Ännu ett år tar slut just

Två dygn kvarstår av 2016. Vart for det året liksom!? Samtidigt innerligt skönt att det tar slut. Igen ett år som inte direkt varit lätt. På det globala och nationella planet har det inte riktigt känts som att riktningen varit positiv och uppmuntrande. Förändringarna under året har mest varit skrämmande. Visst har det också funnits fint och vackert och trevligt, men på nåt sätt sååå mycket idioti och sorglighet och sånt som man liksom bara inte alls kan förstå.

Också på det privata planet har året mer varit tunga och jobbiga saker, för mej personligen och för folk runtom mej. Fertilitetsvården gav mej ett missfall och ett misslyckat försök. Och oönskad paus pga inneluften... Därmed uppfylldes inte heller den önskan jag hade vid förra årsskiftet - att 2016 sku få vara det år då jag får svar på min fråga - mamma eller inte... Jag hoppades att de sista skedena av fertilitetsvården sku rymmas inom detta år, så att jag sen sku kunna gå vidare, antingen som mamma eller utan barn. Fortfarande finns önskningen om och behovet av att få gå vidare, eftersom jag inte fick in alla tre pas under dethär året. Ingen större skillnad för all del, en månad eller två hit eller dit, men inom mej finns nog behovet av att veta... Av att kunna gå vidare, som mamma eller med annat.

Så, med allt detta i åtanke är ju nog inre önskningen liksom att det med nytt år kommer andra vindar. Oberoende hurdana, men helst på nåt sätt mer positiva än de varit i år (och åren innan). Så, med hopp om vackrare vyer bakom nästa krök - ett gott nytt år till oss alla!

Familjeplanering, öhm?

I serien dök upp på Facebook kommer här en liten kommentar på en artikel som fick mej att se rött en stund. Julbaby börjar redan vara en sällsynthet, rubricerar tidningen Uusimaa sin artikel - Jouluvauva alkaa olla jo harvinaisuus. (Kan hända att du inte kan komma in på den via länken, om du inte prenumererar på tidningen. Via fb-länken fick jag nog upp den, så ev går det där.) Texten handlar om familjeplanering. To the extent of att bestämma när man vill föda sina barn. Det påstås t.ex. att många tajmar förlossning enligt mannens semester. Öh. Just så, tänkte jag... Och konstatera att det intressant och irriterande nog ingenstans (!!?) i artikeln nämndes att det kanske inte är sådär bara att planera, och att detdär med att alstra barn kanske inte alla gånger går riktigt som man hade önskat sej. Tyckte nog att det kunde ha tagits med där, ens i någon form. En såndär artikel ökar ju annars bara på pressen och sorgen för de barnlösa, och oförståendet hos folk runtom. Kände nog själv en rejäl portion frustration, måst jag säga. Helt ofattbart att en tidning kan skriva nånting såntdär!! Vah!?! I kommentarerna fanns liknande synpunkter, såg jag... Och om man nu mot förmodan måst berätta att allt fler familjer noggrant planerar när deras barn ska födas (och tydligen också lyckas med det!?) så kunde man nu åtminstone nånstans ta upp också svårigheterna som andra ställs inför i att överhuvudtaget få barn... Kanske kunde ge nån annan en liten mån ödmjukhet. Och kanske kunde öka förståelsen lite. Hela artikeln kändes väldigt fräck, och oförstående... Orättvisan här i världen är nog lite väl stor ibland, ifall det faktiskt finns folk som lyckas tajma barns födelse enligt makens semester eller önskad tidpunkt (och också tillräckligt många av dem för att det ska bli en artikel av det ju), medan andra, trots innerlig önskan och år av kamp, kanske finner sig tvungna att fortsätta sitt liv utan det efterlängtade barnet. I mitt sammanhang känns tajming enligt semester absurt... Är såå olika läge liksom.

Gemenskap och lugn...

Några minuter kvarstår tills klockan visar 24.12, och det rent tekniskt är julafton. En natts sömn emellan i praktiken nog. Det mesta av julstöket är undan, lite matfixande kvarstår till övriga dagar förstås. Men alla är nu samlade, och friden kan börja. Jag är verkligt tacksam över gemenskapen vi får ha. Med en varm tanke till er som saknar just den! Känner nog ett litet styng av sorg i hjärtat för er skull! Lugnet känns ren lite större, efter en dag med allt fler syskon hemma. Imorgon är det jul på riktigt, och vi får några dagar där inget annat behöver finnas i tankarna än samvaro och lugn. Och en hel del god mat. Känns behövligt och skönt.

En riktigt god jul också till er alla som läser bloggen!!

Fertility podcast om jul

Nånstansifrån dök det upp en länk till en podcast i mitt fb-flöde. Simpukka-föreningen, kanske? Nå, anyway... Christmas and Childlessness heter just det inlägget, och det finns på en sida med namnet The Fertility Podcast. En ny bekantskap för mej. Handlar mest om fertilitetsvård, så kändes i övrigt inte riktigt aktuellt, på nåt sätt, men just dethär inlägget är mer aktuellt för min del. För andra kan det kanske löna sej att surfa runt lite på sidan och kolla också annat!

Titeln är kanske lite missvisande iofs, för ganska lite handlar det om jul. Mera handlar det om bestående barnlöshet. Om då allting gjorts, men barnet inte kommit. Intervjuaren pratar med två personer som själva har den erfarenheten, och som jobbar med andra som finner sig i samma sits. Båda har bra saker att komma med så det kan löna sej att lyssna ifall du hör till gänget, trots att det är långt, och trots att de pratar om en del mindre intressanta saker också.

Vad gäller julen så ger båda deltagarna ett par råd. Samma råd. Du har rätt att skydda dej själv, så om det känns för tungt att delta i alla familjesammanhang med andras barn och fan och hans moster så har du rätt att tacka nej, eller att bara vara med en liten stund. Man kan också fixa egna traditioner... Och - ta stöd av andra i samma sits. Ha diskussionsforumen för andra barnlösa öppna i telefonen, så att du någonstans får häva ur dej allt det jobbiga mellan varven.

Själv skonas jag från de allra tyngsta situationerna, då det i mitt julfirar-sällskap inte finns småbarn. Och då vi inte har någon tradition av närgångna frågor i vår släkt. Ibland är nog finkänslighet verkligen en stor fördel. Men, som jag konstaterat tidigare känns ändå julens budskap, och många av julsångerna, rätt jobbiga, så min beskärda del av vemod får jag ju nog. Och dedär julkorten med folks barn... Hoppas ingen tar illa upp nu, men de göms nog underst i högen.

Och med allt annat strul som varit på gång nu så är jag nog ganska så nere. Ingen julkänsla alls, och kunde riktigt bra skippa allting. Det är trevligt att få vara tillsammans med hela familjen, men allting annat... Sku inte riktigt orka. What's the point, liksom. Allt är ändå fel. Lite väl pessimist just nu, I know... Känns också tokigt, när jag har jobbat mej upp till ett såå mycket bättre mående det senaste året (eller nåt sånt), men just nu är det liksom bara inte bra. Just nu är jag ledsen.

Lite klarare med allting

Har nu haft lite möten och mailat runt en del, så nu verkar det som om saker faller lite på plats. Byter jobb, det gör jag, från 1.1. Men kommer att ha kvar lite av mina nuvarande uppgifter ändå, vilket ju känns trevligt. Främst för att jag får hålla kvar en del av dom personer som är så viktiga för mej.

Ett faktum som gjorde beslutet att byta lättare var att jag dom senaste par veckorna haft mycket mera symtom, så vågar inte lita på att jag klarar av att vara i utrymmena. Alldeles oberoende av vården. Det är dessutom lite så att nu räcker det. Helt oberoende. Jag orkar inte med mera inneluftssymtom nu!!

Men trots allt detta är det jätte, jätte sorgligt! Jag har tyckt om det jobb jag gör. Jag är specialiserad på just det. Och jag tycker såå innerligt om dem jag jobbar med. Så det är verkligen ledsamt att inte få vara där med dem!! Var där på visit idag, för att jag hade lovat. Och kämpade med tårarna hela stunden...

I min tambur står en papperspåse från Alko (Systembolaget i Sverige). Av någon orsak fastnar min blick alltid på texten "special bitter" uppe i ena hörnet. (Är väl nån sorts alkohol, men vad det är vet jag inte, så mycket vet jag om det.) Tänkte att det nu väl är lite det jag är just nu. Special bitter...

Har inte varit bitter på ett tag, men det dök upp i dethär sammanhanget igen. Pga luften tvingas jag göra ett beslut att lämna ett jobb jag vill ha, och det känns för jävligt emellanåt. I samma veva också annan bitterhet... Så - efter en lång paus finns just nu en viss bitterhet över att jag inte fått bli mamma.

Life is, elämä on, det är vad det är - och allt detdär. Men emellanåt måst man få tillåta sej att känna att ingenting är som man vill och allt är bara skit. Sedan plockar man upp sig och går vidare igen. Många är tårarna jag fällt över allt dethär just nu, och fler kommer de säkert att bli ännu. Det är inte kul.

Och så känns det så totalt overkligt. Som om jag sku vara i en liten bubbla, avskärmad från allt. Och fattar ingenting. Helt ofattbart alltihopa. Jag har slutat (sgs helt) från ett jobb där jag sku vilja vara. Och just nu bara hänger jag, i väntan på annat. Och hittar liksom inte riktigt fotfäste i det...

Följ med strömmen och se hur det blir, fick jag som råd. Och det är det enda jag kan.

Idag kunde du varit här

Inte så mycket att säga om det. Vårens positiva graviditetstest, som fick vara en glad och härlig graviditet (med en hel del symtom...) bara fram till tidiga ultran i vecka 7 (då läkaren konstatera att typen därinne hade slutat leva ren en vecka tidigare), skulle ha haft beräknat datum idag. Idag (eller här runtomkring...) kunde jag blivit mamma. Men det fick jag inte bli. Idag känns det ledsamt. Idag saknar jag dej, än mer än annars.

It's breaking my heart!!

Lite frågetecken kvarstår ännu, men det verkar liksom ohjälpligt så att jag måst byta jobb helt. Och det krossar mitt hjärta att tvingas lämna det jobb jag har!! Sov inte just alls inatt, när jag igår fick mail om att jag under nästa vecka måst ge besked. Tankarna bara snurra, känslan var ... ja, helt hemsk... Intellektuellt vet jag vad jag måst göra, men känslomässigt är det beslutet alltför tungt. Det är vad det är, men det känns väldigt ledsamt och lite bittert!

Ett barn är fött åt oss...

It's beginning to look a lot like Christmas. Ja, det har det ju gjort ren ett bra tag, eftersom julen har en tendens att tränga sej på tidigare och tidigare. I och med att december starta börja nedräkningen på allvar. Och det innebär, bland allt annat, en massa julsånger överallt. Hela budskapet är att ett barn är fött (även om det syns mer eller mindre), och framför allt i sångerna kan det budskapet vara starkt. Och det känns jobbigt ännu i år, även om jag lite tycker att det borde ha slutat göra det ren. Sånger är starkt kopplade till känslor många gånger, och många av julsångerna är vackra och gripande... Och de ger mej fortfarande tårar i ögona. Kommer kanske alltid att göra det, när man en gång börjat reagera. For unto us a child is born, ett barn är fött på denna dag, fridfullt i drömmar ... slumrar litet gossebarn osv osv. De skär nog lite i hjärtat, bilderna som sångerna väcker. De väcker vemod. Mitt i all glädjen, allt det lugna och vackra med julen - som för mej på riktigt får vara en fin samvaro med familjen, så är också sorgen och saknaden starkt närvarande. I de egna glimtarna av sorg sänder jag också en tanke till de vänner och bekanta för vilka julen framför allt är en saknad och tomhet. För det som för många får vara skönt och vackert kan för andra vara det som mest av allt väcker den egna sorgen. Julen har ofta en baksida som inte är direkt fin och mysig... För mej själv är julen ändå vacker, och det är jag glad över. Att den nu sen också väcker saknaden och sorgen, det får jag nog leva med. Temat kryper så nära inpå...

Igen lite misströstande

Denhär situationen är helt galen egentligen. Gör mej smått galen. Ena stunden helt klar med att mitt eget liv (och ett eventuellt barns) är mycket viktigare än jobbet. Nästa tänker jag att ett halvår hit eller dit nu sen inte spelar nånsomhelst roll... Sen funderar jag att det kan det ju för all del göra, för ingen vet vad som händer under ett halvår. Och sen tänker jag att skit i hela jäkla alltihopa. Det är alltför många frågetecken i dethär. Alltför många faktorer spelar in. Vården, jobbet, studierna, inneluften, tanden, framtidsplaneringen...

Kan inte veta före 4.1 om tanden är tillräckligt ok för insättning. Borde ha en plan för jobb under januari, som sen kanske måst skippas om tanden skjuter på vården. Och hittills inte direkt jättevettiga (all sides considered...) jobb för hela vårterminen, ifall jag nu sku köra på alternativet nytt jobb. Och vill inte bort men samtidigt har jag nu just såå svårt att se att jag sku klara av att vara hela våren på mitt eget jobb utan att ha svårt att tackla det faktum att jag pga inneluften sköt på mina egna innersta önskemål. Hur man än svänger sej, liksom.

Men, just nu misströstar jag med allt, och tänker att lättast är att bara vänta till sommaren.

Lite klokare, eller nåt...

Hade ett möte idag. Ett möte för att diskutera möjliga andra uppgifter. Eftersom situationen är aningen råddig och med många oklarheter så kändes också mötet delvis lite råddigt och med många oklarheter. Men en sak blev nu iaf klar. Det är möjligt att ordna andra uppgifter, tillfälligt efter jul eller för hela våren. Och jag är evinnerligt tacksam över den förståelse och det tillmötesgående jag fick!! Det är inte alldeles självklart att man måst ställa upp med nå omändringar i ett sånt här fall, men det fanns en klar förståelse för att det av olika orsaker kan göras. Och det känns fint!! Att eventuellt helt byta jobb känns verkligen ledsamt, men samtidigt så är det väl nog kanske bäst i dethär fallet. Fertilitetsvård eller inte så är ju inte inneluftssymtom helt fiffigt att gå och dras med... Vad exakt som händer är nu ännu under utredning, men att det går att ordna verka helt klart. Så, är glad och tacksam, blandat med vemod. Tanden var ju sen följande som ställde till det, men den verka enligt tandläkaren på god väg att bli bra. Huruvida den hinner läka tillräckligt till januari är oklart. Koll 4.1. Så först sen vet jag om jag kan köra försök i januari eller inte. Men med den påväg åt bättre håll och möjlighet att ordna jobbet så känns det lite bättre just nu... Även om jag ju innerligt helst sku kunna stanna där jag är. Ibland ställer livet en inför svåra och tunga val. Inte direkt enkelt...

Mer problem dykt upp...

Sen kom nästa orosmoment. Har haft en infektion under en tand här tidigare, men den har verkat vara under kontroll... Efter en vecka med mer inneluftssymtom värkte den i slutet av förra veckan. Ok igen på veckoslutet. Enligt tandläkarn fullt möjligt att infektionen väcks av inneluftsreaktionerna. Enligt fertilitetsläkarn ingen bra idé att köra vård om tanden har nån infektion på gång. Mera strul. Och är emellanåt rätt färdig att bara lägga mej ner och gråta över alltihopa. Igen bara att vänta och se vad som händer. Hoppas verkligen att det nu inte blir ännu mer uppskov i alltihopa!! Orkar inte mer med sånt nu!! Varför bara strular allt!?!

Cykelstart, inget händer

Nu börja den cykel i vilken jag hade planerat att köra vårdförsök. Sku innebära letrozol-tabletter från imorgon... Men pga inneluften så blir det inte det. Cykeln starta, men inget händer. Blir bara ännu mera paus. Och det känns inte vidare roligt, måst jag säga. Ibland blir saker inte som man tänkt sej, nej, men att inneluftsproblem ska få förstöra en sånhär grej känns idiotiskt. Och rätt ledsamt... Nya cyklar kommer. Får hoppas på bättre tur då.

Hm, ja, och fjolårsmissfallet skulle ha haft beräknat datum idag för ett år sen. Att sånt.

Eller om jag ändå ska...?

Till min förvåning är känslan just nu en annan än den varit de senaste månaderna. Gällande fortsättning av vården. Har känt att det sen räcker, om det sista nu tillgängliga frysembryot inte planterar sig och blir till. Men nånstans har det svängt, och idag känner jag tydligt att det rätt så säkert finns en fortsättning. Hur det sen känns efter kommande pas får vi se. Det får vara det som styr. Men i nuläget är känslan den motsatta - klart jag måst ge det ännu en chans. Är intressant dethär hur känslan svänger. Men visste ju att den kan komma att göra det. Avvaktar och ser. Fast det ibland är svårt och enerverande att inte kunna "veta" hur kommande tider/år/liv ska se ut. Kan man ju aldrig ändå, så är alldeles onödigt att försöka, I know, men det är ju liksom så stora saker dethär. Och också så att de tankar jag har om jobb och studier och byten och omändringar är väldigt beroende av detta. Så det är ofta svårt att orka vänta och se. Har ibland svårt att ha tillit till att det löser sej fast jag inte har klara planer och jobbar på att komma dit. Eller jo, det gör jag ju också, men det blir så råddigt i tankarna med så många olika plan och alternativ som ska hållas i beaktan för att om eventuellt... Knepigt. Nu idag går jag igenom boken till kommande tent, ett varv genom hela, och känner bara att dethär blir ju till ingenting, och får panik med alltihopa. Och inte bara tenten utan hela studierna och jobbet och livet och allt. Sån dag idag.

Helt uppochner just nu!!

För ovanlighetens skull många inlägg idag... För att detdär med drömmar väckte en hel del. Och för att jag just nu annars också är väldigt uppochner och inte vet ut eller in med vad jag ska göra... Spenderat mycket tid med att fundera dom senaste dagarna. Och med att gråta. Står i en valsituation som jag inte hade velat ställas inför. Jobb mot vården. Pga inneluften, som jag skrev om tidigare... Vill vara där men kan inte om jag ska köra mitt försök nu (i nåt skede). Vill inte skjuta på försöket men har svårt att klara av att ta beslutet att bli borta. Vet varken ut eller in! Och är alldeles uppochner pga alltihopa. Skrivandet om drömmar väckte längtan ännu mer idag, och det hjälpte inte saken precis. Borttappad, alldeles totalt, känns det som just nu. Och jag vet inte vad jag ska göra. Allt känns bara helt uppochner just nu.

I mina drömmar är du...;

Blev ännu en text på tema drömmar;


I mina drömmar är du…


I mina drömmar är du alla åldrar. I mina drömmar finns många versioner av dej;


Jag har sett så många plus på test, så många ultraljudsbilder. Jag har känt dina rörelser i mej och försökt föreställa mej hur du kunde tänkas se ut, vem du kan vara. Jag har sett på och känt på min gravida mage. Jag har fött dej. I mina drömmar, bara.


Jag har sett dej som en liten nyfödd. Skrynklig och ynklig, så oändligt beroende av mej och min omsorg. Känt rädslan över att du ska gå sönder, att nånting ska hända. Hört dina kvidanden och dina skrik. Strukit med handen över din hud. I drömmarna.


Jag har hållit dej i mina armar. I min famn. I takt med att du växt lite tyngre hela tiden. Hissat dej i luften, hört ditt kiknande skratt. Sett in i dina plirande glada ögon, lett mot dej när du ler mot mej. Fått spegla mej själv i din glädje och din kärlek. I min dröm.


Jag har läst för dej och fört oändligt många samtal, om dej och mej, om livet och om allt som det innebär. Om vem du är och var du kommit ifrån. Jag har föreställt mej de ord du sku kunna ha, de tankar och känslor du sku kunna bära på. Drömt fram dem.


Jag har grälat med dej också. Varit trött och upprörd, inte haft ork. Och varit orolig, ack så orolig, för vad som sku kunna tänkas hända. Känt otillräcklighet och rädsla. Redan i mina drömmar kan jag känna att man ju aldrig är tillräcklig som mamma.


Jag har lekt med dej. Spelat spel. Ritat. Sprungit. Cyklat. Klättrat. Låtsats. Drömt. Låtsaslekar och fantasier, där vi kan vara allt möjligt och på alla möjliga ställen. Hela din tillvaro är än så länge en låtsaslek och en fantasi. I drömmen kan vi vara ett vi.


Jag har sett dej gå på dagis. Leka med andra barn. Jag har sett din första skoldag. Din kamp med läxor. Dina småningom allt mer självständiga steg medan du blir stor. Jag har känt vemodet över att se dej behöva mej allt mindre. Starkt också i drömmen.


Jag har upplevt dej bli kär. Bli arg. Bli sviken. Jag har sett mej trösta och stöda. Jag har hoppats att jag ska klara av att möta alla de känslor du kommer att ha. Finnas för dej i alla svåra situationer som jag sku vilja bespara dej. Också i drömmen så svårt.


Jag har sett dej träffa den rätta. Kanske gifta dej. Kanske få egna barn. Jag har sett hur livet går vidare genom dej. Men jag har varje gång tänkt att ditt liv är ditt, och de val du gör är alltid okej, så länge du får ha det bra. Om du så bara är en dröm…


Jag ser oss sväva genom rymderna. I drömmarna vara tillsammans, obehindrat. Den dimensionen är den enda vi har just nu. Där finns min kärlek till dej. Där finns alla de oändliga situationerna jag bara kan föreställa mej. I drömmarna finns du. Bara där.


Jag ser det lilla hopp som finns kvar. Intellektuellt ser jag det, fast mitt mod inte räcker för att ta in att möjligheten faktiskt finns. Tänk om ändå, säger min dröm. Och jag ger den rum att säga så, men tar inte riktigt in det. Dröm eller verklighet? Det får vi se...

Drömmar, om dej & mej

Kreativa skrivandet sista inlämningstext har tema drömmar. Kändes svårt...

---

Tankarna flyger
på flyktiga vingar,
är svåra att fånga -
vad säga om drömmar?


---


Du fanns alltid i mina drömmar om framtiden. Barnet. Eller ni, kanske sku ni vara flera barn. Sånt kan man ju inte veta, men på något undermedvetet självklart sätt fanns idén om barn där. Alltid. Exploderade i tydlighet och klarhet när jag gav dej möjligheten att bli till. Oj vilka vackra drömmar det blev då! Älskade att kunna se dej för mitt inre. Du bara fanns där, så självklart och så klart. Dagdrömmar, och drömmar om natten. Där fanns du. I min enfald tänkte jag att ännu bara där, men snart finns du på riktigt.


---


Drömmar väcker längtan väcker vemod väcker sorg. Så gick det med drömmen om dej. Barnet. En framtidsdröm blev en utopi. Drömmarna som var så tydliga fick sakta ge vika. Lämna rum för mardrömmen. Bara den blev sann. Jagade mej med tvivlena, med hånet om att jag hade trott, med de rivande klorna i sorgens mörka vrår. Visade mej att jag inget hade att säga till om, att det inget fanns jag kunde göra. Trängde dej längre och längre bort, spräckte önskans och hoppets späda bubblor gång på gång.


---


Via sorgens djupa snårskogar syntes sen nya stigar, med nya drömmar. Drömmar som inte innehåller dej, och som därför aldrig kommer att vara detsamma. Aldrig kan kompensera. Men ändå vara okej. Drömmar om ett liv efter alla tunga processer, ett där jag kan gå vidare, vara jag, och leva ett liv som trots allt är bra. Som är nåt annat och nåt nytt. Drömmar om att få ge vidare, få vara till stöd för andra. Drömmar om att du, och den process jag gick igenom i hoppet om dej, kan ge mej nånting, trots allt.


---


We’ll always have our dreams, sa den döende mamman till sitt barn i filmen, och jag tänkte att så är det också med oss. Du kanske aldrig får finnas här på riktigt, men du finns för alltid i mina drömmar. Länge kunde jag inte se dej där, när mardrömmen och sorgen la sitt täcke över, men glimtarna av dej kommer tillbaka igen. I mina drömmar. Det räcker inte, och de väcker vemod, men nånstans är jag ändå glad att du ens där får finnas. För mej var du verklig. Då. I drömmarna kan du ännu få vara det. Alltid.


---


Lite, lite finns möjligheten ännu kvar. Lite, lite kan jag hoppas att drömmen blir sann.

Bara lite mycket jobbigt

Världen är upp och ner. Är så mycket man inte kan förstå just nu! Skakar på huvudet i fullständigt oförstånd. Men skakar också inombords. Världen känns mer skrämmande idag än igår. Inte direkt varit tryggt tidigare heller, i det globala perspektivet, men kom ju en rejäl osäkerhetsfaktor till nu. Mera påverkan på vår egen vardag i denhär antagligen. Och jag gillar inte läget. Jag gillar inte läget alls!

Annars också flera jobbiga faktorer, på det mindre planet. Flera vänner och bekanta som har det väldigt tungt. Och det känns väldigt ledsamt! Fick själv en tydlig tankeställare också häromdagen. Mötte en bekant påväg med sin dotter till dagis. Mötte dem igen påväg hem på eftermiddan. Och insåg tydligt just då att jag också kunde ha ett barn att föra till dagis. Det var en smärtsam insikt. Gillar inte det läget heller.

European Fertility Week

Senaste vecka har takorganisationen Fertility Europe (dit också finländska föreningen för barnlösa, Simpukka, hör) organiserat European Fertility Week. Den första i sitt slag. Tanken med veckan har varit att man på sitt lokala håll sku ordna olika tillställningar och infotillfällen samtidigt som en gemensam kampanj snurrat på nätet och sociala medier... Allt med syftet att öka kunskap om vad infertilitet handlar om och minska tabut kring att tala om barnlöshet och svårigheter med att få barn. Applåderar som vanligt öppenheten! Men har varit aningen skeptisk till de "Infertility myths" som Fertility Europe delat på bl.a. Facebook. Kunde funnits viktigare kunskap och info, tänkte jag där nånstans. Visst är det bra att ta itu med allmänna feluppfattningar och oförstående kommentarer som vi kan tänkas möta, men en del av det som spreds kändes väldigt marginellt på nåt sätt. Kanske bara var min syn det... Nå, good effort och en bra grej nog in alles! Här i Finland har det inte ordnats några specifika jippon direkt, vad jag vet... Men det beror säkert till stor del på att vi här ren har uppmärksammat barnlöshet och infertilitet länge, speciellt i maj på Lapsettomien lauantai & Simpukkaviikko. Resten av Europa följer i våra fotspår nu alltså, bara med annan tidpunkt. Heja Finland för den pionjär-rollen!! Mycket gott arbete görs av dom föreningar och förbund som för de här frågorna vidare, så även nu i och med denhär veckans kampanj och tillställningar runtom i Europa. Tillsammans är vi starkare, och barnlöshet går att tala om. Here's to that!

Och en kort kommentar om gårdagen. Alla helgons dag. Mitt ljus tändes nog igen en gång även för de två pyttepyttesmå som bara fick börja sin bana alldeles kort inombords innan dom direkt försvann. Också någon som aldrig funnits här i världen kan saknas och sörjas.

Krispsykologitematik

Har under hösten gått två kurser i krispsykologi. En introduktionskurs och en med tema chock. Naturligtvis relatera jag stup i kvarten det vi gick igenom till barnlöshetskrisen, så tänkte ta upp nånting gällande det jag fundera på här också...

En kris kan definieras som en plötslig förändring, en avgörande vändning och/eller en ödesdiger störning. Krisen är oförutsägbar, väcker starka känslor och innebär en förlorad kontroll. Den som är i en kris blir sårbar, uppvisar ångestreaktioner, tappar sin känsla av grundtrygghet och känner sig oftast hjälplös, skamsen och ensam. Känns det igen, my fellow barnlösa? Förståelsen för att barnlöshet är en kris saknas ofta i samhället runtom oss, och barnlösheten saknades nog också i genomgångarna i kursen, men i det vi talade om kände jag gång på gång igen mej själv och andra barnlösa jag talat med. Vi platsar nog in i kris-sammanhangen, fast det inte är så klart för andra att vi har där att göra.

Vi gick igenom en del olika indelningar av kriser. Vi tala om utvecklingskris - familjekris - akut kris, om trauma - långvarigt trauma - alarmtillstånd om hotkris - förlustkris - ansvarskris - kränkningskris och om traumatisk livshändelse kontra förändring av livssituation. Kommer att förklara dem lite nog. Men det jag främst reagera på var att man i princip kan sätta in barnlösheten i alla. Att alla former av kriser kan finnas närvarande i en barnlöshetsprocess. Ofta flera av dem. Beroende på hur processen ser ut och vilka ingredienser som finns med i den. Allt finns där. Och det säger ju nåt om hur stor sak det kan vara. Och nu talar jag ju förstås om den ofrivilliga barnlösheten, den frivilliga är ju ingen kris.

Utvecklingskris - familjekris - akut kris. Var sku du sätta din barnlöshet? Som singel är jag osäker på om min barnlöshet är en familjekris, fast barnlösheten ju ofta nog hör dit. Mina föräldrar och syskon är förstås i nån mån involverade, så kanske ändå. En utvecklingskris blir det ju garanterat, när det nästa skede man tänkt sig mittiallt kanske inte alls dyker upp. Jag kanske aldrig får bli mamma, utan måst istället anamma rollen som ofrivilligt barnlös. Det är helt klart en utvecklingskris. Akuta kriser kan det också uppkomma flera av under processens gång... Olika medicinska besked, alla misslyckade försök, missfall, fosterdöd osv osv. De akuta kriserna hör allt som oftast till under processen nog.

Vad gäller trauma - långvarigt trauma - alarmtillstånd så är det också en indelning som blir avhängig av hur processen ser ut för den enskilda personen. Ett trauma är ju en plötsligt påkommande upplevelse, och sådana kan det ju naturligtvis dyka upp. Snarare gör de det upprepade gånger, så vi pratar väl nog oftare om ett långvarigt trauma i en sånhär process. Och för en del kan det i förlängningen handla om ett alarmtillstånd, där kroppen och psyket sen till slut inte orkar med det mer och nästan stänger av. Jag är nog medveten om att man oftast använder trauma i mer livshotande e.d situationer, men jag tänker nog påstå att det för många också är ytterst traumatiskt att hamna i en ofrivillig barnlöshet.

Så har vi hotkris - förlustkris - ansvarskris - kränkningskris. Barnlösheten är ett hot om att aldrig få uppleva föräldrarollen, att aldrig få barn. Hotet kryper på en sakta och lugnt, men ligger sen starkt på under hela processen. Barnlöshet är en förlust, rent praktiskt i missfall eller fosterdöd, men också redan i varje misslyckade försök och i förlusten av barnet som skulle ha kommit, det egna föräldraskapet och livet så som man hade sett det framför sej. Barnlösheten är en ansvarskris, för vem av oss har inte frågat sig vad man borde ha gjort och inte gjort, och om man kan ha orsakat det själv. Och barnlöshet är en kränkning, i bl.a. alla de närgående medicinska processerna och omgivningens bemötande.

Och sen traumatisk livshändelse - förändring av livssituation. Igen beroende på hur barnlösheten dyker upp och hur processen går till. Den kanske uppkommer enbart som en traumatisk livshändelse - du får ett besked om att du aldrig kan få barn, och så var det där. Oftare är den kanske en förändring av livssituation, eller snarare av förväntad livssituation. Du får gå från blivande förälder till barnlös. I många processer finns båda två. Missfall och tunga besked som traumatiska händelser kopplade till förändringen av livssituationen som hela processen utgör. Så igen en gång finns alla ingredienser. Och dessutom kan du inte veta nåt om hur livssituationen ser ut innan processen är klar.

Vi prata också om olika skeden i en kris. När det gäller barnlöshet talar man om chock och förnekande - reaktion - sorg - acceptans. I princip jämförbara med de allmänna krisskedena chock - reaktion - bearbetande - nyorientering. Vet inte ens om jag ska orda så mycket om det, annat än att igen konstatera och kommentera att vi måst ha förståelse för att den som finns i ett visst skede i en kris agerar enligt det hen kan just då, och vi måste tillåta alla de reaktioner som kommer. Det gäller ju speciellt i chockfasen, men också reaktionsfasen har sina reaktioner (obviously) och i sorgefasen säger det ju sig självt att sorgen måst få finnas. Så vi borde kunna förstå det...

Bemötande har jag skrivit om tidigare ren, i flera sammanhang, men gör det kort igen. Det var uppe på agendan gång på gång under kursen, naturligt nog, då en av de allra viktigaste sakerna för en människa i kris är ett adekvat bemötande och enorma mängder stöd... Vad krishjälpen och andra som stöder kan göra är främst bara att finnas där, att lyssna och att försöka hålla stämningen lugn. Bara vara där. Kanske ge ett glas vatten och vara lyhörd för andra behov. Mest bara lyssna... Och det har jag ju skrivit tidigare också - tala mindre och lyssna mer. Det är inte råd vi vill ha, vi behöver få prata. Det bästa du kan göra är att finnas till för den som har det svårt.

Förståelsen för vad kris är och hur man ska bete sig med en person i kris är nog definitivt inte den bästa här i vårt land, oberoende vilken kris det handlar om. Eftersom barnlösheten inte ens riktigt räknas som kris sådär i samhället i stort så är förståelsen nog här ofta ännu mindre. Kommentarerna är många och gör med sin oförstående utgångspunkt så illa fast tanken kanske varit god. Det är dags, tycker jag, att vi som samhälle, inom vården, bland oss medmänskor, i politiken osv osv sku hitta en större förståelse för vad kris är och hur vi ska bemöta... Tyvärr verkar vi ju snarare gå åt fel håll just nu, speciellt i de riktigt enorma frågorna som medmänsklighet och omsorg...

Och här var en del av mina tankar utgående från kursens innehåll. Det som tangera barnlöshet. Mycket av det gjorde det, men det fanns förstås också mycket annat. Och självklart handlar ju allt det jag tagit upp också om mycket annat än barnlöshet - jag bara vinkla det så här när det ju är denhär bloggens tema nummer ett. In alles verkligt givande kurser, om än också aning skrämmande.

Ingen hjälp där inte...

Arbetshälsovården kunde inte hjälpa. Trots symtom kunde dom inte sjukskriva, för lite för det. Och när det bara indirekt behövs, liksom. Eller nåt. Så poängen kvarstår att jag borde vara utan symtom, och läkaren förstod varför jag hade fått det budet. Säkra före det osäkra liksom... Men kunde inte nåt annat än att igen puscha på att nåt ska göras. Undersöka och åtgärda alltså. Tyvärr är ju tidtabellen då väldigt långsam. Hinner knappast hända nåt kring det på dethär årets sida. Fick ju vara tjänstledig, sa han. Jojo, det får man ju. Utan lön. Kan diskutera förflyttning med högre chefen, var en annan tanke. Nå visst, men finns ju inte hur mycket platser som helst. Dessutom vill jag inte bort. Men, funderar nu själv på om julpaus plus lite egen ledighet sku kunna räcka... Fast då ska ju tajmingen fungera. Och så undrar jag ju vad jag isåfall ska/kan/vågar göra om det faktiskt sku ta sej? Vågar man sej tillbaka då? Vet inte vad jag ska tro och tänka. Skjuta på till sensommaren/hösten är ett alternativ, men har då knepigare situation gällande jobb-byte och sånt, som jag hade planerat... Och måst ju då vara på annat ställe sen. Men har liksom färre möjligheter om jag ska ha dethär vid sidan om. Sku därför gärna nog få undan dethär nu ren. Suck. Lite ulalla med alltihopa fortfarande. Vet inte vad jag ska tänka. Hoppas på nåt sätt bara på att det blir minusgrader, gärna ren på dethär årets sida, så pass mycket att marken fryser och symtomen blir färre. Eller helst är helt borta. Då kanske jag sku våga försöka nu under vintern...

Rätt mycket på gång

Varit lite paus i skrivandet, har inte riktigt haft tid och mental space för det. Rätt mycket på gång just nu. Både med jobb och med psykologikurser och med annat. Visste ju förstås det. Men är emellan en aning utmattad nog med det hela... Inga lätta teman på kurserna heller. Och sen spökar detdär med vad jag ska göra gällande jobb kontra vård i tankarna. Har tid till arbetshälsan på onsdag. Få se om de kan komma med nåt... Men inte vet jag vad man sku kunna säga i sammanhanget. För ett tag sen gick treårsdagen från första klinikbesöket obemärkt förbi i den allmänna rumban. Insåg först dagen efter att den hade varit. Känns rätt overkligt. Allt som kunde blivit och inte är. Vad kan man...? Bara acceptera att det blev så.

Och vad gör jag nu??

Har ett rätt stort dilemma. Som många andra i detta land så befinner jag mej på en arbetsplats där inneluften inte är helt okej alla gånger, och jag reagerar på den, mer eller mindre, rätt ofta. Har i liknande situation tidigare frågat en hälsovårdare om det finns risk att det påverkar vård och barn, men fick svaret att kroppen har så mycket filter att det nog inte gör det. Borde väl inte ha trott, men antar att en del av mej bara ville att det sku vara så. Fick i senare skede i en bisats kommentar som tydde på nåt helt annat, så när dylika problem nu igen dykt upp så skicka jag till min läkare och fråga... Svaret var att det beror lite på vad det är i inneluften men att det nog inte gynnar embryo eller graviditet, och att det helst ska utredas och jag jobba i utrymmen där jag inte reagerar innan vi fortsätter vården. Så då är frågan - vad gör jag nu?? Detdär med utreda ren tar ju från a till ö. Och att hitta utrymmen där jag inte reagerar? Inte nåt man bara gör. Utrymmen finns liksom inte. Och det är ingen situation som lätt går att flytta liksom, för det är många som involveras om nåt ska ändras på nåt sätt. Vill ju dessutom vara där jag är just nu. Senare har jag ju tänkt göra ändringar, men i nuläget är jag gärna där jag är, av flera orsaker. Men så detta då... Om jag reagerar så är det inte så stor idé att sätta igång nån ny rond nu, för om det sen eventuellt påverkar negativt...? Och fast jag inte reagerar just då så vet vi ju att nåt är det. Men vad ska jag då göra? Skjuta upp? Byta jobb? Vill ingendera! Hade i planeringen att köra det sista embryot från nuvarande rond i slutet av kalenderåret för att sen då veta och kunna fundera framåt. Om det sku lyckas och hållas sku jag då dessutom med rätt bra tajming gå in i mammaledighet efter den period som jag ännu gärna vill hållas där jag är... Om inte så sku jag då veta att jag kan kasta loss och göra annat. (Ifall jag inte ändå bestämmer mej för en rond till.) Men så dök dethär upp. Att om jag finns i utrymmen med inneluftsproblem så bör jag inte just nu fortsätta. Så då måst jag kasta upp alla bollar i luften igen och försöka hitta ett nytt mönster som fungerar. Tyckte, i den situation jag hamnat ofrivilligt i, om det mönster jag hade byggt upp åt mej. Men nu måst jag riva upp det igen och försöka tänka om... Fortsätta jobba denna period till slut och sen först fortsätta när jag kommit bort från sagda inneluft och repat mej ett tag? Men sen igen så måst jag isåfall hitta ett annat fast jobb, för är ju minst sagt enklare med både mammaledighet och fortsatta försök ifall jag har en tjänst att falla tillbaka på, en stadig inkomst och allt såntdär. Så det hela blir så oändligt mycket osäkrare om jag tvingas sluta. Alternativt så måst jag få en förflyttning till en annan fast tjänst, men det finns liksom inte så speciellt många av den sort som jag trivs med, med just mina kvalifikationer, så hade liksom tänkt att när jag sen byter så byter jag rejält. Detdär med psykologi, som varit på tapeten. Så i denhär situationen så kan det mittiallt hända att jag tvingas kompromissa och göra nåt jag inte är riktigt du med bara för stabiliteten och pengarna och sånt. Me no like! Ren i år har jag ju delvis såna uppgifter som jag inte är helt du med, och det har hittills nog inte utfallit helt väl för mej själv. Det är väldigt tungt, måst jag säga. Så hur mycket tyngre är det då inte om hela situationen är nåt annat än man egentligen vill och trivs med?? Och egentligen så vill jag ju verkligen inte skjuta på vården nu! Jag vill kunna hålla min plan om försöksrond om en dryg månad eller så. Men vad ska jag då göra åt att jag nu befinner mej i ickegynsam inneluft?? Kan ju inte bara sticka heller. Och vill inte bli borta. För mycket att fundera på, och jag kommer ingen vart. Måst prata med chef och arbetshälsovård, men vad de sen kan säga vet jag inte... Är fruktansvärt confused just nu, och väldigt ledsen... Värre gråtanfall över detta idag. Jag vill inte skjuta upp mina egna drömmar pga jobbet! Men vad ska jag göra då?? Vad gör jag nu??

I drömmarna utanför

Tillochmed i drömmarna är jag utanför. Utan. Drömde mycket om graviditet tidigare, och gjorde det inatt igen. Men med en stor skillnad. Tidigare var jag gravid, nu var det andra runtom som var det. I drömmen inatt var jag på en fest. Vackra kläder och fin middag och såntdär. Satt och prata med nån. Men sen råka jag titta mej omkring. På ena sidan en stor gravidmage, så titta åt andra hållet. Där dök också en upp. Och plötsligt var de överallt. På alla håll. På många andra. Men inte på mej. Kände saknaden i drömmen, och den var kvar när jag vakna. Starkare än på länge. Men har ju varit på tapeten på flera sätt, så är ju inte konstigt. Är mestadels rätt okej med barnlösheten, men sen kommer domhär dagarna...

Allt flera andrabarn...

Ett till inlägg lite på detdär med kunde varit... Idag triggat av ännu en nyhet om ett andrabarn som kommit till världen. Tudelade känslor kring såna nyheter... Kan inte annat än vara glad för mamman i fråga, samtidigt som det känns ofattbart och sorgligt... Allt fler av dem som en gång var barnlösa och försökare samtidigt med mej, för tre år sen när jag börja, får nu sitt andra barn. Och jag har så svårt att förstå det tidsperspektivet! Hur har det hunnit gå så lång tid?? Men realiteten är den. Jag kunde ha en tvååring nu. Och jag kunde (teoretiskt sett) ha ett andrabarn. Kunde ha allt mellan sagda tvååring eller en graviditet på gång eller allt möjligt däremellan... Men min verkligen blev inte det... Så många försök med samma krassa resultat. Det dyker alltid upp lite i tankarna när andras verklighet knackar på och påminner om en verklighet som i teorin också kunde varit min.

Jag kunde varit där...

Var på ett möte idag där en av deltagarna hade ett par dagar kvar till mammaledigheten. Klara det bra, men det påverka mej nog. Hon satt dessutom och massera magen en hel del, bytte ställning osv osv. Och rätt rakt i mitt synfält, så gick inte riktigt att undvika att se. Rätt vemodigt nog, måst jag säga... Lite styng i hjärtat. Och konstatera, även om det inte hjälper att tänka så, att jag kunde varit där nu. Inte riktigt i samma takt, men inte mycket efter. Tänker inte ofta på det, men det dyker upp ibland... Och med en gravidmage och snart börjande mammaledighet så nära inpå så var det ju nog oundvikligt närvarande i tankarna idag. Är närvarande i tankarna. Och vemodet hänger kvar. Sku gärna vara där.

Känslan vissa dagar

Ibland alltså... Vissa dagar... Som idag. Inte egentligen nåt större fel på idag i det stora hela. Men rätt trögt bara sådär allmänt... Och sen räckte min hjärna och min tid inte till. Glömde en appointment och hade så mycket att göra att jag inte hann med min jumppa. Ändå glömde jag hälften av det jag borde ha gjort. Och har en rätt stressad och upprörd inre känsla efter allt det. Stod i butiken och hade ingen aning om vad jag sku ha. Hungrig och trött när jag väl kom hem. Hjärnaktivitet på närmare noll, har jag en känsla av. Och är ledsen att jag inte hann till jumppan och såå sur på mej själv för att jag glömde föregående program. Brukar verkligen inte... Men just nu lite väl mycket på gång... Känslan är därefter. Försöker verkligen ta det en sak i taget och behålla lugnet, men idag behövdes mycket lite för att jag bara inte riktigt sku klara av att hålla optimismen och lugnet kvar. Känslan vissa dagar liksom... Suck! En extra tröja på, och fast förankring i soffhörnet nu denhär kvällen.

Text på tema synvinklar

Skrivargruppens nästa inlämningsuppgift har tema synvinklar. Tanken var att se på samma sak ur flera perspektiv. Min första tanke var att fundera ur egen och andras. Typ mammas. Eller donatorns. Eller nån väns. Eller nåt sånt. Barnets kanske. Men sedan ändra jag mej. Texten blev ur enbart min egen synvinkel, men i flera tidsperspektiv. Som funderare, efter beslut, i försökarskedet osv. Här den;

Synvinkel 1 - funderare

Nånstans inuti bubblar funderingarna... I början långt inne och halvt omedvetet, men småningom mer och mer tydligt, mer och mer pockande. Skriker nästan till slut - du måste ta oss på allvar! Och då gör jag det. Lyssnar och funderar, på riktigt. Kan jag?? Vågar jag? Är det okej? Men vad månne alla tänker sen? Vad säger dom? Kan jag? Och är det rätt för barnet? Etiskt och praktiskt? Att lämna det utan en pappa… Har jag nu rätt att göra så mot hen? Är det inte väldigt själviskt att…? Bara för att jag vill… Tankarna snurrar och gör mej än mer förvirrad. Känslorna säger vad som är rätt - vågar jag lyssna? Vågar jag ta in det som hjärtat säger, och hoppa ut i det?

Synvinkel 2 - beslutet

Fullt av glädje är hjärtat när beslutet är taget. Hela jag är glad. Och lugn. Stormen i tankarna har lagt sej. Jag vet vad jag vill, det känner hela jag. Och jag vet att jag är fullt berättigad till att följa det som hjärtat säger är rätt. Jag får, och jag behöver. Jag ska. Kan. Jo... Men får ta det en dag i taget... Jag klarar nog av att vara singelmamma, även om det säkert blir tuffare än jag förstår. Just nu behöver jag inte ta in annat än glädjen över att få ta det beslut som hjärtat säger mej att jag ska ta.

Synvinkel 3 - blivande singelmamma

Från den stunden beslutet togs är hela jag ren mamma. Jag kan se dej för mitt inre öga. Jag kan höra de ljud du kunde tänkas ha. Jag kan känna din tyngd i min famn, din lena hud mot mina händer. Och jag gläds över att du en dag får komma. Snart?

Synvinkel 4 - försökare

Första besök och många undersökningar. Steg efter steg mot att få komma igång på riktigt. Osäkerhet och ett lite otrevlig bemötande. Tvivel igen, pga omgivningens krav... Läkarens burdusa och lite tvivlande frågor. Är dethär rätt?? Får jag? Ändå vet jag ren. Glädjen finns kvar. Ivern. Snart, snart! Möjligheten finns där, och jag hoppas, hoppas! Och blir besviken. Hoppas igen, men samma sak. Pånytt och pånytt. Förtvivlad, mer och mer orolig. Vad händer min vän? Varför får du inte bli till? Nästa gång kanske?

Synvinkel 5 - ofrivilligt barnlös

När allt fler försök runnit iväg utan att du får komma byts titeln blivande mamma ut mot ofrivilligt barnlös. Jag kan inte längre se dej i mitt inre. Jag blir förtvivlad, rädd. Tänk om du aldrig får komma!! Hur ska jag överleva då!? Försöken rinner förbi, ett efter ett, men alla möjligheter blir till besvikelser. Allt mitt hopp rinner gång på gång ut i sanden. Du får inte komma, inte nu heller. Och jag faller ihop, gång på gång. Ledsen och besviken, sorgsen och arg. Desperat nästan, när alla drömmar går i kras. Klarar inte av att se nåt annat än sorgen och saknaden... För jag vill ju att du ska få finnas!! Jag vill att du ska få komma till mej! Hur ska jag kunna gå vidare om du inte gör det?

Synvinkel 6 - överlevare

Småningom där någonstans byts känslan ut. Hoppet finns ännu kvar, litelite. Men är någonstans inte mera lika fast i det. Har inte längre all kraft och all framtid fäst i det enda. Jag känner och inser att jag kan gå vidare oberoende. Att mitt liv kan vara nåt annat också. Hur mycket jag än velat och vill att barnet får komma så är inget ändå sen beroende av det. Livet tar en helt annan vändning jo. En jag inte hade velat behöva uppleva. Men en jag kan klara av att acceptera. En jag kan leva med. Barnet finns där nog i tankarna, nånstans inuti i förhoppningarna ännu kvar. Men det finns också annat. Andra vägar. Nya pusselbitar som bildar nya mönster. Och jag ser den bilden lika tydligt nu. Eller snarare tydligare. De bitarna kan jag rå på. Dem kan jag själv göra mej en bild av. Jag kan bygga med dem. Och jag kan se att också det pusslet har vackra färger. Att bilden det kan bli är en som jag kan ta in. Kan förstå. Kan leva i. Har ännu båda stigarna med mej. Livet med barnet och livet utan. Ännu finns det hopp kvar om att den barnlösa får bli med barn. Men jag överlever också utan. Och kan glädjas åt den känslan, fast saknaden ibland påminner om sin existens.

Synvinkel 7.1 - barnlöshetsterapeut

I framtiden ser jag detta. Det lättare att se. De erfarenheter jag har från min egen väg genom fertilitetsvården och barnlöshetsträsket förde in mej på banan till terapeut. Ett nyväckt intresse för psykologin och mänskans förmåga att bearbeta sina erfarenheter och sorger. En vilja och önskan att kunna hjälpa till. Att via min egen kunskap få ge åt dem som går igenom samma helvete... Fick jag inte bli mamma kunde min väg ändå bli till nån nytta. Jag kunde bygga nåt gott av det som blev mitt nederlag. Besvikelse och sorg gav rum åt glädjen i att hjälpa andra. Att få bygga nytt och göra nytta. Min sorg finns visserligen kvar i allt det, men kan ge mej redskap att hjälpa andra.

Synvinkel 7.2 - mamma

För möjligheten finns ju än. Hur svårt jag än har att se det. Om vården till slut och äntligen ger dej rätten att komma får jag bli det som ju var orsaken till att jag ens satt igång denhär processen. Mamma. En stor och tung roll, men ack så efterlängtad… Har svårt att sätta ord på den framtidsvisionen. Även om jag nog hoppas att den finns. Hurdan månne jag är som mamma? Hurdan månne du sku vara mitt barn? Svårt efter allt detta att kunna föreställa sej det. Hur starka bilderna än var då i början… Innan allting... Kärleken kan jag ana. Och den får mej att nånstans hoppas ändå. Vardagen med barn känns så avlägsen, och ändå är den fortfarande möjlig. Jag vågar inte framkalla den, för jag räknar för mycket med att den inte går komma. Rollen finns nånstans inuti ändå, som en blomknopp som väntar och avvaktar - blomma ut eller tvingas dö bort...? Ser på den med en stilla sorg i hjärtat - den synvinkel som i begynnelsen var allt, men nu är den enda jag inte kan se tydligt framför mej… Trots att möjligheten finns kvar är det inget jag klarar av att se.

Synvinkel 7.2 - mamma - försök 2

Om du får komma så är jag din mamma, och det är den viktigaste rollen jag någonsin kan få äran att ta på mej. Som alla andra mammor är jag allt annat än perfekt, och får ständigt kämpa med både oro och otillräcklighet. Men jag älskar dej - och det bär långt och brett. Inget kunde förbereda mej för den enorma kärleken, och hur mycket du kan betyda för mej. Hädanefter är du på ett plan allt som finns. Allt som är viktigt. Trots att vardagen ibland kan vara allt annat än härlig är du, och den roll jag fick genom att du kom, så härlig att allt annat överskuggas. Störst av allt är kärleken. Jag älskar dej!

Ifall jag inte mera finns?

Fick en lite fånig men samtidigt rätt talande insikt igår. Deltog idag i Peli poikki-demonstrationen i Helsingfors (mer om det nedan), och var lite fundersam igår över säkerhet och sånt. Lite orolig. Och så slog det mej; om något sku hända mej, av någon orsak, så är embryot som finns kvar i frysen det som känns svårast att lämna... I samma ögonblick som tanken att jag inte finns kvar dök upp i huvudet så gick också ett litet förlåt iväg till det barn som isåfall åtminstone inte kan komma. Om jag inte är - så är inte barnet heller. Troligen inte oberoende, men slutar jag existera så är det "mitt fel" att barnet inte kan komma... Om hen inte kommer trots alla mina försök att ge hen möjligheten så kan jag leva med det, men det kändes skrämmande och ledsamt att tänka mej att embryot sku lämnas kvar och jag inte längre sku finnas. Trots att det bara är ett embryo. Jag kan och vill inte tänka mej att lämna det. Och i mitt lilla förlåt läste jag igen in all den saknad och förhoppning som nog ännu finns där.

Men sen kort om själva demonstrationen. Det var en vacker, berörande, upplyftande och fin tillställning!! Vi lär ha varit över 15000 personer på plats, enligt polisens beräkningar. Många var vi... Och i gemenskapen finns styrka!! För ett öppet samhälle där alla har plats att vara. Ren folkmängden var berörande, och med de fina talen och musikuppträdandena på det så var det mäktigt. Avslutningen  - Sibelius Finlandia med en 60-manna symfoniorkester - gav mej, och flera andra, tårar i ögona. Jag är glad att jag var med. För jag vill att vi alla ska få uppleva att Finland är ett tryggt land att vistas och bo i... Vi är många och vi är olika, men inget kan ta bort det faktum att vi alla har samma värde!!! Ifall jag får förmånen att ha barn så vill jag att hen får växa upp i ett tolerant och öppet land, med vänliga bemötanden och förståelse för olikheter. Det känns skrämmande att det finns mycket just nu som går åt helt andra håll, men jag vill tro att vi genom att bryta tystnaden kan svänga den trenden. Peli poikki! Nu säger vi till - nu räcker det!

Lite av gårdagens skörd

En lång och tung dag igår, men också väldigt givande. Det som för mej främst känns fint är att jag igår igen lyckades få tag i barnlängtan lite mer. Vet ju att den finns där, men har haft svårt att se den... Barnlösheten i sej är mer ett faktum på nåt sätt, barnlängtan har trängts undan. Under dagen igår var också barnlängtan framme. En liten bit av det draperi som täcker över den känslan drogs åt sidan. Just nu finns de parallellt ännu - möjligheten till barnet och risken för att livet fortsätter utan... Så det var fint att se att också barnlängtan nog ändå finns där nånstans inuti. Men skönt också att kunna ta in den utan att tappa lugnet över alternativet.

Här ett par av gårdagens texter;

Älskade unge! Fast jag nu har i mångt och mycket börjat gå på nya vägar så vill jag att du vet att jag älskar dej ändå. Innerst inne hoppas jag att du ännu får komma hit till mej. Den största och viktigaste roll jag kan se är fortfarande att få vara din mamma, trots att jag nu också ser andra möjliga roller. På nåt plan kommer du alltid att finnas för mej, hur vården än slutar. Finns du inte här med mej så ser jag dej i fåglarna och fjärilarna som flyger förbi, hör ditt skratt i vindens lek i träden och förnimmer ditt väsen i mina drömmar. Nånstans kommer jag alltid att vara din mamma, men jag hoppas att jag också får vara det här.

---

Jag står på randen av nåt nytt, ändå med ena benet kvar i det gamla. Framtiden ser ljus ut, hur det än går. Men i mina drömmar finns du, nånstans långt inne. Så länge hoppet finns att du ska få komma så kommer de att hänga kvar. Tänk så olika de två vägarna ser ut!! Tänk så vitt skilda ingredienser mitt liv kan få! Och det som får bestämma vilka de blir är du. Mitt barn. Du var den glädje som fick mej att gå denhär vägen. I nån mån kommer du alltid att vara det. Hur min väg ser ut är oberoende fast i hur din väg ser ut. Men jag är inte längre beroende av att du får komma. Jag kan gå vidare och må bra oberoende av på vilket plan du får finnas. För i mej finns du.

Kreativt skrivande igång

Idag är det dags för den tredje träffen med Simpukkas grupp för kreativt skrivande. Fundera ju länge om jag sku delta eller inte... Behovet av att bearbeta barnlösheten känns inte mera lika stort. Eller, rätt nonexisterande mestadels faktiskt. Men bestämde mej nu för att fara. Av två orsaker. För att jag inte vill överge gruppen. Den som sig i leken ger, osv... Och det är ju trevligare för övriga om folk inte sen bara droppar ur. En del har för all del gjort det, men det ser jag som desto mer orsak att hållas kvar. Men framför allt för att dagens program kan ge mej nåt också ur den synvinkeln att jag ju själv funderar på terapeutrollen. Vi har nämligen idag en fackmänska med. En kirjallisuusterapeutti. Vad det nu sen sku heta på svenska? Litteraturterapeut? Vet inte faktiskt. Anyway - tänker att det greppet kan ge tankar inför eventuella kommande uppgifter...? Så tanken är att dagen kan ge mej mycket både ur personlig barnlöshetsvinkel och med tanke på psykologistudier och eventuell senare barnlöshetsterapi-roll.

Barnlöshetsterapeuten körde en tvåtimmars-session under vår träff idag. Inledde gjorde vi själva och avrunda gjorde vi också själva. På detta blev det ännu en mer inofficiell träff med hela gänget. För vi kom sen överens om att dela gruppen i två... Ha de icke-gravida och de gravida skilt. För att det ändå för så många är så pass jobbigt att ställas inför det som man själv inte ännu har fått uppnå. Eftersom det just är det som är orsaken till att nåt behöver bearbetas... Gravida gruppen fick del av terapeut-delen via Skype. Men sen bearbeta vi uppgifterna på var sitt håll, för att det inte sku bli för känsligt för oss som fortsättningsvis finns i den icke-gravida gruppen... För, som konstaterat - det är verkligt tunga känslor ren utan att de ska behöva lyftas upp inför personer som ren lyckats bli gravida, hur mycket vi än unnar våra ödeskamrater den lyckan. Knepigt och känsligt och rätt sorgligt delvis, men jag tror att vi bara måst acceptera att det är så den barnlösa hjärnan och hjärtat fungerar. Iaf i det skedet av bearbetningen.

Anyway - dagen i sej var riktigt bra! De uppgifter dagens ledare kom med var breda men gav en god ledning in i tankar, känslor och texter. Var och en kunde koppla till just det som för just hen var viktigt för stunden, men samtidigt gav allt det som sen delades i gruppen en känsla av samförstånd och likadana upplevelser. De olika synvinklarna och utgångslägena till trots. De stora temana var berättelser och kvinnlighet, men inom de orden rymdes nog barnlösheten in, i många olika former. Därmed blev vars och ens arbete just det som just hen behövde just då. Vi fundera på vilken bild som passa ihop med ens egen uppfattning av kvinnlighet just nu... Vi berätta om oss själva utgående från bilder från olika skeden av vårt liv. Och vi skrev vår egen berättelse ur olika utgångspunkter. Sånt jag inte gillar i den berättelse jag berättar om mej själv - vad jag vill låta fara. Och sånt jag gillar, och vill förstärka. Och bra att avsluta den delen där. Med det som just nu är bra i den egna berättelsen om en själv.

Vi fortsatt sen för egen kraft, med ett par kortare övningar som vi gruppmedlemmar själv hämtat med oss. Den första med meningsstart "vad jag vill säga åt...", och sen tre valfria fortsättningar. För mej en text åt "alla er som kommenterar", en åt "er som oroat sig för mej" och sista åt "dej, mitt barn"... Visa sej vara en bra och behövlig övning. Många saker som redan varit på tapeten, men som ändå är bra att ta upp igen. Om också bara för sej själv. Som konklusion av dagens arbete kan konstateras att för mej är processen med att stå på två olika stigar just nu det aktuella. Att acceptera ett nuläge som ännu är oklart, men att se att vilkendera stig jag än får/tvingas gå på så kommer jag att klara den. Med de redskap jag sen för just den stigen behöver kan jag hitta och bygga en ny vardag. Med barn, eller som fortsatt barnlös. Men trots att acceptansen finns där så existerar ännu hoppet om barnet kvar inuti. Jag kunde idag igen se att min mamma-roll finns där nånstans, helt oberoende, och att barnet kommer att existera på nåt plan alltid, även om hen inte får komma hit till den fysiska världen.

Du och jag

Alltid ändå

Någonstans tillsammans

I drömmarna och rymderna

I livet utanför och bortom

I gemensam glädje och kärlek

Inte mycket att säga här

Vet inte ens var jag ska börja detta inlägg. Skriver bara för att konstatera att jag egentligen inte har så mycket att säga just nu. Inget direkt på gång varken vad gäller barnlöshet eller fertilitetsvård. Istället är jag tillbaka i det mitt liv var mest innan. Jobb. Och studierna till då. Massa jobb just nu. Och sku hellre satsa mer på psykologin. En del av mej önskar att jag hade gjort domhär kurserna ren, så jag ren sku ha kunnat hoppa över till det spåret. Men ett tag till stannar jag där jag är. Mår mestadels helt bra med nuläget, men kanske främst för att det har en riktning framåt mot nåt annat. Idag har jag dock lite av en misströstardag. En 'sku inte riktigt vilja'-dag. Blir ju bra ändå. Och just nu är jag där jag är just nu, även om det inte riktigt är nåt jag är helt du med. Borde vara van vid att hamna i situationer som är nåt annat än vad jag hade hoppats. Och ur det kan man sen bygga upp något nytt... Mitt nuläge är starkt en känsla av att det är dags att gå vidare nu. Att göra något annat. Därav psykologin. Får se vart det leder. Titta t.o.m på en hyreslägenhet på annan ort, iofs bara för att den dök upp på fb, men för första gång sen jag flytta in där jag nu bor så fundera jag på att bo nån annanstans, utan att det involvera behovet av mer utrymme. Inget barn här som behöver ett eget rum småningom. Att flytta fast det fortsättningsvis bara är jag har inte varit på tapeten tidigare. Men nu fanns frågan där. Så får sen se vart vindarna blåser... Innerligt önskar jag just nu att jag sku kunna kasta loss ren nu, faktiskt. Så pass innerligt att jag nog emellanåt vrider och vänder på det hela för att hitta en möjlighet. Ser ingen utan att krångla till det mer än jag vill (för andra)... Så försöker acceptera att det är här jag ska vara just nu. Det är lite svårt ibland... Jag är numera inte direkt duktig på att göra saker jag inte tror på och trivs med. Och jag tycker inte om att gå med på det!! Ändå förstår jag att man ibland måst. Och kanske man kan lära sej nåt på kuppen? Hm? Och HBL skriver om abort, och jag valde att inte läsa. Men hann tänka att livet är bra orättvist. Och mensen är på gång, vilket kanske drar ner humöret lite... Fick mej också att räkna på hur många ronder jag kanske sku ännu lämna emellan och när det kan tänkas betyda att jag kör sista embryot. Fastän jag inte sen är säker på att jag vågar. Vad jag vill. Känns svårt att igen byta spår omifallatt det sku ta sej. Jag har mentalt ren kämpat mej fram till dethär spåret, och även om jag vet att har jag lyckan att bli gravid så kämpar jag mej antagligen utan större möda tillbaka (förutom kanske rädslan för nytt missfall) så känns det just nu rätt svårt... Men det är ju isåfall ett "du inte bara stör - du rubbar hela min existens - välkommen!" (Eeva Kilpi). Och så lite behövs det för att väcka längtan igen, märker jag. De några raderna. Gråtmild idag... Och kaninen jag för snart tre år sen köpte åt en liten som jag hoppades sku komma sitter fortfarande på sin pall mittemot mig och väntar. Om det sen får vara min eller blir nån annans liten som den får till ägare återstår ännu att se. Just nu i stunden är min agenda att få igång mej för dagen, gå ut i solskenet och sen läsa vidare i min psykologibok. Har dock inte den minsta lust just nu... Så... för någon som inte har mycket att säga blev det ett rätt långt inlägg iallafall. Trots att inte så mycket är på gång gällande barnlösheten. För ändå är ju allt i mitt liv just det. Ett liv utan barn. Fast det numer inte längre dominerar tankarna och känslorna så är det i praktiken ändå just det. Barnlöst. De val jag gör just nu bottnar i att det var vad min fertilitetsprocess ledde till. Vet att jag kanske inte borde ha så starkt identifierat mej i det ren nu, för finns ju den sista lilla kvar ännu (och den eventuella möjligheten till en "färsk" donator ännu efter det, om läkaren anser att det finns orsak till det och om jag orkar och vill). Men jag tror att det är bra att ha en plan B att falla tillbaka på. Svårigheten just nu mentalt är kanske att plan B tagit upp så stor plats och fört mej så starkt in på nytt spår. Men hittar nog säkert tillbaka sen, ifall jag får. Tills dess kör jag på dethär spåret.

Ibland hugger det till lite

Jag är förvånansvärt nöjd i min nuvarande riktning. Detdär med psykologi känns så väldigt motiverande, engagerande och intressant! Och det tar över en stor del av mina tankar just nu. Slukar mej nästan i stunder. Så jag kan ibland tänka att det kanske är riktigt bra såhär. Att ett liv utan barn är helt okej. Oftare så tänker jag inte så mycket på hela barngrejen just nu faktiskt. Barnlösheten är mer en faktor som forslat in mej på inriktningen psykologi. Inget som definierar mej. Och rörelsen är inte mer sen när... Det finns ingen febril längtan mera. Jag vet inte ens vad jag ska kalla det. Jag vet inte ens alltid riktigt vad jag vill. För det är egentligen riktigt bra just nu. Adaptering...

Men sen ibland hugger det till. Längtan och saknaden. Häromdagen satt en liten typ på gräsmattan utanför huset där jag bor, iklädd halare med huvan uppdragen, stödd mot sin mammas (?) ben. Glatt plirande mot mej med runda kinder och stora ögon. Och jag glittra glatt tillbaka, tills jag gått förbi och tårarna steg upp. Tittade över axeln när jag gick vidare, på de glada, tultande försöken till steg de tränade på, med sorgen sakta slingrande i hjärtat. Tog ett djupt andetag och tog tag i arbetsdagen. Med saknaden kvar inuti ett bra tag ännu. Försökte säga nåt om den lilla episoden åt en kollega, men lyckades inget vidare med att sätta ord på känslan. Kanske hon ändå förstod.

Så den finns nog där, längtan. Övertäckt av realiteter och rationalitet. Dyker upp ibland. Och kommer väl säkert att fortsätta göra det. Komma och skölja över emellanåt, i olika situationer. Ändå, på det stora hela, så mår jag bra just nu. Jag står förankrad i en riktning framåt som känns bra. Så vad som än händer på barnfronten så kommer den linjen säkert i större eller mindre mån att få följa med. Psykologin.

Lika, men ändå så olika

Funderar på dethär med vertaistuki. Kamratstöd. Där tanken är att folk med samma erfarenheter genom att dela får stöd av varandra. Lika, gelikar och på samma nivå. (I motsats till ett förhållande mellan terapeut-klient.) En verkligt fin och värdefull verksamhet! Men... Vi som där deltar är bara människor. Helt utan utbildning i att ta in och beakta andra. Och med våra svåra situationer med i bagaget, som förstås är (ska vara) den erfarenhet som gör att vi har utbyte av varandra, händer det ibland att vi bygger upp hinder för att se de andras situationer och känslor i just det läge där hen är. Det är lätt att utgå mer från sitt eget läge än från andras. Tänka att den egna känslan är den rätta(re), det sätt man själv förhåller sig till saken på kan och borde gälla också för andra, osv. Vi sårar lätt, när vi försöker visa den andra hur hen kunde tänkas göra/tänka/känna/vara. Oftast gör vi det i välmening, men regelrätta övertramp och elakheter förekommer också. Tänker här främst på ett nätforum där jag för ett tag sen ännu var med, men sen lämnade just på grund av detta. Det gjorde mej så ledsen att se när folk som mådde dåligt blev rätt skarpt och fult tillrättavisade för sina starka känslor. Och sånt borde aldrig få vara okej! Jag tycker att vi barnlösa, om någon, borde ha förståelse för den tunga process som var och en av oss går igenom, och tillåta den andra att vara just där hen är, utan att trampa på hens upplevelse och känsla. Barnlöshet är en kris, en sorg, och en sådan process har helt enkelt sina faser. Man kan på inga vis tvinga nån att ha ett "bättre" förhållningssätt innan hen har kommit igenom de tyngre faserna av ilska, bitterhet, avund och bottenlös sorg (m.m) först. Piste. Först när man kommit över allt det är perspektivet ett längre, bredare och lite lättare. Att kräva det av någon innan hen är färdig för det är alldeles totalt fel och idiotiskt. Ändå syndar vi ofta där. Inte bara vad gäller barnlöshet. Anyway.... Orsaken till att denhär funderingen är aktuell är att skrivargruppen har träff på kommande. Och även om vi alla tillhör övergruppen barnlösa så finns där undergrupper. Och de ställer till det. Vi kom nog överens om reglerna när vi börja, men folk har sen starka känslor för deltagande och förstås starka behov av att bearbeta. Så de som enligt överenskommelsen borde utebli (dvs de som blivit gravida) har nu en stark önskan att ändå få delta. Förståeligt, för alla upplevelser man har i bagaget försvinner inte i en handvändning bara för att en graviditet är igång, och behovet av att ventilera och bearbeta är förstås fortfarande stort. Den som har ett barn var och är väldigt orolig över hur hen mottas i gruppen. Och bland oss som inte (ännu) har barn är känslorna delade. Någon anser att det är fräckt att dela gruppen och anser att alla ska ha rätt att vara med för man vill träffa alla, medan andra upplever det som svårt och tungt att bearbeta den egna tunga saknaden och tomheten ifall personer som ren är påväg ut ur den finns med. Jag sympatiserar främst med de senaste... Inte för att jag själv mer har lika svårt med att ställas inför gravida, men för att jag fortfarande livligt kan koppla till den känslan och känner med de personer som är där nu. Dessutom fick jag nog konstatera att jag inte är så okej med det som jag har trott. Det kändes ändå för jobbigt att tänka mej att bearbeta min egen barnlöshet med gravida med i rummet. Jag tror att det för båda grupperna sku vara svårt att förhålla sej. Att veta hur man kan uttrycka sej. Att få igång skrivandet, när man inte vet om det man skriver går att ta upp sen. Vad kan man sen säga för att inte såra? Vilka frågor är okej att ta upp? Hur lämnar man avundsjukan utanför för att den som nu får uppleva en graviditet inte ska ta illa upp? Vi är självklart alla glada för den som äntligen får vara där, men det är ändå jobbigt att ställas inför det. T.o.m för mej. Jag tror att det framför allt känns jobbigt att bearbeta möjligheten att barnlösheten fortgår om där finns folk som nu har stigit över tröskeln till fd barnlös. Vet att de mentalt inte gjort det, men nog i praktiken. Så vi finns i så pass olika lägen, vi har rätt stora saker som särskiljer, och därför känns det knepigt att kombinera. Enligt mina tidigare ord borde vi ju... Alla stöda varandra i det läge där den andra är... Men jag tror att här finns en för stor skiljevägg. Vi som kommit längre i vår sorgeprocess borde klara av att stöda de som är i början. De ska däremot inte avkrävas samma sak, åtminstone inte i samma mån. Men det känns väldigt jobbigt att som ännu inte (och kanske aldrig nånsin) gravid kunna vara förstående och stödjande för den som redan kommit dit, hur mycket man än vet att också den har samma behov av stöd. Så det är ju verkligen knepigt! Vi visste när vi starta årets arbete att medlemmarna i gruppen kommer att hamna i olika läge och olika situation vartefter. Än mer än då vi börja. Men man kan ändå inte vara helt beredd på hur vi då klarar av att tackla det och hur det då sen känns. Tudelat, för mej. Jag sku vilja ge alla chans att delta, och jag sku gärna träffa alla. Men jag har, trots att jag kommit långt med att bearbeta, ännu för svårt att se mig kunna dela en diskussion kring barnlöshet med någon som är gravid. Så att vi bägge har samma rätt att tala om barnlöshet. För det ska vi ha om vi alla deltar i samma kamratstödsgrupp. Vi har ännu inte riktigt nått en lösning. Och jag är inte ännu säker om jag deltar. Men det beror mer på att mitt behov av att bearbeta inte längre är lika stort. Jag har mer fokus på annat. Borde gjort detta för ett år sen. Nu är jag ren så pass mycket påväg åt andra håll att det inte känns alldeles motiverat och viktigt att jobba kring barnlösheten mer. Min egen iallafall. Fast... Om jag reagerar såhär på en fundering kring att också de gravida får delta så kanske jag ändå har ett behov av att vara med...

Tänk så känslan ändras

Läste en medbloggares inlägg idag, och fastnade för hennes slutkläm. Hon är ofrivilligt barnlös som jag, och har gått igenom en lång vårdprocess, men har sen blivit tvungen att lämna den och gå vidare utan barn. Numera handlar bloggen således mer om annat än om barnlöshet. Men idag kom också det temat in kort på slutet, i denna formulering; "Elämä lapsettomuuden kanssa on erilaista näin hoitojen jälkeen kuin hoitojen aikana, jos vaan silloin olisin tietänyt että elämä voi olla palkitsevaa ja rikasta ilman lastakin, olisi ollut helpompaa...en tiedä olisinko mitään tehnyt toisin, mutta ainakaan en olisi niin peläten ja itkien elänyt elämääni." Ungefär: Livet med barnlösheten är annorlunda såhär efter vården än under den, om jag bara då hade vetat att livet kan vara såhär belönande och rikt också utan barn så skulle det ha varit enklare...jag vet inte om jag hade gjort nåt på annat sätt, men jag hade åtminstone inte levt mitt liv rädd och gråtande. (Min översättning.)

Och det är så sant! Livet med barnlösheten är annorlunda nu. Iochförsej har jag ju ännu vården pågående, men jag kan ren se livet efter vården som ett enklare barnlöst liv (om det fortsätter som barnlöst). Visst kommer ju sorgen att finnas kvar i nån mån, och dyka upp nu och då, men jag kan se att det finns mycket fint ändå. Trots avsaknaden av barn. Så länge vården är igång är det lätt att hamna i desperationen och den enorma oron, saknaden och sorgen. Den behöver absolut ha sin tid den med. Men ju mer man hunnit bearbeta, desto mer är den i bakgrunden, för att småningom klinga av till bara stilla saknad och vemod. Så jag håller med om att det nu i slutskedet av vården och säkert likaså sedan efter den är och kommer att vara lättare att leva med barnlösheten. Man påminns då inte på samma sätt om den hela tiden. Den är, och kommer alltid att vara, men det är inte en direkt aktiv del av ens liv. Den blir mer i periferin. Barnlösheten fortsätter ju, men annat tar mer plats i tankarna.

Jag sku inte heller ha gjort nåt annorlunda - dethär var den väg jag måste gå, jag ångrar inte att jag gick den. Den kan få ett annat slut än jag hoppades, men jag hade inte kunnat låta bli att gå den. Om jag bara hade vetat då, skriver skribenten... Men jag tror att det inte är så det funkkar. Då, i allt det, var man inte färdig för att veta. Då fanns inte den förmågan än. Kanske fanns vetskapen innerst inne - för visst vet man rent intellektuellt att man kan leva ett gott liv utan barn - men man hade inte tillgång till den, och man ville inte se. För då fanns bara det - att få bli mamma och att få bära liv. Sen först efteråt, när den processen är genomkörd och sorgen bearbetad - sen kan man se att allt det andra finns, och kan bli helt bra det med, även om det ju förstås varken väger upp till eller kompenserar för ett barn. Barnlös är man fortfarande, men den rollen är inte längre lika svår och tung att bära.

Här hittar du nämnda blogg; eilapsiatehdniitsaadaan.blogspot.fi.

Några tankar om plan B

Vet inte hur mycket jag ska våga säga om mina tankar och funderingar just nu, för de känns ännu lite osäkra, och inte heller hundra procent "rumsrena", eller vad jag nu ska säga. Men i mitt inre snurrar nu en plan B. En "om inte barnet får komma"-plan. Inuti är jag i mångt och mycket inställd på ett slut på vården som kan innebära ett liv utan barn. Och jag har en klar tanke om vad det sku kunna innehålla. Innebära. Jag kommer också redan nu aktivt att ta steg mot den planen. Mentalt och rent praktiskt. Så det har varit, är och kommer att vara mycket på gång detta läsår - både på det inre bearbetningsplanet och det yttre framtidsplaneringsplanet.

Bearbetningsplanet är långt påväg ren. Inte slutgiltigt formulerat och fixat, men med flera steg tagna. Inom mej finns insikten om att jag behöver ett skede när jag ger upp. Jag kan känna att det nog är nu snart faktiskt - bara det sista embryot är checkat. Huruvida jag alls behöver fundera på ett slut, eller om jag får en lyckligare avslutning på vården, det vet jag ju inte... Så kan hända jag inte behöver fundera ens. Men jag känner ett behov av att veta var jag står. Just nu är känslan att ett kvar och sen slutar jag. Är dock medveten om att den känslan kan ändra, så slår inte fast nåt, utan säger till mej själv att jag ser sen vad känslan är när den ronden klarnar. Om svaret är negativt och känslan är en annan än nu så är en fortsättning med "färsk" donator absolut en möjlighet. En tankepaus är också en möjlighet. Men - att min vårdväg är slut där är faktiskt också fullt möjligt. Det är inte en tanke som alla har lätt att ta. Det finns dom som ren svarat mej med oförstående höjning på ögonbrynen eller ett "du kan nog ångra dej sen senare". Men jag kan inget annat än gå med den inre känslan och vad den säger mej sen. Håller den i bakhuvet än så länge, men jag vet vad den just nu insinuerar.

Framtidsplaneringsplanet är också en god bit påväg, i planeringen. Jag vet vad jag sku vilja att sker. Ifall att inte plan A går i uppfyllelse alltså. Och delvis oberoende. I min framtid finns studier. Ämne psykologi. Med hopp om att kanske nångång kunna jobba som terapeut med specialisering barnlöshet... Eller ifall barnet får komma kanske åtminstone komma så långt som till behörighet för psykologiläraryrke. Till det behövs 60 sp. Inte så mycket, och går att göra via Öppna universitetet. Tar steg också på den vägen under detta läsår. Har tänkt (lite optimistiskt eventuellt) tentera 4 kurser och gå en nätkurs, dvs sammanlagt 25 sp, dvs hela grundstudierna. Detta vid Helsingfors universitets öppna uni. Samtidigt har jag också liksom planerat in tre kurser i krispsykologi vid Åbo akademis öppna uni. Så som sagt, rätt mycket och kanske lite väl ambitiöst. Men det känns viktigt och det känns motiverande och jag vill!! Har lite snöat in mej på det hela faktiskt... Men detta är nåt som just nu engagerar mej, och nåt jag kan göra nåt åt. Jag kan jobba på det, jag kan påverka. Det går inte alls på samma sätt i barnlöshetsfrågan. Jag gör vad jag kan - sen kan jag inget mer... Och för all del finns det en risk att jag inte kommer hela vägen i detta heller, men jag tror nog att jag sku kunna klara det. Och jag tror jag sku tycka om det.

Så - mycket på gång - både mentalt och "på riktigt". Ett brytningskede både inom mej och utanför. Saker skakas om lite inuti för att hitta nya platser. Växlar läggs i andra lägen för att kunna köra in på nya spår. Eftersom projekt A inte ännu är slutfört kan ju projekt B inte helt klargöras, tills vidare. Men det är i startgroparna, och har för stunden tagit en större del av fokuset. Jag omvärderar och jag ser på mitt kommande varande ur andra vinklar. Försöker hålla alla möjligheter kvar i tankarna, men har så mycket lättare att se B än A. Alla tidigare motgångar gör väl det. Och det att jag i projekt A inget kan göra... Sist och slutligen är det inget i det som finns i mina händer. När embryot är insatt är livet utom min kontroll. Lättare att se då hur jag kan göra nåt för projekt B. Betyder inte att inte A fortfarande är just A. First choice och det allra högst önskade. Men jag kan se mej leva riktigt gott också enligt plan B. Den gör mej faktiskt också ivrig och engagerad. Inte lika himmelskt glädjerusig som plan A gjorde för tre år sen när ett beslut togs och den vägen startades. Inte på långa vägar. Men jag kan känna en tillfredsställelse också med den vägen... Jag kan se att också den kan vara bra. Med försiktigt trevande steg går jag just nu parallellt på de två stigarna, tills jag antingen får lov att gå rätt så totalt helhjärtat på den ena stigen eller blir tvungen att ta ett kliv åt andra hållet och lämna den gamla stigen bakom mej.

Och nu måst jag ge upp

Sinne meni sit se. Den lilla gnistan av hopp försvann. Samtidigt känns det nästan mest lugnare att veta. Var lite jobbigt att hänga i luften och inte riktigt (fast nog nästan) veta vad som var på gång... Anyway - nu satt mensen igång, så då är det ju ännu mer klart med det. Ingen lycka denna gång heller. No lucky 13. Ledsamt, men var så förberedd på det att det mest bara känns tomt. Lite tankar på annat emellan nu och sen finns det ett embryo ännu kvar i frysen. Tänker inte alls bestämma nåt om när, tar det sen enligt hur det känns.

Diskussion med kliniken

Confused. Men är bara att avvakta. På kliniken konstatera dom iallafall att det nog inte kan vara Ovitrellen som syns nu mera. Inte med så liten dos och så pass länge sen. Så då är det väl då nåt...? Frågan är om det är en rest av nåt som håller på att försvinna, eller om hormonnivåerna bara stiger väldigt långsamt och nåt ändå är på gång. Det lillalilla hoppet sticker upp igen. Tänk om ändå...? Vågar inte ändå tro nåt när detdär andra strecket var så väldigt svagt. Nog klart där, har tittat flera gånger och alltid kommit till samma resultat. Det finns där. Men bara knappt. Barely. Har svårt att ta det som nåt annat än ett negativt svar men samtidigt så är det ju faktiskt inte riktigt det. Men vet inte riktigt vad det är...? Bara att avvakta... Skaka av sej förvirringen och försöka att inte fundera på det. Och se sen... Suck.

Testdag... Och svaret är

Negativt. För all del med en så svag antydan till andra streck att jag bara just och just ser det, men om det ens alls finns där så är det väl en rest av Ovitrellen från förra veckan som fortfarande syns. Så det är nu sgs hundra procent säkert negativt. Den lilla resten stör mej. Betyder att jag inte helt kan stänga dörren om denhär gången än. Men får väl bara avvakta, och ifall det ännu finns orsak (dvs om mensen inte dykt upp under helgen) göra ett nytt test i början av veckan sen. Egentligen finns det ändå knappast någon idé med det, för i dethär skedet borde nog en graviditet helt klart synas mer på testet. Så det måst väl nog räknas som negativt. Precis som jag räkna med, men visst är det ju ändå ledsamt. Lite som om luften gått ur mej just nu. Plockar upp mej och sätter igång med dagen om en stund.

Nu aningen nervös nog

Som senast så vill jag inte göra detdär testet. Sku vara dags imorgon. Och måst ju. Men... Är nog nervös... Trots att jag är inställd på negativt så vill jag inte se det på testet. Från att inte ha haft det i tankarna just alls så har det snurrat där nu ikväll. Att imorgon ser vi sen då, och sen var denhär gången där. Räknar jag med. Hoppas ju ändå på annat, trots allt.

Inga symtom; inte gått?

Jo. Jag misströstar. En aning molande i nedre magen emellan, men i övrigt har jag inga symtom alls som tyder på att det kan ha gått. Jag räknar med att det inte gjort det. Några dagar kvar till test... Ett som jag nog helt klart tror är negativt. Just nu känns det mest lite likgiltigt på nåt sätt. Men sen när det är slutgiltigt och klart, sen kommer det ju nog säkert inte att kännas så. Bara att vänta och se. Har inte ens haft det i tankarna så mycket alls denhär gången. Bara emellanåt tar det plats, påminner om vad som är eller inte är på g. Korta stunder åt gången. För mycket annat som händer. Och bra så.

Hoppas nu på Lucky 13

Några dagar gått sen insättningen, och just nu mest tvivel i skallen. Knappast? Ofattbart hur snabbt de dyker upp. Hur snabbt man tolkar frånvaron av symtom som misslyckande. (Senast dök symtomen upp två dagar efter insättningen.) Men möjligheten finns ju ännu!!! Hoppet står till denna Lucky 13. Trettonde möjligheten. Kan inte förstå att så många försök runnit förbi, samtidigt som det verkligen känns som många försök. Och hoppas, hoppas att det sku vara slut på dem nu!! Lucky 13... Återstår att se bara. Än så länge mestadels lugnt nog, förutom de små stunderna av misströstan. Antagligen inget på gång, säger mitt inre. Tyvärr. Så förväntar mej nog inget. Men möjligheten kvarstår, så jag hoppas nog ännu...

Matkalainen on mukana

Insättningen gjord. Ett stycke embryo är nu ombord. Åtminstone ett tag... Förhoppningsvis ett bra tag. Alla nio månaderna. Men det återstår att se. Som vanligt bara att ta det ett steg i taget och hoppas. Nu iaf so far so good - typen klara att tinas upp. Och en blev ännu kvar i frysen. Några doser Ovitrelle blev det iallafall, varannan dag från idag fram till söndag. Testdag 12.8. Lugn och lite distanserad just nu, men det lär väl pendla här under kommande par veckor. Tummarna är uppe and fingers crossed och allt detdär.

Lite lättare procedur nu

Ultran över, och planen klar. Konstaterades en fin livmoderslemhinna (erinomainen, sa läkarn) samt en ordentligt stor äggblåsa. Därmed konstaterades att det är möjligt att jag självmant sku ovulera rätt snart, så fick en ägglossningsspruta (Pregnyl) på ort och ställe (för att vara helt säker på det), och ska på insättning ren på måndag. Passar mej utmärkt! Speciellt det att jag då slipper övriga sprutor... Hade ju senast en Ovitrelle-penna, och sku sticka en massa små doser plus en stor. Så mycket gärna såhär! Slapp ju dessutom lägga ut pengar på den nu också. Kommer väl med sluträkningen sen. Två lådor Lutinustabletter var allt jag behövde införskaffa idag. Start med dem på torsdag. Och, som sagt, insättning på måndag. Ifall upptiningen går bra. Sen igen bara att vänta. Och hoppas. Igen en gång.

Nå jag överlever sa hon

Det tredje temat i Simpukkas skrivargrupp är överlevnad, selviytyminen. Alla har haft lite sommar och så, så ingen har varit speciellt allert med att få den skriven enligt deadline. Men kom nu att tänka på den, faktiskt med några dagar kvar till ursprungliga tidtabellen, och jag funkkar nu så att när jag en gång börjar fundera så blir texter till... Här är den;

“Nå, jag överlever”, sa hon, med ett ryck på axlarna. För att underlätta för den andra. För att den som frågat inte sku behöva ta itu med alla de tunga känslor hon bar på, egentligen. Och för att skona sej själv lite. Ibland är det vad man behöver göra. Ta udden av allt det tunga och sorgliga, genom att avfärda det lite. “Jag överlever.”

Samtidigt är det ju självklart att hon gör det. Kändes kanske inte så i början, men så småningom. Allt eftersom. Sen när det inte kändes så ofattbart mera. När sorgen så smått klingat av. Det går att gå vidare, i sorgen och med sorgen. Sen småningom blir det väl utan sorgen. Kanske bara med litet vemod där i bakgrunden nånstans. Stilla.

Men överlever - hur gör man det…? Vad gör man? “Jag överlever”, sa hon, fast det i den stunden kanske inte ens kändes så. Just då, i början, är det säkert nog att andas bara. Att fortsätta finnas. Kanske som en ihopkrupen fläck i soffhörnet i stunder. Men ändå - att fortsätta finnas och andas - en stund i taget. Överleva. Från stund till stund.

Kanske fokuserar hon på andningen, på att vara i nuet och ta in sina känslor. Det är tungt, men det gör dem lite mindre bara av att kunna se dem, tillåta dem. Kanske ser hon sig omkring i naturen där hon går, och låter fågelsång och trädens sus skölja in och läka. Kanske pratar hon med vännerna, igen och igen, om det som är tungt.

Allt eftersom blir det lättare. Stunderna blir timmar. Blir dagar. Andningen löper lättare och lättare. Överlever blir lever. Pendlar lite, visst… Ibland igen i soffhörnet. Men det finns fler lättare stunder. Livet runtom finns mer igen. Solen skiner och värmer, och ger liv. Överlever blir lever. Och hon ser att allt goda finns kvar där också, trots allt.

Trots barnlösheten går hon vidare. Än så länge i bergochdalbanan av hopp och sorg. Möjlighet och besvikelser. Hon överlever varje sväng och varje skede. Misströstar, är nere i dalarna, men tar sig upp igen med nytt hopp i en ny omgång. Överlever. Får en ny chans, och nytt hopp. Och tar sig lite vidare igen på det. Om och om igen. Ännu.

Och fast barnlösheten sku bli bestående vet hon att hon överlever. Om än också det sista försöket sku sluta i ett negativt besked, eller avbrytas i förtid, så vet hon att det går att gå vidare. Hon kan överleva. Hitta nytt innehåll i livet och gå vidare på något annat spår. Konstruera ny mening med de pusselbitar som då finns. Och överleva.

“Nå, jag överlever”, sa hon, med ett ryck på axlarna. Lite blasé, sådär. Samtidigt så visste hon ren då att det är så. Trots sorgen som rev inuti. Hon överlever, även om det gör ont. Nånstans inuti visste hon att styrkan trots allt finns. Styrkan att orka ta alla de tunga känslorna. Styrkan att finnas i allt det. Tillåta, gå igenom, gå vidare.

Bäst att låta hen berätta

Kommentarer kring graviditet och kropp är mycket på tapeten nu. Helsingin sanomat hade ett inlägg på temat, med kommentarer av Simpukkas ordförande Miia Rajamäki. Onnittele vauvasta vasta, kun äiti on itse kertonut raskaudesta vill påpeka hur viktigt det är att tänka innan man kommenterar. En antagen gravidmage kanske inte alls är det, och då kan den situationen ju bli väldigt pinsam för bägge två. Speciellt om den som får kommentaren är ofrivilligt barnlös och inte kunnat bli gravid trots upprepade försök kan sorgen där triggas väldigt starkt. Så det är alltid bra att låta den andra ta upp själv. Men också här är vi olika. Jag minns själv en situation där en vän var upprörd över att en annan vän inte fråga. Hon hade försökt ge vinkar, och tänkte att den andra plockar upp dem och spinner vidare. Men det är säkert för svårt och för känsligt för att våga ställa en sån fråga. Är du gravid kanske, är knappast något man säger på basen av lite vinkar. En gravidmage ska nog vara ytterst tydlig för att det kanskekanske sku kunna vara ok att fråga och gratulera. Men helst, som inlägget påpekar, ska man låta den gravida berätta själv. Det är alltid bäst så... Att ställa frågan mer öppet - hur mår du? eller hur är det? Då är det upp till den andra att välja hur hen vill svara, vad hen vill berätta. Känns alltid bäst för mej så också. Sen om jag själv tar upp nåt kring barnlöshet, eller hoppeligen senare kring graviditet - då kan mer diskussion uppstå... Men även där bra att undvika kommentarer och råd - helst också då mest bara lyssna. Ett ämne som varit uppe här många gånger... Också i inlägget säger Miia att även gällande barnlöshet kan det vara bra att inte fråga rakt ut, utan snarare låta förstå att man finns där ifall personen i fråga vill tala. Uttalat ge sitt stöd istället för att fråga efter specifika saker. Hur mår du? är alltid ett bra sätt att inleda. Med en genuin närvaro som tydligt visar att man på riktigt vill veta. Jag finns här! är också ett bra uttryck. Så - hellre visa stöd, och lämna rum för berättelse och låta den andra bestämma om och hur och vad...

And now we're off then!

Startskottet gick av så nu kör vi! Ringde just kliniken och meddela vårdstart, boka en tid för kontroll nästa veckas tisdag. Och tog det första Letrozol-pillret. Så nu är det igång... Pirrigt, men känns riktigt, riktigt bra... Ofattbart hur man ännu efter 12 misslyckade försök av olika slag kan känna hopp, glädje och iver... Men verkligen fint och härligt att jag gör det!! Det är ju en möjlighet, en chans. Och fastän tilliten och tillförsikten nog kanske inte är de bästa så känner jag ändå hopp. Just nu iallafall. Sen vet jag av erfarenheten att känslan kommer att pendla under kommande veckor, och att det inte alls ens är sagt att en insättning blir till. Allt ska gå bra för att det ska lyckas, både med mej och med embryot... Men så långt har det ju lyckats tidigare, så det är jag nog inte speciellt orolig för. Vad som händer sen är den större frågan. Hittills så många negativa, och bara ett par plus, som ju sen då försvunnit mer eller mindre snabbt. Att då ha tillit till att det sku kunna gå hela vägen är inte så lätt. Men jag vet att det finns en möjlighet. Och jag har hopp. Och det räcker bra så, tänker jag... Så jag kör igång, tar mina piller och åker på ultra, och ser sen vad fortsatta planen blir. I övrigt tänker jag, så gott det går, bara fortsätta ha sommar och tänka så lite som möjligt på allt dethär... Hehe... Men försöka hålla det till lugna och glada tankar. Just nu skiner solen iallafall, och det brukar ju hjälpa en del. Just nu är känslan åtminstone riktigt bra! Det är jag glad över.

Snart tid för beslut igen

Känns som helt just jag tog beslutet att inte ännu köra i denna cykel, och nu är det strax dags att ta beslut igen... Mensen borde börja när som helst. En ny cykel att ta ställning till. Köra nu eller vänta ännu? Jag vet ren vad svaret är. Lika självklart som det sen i slutändan var just innan förra cykeln satt igång att jag då sku vänta, lika självklart är det nu att svaret denna gång blir köra nu. Jag har fått min paus, fått ha ledigt utan att räkna och fundera på vad jag kan stoppa i mej eller göra osv. Och nu har jag ännu tid med en försöksrond under semestern, innan jobbrumban börjar... Nästan hela går in ännu. Bara resultatet blir till efter jobbstart. Så, bara mensen sätter igång nu så kör försök 2 med donerade ägg igång. PAS nummer 2 - insättning av andra frysta embryot. Först Letrozoltabletter, sen Ovitrellespruta ett antal gånger och i slutändan Lutinustabletter. Om allt går väl är insättningen i början av nästa månad nåt tag. Tajmingen klarnar ju förstås först senare. Just nu väntar jag bara på startskottet, så jag kan ringa till kliniken och anmäla mej för vård. Känns bra! Men aningen skrämmande. Och försöker framför allt tänka och känna att det blir som det blir. Acceptera att jag ingenting vet och att inga garantier finns - men att jag ju åtminstone måst ge det en chans. Iaf är det skönt att vara aktiv igen. Positivt att göra nåt för saken, liksom. Sen bara blunda och hoppa, och hoppas... Går som det går, men visst hoppas jag ju.

Stöd & info, på svenska

Har efter sommarpratet snöat in mej lite på dethär med stödgrupp och info på svenska... Det är ju nämligen nåt som inte direkt är speciellt tillgängligt här. Simpukkaföreningen finns, men fungerar i princip sgs helt på finska. Det går inte att ta kontakt med dem på svenska och få svar på svenska. De lokala kamratstödsgrupper de har är alla på finska (väl...?). Kanske i teorin tvåspråkiga, men tror inte ändå det funkkar att tala svenska själv om alla andra (eller sgs alla) är finskspråkiga, och kanske inte ens förstår svenska. Dessutom är alla Simpukkas informationshäften på finska, och infon på deras hemsida, osv. Böckerna i deras webshop är alla på finska eller engelska. Nån gång dyker det upp nåt på svenska i medlemstidningen nog. Men det är ungefär det. Så jag har spånat en del idag på vad man kunde göra åt det. Hur man kunde få mer info på svenska, och mer tillgängligt stöd också i de svenska områdena. Anneli efterlyste ju också i sitt prat en stödgrupp där i sina faggor. Och jag undrar... Borde vi ha en svensk enhet inom Simpukka, som sen sku delas i lite regionala filialer? En egen svenskspråkig förening för hela kustremsan känns lite långsökt när det finns en nationell förening vars kunskaper och administration man kunde använda. Men samtidigt känns det ju dumt att ha en mängd olika lokala svenskspråkiga små grupper utan direkt samband med varandra. Eventuellt är behovet störst just i Österbotten, som har stora starkt svenskspråkiga områden, och vad jag vet inte några lokala Simpukkagrupper. Men har själv också funderat på en stödgrupp i mina faggor, och sku gärna förstås själv kunna prata mitt eget språk. Så även om det jag tidigare funderat på är en lokal stödgrupp kopplad till Simpukka så undrar jag nu om man/jag/vi borde tänka i större cirklar och dra igång nåt svenskspråkigt för hela regionen och försöka få igång stöd på svenska lite på olika håll. Gärna i Simpukkas regi, eller med hjälp av dem. Och också försöka få den info och kunskap som finns inom Simpukka översatt och spridd också inom de svenskspråkiga delarna av landet. Tänker stort och i många banor idag, så är lite råddigt och ofokuserat ännu... Men jag tror att det sku vara bra att på nåt sätt få igång stödet och informationen också på svenska här i landet - för det är ju faktiskt ett tvåspråkigt land dethär, och i en såhär jobbig sits så är info och stöd på sitt eget språk ofta väldigt viktigt. Men också bara det att stöd sku finnas på alla håll. Att man inte behöver känna att för att få stöd av andra i samma situation så borde man finnas i Helsingfors eller Tammerfors, eller på någon av de andra större orter där någon har gjort slag i saken och startat en lokal Simpukka-stödgrupp. Det borde vara synligt och klart att Simpukka finns till och hjälper i det rent administrativa om man vill få igång verksamhet på den egna orten - och också på svenska. Har ren satt ett mail till Simpukka kring dethär, men lär få svar först efter semestrarna. Lite bollar är nu satta i rullning på olika håll iallafall, så tror nog att det kan bli nåt bra av dethär ännu! Mer synlighet åt barnlöshet, mer stöd åt de barnlösa... Bra! Stöd och info behövs... Har du tankar och önskemål får du gärna kommentera eller skicka ett mail!

Dagens sommarpratare

I radio Vegas sommarprat kom idag turen till lyssnarnas val - ett prat om barnlöshet. Det enda jag hade spetsat mej på att lyssna på i år. Som tur är kom en påminnelse på fb, hade nog glömt annars. Men, det finns ju förstås på Arenan att lyssna på; areena.yle.fi. Prataren Anneli Heikkilä-Nordmyr berättar öppet och ärligt om sin barnlöshet och sin kamp för att få välkomna ett barn till familjen, via ivf till adoption. Känslosamt och tungt, satt många gånger med tårar i ögona här. Och kände ju igen mej i en hel del. Tack för ett fint sommarprat, och tack för att du orkar ta upp en så tung sak, så att vi andra som är i liknande båtar ska kunna känna igen oss och få stöd. Och, som du säger, så att övriga vid sidan om kanske sku få en liten förståelse för hur det kan kännas, och vad det kan löna sej att inte säga... Detdär med finkänslighet, liksom. Tycker som Anneli (som ni som läst bloggen redan väl vet) att det sku vara viktigt att möjligheten att tala öppet också om barnlöshet sku finnas, så att alla de som råkar ut för det inte blir så ensamma i sina kamper och i sin sorg... Det är fint att folk vågar trotsa tabut och prata. Det är fint att ett så tungt ämne småningom blir mer och mer öppet. Det är fint att stödet finns där, att signalerna om att man inte är ensam blir fler och fler. Det går att tala om barnlöshet. Vi är många, och på nåt sätt borde det synas, tycker jag.

Vi finns runtom, överallt

Idag igen dök ett inlägg kring barnskaffning och barnlöshet upp i mitt fb-flöde. Eller, kring sociala kommentarer, egentligen. Om detdär som så många ännu inte lärt sig låta bli... Att fråga om barn, att kommentera barnlöshet, att man bara har ett barn, eller att man har för många. Alltför känsligt, och egentligen nåt som ingen annan har att göra med.

"Somewhere there is a woman: 30, no children. People ask her, “Still no kids?” Her response varies from day to day, but it usually includes forced smiles and restraint.“Nope, not yet,” she says with a chuckle, muffling her frustration. “Well, don’t wait forever. That clock is ticking, ya know,” the sage says before departing, happy with herself for imparting such erudite wisdom. The sage leaves. The woman holds her smile. Alone, she cries…"

Har du barn? Aj inte, nå vänta inte för länge bara!! ... Utan en aning om hur den andra kanske har kämpat. Hur svaret "nej, inte ännu" kan vara väldigt svårt att säga utan tårar. Hur frågan lämnar ett vemod en lång stund efter. Alla olika situationer, där det bara inte gått eller inte blivit så, många... Vi finns överallt vi ofrivilligt barnlösa. Och också de som inte vill, men inte heller det anses okej. Svår fråga att svara på för många, och ännu finns inte förståelsen för det. Ännu existerar frågorna och kommentarerna.

"Another woman: 40, one child. People say to her, “Only one? You never wanted any more?” “I’m happy with my one,” she says calmly, a rehearsed response she’s given more times than she can count. Quite believable. No one would ever suspect that alone, she cries…"

Ett annat icke ännu klart ämne. Sekundär barnlöshet. Bara för att ett barn finns betyder det inte att nästa barn är självklart. Kanske inte det första var det heller... Igen en situation där kommentarerna kan göra såå ont... Lämna nu inte för stor åldersskillnad mellan dem, kan det heta. Har jag hört... Skrämmande... För hur vet du att den du fäller kommentarerna åt inte bittert hade önskat att hon kunnat ge sitt barn ett syskon, men det av olika orsaker inte gått. Så igen ett väldigt knepigt ämne, försiktighet krävs.

"These women are everywhere. They are our neighbors, our friends, our sisters, our co-workers, our cousins. They have no use for our advice or opinions. Their wombs are their own. Let’s respect that."

Vi finns runtom, överallt, vi ofrivilligt barnlösa. Primärbarnlösa och sekundärbarnlösa. För oss är många av dehär frågorna och kommentarerna väldigt jobbiga. Kan riva upp sår som gör väldigt ont. Det är inte oproblematiskt att fälla kommentarer om nån annans avsaknad av barn eller antal barn. Vi behöver inte råd och åsikter. Deras livmoder är deras egen - låt oss respektera det, avslutas texten. Också - vars och ens liv är hens eget, och inget vi andra borde känna att vi behöver blanda oss i.