolut inte helt oproblematiskt att konstatera att det stämmer. Visst, det stämmer, men vad sen då? Det ger ju vatten på kvarn åt dem som bara konstaterar att ”ge inte upp”, ”min fasters väninnas syster fick också efter 12 års försök...”, ”du kan ju ännu ’bara’ x/y/z...”. Det ger folk rätt att tänka och tycka att hade man bara fortsatt så hade man haft barn.

Och man borde så tydligt observera detdär ”en del”. Och det är det folk inte gör. ”En del” hade fått barn via vården om dom fortsatt. ”En del” kanske kan få det på naturlig väg i ett parförhållande trots att vården inte lyckades. (Enligt texten.) Men en del är inte alla. Och det glömmer folk bort. Dom ser bara vad dom vill se här. Och kör stenhårt med det.

Jag vet inte vart jag sku höra, den delen som hade fått barn om jag fortsatt eller den del som inte hade det, men jag ogillar argumentet och sättet att tänka... Man kan inte veta om man skulle få/fått eller inte, och det kan inte vara ett argument för att puscha folk till något dom inte orkar eller kan. Om ett beslut att sluta är taget borde ju det kunna respekteras.

Läkaren som bemöter myterna kommenterar nog sen att beslutet att avsluta ju alltid ska vara den enskilda personens eller parets. Att de upprepade försöken och kasten mellan hopp och förtvivlan inte gör gott åt en del (ei tee joillekin hyvää). Aning understatement!! Gör knappast gott åt någon, men påverkar en del kraftigare, sku jag nu mera påstå.

I det stora hela gav dethär inlägget mej dålig fiilis. Bra med myter som spräcks, och en del av de aspekter som togs upp är viktig info, för folk som själva är inne i fertilitetsfunderingar och för allmänheten. Men att späda på tankar om att vården nog hjälper nästan alla och att de flesta nog har fortsatta möjligheter att få barn - det känns nu inte speciellt vettigt.

Vi behöver allt annat än det. Vi behöver få ut att alla inte kan få barn - trots fast vad. Vi behöver få ut att för vissa slutar hela rumban utan. Vi behöver få fram att det är (ska vara!) okej att välja att avsluta - utan kommentarer och ifrågasättande. Vi behöver berätta att också ett liv utan barn kan vara ett bra liv, trots att det var allt annat än man önskade.

Som ett lite positivare inlägg hitta jag sen en äldre grej jag missat bland de länkar mtv kommentera att ”läs också det här”. Uskoutuiko ystäväsi lapsettomuudesta? plockar upp de önskemål en ofrivilligt barnlös har kring bemötande. Som att ge rum, vara lyhörd för hur mycket personen vill berätta just nu, lyssna och finnas närvarande... You know...

”Tämä aihe on niin herkkä, että monet lapsettomat varmasti liikuttuvat joka ikinen kerta, kun se tulee vastaan. Se ei kuitenkaan välttämättä tarkoita, etteikö asiasta silti haluaisi puhua.” Tungt och mycket känslosamt ämne, men ändå ofta viktigt att få rum och tid att berätta, om och om igen ibland - och ett närvarande, accepterande och lyhört bemötande.

Statistiskt sett för liten grupp...?

Nå, här har vi väl orsaken till att vi inte räknas i debatten om nativitet;

”Hon säger också att den medicinska infertiliteten, det vill säga att man helt enkelt inte kan få biologiska barn, bidrar väldigt lite till den här helheten.” 

Hon, det är Anna Rotkirch, och helheten är den sjunkande nativiteten.

Statistiskt sett har hon väl rätt. Det är hon som har forskat i det, inte jag. Men man undrar ju om det inte borde få ha nån tyngd och plats iallafall, dethär med infertilitet.

Citatet är plockat från ett Yle-inlägg om mäns barnlöshet.

Äntligen lite bredare perspektiv!

I debatten kring låga födslotal och åldrande förstföderskor kom nu äntligen ett inlägg som har ett bredare grepp kring saken, med kommentar att barnlöshet ju nog har väldigt många bakgundsfaktorer och orsaker, och att det bland alla dem knappast till speciellt stor del handlar om det att man inte vet och förstår att fertiliteten sjunker med åldern.

En jaksaisi keskustella hedelmällisyydestäni, heter inlägget, och är främst skriven med synvinkel 30+ kvinna (så passar rätt väl i min sits då). Många goda poänger skrivna på bra sätt, tycker jag. Och som sagt, äntligen med ett bredare perspektiv än bara att ”vi måst få folk att ’skaffa’ barn tidigare”, som har dominerat denhär rapporteringen hittills.

”On aika havahtua siihen, että syitä lapsettomuuteen on lukemattomia.”

”Lapsettomuuden tai lapsen hankkimisen pitäisi olla jokaisen oma asia, varsinkin kun emme koskaan tiedä, mitä kenelläkin on oman tilanteensa taustalla.”

”Keskustelu siitä, mitä ongelmia vauvojen väheneminen aiheuttaa kansantaloudelle, tuo järkyttävää lisäpainetta muutenkin epämääräisessä ja stressaavassa elämäntilanteessa oleville naisille.”

”Mitä pahaa sitten on syntyvyyden laskun ja ensisynnyttäjien iän nousun päivittelemisessä? Ei välttämättä mitään, jos myös syyt nostettaisiin esille.”

”Tahtomattaan lapsettomat kärsivät joka kerta, kun hedelmällisyydestä puhutaan. Lapsettomuus ei ole kaikille oma valinta.”

Ei mulla muuta. Inte mycket att kommentera här liksom - klart, tydligt och rätt uttömmande. Kunde vi nu, istället för att skuldbelägga och lägga mer sten på bördan åt oss barnlösa, ta upp orsaker - och faktiskt göra nåt åt dem där vi kan!? Och godkänna olikheter, så att också rätten att välja bort barn är fullständigt okej. Erkänsla och förståelse...

Hoppades faktiskt att det var slut

En längre cykel än normalt, och jag kom på mej själv med att faktiskt hoppas att det var slut ren. Är för all del lite för ung för att det ska vara hemskt realistiskt, men visst finns det yngre än jag som får se fabriken stängas. Vilket ju oftast kommer som en chock och en allt annat än positiv förändring. För att det innebär ett brutalt slut på möjligheter.

Nu hann jag ändå riktigt innerligt hoppas att kanske jag är en tidig typ...? För att det sku ta bort alla de kvarvarande frågetecknen. Iaf vad gäller att få barn via fertilitetsvård. Adoption kvarstår ju nog ännu. Av den enkla orsaken att jag inte vet hur jag känner senare och vilka situationer som ännu kan komma emot så kan jag ju (naturligtvis) inte själv ta beslutet att stänga fabriken - men hade den realiteten av biologiska orsaker kommit emot hade det ju varit ett faktum jag hade fått godta. Det hade bara varit så då.

Har ren känt att sen långt i framtiden när jag är där så tror jag att det kommer att vara en lättnad, men nu fick jag inse att hade det dykt upp ren nu så hade en stor del av mej också känt att det hade varit en lättnad. Troligen inte hela jag, men den delen finns alltså helt klart där. Lite intressant, tycker jag. Om mensen hade bestämt sej för att sluta komma hade en del av mej faktiskt dragit en stor suck av lättnad och tyckt att bra så!

Nu gjorde den ju då inte det nej. Och jag vet inte riktigt hur jag ska tänka kring det nu då, när känslan att hoppas inte hann dyka upp så starkt. Realiteter, och det var ju också det förväntade, så bara att leva med det ett tag till. Men på nåt sätt hade självklarheten och slutgiltigheten varit ... tja ... underlättande. Även om den inre känslan att det räcker nu borde räcka och räknas så har ju en liten del av mej ibland lite svårt med det, och en lite större del av omgivningen. Så på nåt sätt hade detdär med självklart svar varit helt trevligt liksom. Att bara kunna säga att nej, jag kan inte, utan några som helst rum för frågetecken och ifrågasättande. Totalt slut på fabriken. ”Bara” adoptera ”kan jag ju” sådär i princip, om man nu vill börja dra i de trådarna. Men en fråga sku vara helt klar och avklarad.

Sen kan det ju hända att jag senare har orsak att tacka för att det inte gick så. Att möjligheten ännu finns kvar (?) ändå. Men just nu tänker jag att det är helt bra att ha fått känna på den känslan - att en avslutad biologisk möjlighet kan vara en lättnad. Och jag tänker tillåta mej att vara lite irriterad över att det inte var så.

Tanken när mensen börja var faktiskt ett irriterat ”äh fan!”. I samma sekund en flashback till tidigare ”äh fan” vid mensstart, många gånger om, med helt annan känsla. Sorg. Över ännu ett försök som slutat utan graviditet. Över hoppet, som senast när mensen börja måst ges upp. Igen. Så konstatera att dethär ”äh fan” nog inte var nån fara i den jämförelsen.

European Fertility Week på g...

Idag inleddes årets European Fertility Week. Temat i år är tydligen 40 reasons. Antar det syftar på orsaker till att fertilitet är viktigt. Men jag har ärligt talat inte riktigt fått fatt i temat helt och hållet. Viktigt att ha, viktigt att prata om, viktigt att försöka påverka? Eller kanske alla, iochförsej. Men sen - 40 orsaker? Finns säkert nån orsak till just 40? Och till att man tycker att det är viktigt att tala om orsak? Jag har inte orkat sätta mej in i saken... Eftersom fertilitet inte längre är aktuellt för min del. Sad but true. Jag var inte fertil, om man dömer av den dåliga vårdframgången. Fertilitet hade ju för all del varit alldeles fruktansvärt viktigt just då, när jag var där. Och fertilitet är ju förstås enormt viktigt ur större perspektiv, för enskilda individer och familjer överlag, och för samhället. Men för mej är det inte en aktuell fråga att berätta varför fertilitet är viktigt för mej. För i mitt nuvarande liv är det inte mera en aspekt. Barnlösheten är en aspekt, absolut. Men fertilitet är det inte. Infertiliteten är liksom mera faktum, och via det barnlösheten. Och livet är i och med det så mycket annat än fertilitet just nu... Att sånt... Så om inga andra aspekter dyker upp under veckan, eller jag hittar andra vinklar i egna tankar, så kommer inte denna Fertility Week att leda till speciellt mycket blogginlägg för min del. Men det att barnlöshet och (in)fertilitet igen syns lite tydligare ett tag, det tycker jag absolut är bra. Öppenhet - yes please!