Ut med det gamla, in med nya

Årsskifte igen på tröskeln, och oundvikligen innebär det ju på nåt sätt en sorts mentalt bokslut. Så dethär inlägget innehåller nu lite reflektioner av året som varit... Eller nåt.

En sak som på nåt sätt känns bra att skriva är att detta (med största sannolikhet) var det allra sista året som innehöll fertilitetsvård... Om nuvarande känsla och tanke fortsätter var det liksom här nu, och det känns iaf hittills rätt och bra. Dethär året starta ändå ännu med ett sista försök att bli gravid, och vi vet ju hur det sluta. Det som framför allt känns bra just nu är att inte igen behöva inleda ett nytt år med frågan om huruvida det nu, i år, kanske är det året då det sku kunna tänkas lyckas...? Senaste fyra åren har inletts med förhoppning om att detta år få bli mamma, och avslutats med ett konstaterande att nej - inte nu heller. För all del ”inte nu heller” igen dethär året, men det är liksom sista gången jag behöver involvera den frågan i mitt bokslut nu. Och det känns (för stunden åtminstone) enbart jätteskönt, även om själva barnlösheten ju nog kan kännas ledsam mellan varven.

I övrigt har året inneburit en hel del funderingar kring liv och varande, ur många synvinklar. Testande av roller, lite... Ur jobbsynvinkel en delvis ny roll under våren, en annan delvis ny roll (med nytt ställe och flytt) under hösten, och återgång till gammalt ställe på senhösten, med igen en delvis ny roll i sikte från januari. Många förändringar, som också innefattar en fundering på var jag egentligen ska vara på längre sikt. En fundering som inte ännu är helt klar, men nog har klara aspekter. En aspekt kopplas till psykologistudierna, som verkligen har varit en aktiv del detta år, liksom lite innan och hoppeligen ett bra tag efter. Givande ur många synvinklar, men också rätt så krävande. Och så har ju hela barnlösheten fått en ny aspekt - den bestående - som jag har fått känna in under året... Vem är jag när svaret på frågan (mamma eller inte?) blev ett inte? Också där inte helt klar, förståeligt nog.

Utan att desto mer titta bakåt på bloggens inlägg eller dagboksanteckningar (jo, skriver sån också) tror jag ändå att det viktigaste jag känt och insett i år är det att mitt liv, och jag, duger trots att jag inte fick bli mamma. Berätta ju tidigare att jag kände att lyckas inte vården måst jag göra radikala förändringar för att kunna gå vidare men sedan landa i att det nog trots allt kan vara bra som det är. Tomrummet finns ändå, hur jag än gör, och jag är ren nånting, och har ren en hel del. Livet blev inte föräldraskap och barnfamiljeliv, utan barnlösheten kom för att stanna, men livet kan vara helt bra ändå. Och jag definieras inte av min oförmåga att få barn. Mitt värde eller min ”användbarhet” finns inte i det. Jag kan vara (och är) allt möjligt annat, och livet kan vara (och är) så mycket mer. Ok som det är, allt det andra, trots att barnet inte fick komma. Innerligt skön insikt. Att inte ”måsta” göra nåt radikalt.

Sen bjuder ju livet på förändringar ändå. En del som man jobbar mot rent medvetet, mer eller mindre glatt... Och en del som man bara ställs inför. Också där mer eller mindre glatt. Jämfört med frågan om vilken riktning mitt liv ska ta i barnfrågan känns det på nåt sätt ändå mer okej med andra möjliga svängar. Klart att alla sen inte är okej, livet bjuder ju också på ledsamheter förstås, men på nåt sätt ändå - jag kan mera tänka att det är vad det är och sen blir det vad det blir, när den stora och allt omslutande frågan, mamma eller inte, är besvarad. Där fanns en så stark längtan och agenda att det inte gick att bara luta sej tillbaka och tänka att det blir som det blir. (Blir det ju ändå, fast man är orolig, men...) Anyway, just nu iallafall är jag okej med att övrigt blir som det blir... Och liksom accepterande inför, och lugn i, att den roll jag fick i barnfrågan nu är denna.

Återstår att se vad nästa år för med sej. Alltid lite spännande ändå, liksom.

Och återstår att se hur dendär frågan kring vem jag är som bestående barnlös utvecklas. För sist och slutligen kan jag ju i nuläge inte veta annat är hur den rollen känns just nu. Är iallafall lugnare i utforskandet av den frågan - vem jag är som bestående barnlös, än jag de senaste åren varit i relation till frågan mamma eller inte... Den senare hade så stor inverkan på vilken riktning livet tar, och så enorm känsloladdning. Jag som bestående barnlös, det är ju nu i det stora hela jag bara. Vem jag är. Barnlöshet som en aspekt, som i vardagen mest konkret förstås innebär frånvaron av barnet jag hoppades på. I förlängningen har nog ändå barnlöshetsaspekten också inverkan på de val jag gör, och de innebär, så småningom, en påverkan på den jag är... I psykologistudierna finns dethär med, i val av umgänge i viss mån, i engagemang jag åtar mej, o.d. Nånstans för allt det. Intressant att se vart...

Men det är ju inte bara en fråga för 2018, utan med mycket längre sikt än så.

Gott slut på detta år, och ett gott nytt år 2018 allesammans!

Aning släng av seasonal blues

Inför jul har jag ofta ett slags vemod hängande över mej. En sorgsenhet, saknad, melankoli. På tyska finns det två ord som, tror jag, rätt bra beskriver det jag tänker att det handlar om. Sehnsucht och Weltschmerz. Det senare har ingen bra översättning direkt. Världssmärta, men det har inte samma betydelse på andra språk. Vad jag vet. However, det är liksom i första hand det som förorsakar min nedstämdhet inför julen - bilden av allt det julen borde vara (vacker, ljus, varm och fylld av god mat, fina julklappar och samvaro med familj och nära) i kontrast till allt det fruktansvärda som finns i världen och alla som inte har någon möjlighet att uppnå eller delta i en sådan glansbildsjul. Förväntning kontra verklighet, för ack så många. Och så många som är ensamma, som saknar eller sörjer någon, och som under julen än mer känner av allt det som fattas. Så t.ex. för mej de senaste åren, under alla tunga processerna, speciellt då julen ju så kraftigt bär ett budskap om barnet. Nu är mitt vemod mer socialt - för andra. Jag har en vacker jul tillsammans med nära och kära, men såååå många andra får inte uppleva det. I år, kanske aldrig... Och det känns inte rätt. Det märks på nåt sätt ännu mer i kontrasten. Och det gör mej ganska olustig över alltihopa. Förväntningarna på hur ”jul” ska se ut är alldeles för snäva för den verklighet många finns i.

Nedanstående bön är skriven av Zacharias Topelius. Jag är ju nog inte direkt troende, men denhär bönen är ändå en som just nu ganska tydligt visar vad jag känner... Jag har fått såå mycket - och mycket av det är så synligt nu under julen, medan andra har det allt annat än bra. Så nu inför julen skickar jag iväg en ”bön” för och en tanke på alla dem som på olika sätt har det tungt just nu.

Du gav mig, Herre, ditt överflöd:

ett älskat hem och ett dagligt bröd,

frid, hälsa, glädje och helga orden.

Vi bedja nu för all sorg på jorden:

för de olyckliga utan tal,

för dem som kvida i hungerns kval,

för dem som frysa i vinternatten,

för dem som sjunka i havets vatten,

för dem som smäkta i ökensand,

för dem som flykta för eld och brand,

för dem som vandra vid tiggarstavar,

för dem som sörja vid kära gravar,

för alla sjuka i sömnlös kväll,

för alla fångar i järn och cell,

för de landsflyktiga, de fördrivna,

de faderlösa, de övergivna,

för de vansinnigas mörka natt,

för dem som mist sina ögons skatt,

för alla lytta, för dem en tunga,

du nekat, Gud, att ditt lov besjunga,

för dem som sörja sitt fosterland,

för slaven, bunden vid bödelns hand,

för de betryckta, de skuldlöst dömda,

för de förskjutna och de förglömda,

för dem som dig, Herre Jesus Krist,

ha aldrig känt eller tidigt mist,

för alla sorgsna, för alla arma,

Gud, över dem dig i nåd förbarma.

Till alla er som läser - jag önskar att er jul får vara avkopplande och lugn, 

och att ni får vara omgivna av människor som betyder mycket för er.

För alla som kämpar med längtan efter barnet - en stor kram!

Kort om att möta oss barnlösa

Hitta en länk på Illusias blogg när jag var inne där häromdagen. (Måst väl erkänna att jag nu inte direkt följer andra bloggar aktivt, inte ens sådana med barnlöshetstema.) Anyway, denna länk går till en annan barnlöshetsblogg, Päivän paisteessa, och inlägget Viisitoista vinkkiä lapsettoman kohtaamiseen. Jag har länkat till, och kommenterat, inlägg med dylika tips tidigare, så det finns nog en viss risk att jag upprepar mej, men jag vill ändå ta fasta på några av dehär tipsen. För att just de är sådana som faller rätt hos mej. Som känns viktiga.

De som just nu främst gäller min relation till barnlösheten är punkterna 8 och 10, som nämner avslutad vård. När vården är avslutad utan resultat, säg inte att ”man kan aldrig veta”... (8) För att det inte är rätt att upprätthålla någons hopp då sådant inte finns, skriver bloggaren här, men också för att det i det läget helt enkelt inte är det som är grejen. Kopplat till detta också punkt 7 - säg inte att det säkert lyckas när man slutar försöka. Och om den barnlösa väljer att avsluta vården, acceptera det, och beskyll hen inte för att ha ”gett upp”. (10) Det måste rimligtvis få vara den personens sak om, och hur länge, hen finns inom fertilitetsvården, och ingen har rätt att insinuera att hen borde försöka mer, om mer fertilitetsvård inte är vad som är rätt för hen. Alla har vi vår väg att gå. Punkt.

Och sen detdär med adoption... Säg inte nonchalant att man ju alltid kan adoptera! (2) Adoption är verkligen ingen lätt process, och det är inte för alla. Adoption är en enda lång process av väntan, pappersarbete, byråkrati, och en massa pengar. Och inga garantier där heller. Att bli förälder via adoption är inte sådär bara. Så det är ju nog inte så att man ”alltid” eller ”bara” kan adoptera. Möjligheten kanske finns ja, men inte alltid, och inte bara sådär. Och det är inget som vemsomhelst har rätt att komma och påstå att nån annan ska eller borde göra. Eller ens kan. För alla kan inte. Möjligheter att få barn är inget sådär bara.

Säg aldrig att liv utan barn är utan mening, eller att man inte förstår nåt om livet (eller meningen med det) innan man har barn! (9) Det finns många andra liknande uttalanden kring vad man inte kan förstå, veta, ha en aning om, känna, uppleva osv osv om man inte har barn. Eller insinuationer kring hur man ju inte riktigt är lika mycket värd eller har ett lika viktigt liv. Kanske inte uttalat så ofta, men underförstått. Oftast inte uttalat med illvilja, men ack så dräpande ändå. Varför skulle jag inte duga, varför skulle mitt liv inte kunna vara alldeles gott och meningsfullt, även om jag inte fick barn!? Och vilken rätt har någon överhuvudtaget liksom att fälla omdömen om den jag är och det liv jag lever?

Några punkter handlar på olika sätt om dethär med kontakt, samtal... T.ex. punkt 3 om att vara närvarande och lyssna, visa omtanke och intresse för personens livssituation, särskilt om personen är närstående. Dock på hens villkor - enligt hens önskan om att tala eller inte tala... Och dethär med att inte byta samtalsämne, eller bli alldeles ställd och illa berörd om personen vill tala. (Punkt 4.) Här konstaterar bloggaren att man nu iofs inte kan så mycket åt det om man inte klarar av sånt, och tyvärr är det ju många som inte gör det. Åtminstone sådana som försöker febrilt fixa och göra rätt genom att komma med nån bra kommentar eller ett gott råd, vilket egentligen (oftast) bara gör det värre, när det bästa hade varit att bara lyssna och finnas där. Närvaro, omtanke, lyhördhet, värme, acceptans, stöd...

Och det som nu ren har kommit upp många gånger, men som får komma med här också för att det är så viktigt - punkt nummer 1 - fråga inte folk när de har tänkt skaffa barn eller varför de inte har gjort det! Den frågan (eller insinuationer om stor mage, frågor om varför man inte dricker, osv dylikt på graviditetstema) kan sända någon ner i djupa mörka hålor. Det kan kännas alldeles fruktansvärt då allt man önskar är att barnet sku få komma, och någon undrar när man tänkt... Konstaterar som många gånger tidigare: samhället borde lära sej att lämna bort den sortens frågor, kommentarer och insinuationer nu. Borde nu småningom inse att det kanske inte alltid är sådär bara att ”tänka” i barnfrågor.

Hm. ”Kort om...”, skrev jag i rubriken. Blev nu inte direkt alldeles kort nej.

Väestöliittos Familjebarometer

Orsaken till att det just nu skrivs om detdär med barnfamiljers klagan på hur jobbigt det är med barn är Väestöliittos Familjebarometer, som har kartlagt barnlösa unga vuxnas tankar och attityder kring familjeliv... Jag kika lite på två inlägg utgående från den kartläggningen, som båda ren i rubriken är fullt fokuserade på just dendär klagoaspekten, men som också tar upp en hel del till. Orsaker till barnlöshet, eller till att man skjuter på familjeliv, är många.

En sak som tydligen lite skrämmer unga från att ”skaffa” barn tidigt idag är den stereotypa bild vi fortfarande har av barnfamiljer och hur de lever. Villa, volvo & vovve, liksom. Förort, stressighet och inrutade rutiner... Tydligen upplever många att de inte ännu är färdiga - att binda sej, att ändra sej, att på nåt sätt byta former för sitt liv. Så tydligen är bilden av familj vi har i dagens samhälle alltför snäv. För det bör ju rimligtvis kunna vara så att familjer ser olika ut, och att ett familjeliv nu inte nödvändigtvis måst begränsa en eller förändra en så alldeles fruktansvärt som man kanske tror. (Fast, vad vet jag, kanske nån tycker här.)

Och sen detdär med att vara färdig. Inte bara den mentala biten i att tycka man kan sätta sej i den roll föräldraskapet innebär, utan också det att man idag anser att allt runtom ska vara packat och klart innan ett barn får komma. Studier undan, jobb säkrat och rätt inkört, ekonomin i skick, hem och hus klara osv... Och visst är trygga rutiner viktiga och nåtsånär stadig ekonomisk grund rätt bra, men det känns ju samtidigt knepigt att tvingas eller välja att skjuta på pga sådana saker. Ofta tyvärr ändå en realitet. Åtminstone tänker vi så idag. ”Ensisijaisen tärkeää on, että on tasapainoinen parisuhde ja vakaa elämäntilanne, jossa lapsen saaminen on kaikkien edun mukaista.”, säger en av dem som deltog i barometern.

En orsak till att folk inte känner sig färdiga för att få barn verkar vara önskan om att ”förverkliga sej själv” först. Hinna resa, hinna göra, hinna bli, hinna vara. Och tja, jag kan nog relatera till det, även om jag också gärna hade fått barn redan tidigare om situationen hade varit en annan. Visst är det aning enklare och mer öppet för olika möjligheter att göra saker utan barn än med. Och också nu, efter alla fertilitetsronder, kan jag ju tänka att det är skönt att ha rum för en hel del som hade begränsats av barn. Samtidigt synd att en form av förverkligande på nåt sätt förringas i denhär diskussionen. Barn, och livet med dem, är ju också att få förverkliga sej själv och sitt liv. Det tror jag vi inte direkt erkänner/inser idag.

Nånting jag inte alls visste är att det finns löneskillnader mellan barnlösa och arbetstagare med barn. I olika riktningar beroende på om man är man eller kvinna och i vilken ålder man har fått barn. T.ex. så att har man som kvinna fått barn tidigt har man lägre lön än andra i samma position, men får man barn efter 30 har man högre lön än barnlösa. Helknäppt! Orkar inte fundera på varför, men det är ju rätt ofattbart med sådana skillnader nog.

Mest skrämmande i allt detta, för den som vet vad ofrivillig barnlöshet är, är alla planer för familjebildning - när, hur, var, på vilket sätt. Ålder, hurdana barn, med hurdant mellanrum, vilka årstider (jo, sånt existerar) och vilka kön... Och det känns på nåt sätt så ledsamt när folk tror att dom har nån power över det. Nån ”say” i hur det kommer att bli. (Kan inte fatta att såntdär ibland faktiskt går enligt plan också...) Med en tanke om att sen när, senare, då allt är perfekt, säger Anna Rotkirch på Väestöliitto att många tyvärr ”are sleepwalking into infertility” - utan att alls förstå vad man gör befinner man sej till slut i svåra och tunga barnlöshetsprocesser, för att man väntat på rätt tid, rätt plats, rätt förutsättningar.

Samtidigt är det ju klart att man inte, om man inte ännu vill eller känner sej redo, ska ”skaffa” barn bara för att det kanske senare kan bli problem med det. Det viktiga sku vara att veta om, och vara lite ödmjuk för, att livet i dessa fall inte alltid går som man vill, och att barn inte är en självklarhet. Det är en ganska så stor chock för dem som alltid tänkt ha barn sen, när... om barnet sen inte alls kommer, och man inte haft någon som helst aning om att det kanske kan gå så. Jag visste (fast jag ju nog trodde att det sku gå), och ändå var det ofattbart tungt. Att tro att det är självklart, och sen hamna där... Hu. Skrämmande...

”Sellaista iloa en ole muualta saanut”, uttrycker en av de intervjuade om kontakten till sitt nyfödda barn. Och jag drar här en liten suck av irritation, men också av saknad. Kan ju inte undergräva eller förneka hennes individuella upplevelse där, men när det sägs mer som en allmän sanning om att inget går upp mot att få barn och att man aldrig kan känna sådan glädje eller kärlek i nåt annat sammanhang, då blir jag lätt förbannad.

Och som sista punkt en stilla tanke om att (även om denhär diskussionen ju nu kommer ur en oro för vår låga nativitet...) det viktiga sku vara att acceptera och respektera olika former av liv. Alla vill inte ha barn, alla kan inte få. Och de som får barn har också situationer som ser väldigt olika ut. Så vad en barometer än säger om attityder kring barn och familj i ung vuxenålder så kan allt se väldigt annorlunda ut i verkligheten, eller i tankarna sen senare. Ibland tyvärr genom långa och tunga processer, ibland utan. Men oberoende hur det sen sist och slutligen ser ut kan det vara ett bra liv ändå. Och bör kunna ses som fullvärdigt.

Inlägg om allt detta finns (bl.a, antar jag) på Helsingin Sanomat och Yle Uutiset.

Barnvardag - blessing or pain?

Lapsiperhevalitus saa lasten hankkimisen kuulostamaan kamalalta, skriver Helsingin Sanomat, och meddelar att man inte ska lyssna på föräldrar till småbarn... Skribenten funderar kring hur klagandet på hur tungt det är med småbarn får barnlösa att bli rädda, och är en orsak till att folk skjuter på barn”skaffandet”. Hon tycker i princip att ”lyssna inte på oss”, för man får nog också mycket glädje av att ha barn. Visst får man också berätta om det jobbiga, för att få stöd, skriver hon, men tycker att diskussionen just nu är rätt snedvriden. För mycket fokus på allt det tunga och jobbiga i dagens samhälle.

Jag kan inte direkt relatera till hur det kan tänkas påverka den frivilligt barnlösa, eller den som inte vet ännu, men som ofrivilligt barnlös reagerar jag på folks negativa kommentarer om barnvardag och barn. Det känns nog tungt att lyssna på hur andra klagar, när man själv innerligt gärna hade varit där... Visst, jag kan inte veta hur det kan vara, men jag utgår ifrån att det ju också är allt möjligt annat än tungt. Att det är tungt emellanåt är liksom självklart. Jag vet att folk älskar sina barn men ibland låter det faktiskt som allt annat än det. Och ja, man får sucka och stöna, men mängden och intensiteten i suckandet stör mej nog ofta. Dessutom kunde man välja vem man klagar åt... Den ofrivilligt barnlösa slipper gärna.

En ödeskamrat i barnlöshetscirklarna, som också bloggar på temat, under namn Illusia på http://toiveissa.blogspot.fi/, kommentera i diskussioner kring detta inlägg på Facebook att även om också ”hehkutukset” (typ beundrande e.d.) var jättejobbiga då krisen var som störst, så var alltid klagandet och varningarna tyngre. ”Det är på nåt sätt absurt att kämpa så mot något som i andras tal är en oundviklig livsdödare.”, kommenterar hon. (Min övers.) Visst får man klaga, tycker hon med, bara man inte gör enbart det, och bara man väljer sin åhörare så att man inte samtidigt träffar rakt i allra sårbaraste punkten i nån annans kris.

Illusia tar också upp dethär med att jämföra och sätta olika värde på lidande. Många med barn är duktiga på att kommentera hur mycket tyngre de har det, hur mycket tröttare de är, hur mycket svårare det är för dem, med allt barnvardagen för med sej... Vi barnlösa, vi ska njuta. För vi har ju inget att klaga på, vi har det lätt, vi är fria, lediga och bekymmersfria. Not a worry in the world, om man jämför med dem med barn. ”Aikamoinen oletus kyllä”, skriver Illusia. Vilket antagande. Tror de att utan barnen skulle alla problem och allt krångel vara borta? Och - skulle de på riktigt byta ut sina barn mot ett ”mera bekymmerslöst” liv?

Tror inte folk riktigt tänker på vad dom säger där. Vad det betyder. Att påstå åt nån att det nog är så tungt med barn, att man ska njuta av att vara utan - det känns inte som en riktigt smickrande utsaga om de egna barnen. (Dessutom sägs det ibland t.o.m. inför barnen. Not cool!!) Efter något som enligt föräldern kan vara en jobbig och stressig stund med (ett/flera) barn kan man t.o.m. få frågan om man nu fortfarande är säker på att man vill ha barn, med underliggande antagande att man på nå sätt sku ha ändra sej, eller kanske borde göra så. Eller så ska man ta över barnen ett tag, så vill man nog mukamas sen inte mer ha barn.

Jag är nog lite fundersam över om det stämmer att folk kan skrämma andra ur att få barn genom att klaga på sina egna. Samtidigt så förstår en del av mej det. Om man inte vet om man vill ha barn eller inte så kan säkert såndär fruktansvärt dålig reklam nog få en att välja bort... Eller skjuta på det tills man är äldre och på nåt sätt anser sej ha lättare att få in det i systemet. Har mer tid, mer ork, eller inte mera behöver hinna göra allt möjligt annat... Eller nåt. För annat liv är tydligen rätt omöjligt om man har barn, enligt historierna som går runt just nu. Liv med barn är snart en raritet, om folk lyssnar på och följer horrorstoryna.

När jag tänker efter så har t.o.m. folk som tyckte att jag kommer att bli en så bra mamma senare varnat mej, och tyckt att jag nog har det bättre utan. Lite skrämmande och ledsamt, faktiskt. Suck... Det är idag fullständigt okej att klaga på allt det jobbiga som livet med barn för med sej, eller snarare är. Vi uppför oss som om det jobbiga är det enda som finns. Att också det jobbiga är ok att ta upp, det är ju ett framsteg, för moderskap ska ju inte heller framställas som nåt upphöjt saligt tillstånd. Men come on - det betyder ju inte att man uteslutande kan klaga heller! Liv med barn innehåller nu rimligtvis allt möjligt.

Ofrivillig barnlöshet är i krisens tyngre och aktivare skeden ingen walk in the park. Det är fruktansvärt. Att då som förälder komma och påstå att man har det bättre, lättare än de, och att man ska njuta av sin ”frihet” - det känns som ett hån. Så här har vi nog igen en situation där man kunde tänka efter före, och fundera lite mera på hur ens ord tas emot. ”Frihet” är ingenting för den som innerligt hade önskat få uppleva den vardag med barn som någon annan klagar över. Så please - klaga nu helst inte åt mej, välj gärna nån annan. Det existerar säkert många som bättre kan relatera, som gärna lyssnar, som vill höra.

Iochförsej klarar jag ju av det bättre nu. Det är inte lika tungt. Jag blir inte lika upprörd och ledsen. Men det känns inte okej nu heller. Kommer kanske aldrig att göra det. Även om jag nu faktiskt t.o.m. kan ”njuta” av ”friheten” så vill jag inte höra andra kommentera det... Hade ju ännu också gärna haft barnet här istället. Detta även om jag inser att livet med barn inte alltid är en dans på rosor. Så nej, jag vill fortfarande inte lyssna på andras klagan om hur jättejobbigt det är att ha barn. Och för all del inte heller en massa ”hehkutuksia” om hur härligt det är. För det väcker liv i saknaden. Ibland är man lite ”knepig” och ”känslig”.

Citat & betraktelse - Simpukka

Senaste Simpukka-tidning innehöll (igen) en del tankar och citat kring slutgiltig barnlöshet. Kring att avsluta vård och gå vidare utan. Vill plocka ut några fina och för min del träffande citat, och ge er lite betraktelser och funderingar kring dem...

”Periaatteessa surutyö asiaan liittyen on tehty. Tätä on mietitty ja pohdittu. Tietyllä tavalla hirveän surullista, mutta jollain tavalla helpotus.”

Ack ja. Tänkt och funderat. Iochförsej hade jag ett klart inre beslut, men visst har jag funderat ändå. Vänt och vridit, och undrat om jag gjort rätt... Vetat helt klart emellan, och sen funderat igen. Och via allt det har småningom sorgearbetet betats av. I princip gjort nu.

Tudelat detdär med både så evinnerligt sorgligt, och ändå en så stor lättnad. Att ge upp om det största, det viktigaste - det är så ofattbart sorgligt och skrämmande och stort. Och ändå en lättnad. Ändå rätt. Genom att stänga dörren ges möjlighet till annat. Sorgligt, men skönt.

”Suru seuraa arkielämässä koko ajan melko vahvasti mukana, vaikka lapsettomuuden käsittelyssä onkin päässyt eteenpäin.”

Bearbetat och gått vidare ja, men ändå är sorgen där nånstans. För min del inte hela tiden i vardagen, men med jämna mellanrum. Inte så ofta ”melko vahvasti”, rätt starkt, utan oftare som ett stilla stråk. Tyvärr ibland i större vågor. Men det hör ju nog till, helt enkelt.

”Hoidot ja niiden epäonnistuminen tuntuivat rankalta ja isolta taakalta, mutta päätöksen jälkeen olo on ollut kevyempi.”

Känner igen mej här med. Vården var tung, och tärde på mej mer och mer. Så känslan efter var verkligen lättare, trots sorgen. Det fanns så mycket som var så mycket enklare utan de tidtabeller, vänteperioder och oroskänslor som vården obevekligt förde med sej.

”Ennen ajattelin, että ei saa koskaan luovuttaa. Nyt olen ihan eri mieltä: joskus on vaan pakko luovuttaa, jotta pystyy jatkamaan elämää.”

Amen. Huruvida man sen kallar det ge upp eller inte... Men från att nånstans på vägen ha tänkt att jag åtminstone måst göra ”mitt allt”, med tanke att det betydde gå längs precis alla möjliga vårdvägar, så var tanken i nåt skede att nu räcker det - nu har jag redan gjort mitt allt, i betydelsen det jag förmår. Och då måste jag lämna det där, för att kunna gå vidare.

”Odottaen kuukausi toisensa jälkeen, pettymyksiä toisen perään. Josko nyt jo tärppäisi. 

Toivoa. Haaveita, unelmia. Sitten kun. Joskus. Vuoden päästä. Ei ikinä. 

Kysymyksiä, joihin ei vastauksia saa.”

Citat & betraktelse - kille på tv

”No matter what you do, hard work always pays off in the long term.”

Ovanstående från ett program som inte hade något alls med barnlöshet att göra, men trots det kändes det citatet inte helt okej. Pga detdär ”no matter what”, liksom... För det stämmer ju inte, att vad man än gör så ger hårt arbete lön för mödan... Finns säkert andra situationer också där det inte är så, men åtminstone vad gäller barnlängtan och barnlöshet så finns det inga garantier om lön för möda, hur du än ”jobbar” häcken av dej och gör allt vad du bara kan. Så nej, hårt arbete ger verkligen inte alltid en säker payoff. Inga garantier alls där.

Och eftersom folk fortfarande tycks tro att det finns nån såndär att ”om du bara tror/gör tillräckligt så går det nog” så känns det lite farligt med sånadär påståenden om att alltid få resultat... Huruvida man sist och slutligen får barn eller inte, det kan man tyvärr - vad man än gör - i slutändan inte påverka så mycket... Man kanske kan underlätta, eller möjliggöra, men om det blir eller ej, det är i ”andra händer”. Hur mycket hårt arbete, möda, känsla osv man än sätter in i det. Om ”always pays off” stämde hade alla barnlängtande fått barn.

Men sen tror jag att om vi vidgar begreppet så kanske det kan stämma. Om vi tänker att det jobb man gör nog leder nånstans. Inte kanske dit man hade tänkt, men nånstans. Om man vågar tänka om, titta i lite bredare eller nyare riktningar. Så det ”jobb” jag satt in på önskan om att få barn - det kanske ger ett resultat på nåt helt annat plan. Om jag kan omvärdera, sikta på nåt annat, se vad det egentligen gav. Och acceptera att den saken kan vara min ”lön för mödan”. Fast det inte var den lön jag hade tänkt mej så kan det vara bra ändå.

Med de pusselbitar jag gavs kan jag bygga ett annat pussel. Ett nytt.

Årsdagspåminnelse på fb idag

Facebook påminner mej om att för ett år sen hade min enda ”ordentliga” graviditet beräknat datum... (De andra två, ytterst svaga, plussen var antingen kemiska graviditeter eller väldigt tidiga missfall.) Needless to say kom ju graviditeten inte ända dit... En lovande början med så starkt plus man nu nästan bara kan få på test, mycket goda hormonnivåer på blodprov, och klara och tydliga symtom. Tidiga ultran ändra ju sen på det... Inga hjärtslag, och ett embryo som var en vecka efter i tidtabell. Avbrutet missfall i vecka 6. ”Inget här”, hann läkaren säga, innan hen sen nog hittade embryot, alldeles livlöst.

Och tårarna bara rann och rann. Där, direkt. Hela vägen hem. Länge efter.

Idag ser jag på allt det med distans. Med stort vemod, men faktiskt sgs helt utan regelrätt sorg. Tiden läker. Bearbetningen hjälper. Det är jättesorgligt att det gick så, att vården inte fick det resultat som jag hoppades på. Det är det ju verkligen. Men det är nåt jag måst leva med. Kan leva med. Och bra så. Livet är annat nu, och det är okej. Samtidigt känns det på nåt sätt bra att Facebook påminner om det som varit. Att det nånstans får finnas med. För det är det ju. Alltid nånstans. Alltid en del av mej, min historia och min verklighet.

Never in my arms, still in my heart

A part of me will always miss you 

Nedvärdering av barnlösheten

Yle plockar idag in temat ofrivillig barnlöshet hos unga, och skriver om hur känslan hos dem ofta nedvärderas med kommentarer om hur den barnlösa ju ännu har tid. Jag är ju själv inte så ung mer, men som nyss konstaterat så får jag också den formen av kommentarer... Och kan känna igen mej i textens citat om hur otrevligt det känns.

Simpukkas verksamhetsledare Johanna Repo påpekar att det är grymt att nedvärdera på bas av ålder, eftersom det ju trots allt handlar om samma sorg över att önskan om barn inte fått uppfyllas. Håller helt med där. Det handlar liksom inte alls om det att det möjligen ännu finns tid (vilket ju, som både jag och texten här påpekar, aldrig är en garanti), utan om det att barnlängtan ännu inte uppfyllts, och möjligen aldrig gör det - och det är alltid en sorg oberoende. Åldern påverkar nu egentligen inte så mycket alls där.

Texten tar också upp det tvetydiga i samhällets förhållningssätt till unga föräldrar idag. Delvis påpekas det ofta att ålder är den enskilt största faktorn i barnlöshet, att nativiteten sjunker och att vi behöver börja ”skaffa” barn tidigare. Men sen å andra sidan så ser vi på unga föräldrar som lite naiva och okunniga, och undrar om de ska kunna ta hand om sina barn ordentligt. Och nedvärderar sorgen och längtan hos ofrivilligt barnlösa om de är ”för unga”. Motstridigt. Man borde få barn tidigt, men inte för tidigt, och ska åtminstone inte klaga på barnlöshet om man är ung...? Hur vill vi ha det här?

Som sista medtagna citat i texten säger Johanna att ”Många upplever att det är en väldigt stor lättnad att gå in i klimakteriet, för sen behöver man inte ens tänka att något längre sku vara möjligt.” (min översättning). Det kan jag också relatera till. Ännu finns också hos mej dendär lilla känslan av att kanske ännu nån dag, utan att egentligen veta om och vad jag vill. Skulle betyda mer vård iaf. Och antagligen kommer kommentarerna om att jag ännu hinner att fortsätta ända tills jag är typ 45 about. Och åtminstone kommer det att kännas skönt när de tar slut. Så ja, konstigt nog blir det troligen en lättnad.

Reklamposter för äggdonation

Gick runt på ett universitetscampus häromdagen, tog en liten genväg, och gick rakt på en reklamposter med texten ”Surrogates & egg donors needed! Help make someone’s dream of having a family come true”. Högst uppe fanns också orden ”receive compensation”. Jag stanna upp, drog efter andan, och var totalt tom på tankar ett tag. Sen flöda dom till desto mer. Det kändes på nåt sätt så ... tja ... inte kanske direkt fel, men... Hittar inte riktigt rätta ordet för det. Oetiskt? Skrämmande? Dubiöst? Åt det hållet, känns det som för min del... Känslan jag har inför postern, önskemålet, uppmaningen, är nog mest väldigt olustig.

Inte själva reklamen i sej, men för det första det att den är placerad på campus... De som passerar den är i princip runt 20... Är det rätta åldern att ställas inför en sådan uppmaning? Vet man vad man ställer upp på - vilka enorma uppoffringar och krångligheter äggdonation, för att inte tala om surrogatmödraskap, innebär? Och har man nå hum om vilka känslor ett beslut om nåndera kan väcka, under processen eller senare? Hur kan man greppa det, i den åldern? Kan man? Jag tror inte att man kan. Det är ju liksom rätt så enorma saker... Iochförsej är donatorer anonyma här, så ingen som tar kontakt sen, men ändå...

För det andra handlar min fundering om ”receive compensation”. För risken för att man ställer upp pga behov av pengar finns ju. Mer kanske för killarna som rätt så lättvindigt kan donera, och t.o.m. ha trevligt på kuppen. Men det finns väl nog en viss risk för att man som tjej också tänker att nå jag kan förtjäna lite på det, tror jag. Och då undrar man ju liksom om pengar ska få vara en orsak att ställa upp på nåt sånt. För min del gillar jag systemet med icke-ersatt donation bättre. Bara alla utgifter kompenserade. Ingen kommer på att ställa upp som donator av annat skäl än just för att hjälpa. Tror och tänker jag nu iallafall.

Sen finns det absolut nåt väldigt sympatiskt och heartwarming i ”Help make someone’s dream of having a family come true”. För det är ju verkligen så att donatorerna behövs och att de är guld värda...! Informationen om att möjligheten finns att hjälpa någon på detta sätt behöver ju absolut finnas, så att folk vet vilken enorm god gärning de sku kunna göra. Men inte ännu för så unga mänskor. Inte ännu i en ålder när man inte riktigt kan greppa vad det är man gör. Oberoende om man sen behöver kunna möta någon som kommit till med ens gener eller inte så känns det som att det ändå inte är en sak man kan göra och sen bara glömma bort helt...? Och om man inte helt vet vad det kan handla om - hur känner man liksom sen inför allting senare...? I en mera vuxen ålder... Med mer perspektiv.

Jag tänker t.ex. på mej själv. Jag hade gärna ställt upp som äggdonator, men inte förrän jag själv fått barn. Det kändes som att om jag inte får barn, men vet att det någonstans finns ett barn som bär mina gener, så skulle det ju kännas väldigt tungt... Att inte själv få rå om egna barn, men andra har barn med min genetik. Nu dög ju då inte mina ägg för donation förstås när dom inte gick för mej själv heller, men i princip... Om jag hade donerat ägg tidigare, och de hade resulterat i barn, och jag själv stått i denna situation senare - det hade känts riktigt, riktigt jobbigt. Så jag undrar - hur sku det vara ifall någon av studerandena som nappar på kampanjen sen själv inte kan få barn. Hur tar man det? Och jag tror nu inte att någon av dem kanske riktigt tänker så långt precis... Så är det rätt att be dem...? Knepigt.

Du är ännu ung, du hinner nog

Fortsätter lite på senaste inläggs citat och tankar. För dethär med du är ännu ung, det är nåt jag ännu får höra med jämna mellanrum. Och nåt jag nog inte är alldeles tillfreds med att bli itutad. Ska försöka förklara lite varför den kommentaren irriterar och inte känns okej.

När jag får höra att jag ju är ung, ännu har tid, nog hinner, och annat på samma tema, så är det förstås yttrat i största välmening, och som ett sätt att trösta och inge hopp eller nåt sånt. Tyvärr har det inte den effekt folk tänker sej, och de kan få en lite irriterad uppsyn till svar.

Here’s (a few of the reasons) why;

1) Du vet egentligen inte tillräckligt för att ställa några ”diagnoser” om huruvida det finns hopp, tid och möjlighet. Och att vara ung är ingen garanti. Någonsin. Så att ta till ung ålder som ett gott tecken är i det stora hela statistisk sett ok, men inte i enskilda individuella fall.

2) Alla mirakelstoryn som finns i svang och eldar under uppfattningarna om att det kan gå lite i vilka situationer som helst, när man minst anar - de ger en falsk känsla av tilltro till att möjligheterna är sgs ändlösa. Men de historierna är statistiskt sett en liten minoritet. Sorry.

3) Jag har ren mentalt gått vidare från allt detdär, och att förklara att det ännu finns hopp känns som att underkänna min livssituation. Om jag förklarar att vården inte lyckades men livet kan vara bra ändå vill jag inte höra att ”men du hinner ännu”, för det är som att säga att min ”plan B” inte duger. Att det på något sätt inte är okej om livet fortsätter utan barn. Ibland har jag berättat om mitt nuläge och konstaterat att det är bra såhär trots allt, och ändå gång på gång fått ett ”jamen ge inte upp” eller ett ”det kan nog ännu” osv osv till svar... Not cool! Lyssna lite innan ni svarar, please! Livet kan vara helt bra också utan barn, så ids inte underkänna det genom att insistera på att jag ännu hinner eller det ännu kan gå osv.

Sen vet jag också själv att livet ibland kommer med överraskningar, att man kan ändra åsikt eller att nåt som inte funkkar mittiallt kan göra det sen ändå. Sånt händer nog ja. Men det är som sagt statistiskt sett en mindre sannolikhet, och sku ju också kräva antingen en partner eller ett nytt vårdbeslut (eller båda, rätt sannolikt, om den förstnämnda sku bli aktuellt, och om barn isf sku vara en fråga). Saker händer anyway, så visst, det kanske finns möjlighet, och rent åldersmässigt har jag lite tid kvar. Men i mitt nuläge är det på inget vis pointen, liksom. Pointen är att just nu är jag bestående barnlös, och lever med det, och det kan också vara bra. Please let it be. Om jag accepterat så kanske ni också sku kunna...?

Böcker och barnlöshetstema...

I serien böcker där barnlöshetstemat dyker upp, liksom... Ofattbart... Igen helt annat tema och inget på bokens pärm eller baksida som säger nåt om saken. Men där var det. Igen en gång. I denhär boken togs saken upp med några väldigt bra poänger, som jag vill citera och kommentera här... För att de är rätt allmängiltiga tankar, situationer och känslor.

”The thing about being barren is that you’re not allowed to get away from it. Not when you’re in your thirties. My friends were having children, friends of friends were having children, pregnancy and birth and first birthday parties were everywhere.”

Ja verkligen. Det går inte att komma undan. Varken från babynyheter, gravidmagar, bebisar eller barn... De finns överallt. Naturligtvis, efter som de är en del av livet, av samhället. Och ska ju så få vara. Dock anser jag fortfarande att man som ofrivilligt barnlös barnlängtare bör ha rätt att lite skydda sej, och att omgivningen helst inte ska bli upprörd om man, i den mån man kan, trappar ner på mängden möten med allt det. Helt kommer vi aldrig undan det, allt detta finns oundvikligen runtom oss, men där det går att välja tycker jag man ska ha rätt att göra det... Inte för att vara elak mot den andra, men för att vara lite skonsam mot sej själv. Det är tungt och jobbigt att ständigt påminnas om det egna tomrummet. Det blir lättare, ja, men försvinner nog troligen aldrig helt. Och blir man under de tyngsta perioderna ständigt överöst med allt man inte själv får uppleva går man nog lätt under.

”I was asked about it, all the time. ... When was it going to be my turn?”

Dethär kan jag bara till viss del relatera till själv. Främsta tanke här är säkert detdär med ”nå - när ska ni ’skaffa’ barn?” och annat sånt. Och jag vet att de frågorna, kommentarerna, vinkarna fortfarande existerar i alltför stor grad, och många av mina vänner och bekanta har utsatts för dem i mängder - något som ofta orsakar stor sorg och smärta. Så varför, varför kan vi inte börja förstå att sluta kommentera!? Suck. Själv har jag inte egentligen fått just den frågan, men däremot mer som hjälpsam och medkännande filosofisk fråga - när ska det då lyckas för dej, när ska det bli din tur? Bra fråga. Visste jag det så... Suck... Förstår den innerliga önskan om att det sku lyckas för mej, men det är inte speciellt trevligt att nån spekulerar ”med mej”, ”för att hjälpa”. Leder ju ingen vart. Funkkar när det funkkar, om det funkkar. Gjorde ju inte det. Hjälper inte att fråga, fundera, spekulera.

”At some point our childlessness became an acceptable topic of Sunday-lunch conversations ... What we were trying, what we should be doing, do you really think you should be having a second glass of wine?”

Haha. Jaa. Öppenheten har som baksida att folk vill hjälpa till. Och det är inte alltid en bra sak nej. Jag är absolut öppenhets-anhängare, och för egen del fortfarande glad åt att jag kunnat berätta, för det har gett sååå mycket - både stöd och förståelse och andra djupa diskussioner... Men jag förstår också dem som skonar sej för alla välmenande råd och kommentarer. Har du prövat...? Visste du att...? Jag känner en som... Borde du kanske... Min homeopat sa... Osv osv osv. Jag har i perioder varit såå trött på allt sånt, även om jag vet att de sägs i all välmening. Det konstiga är att folk faktiskt tror sej hjälpa, även om de ju sällan vet hemskt mycket om bakgrund, orsak, medicinska faktorer osv. Hm. Acceptabelt att kommentera och ge råd, men ack så svårt att bara lyssna och finnas. Bakvänt.

”I was still young, there was still plenty of time, but failure cloaked me like a mantle, it overwhelmed me, dragged me under, and I gave up hope.”

Först vill jag nu (igen) påpeka att ”fortfarande ung” ju inte är någon garanti. Tid ja, kanske, men inte alltid möjlighet för det. Resten stämmer oberoende, på nåt sätt... Besvikelse efter besvikelse, misslyckande efter misslyckande - det tär fruktansvärt. (Som ni nog har sett här tidigare, om ni följt med ett tag.) Tydlig bild på det här i texten tycker jag. Svepte in mej som en mantel, överväldigade mej, drog mej under (ytan...?). Och hoppet, det tappar man orken att hålla. I det mörka, dystra under besvikelsens mantel finns det mycket lite rum för hoppet kvar. Och nej - det hjälper inte att säga ”nu ska du bara...” eller ”tänk nu på att...” e.d. Som tur är går hoppet att få tillbaka. Om inte om barnet så om något annat. Ibland krävs det lite jobb för att komma dit bara, och där kunde det ibland finnas mer stöd och hjälp, tänker jag själv efter mina vårdbergochdalbanor. Hjälp att se framåt. Se annat. Se hopp.

Resfeber, och lite ”allmän oro”

Min hjärna (eller kanske mer hjärta, iofs) kopplar till en tidigare känsla här nu. Jag är påväg på resa, och är allmänt lite orolig och småstressad för själva resandet; alla saker med, orka upp i tid, komma igenom kontroller utan jätteköer osv osv. Småsaker, och inget jag direkt är jätteorolig för, men sånt som finns i bakhuvudet och stör. Och jag funkkar dessutom trevligt nog lite så att när en sak stressar upp mej så tar jag en bunt andra saker då medsamma - när jag en gång stressar. Allmänt lite oro i systemet just nu alltså. Suck. Men ja - en del av mej kände igen den känslan av allmän oro och insåg hur mycket värre den känslan var när jag hade hela fertilitetsvården på gång. För en del av mej tänkte då hela vägen igenom inte bara på mej själv, utan på hur vaddetnuänvar sku påverka projektet, barnet, möjligheterna osv osv... Så konstatera, med en lättnadens suck, att den dimensionen iallafall är borta nu. Jag behöver inte vara fundersam för nån annans del än min egen. I dethär sammanhanget iallafall. Nå, iofs funderar jag nog också på föräldrar och syskon, ifall nåt sku hända mej på vägen... Men det går nu iaf inte ut över nån annans vara eller inte vara, liksom...

Det vet varje nybliven förälder

... ??? ...

Rubriken är ett citat från en föreläsning idag. Fanns i skriftlig form, och upprepades muntligt. Och jo, det är i sej inte fel, men det var nu där frågan om en sak som sgs alla vet. Common knowledge och rätt common sence. Så jag undra i mitt stilla sinne där varför man måste blanda in föräldrarollen alls. Och sucka för mej själv över att (igen) bli utelämnad i ett sammanhang där jag nog visste alldeles väl, trots att jag inte är förälder... Happens all the time, och ingen menar nåt illa med det, men det känns nu ändå inte helt trevligt direkt.

Sorry, jag tycks fortsätta min bitch-period här bara... Hänger upp mej på ”småsaker”.

Och tydligen i Efter Nio också

Blev upplyst om att fertilitetsvård och barnlöshet figurera i Efter Nio också. Vid ungefär 35:40. Samma Niklas som i Huomenta Suomi. In case anyone is interested... Temat för programmet är föräldraskap, så det är fint att de också plockar upp det faktum att det inte är en självklarhet att få bli förälder. För den saken är det ju många som inte har förstått än.

Barnlöshet i Huomenta Suomi

Synlighet - yei! Simpukka och Dextra syntes i Huomenta Suomi i morse, med samtals-rubrik Mitä uutta lapsettomuushoidoissa. Nå, hemskt mycket gick man nu sen inte in på detaljer i vad som är nytt direkt, bara lite kring tryggare procedurer och mer möjlighet att hitta rätta embryon och rätt tidpunkt, typ. Åtta minuter räcker iofs inte långt. Speciellt som också annat fanns på agendan. Simpukkas 2 främsta punkter (tyckte jag) var poängtering av det psykosociala stödet som behövs och behovet av större jämlikhet i tillgången till rätt sorts fertilitetsvård i rätt tid. Viktiga frågor båda två, men framför allt stödet. Kamratstödet som Simpukka erbjuder, men också det stöd som borde finnas, men allt för sällan finns, i samband med fertilitetsvården. En del att jobba på där. Som tur är har jag för mej att det finns som en stor punkt på Simpukkas agenda under den nuvarande verksamhetsplanen. Behövligt, så det är bra det! Också i och med Sote. Många öppna frågor och mycket som verkligen kunde vara bättre. Och enormt viktiga saker!! Så här är det verkligt bra att vi har en förening som Simpukka som är språkrör för oss ofrivilligt barnlösa och påverkar i saker som rör oss. Heja Simpukka! För detta arbete behövs vi iofs nog allihop, vilket också är en orsak till att jag själv både skriver och pratar, och försöker engagera mej där jag kan. Bara genom att arbeta på det kan vi få till stånd nån förändring. Sakta men säkert åt bättre håll.

Trots inläggen är jag nog okej

Inser att inläggen har varit ganska nedslående och ledsna på senaste tiden... Det har varit många saker på gång i tankar och känslor och många saker har dykt upp också utifrån. Så det ser ju säkert väldigt tungt och jobbigt ut, om man kikar på texterna. Men trots inläggens dysterhet är jag nog okej... Jag är fortfarande på det klara med vad som är rätt för mej (just nu), och njuter av måånga saker i dethär livet på egen hand. Så, all considered, är jag nog fortfarande glad åt det beslut som ledde mej hit. Och ser nog fortfarande att det bara är så det ska vara. Även om jag, som konstaterat, också kan vara sorgsen över vad det innebär. Verkligen inte alldeles rättframt alla gånger dethär med känslor... Men jag är glad åt att de är övervägande positiva. Att jag nog är övervägande alldeles okej, trots allt.

Jag får ju bara skylla mej själv

Funderingarna efter gårdagens känsla av ”ensam utan” fortsatt med tanken ”du får ju skylla dej själv”. Det var vad min hjärna sa mej när jag gått och lagt mej igår kväll. Sluta känna dej utanför bitch - sku du ha fortsatt försöka så kanske du själv hade varit där... Så jo, jag får ju nog skylla mej själv. Ingen trevlig tanke det heller, och det gör mej också rätt så nedstämd, fast det i sej ju nog helt enkelt är rätt. Jag får ju skylla mej själv, när jag genom att välja att avsluta vården ju också har svängt ryggen åt den eventuella möjligheten att jag skulle få uppleva graviditeten och föräldraskapet jag med. Så, det hjälper ju inte att gnälla.

Att bli ”ensam kvar utan barn”

Helknäpp rubrik egentligen, jag vet... Och samtidigt så finns den känslan i mej just nu. Ensam utan. I en tidigare grupp med andra ofrivilligt barnlösa där jag deltog för några år sen är jag nu den enda som förblev barnlös. En graviditetsnyhet som jag precis nyss läste meddela mej det, och sände iväg mej ner i den känslan. Den enda som inte fick... Och det betyder inte att jag missunnar dem det, eller inte är glad för deras skull! Det har jag försökt påpeka i tidigare liknande situationer också, så tror ni vet det, men vill ändå - för säkerhets skull - poängtera det igen. Jag är egentligen inte alls upprörd över att de får barn, även om reaktionen är negativt laddad. Negativa laddningen beror bara på att nyheten påminner om den egna saknaden och tomheten. Ei ole minusta pois, heter det. Nej, absolut inte. Och jag är nog innerligt glad för dem, speciellt då deras resa inte heller har varit lätt. Men det ger en liten knuff ner i saknaden igen. Framför allt som det nu betydde en skillnad mellan att ha en ödeskamrat i gruppen och att vara enda som inte fick uppleva det. Som tur är har jag ändå andra, ur andra grupper eller andra sammanhang, som befinner sej i samma situation som jag. Så jag är ju verkligen inte den enda som blev kvar utan barn. Men i denhär gruppen är jag det. Och trots att den gruppen inte egentligen haft nåt med varandra att göra på ett bra tag så påverkar det tydligen ändå. Suck. Som jag skrev här rätt nyligen så är det ju inte en reaktion jag är speciellt stolt över, men jag accepterar att den just nu finns, mellan varven. Bergochdalbanan fortsätter också i detta läge, men på andra sätt. Och lugnare, tur nog. Men ibland känner man sej lite som en bitter bitch, och det är nog inte helt trevligt...

Och vad tänka om detta då...?

Alltså sorry mängden inlägg... Vet inte var tusan allt kommer ifrån just nu. Men, Simpukka dela en novell som får mej att verkligen fundera... Den finns på Pieni novelliblogi, har titeln Isän enkeli, och tema barnlöshet. Skriven ur det ofödda barnets synvinkel. Och, det jag blir ledsen och fundersam över är ju inte det att barnet inte får komma, utan att det uttrycks att hade dom bara orkat en gång till... Säkert hjälper det ju den som skrev det att tänka så. Mej gjorde det bara lite smått irriterad. För det är ju det som folk anser - att man nu ska fortsätta försöka bara, och orka hoppas på mirakel. En månad till, en omgång till, ännu nästa försök. Och det är ju tamejtusan tyvärr inte så det funkkar alla gånger! Att läsa att om dom nu bara hade orkat ännu en gång, det känns på nåt sätt som att vad f*n? Och suck. Men andra kan ju ha en helt annan reaktion på denhär texten förstås. Dethär var nu min. På nå sätt känns det liksom rätt otrevligt med sånthär som eldar under uppfattningen att om man bara orkar hoppas och fortsätta så kommer ju barnet till slut, när det är rätt tid för det. Nästa gång...

En annan sak som ännu svider

Okej, det blir lite väl många inlägg just nu liksom... Jag hade nog inte planerat att skriva varje dag denna vecka eller nåt sånt, men det har nu lite blivit så bara. Många saker jag reflekterar över just nu, och så har det ju hänt en del... Ibland så. Don’t get used to it...

Men med tanke på julsångs-funderingarna igår så ville jag ”erkänna” en annan sak (eller, kanske snarare en klunga av grejer) som nog ännu påverkar, fast jag egentligen inte alls vill... Babybilder, babynyheter, gravidmagar... Konstigt nog mera på bild än i verkligheten. Kanske bara för att man kan reagera på en bild, när typen inte står mittemot en...? Vet inte. I riktiga livet ger en gravidmage mej en lite sjunkande känsla i maggropen, och jag drar ett djupare andetag. En baby får ett vemodigt leende. På bild, via sociala medier, är den första reaktionen ofta en intern svordom av nåt slag. Ett ”nå just så...!”. Och det betyder ju inte att jag inte är glad för den andra, eller inte tycker typen på bilden är söt. Jag unnar absolut alla den glädjen, och uppskattar sötheten. Men den inre känslan är ofta först ett styng av avund. Inget jag är speciellt stolt och glad över själv, men den reaktionen finns nu bara där, och jag måst ge mej själv det. Det hör till paketet just nu, och det är inget jag är ensam om. Jag sku nog aldrig säga åt nån att ”nå f*ck, du också...”, verkligen inte, och jag menar det inte heller. Men den tanken finns i mitt huvud en stund, och bitterheten och avundsjukan är en liten del av känslorna som finns med när jag ser bilden eller läser babynyheten. Sorry... No offence!! Tyvärr är det bara så. Inte hela tiden heller, tur nog. Och både i minskande mängd och med minskande intensitet. Men dom reaktionerna finns kvar och jag tror nog att dom hör till dom reaktioner jag i nån mån kommer att få dras med livet ut. Stora drömmar som inte får bli till lämnar ju trots allt efter sej ett stort tomrum... Och andras tomrums-utfyllnad får det egna tomrummet att synas och kännas så mycket mer, för stunden. Och det svider nog lite.

Och antagligen upprepar jag mej lite här nu. En del av detta har jag nog skrivit om, kanske t.o.m. i flera repriser. Men denhär känslan har lite oftare än vanligt haft orsak att ploppa upp nu de senaste veckorna, och så kommer ju säsongen för julkort med söta småtomtar snart.

Julsånger... Inte lätt nu heller...

Andas in - andas ut...

Julsånger... En del av dom har en förmåga att krypa in under huden på en, och träffa rakt i hjärta och maggrop. Vi börja öva såna i kören jag sjunger i igår. Och jag var inte förberedd på att de sku vara så kraftiga i år igen. Samma sjunkande saknadskänsla som senast. Alla år, sen jag börja försöka. Var likadant nu igen, fast ”projektet” är nedlagt. Att sjunga om det välsignade och vackra i ett barn som är fött, det känns ledsamt. Riktigt, riktigt ledsamt... Att ens lite titta på allt det vackra man inte får själv. Även om det i detta fall handlar om en helt annan story, av en helt annan kaliber, så handlar det också, och framför allt, om att ett litet barn föds. I vackra, poetiska ordalag och med fina melodier. Det känns. Tydligen i år igen. Kanske alltid. Troligen, i nån mån. Nånstans sitter nog saknaden i.

Känns helt idiotiskt på nåt sätt att ens uttala att man kopplar till sej själv och sin lilla futtiga verklighet när det man sjunger om ändå är en story av helt andra mått och med helt annan spridning. Även om jag inte direkt är troende. Ändå tycker jag det är lite fånigt, på nåt sätt. Varför kopplar jag till just mej, när det sångerna vill berätta om är nåt helt annat, och nåt mycket större. Ändå är det väl så vi fungerar... Vi känner och reagerar utgående från oss själva. Och jag tror att vi ska ha rätt att göra det. (Vad vi sen gör av det är en annan sak.) Men även om jag inser min rätt att reagera och känna så har jag svårt att kommentera åt nån annan att det är så det känns. För en del av mej säger att man borde inte vara såhär ”självisk”, tänka så ur egen synvinkel. Och en del av mej tycker att jag ju borde vara över detdär nu. Tydligen inte. Och jag förstår nog att det inte är så, och inte heller ska behöva vara så. Ändå känns det nog en aning tungt. Framför allt när jag nu då har hela julen på kommande, med en hel del såna sånger. Suck. Ibland sku man inte orka känna.

Och, helt utanför min egen lilla bubbla, så känns också dethär med att prisa och tacka för ett barn som kom till världen så olustigt, sorgligt och knepigt efter det ofattbara våldsdådet häromdagen, och allt som händer i världen överallt. Jag vet inte hur jag ska tackla det just nu. Alldeles för olika världar för mina tankeprocesser. Jag får inte ihop det. Titta upp mot stjärnorna under kvällen igår, med arga tårar över att saker kan vara så hemska ibland. Och där sitter vi och sjunger vackra sånger om det fina världen fick, för att rädda den.

Jag får inte ihop det.

Inget mera ”skulle vara gravid”

Med fokus på en hel del annat så har tiden lite sprungit ifrån mej ett tag. Gör iofs det alltid mellan varven, så det är ju inget nytt. Men igår kväll slog det mej mittiallt... Jag kan nu inte längre säga att jag skulle vara gravid ännu om sista försöket hade lyckats. För någonstans mellan att jag senast använde den frasen och dagens datum så har den ”tidsfristen” löpt ut. Jag hade inte mera varit gravid nu, sen ett tag tillbaka ren. Det är en fras jag använt, för att visa på hur kort tid det flutit sen det sista försöket. Men nu har den tiden överskridits... Och om inget oväntat sker så kan jag egentligen aldrig mera använda orden ”skulle vara gravid nu, om bara...”. Vilket egentligen bara är enormt skönt, för ett ”skulle, om” i detta fall är nu inget annat än en tragedi. En graviditet som inte börjat, eller tagit slut för tidigt... Att aldrig mer behöva uppleva det, det är egentligen rätt himmelskt. Även om det ju också tar bort möjligheten till ett kanske... Och i det ligger det nog ett rejält vemod. Jag hade absolut väldigt gärna fått uppleva allt det - graviditet, barn och familjeliv, och det finns ju, som konstaterat, fortfarande stunder när jag verkligen sörjer att det inte blev så, men livet presenterar på det stora hela såå mycket annat att den känslan rent konkret inte får speciellt mycket rum mer. Ofattbart nog anpassar man sej... Och bra så, tycker jag.

Vad får en att mörda ett barn?!

Det finns saker i världen som är så emot alla etiska tankar och känslor av rättvisa att det är nästan omöjligt att förstå och greppa dem. Idag fick vi ett sådant dilemma att förfasas över. Vad får en mänska att mörda ett barn?!? Sitt eget, dessutom... En treåring... Oskyldig, liten, utan möjlighet att försvara sej. Det känns så fruktansvärt, fruktansvärt fel. Så totalt emot allt som världen borde vara. Ändå finns också detta i vår värld. Att en pappa kan knivhugga sitt barn. Skrämmande, och såå obeskrivbart ledsamt. En mamma, och andra anhöriga, saknar nu en treåring, och en pappa får för alltid leva med vad han har gjort. Visst vet också jag att våld mot barn ju finns, mycket mer än man vill veta, på andra håll i världen framför allt, men också här. Hur fel det än känns, så är det tyvärr inget världen förskonas från. Men idag var det så synligt, så rått, så definitivt... Våldet tog ett liv. Ett liv som bara hunnit finnas i tre år. Och i vårt normalt (utåt sett) trygga land känns det så helt totalt ofattbart. Ett hjärta fullt av bottenlöshet här just nu, med en tanke till dem som förlorat en familjemedlem. Något som inte borde få ske, inte i den åldern och inte på detta sätt. Fruktansvärt. Så totalt, totalt fel.

Jag blev presenterad för tanken och känslan att vissa får inga barn och andra kan ta livet av sitt. Och jag förstår att den känslan kan finnas. Jag vill absolut inte racka ner på någon som känner så. Men själv kan jag inte tänka på det sättet här. Det är en såå fruktansvärd tragedi i sej att en pappa tar livet av sin treåring att jag helt enkelt inte kan relatera det till barnlöshetsfrågan eller till mej. Det går bara inte för min del i dethär nu. Jag bara slås av det fruktansvärt skrämmande och ledsamma. Inte heller har jag nu alls velat delta i några spekulationer kring vad orsakerna kan vara, eller vad som kan få en mänska att göra så... Frågan finns i hjärtat, och hjärnan försöker förstå, men det är inte mitt jobb och det hjälper ingen att jag spekulerar. Det är för all del en mänsklig funktion att försöka bringa ordning i det som känns såå kaotiskt och emot allt vett, så visst undrar också jag, men att spekulera utan info hjälper ingen. Något finns garanterat bakom, men det kan vara många saker, och tragedin är ett faktum - och fruktansvärt tragisk - vad det sen än handlar om. Jag behöver egentligen inte ens veta. Det hemska har hänt, det kan vi inte komma ifrån. Fastän vi vill.

Är lite rädd bara för att denna, liksom en del tidigare tragedier, kan få folk att svänga sej mot varandra, och mot olika kategorier av ”stämplade” grupper... Han måst vara psykiskt sjuk, han är säkert inte finländsk, han är inte som vi andra. Och hur mycket vi än vill skylla ifrån oss, och kan ha rätt i en del saker, så kan vi inte dra slutsatser som drar många över samma kam, eller utesluter oss själva. För fast vi alla sku säga att vi aldrig sku, så kan ju ingen av oss påstå att med andra ingredienser än de vi har varit lyckligt lottade att få så skulle vi inte kunna hamna i en liknande sits. Inte just den, kanske, men vi ska inte sätta oss på alltför höga hästar heller... Ofattbart ja, och de flesta av oss kan vara rätt hundra procent säkra på att vi aldrig sku kunna knivhugga ett barn, men i slutändan så gör vi alla en hel del saker som inte går ihop helt med vår etik, och gränsen till att gå utför är sist och slutligen rätt glidande. Och det är kanske en del av varför sånthär är så skrämmande. För vad är det som kan få en pappa att göra såhär mot sitt barn...? Så totalt naturvidrigt. Och ändå finns det aspekter som kan leda till just det. Detta är inte första, inte sista. Tyvärr.

I slutändan så kommer vi tillbaka till det allra största i detta... Ett liv som inte längre finns. En treåring. I relation till det känns så mycket annat i livet meningslöst och oviktigt. En som fanns igår finns inte mera. Och eftersom det var en treåring, och för att det gick till på det sättet, så kryper det på nåt sätt in i tankar och känsla, även om man inte har nån större koppling till saken i sej annars. Så hur är det inte då för dem som faktiskt berörs...? Fruktansvärt att ens lite försöka föreställa sej. Styrka till dem som behöver den...

Alla de som inte får bli pappa...

Och idag är det farsdag, och alla de som inte får bli pappa har antagligen en rätt tung dag just nu. Det svider och gör ont, att inte få dela glädjen. På samma sätt som morsdag är tung för mej. Min relation till farsdag är numera den barnlösas - jag relaterar till avsaknaden och sorgen, till skillnad från tidigare i processen när farsdag var en fundering kring hur jag som frivillig singelmamma sku tackla den dagen och den diskussionen med barnet. Inte aktuellt mer. (Alltså har jag inte heller kommenterat ramaskriet kring ändring av farsdag till närståendedag på vissa dagisar.) Farsdag är en dag när jag har ett hjärta öppet för alla män som innerligt vill få kalla sig pappa, men av orsak eller annan inte får. Det är en tung sits... Och mäns barnlängtan är inte alls lika öppen och förstådd som kvinnors. Till skillnad från singelkvinnan har ju dessutom en singelman ytterst få möjligheter att bli pappa. Så situationen om man längtar som ensam karl är ju verkligen inte lätt. Jag hade iallafall möjligheten att försöka, och är glad att jag kunde och gjorde, trots att det sluta som det sluta. Ledsamt det med, men att inte ens ha möjligheten...? Skrämmande. Man är liksom lite hjälplös. Under denna vecka, förutom European Fertility Week, har också männens vecka (miesten viikko) uppmärksammats. Rätt lite detta år tycker jag, men ändå lite. Några inlägg finns nedan. Poängen, liksom med Simpukkaviikko i maj, är att uppmärksamma att föräldraskap inte är en självklarhet. Alla får inte bli pappor, hur mycket en del av dem än skulle vilja och önska sig det. Och inför farsdag kan det behövas en boost av samvaro och gemenskap. En känsla av att man inte är ensam om sorgen och saknaden. För att kanske lite ta udden av. Alla de som inte får bli pappa - en kram på denhär dagen, som säkert är en av årets tyngsta. Att själv stå utanför det man allra mest önskar, det är väldigt, väldigt tungt.

Några inlägg på temat;
Simpukka - Vaiettu suru
OP - Jokainen vuosi lisää on yksi vähemmän isänä
Simpukka - Et ehkä arvaakaan kuinka onnekas olet
Kaksplus - Lapsettomuus on kipeä asia myös miehelle

Glad ”Singles Day” alla singlar!

Jag lärde mej idag att 11.11 är ”Singles Day”. Ursprungligen tydligen nån kinesisk grej och ursprungligen (och troligen väl ännu idag) ett kommersialistiskt påhitt. Ett sätt att få folk att köpa saker. Jei. Nå, nu tänkte jag nog inte på nån sån koppling när jag såg att en sån dag finns och firas idag. Utan jag tänkte faktiskt i termer av att uppmärksamma singellivet, och också det goda som det kan vara. För - as you know - jag är glad att vara singel, och trivs med det. Men det är inte en aspekt som syns ofta i ”debatten” kring singlar och singelliv - utan vi utmålas oftare som lite misslyckade socialt, alltför fokuserade på arbetslivet, bara själviska och kräsna, eller nåt annat dylikt... Likaså anses vi absolut vilja ha eller behöva eftersträva ett parförhållande. Det kan för all del vara ok att vara singel, men man ska då helst vilja komma ur det tillståndet, och aktivt göra nåt för den saken. (Utan att nu vara för angelägen.) Jaja, jag har skrivit om sånthär tidigare, och jag tänker inte idag nu propagera desto mer kring det, men - det är ju iallafall Singles Day idag, så jag ville slå ett slag för att singlar är värda att fira, och att få fira sig själva. Singelliv är ingen skam, och ingenting som nödvändigtvis är på nåt sätt depriverat. Jag är alldeles nöjd som singel, och fortsätter gärna på samma bana. Firar alltså det idag. Happy to be me, and happy to be single. Aspekter av mitt liv hade jag gärna sett annorlunda - barnet, as you know - men livet är faktiskt alldeles bra såhär också. Och singelaspekten har jag varken som barnlängtande eller barnlös haft nån lust att ändra på alls. Så - here’s to being single! Vi singlar har nog all rätt i världen att trivas som singlar, anser nu jag, om det är så det känns! Att inte alla känner så, det vet och förstår jag, men att vi som trivs som singlar har rätt att göra det - det tycker jag rimligtvis är rätt så självklart. För vad är väl bättre än att trivas i det liv man lever!? Happy Singles Day!

European Fertility Week på g...

Idag inleddes årets European Fertility Week. Temat i år är tydligen 40 reasons. Antar det syftar på orsaker till att fertilitet är viktigt. Men jag har ärligt talat inte riktigt fått fatt i temat helt och hållet. Viktigt att ha, viktigt att prata om, viktigt att försöka påverka? Eller kanske alla, iochförsej. Men sen - 40 orsaker? Finns säkert nån orsak till just 40? Och till att man tycker att det är viktigt att tala om orsak? Jag har inte orkat sätta mej in i saken... Eftersom fertilitet inte längre är aktuellt för min del. Sad but true. Jag var inte fertil, om man dömer av den dåliga vårdframgången. Fertilitet hade ju för all del varit alldeles fruktansvärt viktigt just då, när jag var där. Och fertilitet är ju förstås enormt viktigt ur större perspektiv, för enskilda individer och familjer överlag, och för samhället. Men för mej är det inte en aktuell fråga att berätta varför fertilitet är viktigt för mej. För i mitt nuvarande liv är det inte mera en aspekt. Barnlösheten är en aspekt, absolut. Men fertilitet är det inte. Infertiliteten är liksom mera faktum, och via det barnlösheten. Och livet är i och med det så mycket annat än fertilitet just nu... Att sånt... Så om inga andra aspekter dyker upp under veckan, eller jag hittar andra vinklar i egna tankar, så kommer inte denna Fertility Week att leda till speciellt mycket blogginlägg för min del. Men det att barnlöshet och (in)fertilitet igen syns lite tydligare ett tag, det tycker jag absolut är bra. Öppenhet - yes please!

Saknad som inte riktigt räknas

Idag är det allhelgona, och så smått börjar mängden av ljus på gravgården nu synas på avstånd i skymningen. Jag har ett ljus jag ska gå och tända där lite senare, för en liten kille jag hade förmånen att känna ett tag, och som jag ofta tänker på med saknad och värme. Mina mor- och farföräldrar har också varit i tankarna, med samma saknad och värme.

Men sen tänder jag nog också mina ljus, och skickar mina tankar, till dem som inte riktigt räknas. De som inte kom. Sorgen över försöken som slutade i missfall eller ”bara” negativt besked - den sorgen är ofta svår för andra att förstå. Att man kan sakna någon som aldrig funnits, sörja någon som aldrig ens blev till, eller vars liv stranda ren under de allra första veckorna. Men det är också en verklig sorg, en påtaglig saknad. Så - som tidigare år - tänder jag ljus även för dem. Inte lika stark saknad nu mera, men visst finns den där.

Och nya saker i sikte nu igen då

Med månadsskiftet kommer det nya förändringar nu då. Nygammal plats, delvis nya saker. Igen. Och det är okej. Jag kan ta det med ro. Men visst är det också väldigt vemodigt. Hade gärna stannat, och hade gärna fortsatt här. Ibland går det inte som man tänkte... Fäller nog några tårar när jag far... Och det finns nog aspekter och personer i (det beklagligt tillfälliga) livet här som jag verkligen kommer att sakna! Som följer med i hjärtat. Tack och kram!

Njuter av friheten jo, men ändå...

...vill jag nu inte riktigt att andra ska påpeka åt mej om hur härlig den är.

Det är liksom okej att jag själv tänker, säger och känner att friheten är bra. Jag är glad över att jag kan göra det, och mena det. Det gjorde jag ju definitivt inte för ett tag sen... Friheten var inget värd, när jag såå längta efter nåt annat... Nu kan jag njuta av den, och utan dåligt samvete tycka att det är bra att jag kan det. Vemod finns där nog emellan, för hade gärna bytt ut friheten om jag fått, men fick ju inte. Men ändå kan jag känna att friheten är bra, att den har såå många goda sidor. Och ibland t.o.m undra om jag idag skulle byta ut den...?

Däremot känns det inte riktigt bra om du säger åt mej att jag är lyckligt lottad som har så mycket frihet. Det känns ännu inte riktigt okej. Visst, jag vet det... Jag kan känna så själv ibland. Eller, kanske inte lyckligt lottad, för det betyder nog ännu nåt annat för mej... Men jag vet att friheten är riktigt bra. Samtidigt så vill jag som sagt inte höra det av andra. Inte ännu åtminstone. Det skorrar i mina öron om en förälder säger att hen avundas min frihet. Förstår intellektuellt, men det känns inte bra. Och - väldigt få föräldrar sku på riktigt byta...

Andas in, andas ut - låt livet leda

Med förändring på kommande och oklarheter kring vad som egentligen sker är jag just nu ofta förvånad över hur lugnt jag lyckas ta det hela. Jag gillar när saker är förutsägbara och jag själv har ens nån form av kontroll. Just nu har jag inte det. Andra bestämmer vad som ska sättas åt mej. Är hittills trots det ganska lugn faktiskt. Det ordnar sej. Inte helt på Too-tickis nivå av ”Allt är mycket osäkert, och det är just det som lugnar mig.”, men ändå...

Sen finns det också mindre lugna stunder där min hjärna försöker hitta fallgropar och orosmoment och få kontroll... Funkkar inte när man inte ens vet vilka ingredienser livet kommer att innehålla. Bara se sen, liksom... Så försöker då säga åt mej själv att släppa funderingarna för stunden. Andas in, andas ut och låta det hitta sina platser. Det visar sej nog, och det ordnar sej nog... Låt livet leda... Inte alltid lätt, men relativt ofta det enda man kan göra för stunden. Också viktigt att se skillnad på när man bara ska avvakta och när det är dags att agera, förstås... Just nu avvaktar jag. För stunden. Förra omgången avvaktande och väntande var supertung. Fertilitetsvården alltså. Då orka jag inte mera bara se... Också denna gång krävdes ett beslut av mej själv där i inledningen, men sen när det var gjort så hitta jag lugnet och tilliten. Det ordnar sej. Så nu andas jag, låter livet leda. Lite ditåt iaf...

Sådär överlag är jag en sån som (lite tudelat) både tänker att saker visar sej och att man måst hitta dem. Jag tänker att de båda finns, och att situationen kan vara den ena eller den andra, eller kanske lite båda. Ibland för livet en in på nya saker, genom det man är med om. Ibland krävs ett lite större beslut från eget håll, och ett arbete på den linjen. Oftast är det väl nån form av kombination, där man kanske inte ens riktigt vet sist och slutligen vad som är vad eller var det kommer ifrån. Och ok så. Vi är mångfacetterade varelser vi mänskor. Intressant där att för sej själv fundera var saker kommer ifrån och vad de betyder...

Lite filosofering idag... Eller nåt. Känns emellanåt nog som lite onödigt mycket att fundera på. Kunde inte saker lite nån gång gå som på Strömsö? Men livet är nu inte alltid så, och då får man följa med strömmen och se vart den leder, med så mycket lugn, tålamod och tillit som man lyckas uppbåda. Eller nåt... Lite för trött idag egentligen, känns det som, så sku inte ens riktigt orka bara ta det som det kommer. Sku inte riktigt vilja heller. Och alltid helt enkelt kan man inte. Men ibland är det ju det som livet ställer en inför, och då får man göra sitt bästa. Andas lugnt, försöka hitta tilliten, vänta och se. Jag kan också just nu vara glad över att det funkkar. Att jag kan tänka så. För det är ju nog inget självklart alls, och jag hade väldigt svårt med allt vänta och se här ett tag emellan. Fruktansvärt svårt. Nu går det, för det mesta. Men sku nog definitivt inte klara mer vänta och se i barn-frågor nu heller. Nej tack... Det går i sånahär jobbrelaterade frågor - men barn eller inte barn, går eller inte går, gravid eller inte gravid...? Nej hu. Det kryper under skinnet av såna stora frågor ännu. Så nej, inte mera nu. Att stå inför ett sådant livsomvälvande om - det känns nu bara tungt.

Och nu har jag en känsla av att dethär blogginlägget inte riktigt har varken huvud eller fötter, eller ens en röd tråd heller. Det får nu vara ändå... Ibland är livet sånt också... Vi svamlar nu lite på här med mellan varven. Och däremellan vet vi precis och går på som tåget. Lustigt nog är det mycket känsla där, och känslan kan ju svänga på ett huj emellanåt, så hur man än på förmiddan tyckte att det allt är i ordning och på det klara kan det mittiallt på eftermiddan vara helt huller om buller igen. Sånt är livet. Och nu slutar jag svamla.

Om saknad som ändå finns, inuti

I gårdagens diskussion dök en såå tydlig glimt av den egna saknaden upp igen. Denhär gången över att jag (troligen) aldrig kommer att få uppleva en graviditet. Det kan vara en både fysiskt och psykiskt väldigt stark saknad ibland. En tomhet som sträcker sej över alla tidsrymder. Både i kropp och själ. Den tomheten stack till igår, starkt... Med tårar i ögonen-styrka. I en del av samtalet som handla om tomrum som blir kvar... Och visst lämnar även den som aldrig fick komma ett tomrum. Enormt. Oändligt. Och även om jag på många sätt och vis trots allt trivs med mitt nuläge finns nog saknaden där, inuti. Smäller ibland till med ofattbar kraft en stund, lämnar en nästan mållös. Ännu idag sitter tomheten kvar i kroppen.

Samtal som är viktigare än ... allt

Eftermiddagen idag gick i sin helhet (och lite till) till ett samtal. Ett av dedär som för all del i början rörde sej kring vardag och småsaker, men som vartefter djupnade allt mera, för att i slutändan handla om sånt som är större än livet självt. Därav många timmar. Och jag hade för all del saker jag borde ha gjort, vilket också min samtalspartner visste, men i min värld är sånahär samtal viktigare än allt. Kan förstås inte skippa jobb eller så, men mycket kan få ge vika när behovet av ett sådant samtal finns. Att ge den som behöver det en stund av min tid, ett lyssnande öra, en medkännande blick och ett fullständigt fokus på det som hen har på hjärtat - det känns verkligt viktigt för mej. Viktigare än allt, just då.

Och jag har många gånger hellre sådana samtal än såna som finns på mindre djup nivå. Verkligen... Inte är de alltid roliga eller lätta, kanske mera sällan faktiskt, men de ger mer. Närheten, kontakten, djupet och empatin... Att en stund ge rum för den andras inre - hens känslor, tankar och mående. En stund få mötas på riktigt. Just de vi är, innerst inne. Det är värdefullt. De är de samtal jag själv fått mest stöd av, när jag har behövt det. Och de är de samtal jag också själv får mest ut av, då när jag får finnas där för nån annan. Så även om känslan i dem kan vara enormt tung, och ämnena ofta är stora och mörka, så lyfter den gemensamma närheten och kontakten så ofattbart mycket. Verkligen.

Liksom tidigare gånger, och i andra liknande situationer, tänkte jag idag igen på vad det är som är kärnan i dehär samtalen. Vad det är som är allra viktigast i samtal som är viktigare än allt. Och kommer själv till att det handlar allra främst om förståelse. Att jag ser dej, hör dej, och bekräftar dej. Att det du bär på får rum, att det du känner får finnas, och möter en förstående och empatisk närvaro. Att det jag själv signalerar är acceptans och medkänsla. Affektsmitta liksom - jag känner med dej en stund. Och i delandet blir den egna sorgen lite mindre för stunden. Även om den kanske just då syns mest. Udden tas av för stunden, när jag hjälper dej bära. Och det är viktigare än allt, just då i den stunden.

Inga fler frågor om barnalstring!!!

Efter presidentparets korta inlägg i/kring/om barnlöshetsfrågan har det kommit en mängd olika kommentarer. Framför allt på babynyheterna och de ord de levererades med - och som jag har de flesta verkligen varit berörda av att de valde att också ge en inblick i den tunga vägen till nuläget. Men också barnlöshet sådär allmänt har i förlängningen fått mer plats ett tag just nu. Jättebra, är iallafall min åsikt. Andra kanske tycker det blir för mycket av det "goda". Men, tabut behöver absolut brytas i denhär frågan, är min starka och klara åsikt, så det är bara sååå jättebra med synligheten!!

Då barnlöshet också varit på tapeten ett par omgångar i Toisenlaiset äidit-programmet har det dykt upp en del grejer därifrån med, och det inlägg i hela denna lilla bäck av inlägg som jag hittills har reagerat mest positivt på är Iltasanomats inlägg efter ett av dom programmen där läsare har fått skicka in sina synvinklar och berättelser på temat barnlöshet. Det kryllar av saker man som ofrivilligt barnlös känner igen, och som skulle vara viktiga också för alla andra att nu ens lite bli uppmärksamma på. Kring kommentarer, kring hur det känns, kring olika situationer, kring en del av allt det tunga... Läs!

Underrubriken på grejen undrar att "Sovittaisiinko se tässä ja nyt: ei enää koskaan kysellä toisten lisääntymissuunitelmista." - Sku vi komma överens om det här och nu: vi frågar aldrig mer om andras förökningsplaner.

Inlägg efter presidentparets nyheter finns t.ex. här;
Ess.fi, Ei mikään vaalivauva
IS, Yksikään vauva ei ole vaalivauva
Paha Pastori, Presidenttipari loi lohtua sanomalla paljon
Kodin Kuvalehti, Lapsettomuus kosketta joka viidettä suomalaista
Aamulehti, Jenni Haukio ja Sauli Niinistö toivat vauvauutisellaan...

Familjelyckan i presidentpalatset

Dagens stora nyhet kan knappast undgått många här i landet. Babynyheter har en tendens att få alldeles enorma proportioner, i jämförelse med det mesta andra. Men trevligt är det ju förstås. Trots att jag ännu också ofta först reagerar med ett lite irriterat och onyanserat jaha, just så... Har nog inte annars nåt alls att säga om presidentparets kommande familjeökning, men vill lite kommentera sättet de berättade om saken på. Eller, orden de använde. För det talades inte bara om att barnet är påväg nu, utan också att det är ett länge efterlängtat barn och att vägen till hens tillkomst inte har varit lätt. Och det tycker jag är så superfint! Ofrivillig barnlöshet och kampen för att få ta emot ett barn är ju fortfarande rätt tabu, så att ett såhär pass synligt par med några korta meningar alldeles sakligt låter folk veta att barnet de snart äntligen får inte kom till sådär bara - det är verkligen värdefullt! Inga stora snyfthistorier eller detaljer, men det är bara bra tycker jag, åtminstone såhär som första nyhet... Istället ett kort och sakligt meddelande, som ändå mellan raderna bar på ett så enormt och känslomässigt budskap. Glädjen över barnet, och en liten blick på kampen de haft för att komma till detta nuläge. Tummarna upp för den öppenheten! Fint att barnlöshet också här får lite synlighet.

"Om allt går som väntat växer vår familj i februari 2018. Vi har längtat efter och önskat oss ett barn i flera år. Under åren har vi mött många motgångar. Därför har den första tiden av graviditeten varit glädjefylld, men också en känslig tid."

Och jag tänkte igen på hur enormt tungt det måst vara att som en så offentlig och synlig person i hemlighet ha en sånhär kamp där i bakgrunden. Att kanske tvingas ställa sej ute i offentligheten just när inte heller denna månad..., eller efter ett missfall, eller vad det nu kan ha handlat om... Jättetungt ren utan en så stor synlighet och roll-press. Kan och vill inte ens föreställa mej... Och unnar dem nu innerligt den (kanske nog ännu aningen oroliga) lyckan. Väldigt mycket sagt på ett kort och sakligt meddelande, som får åtminstone den som själv varit där att känna med dem. Och innerligt hoppas med dem att allt nu "går som väntat".

Det härliga med folk som lyssnar

Insåg att jag inte har berättat om denhär händelsen ännu...

När jag börja det jobb jag nu snart lämnar ville jag, efter några dagar, berätta för mitt närmaste team om min barnlöshet och om fertilitetsvårdsprocessen jag gått igenom. För att jag ju starkt känner att det är lättare för mej när folk vet om... När jag inte behöver hålla upp fasader de stunder det är som allra tyngst, utan med ett ord eller en blick kan signalera hur det är, och folk förstår. Det känns för mej så oändligt mycket skönare, och tryggare.

Så jag tog mod till mej en eftermiddag, och sa åt mina kolleger att "det är en sak jag vill att ni vet om mej". Redan i den första sekunden fick jag en glimt av hur medkännande dom är - för direkt jag sa det stanna bägge upp med det dom höll på och förberedde samtidigt som vi samtala, och kom och satt sej ner med mej. Direkt, utan att ha blivit ombedda, i just den sekunden. Helt självklart. Med fullständig medveten närvaro på det jag ville berätta.

Sen bara lyssna dom. Lugnt, öppet och empatiskt. Jag förklara lite vad jag varit med om, och hur jag ibland kan känna mej eller reagera. De lyssna. Bara lyssna. Kom sen efter med lite kommentarer nog, men enbart sådana som visa att de hade lyssnat, att de hade försökt sätta sej in i hur det känns, och att de också hade lyckats med det en liten bit iallafall. Och så tacka de mej för att jag hade velat berätta. Kommentera att det är fint att veta.

Jag var så innerligt rörd då att jag inte i min tur lyckades tacka dem. Även om det var det jag kände... En enorm tacksamhet och glädje över hur ofattbart bra dom hade varit på att lyssna och ta emot min berättelse. Har tänkt på det många gånger också efteråt, ofta med tårar i ögona, för det gör mej ännu rörd. Skrev ett tack senare på WhatsApp. Sen när jag kunde formulera det. När jag hitta rätta orden.

Och tänkte igen på hur härligt det är med folk som lyssnar. Som faktiskt lyssnar. Hur värdefullt och vackert det är. Och hur mycket det ger. För det behövdes egentligen inte mer än så, och vi har sen inte fler gånger talat barnlöshet. Men dom vet. Och dom hade säkert sett och förstått, om en situation hade dykt upp där jag varit nere eller sorgsen osv. Åtminstone signalera dom stor förståelse då.

Dessutom kom dessa två härliga typer alltså inte med några frågor, råd eller andra kommentarer kring vad man borde/kunde/tänkt/känner osv osv alls. Dom bara tog emot... Att inte känna att man behöver fixa, inte komma med goda tankar som inte hjälper, inte alls tycka att nån "bara ska..." - det är tyvärr såå sällsynt. Så var innerligt glad också ren åt den lilla saken. Men framför allt åt att dom lyssna.

Önskar innerligt att alla ens nån gång får möta det. Nån som bara lyssnar.

När inget går som man tänkt

Well. Ibland är ju livet lite komplicerat liksom. Bytte ju ort och jobb och sådär, av diverse orsaker. Orsakerna hängde sen med hit också, så blev inte bättre här heller, och jag får byta ort igen. Flytta tillbaka, med andra ord. Har varit ena frustrerande veckor sen detta konstaterades, och medan saken utreddes. Nu när det hela är klart känns det redan lite lättare, även om det är irriterande och ledsamt att det inte gick som jag hade tänkt. Men, har ju lite träning i det liksom. Att saker inte går som man tänkt. Det jag har jobbigast med är osäkerheten. När man inte vet. När man måst vänta, hänga, avvakta, se... Det orkar jag väldigt dåligt med nuförtiden. Efter alla år av sånt i fertilitetsvården. Totalt slut på tålamodet med sånt just nu. Det drar ner mej väldigt mycket. Men måst förstås jobba på det, och låta utredningar och funderingar ha sin gång. Nu finns ett svar på vad som ska ske härnäst, och det gör mej lugnare. Kan igen ställa in mej på ny förändring snart. (Eller, delvis återgång till gammalt alltså.) Vad det sen blir av saker därefter, det vet jag inte riktigt. Just nu är jag här ännu, på nytt ställe, lite till än. Sen återgår jag till gamla invanda gator, och ser vad livet för med sej då. Lär väl ordna sej. Men visst, nog är det ledsamt, frustrerande och otrevligt när det man planera och satsa på inte går som man tänkt. Perspektivet från förra omgången av inte går som jag tänkt säger mej ändå att detta inte är någon fara. Att då gör vi nåt annat av det hela. Att flytt och jobb tvingas omvärderas och planeras om, det är en småsak jämfört med att omvärdera drömmen om barn till ett liv utan. Och det gick ju liksom det också.

Single, and happy about that

Hade en liten diskussion kring begreppet "ikisinkku" (ungefär evig singel) för ett tag sen. Jag hitta en text som tog upp den termen i betydelsen någon som alltid eller länge varit singel och trivs med det. Eftersom många tänker, tror och tycker att man som singel ska längta efter att ha en partner så var jag glad åt att hitta en text som var mer inne på min linje - att man kan njuta av att vara singel och inte alls vara i behov av att ändra på den statusen. Att en singel kan vara riktigt nöjd som det är, och trivas med att vara bara själv. Just precis exakt!!, tänkte jag. Det är iofs ett tag sen nu, men jag känner nog ibland att folk lite överseende tänker att nå visstvisst... Ibland försöker folk para ihop mej med någon. (Nu tror jag iofs att det gått hem lite bättre, för det är länge sen nu.) Så jag var glad åt att kunna dela en text som satt lite ord på såna aspekter av singellivet som jag känner igen. Singeln som inte söker partner, utan helst glatt fortsätter med sitt singelliv.

Till min förvåning fick jag mothugg. Eller, vet inte om det var mothugg direkt, men det var iaf en av mina bekanta som ansåg att hen behövde påpeka att det också finns singlar som inte är nöjda med att vara singlar. Kanske bara var en annan uppfattning av begreppet ikisinkku det handla om där iofs... Jag blev iaf lite ställd, för naturligtvis är jag ju också medveten om att alla singlar inte är nöjda med att vara singlar. Rätt otrevligt medveten om det, eftersom de flesta utgår från att jag också hör till den gruppen. Att alla singlar gör det. (Man kan ju inte vilja vara singel liksom!?) Jag tyckte därför det var konstigt att nån ansåg sig tvungen att förklara att det också finns (iki)singlar som inte trivs med sin ensamhet. Och ja - om man har hamnat i ett långvarigt singel-tillstånd utan att trivas med det, då kan det vara verkligen, fruktansvärt jobbigt. Absolut! Och säkert kan också ikisinkku-termen användas här. Men då denna text nu handla om termen ikisinkku i betydelsen nöjd singel, och jag gladeligen ville dela den för att dela med mig av hur jag känner inför mitt eget singelliv - då tyckte jag nog det var en aning onödigt att kontra med att det minsann också finns icke nöjda singlar.

Men - den diskussionen fick mej ändå att tänka till lite djupare på saken. För grejen är ju egentligen den att man ska vilja ha en partner ja - men inte för mycket. Att som singel inte söka partner, och påstå sig inte ens sakna en, det är helt jäättekonstigt, och avfärdas ofta som självbedrägeri eller nåt... För man ska ju vilja ha en partner!! Men sen samtidigt så är det inte heller okej att vara ledsen och nere över att vara singel. Man ska liksom inte vara så behövande. Inte så osjälvständig. Det är nu inte riktigt comme il faut att vilja, längta och sakna för mycket heller... Att berätta åt sina vänner hur väldigt ensam man känner sej, och hur mycket man längtar efter att få dela livet med nån, det kan också bemötas med skepsis och bortförklaringar, har jag märkt... (Och jag har nog också fallit i den fällan själv, måst jag erkänna.) Så igen en gång har vi här en situation där budskapen är väldigt varierande, och ingendera ytterligheten är bra. Man ska vilja ha en partner, men man ska också klara sej super på egen hand. Vårt samhälle är bara så jättekonstigt ibland...

Och vad gäller detdär med inte comme il faut att vilja, längta och sakna för mycket så stämmer det ju också väldigt bra in på folks tankar om barnlöshet. Naturligtvis ska man vilja ha barn (och ska också ha dem, eller ha dem påväg) - men man ska ju inte vilja, längta och sakna för mycket! Dom kommer ju nog sen, om du vill lite mindre... Tulee jos on tullakseen - dom kommer om det är meningen. Och så ska man liksom vara gladeligen nöjd med det och skita i att vilja och längta så väldigt. Och då ska dom ju sen naturligtvis bara dyka upp sen också. För barn ska man vilja ha - bara inte för mycket.

Men nu tillbaka till rubriken... Single, and happy about that. Det är länge sen jag var av den åsikten att jag ville ha en partner i mitt liv, och jag vet inte ens nu om jag faktiskt ville ha det då heller, eller om det var mer för att det är så livet ska se ut som jag kände så... Det är så man ska känna liksom. Visst kan jag ännu också attraheras av karlar, eller tycka att dom är trevliga. Men jag vill inte bli ihop med nån. Jag vill väldigt gärna fortsätta vara bara jag. Som i texten så är jag dendär ikisinkkun som inte vill ändra på läget... Som trivs bra med att vara bara själv, och som har färdighet och kunskap att sköta sej själv och sina egna ärenden på egen hand. Självgående, självständig och självtillräcklig. Visst behövs det mänskor runtom också mej - familjen, vänner, kolleger, bekanta... Men jag behöver ingen karl som delar min vardag. Dyker han upp ska jag försöka bereda det plats, men gör han inte så fortsätter jag gladeligen såhär. Enligt nuvarande känsla alltså. Känslor kan ju svänga förstås.

Angående förlossningstalkot

Reaktioner på uttrycket "synnytystalkoot", förlossningstalko, fortsätter dyka upp. Bra. Idag uppmärksammades jag på en kolumn i Pohjalainen; Itsekäs nainen ja patriarkaatti - Den själviska kvinnan och patriarkatet. Kolumnen förklarar ur flera synvinklar varför begrepp som förlossningstalko är fullständigt idiotiska. Bra kolumn, med bra bredd i frågan.

Som första grundprincip konstaterar skribenten Laura Ala-Kokko att patriarkatet här i landet nog ännu lever och mår bra, då en medelålders man kan se det som sin sak att påpeka åt kvinnor hur de förväntas leva sina liv.
Hon funderar kring hur barnalstring fortfarande i dagens samhälle kan ses som kvinnans viktigaste roll, och hur en kvinna inte riktigt anses vara en riktig kvinna innan hon burit, fött och har barn.
Varför är det så att det anses vara en norm för kvinnor att ha barn, ännu idag?, undrar hon.
Varför anser vi att barnlöshet behöver förklaras? (Ett faktum som är innerligt jobbigt både för frivilligt och ofrivilligt barnlösa.)
Inga svar på frågan i kolumnen, för det är ju en sak som bottnar i vår kultur och våra grundtankar... Stora frågor att med små steg jobba kring...

Att sen skuldbelägga dem som antingen inte vill eller inte kan hjälpa till med att öka mängden födslar per familj här i landet hjälper ju inte.
Ingen ska behöva "skaffa" barn för att samhället behöver dem, om det inte hör till den egna livsplanen. Vi går liksom in på väldigt obehagliga tankar om babyfabriker då... Att frivilligt välja bort barn ska verkligen få vara okej i dagens samhälle!
Och de som inte kan eller har fått ynnesten att få barn, de ska inte heller behöva kämpa med andras förväntningar och krav på förökning, parallellt med de egna redan så tunga känslorna av längtan, sorg, förtvivlan och misströst. Verkligen inte!
Att ställa ett onyanserat krav på allas ansvar att hjälpa till med "förlossningstalkot" är synnerligen oeftertänksamt och oansvarigt, och ökar bara sorgen och pressen för dem som hade önskat men inte fick... Inte speciellt kul för dem som väljer bort barn heller.

Själviskhetsaspekten får hon också med. Och det tudelade i att man är självisk både då man väljer barn och då man väljer bort dem, och hur den själviskheten omöjligt kan vara olika, även om den frivilligt barnlösa oftast klassas som mer självisk.
Det borde vara så att man (själviskt) väljer barn för att man vill ha barn i sitt eget liv.
(Inte för att någon efterlyser ett förlossningstalko.)
Likväl borde det vara ok att (själviskt) välja bort barn då man inte vill ha dem i sitt liv.
Varför anses den ena då mer självisk än den andra?, frågar hon sej.

Ofrivilliga barnlösheten plockar hon upp som det område där man kan och bör påverka - en aspekt jag ju saknat hittills i debatten. Man kan göra det ekonomiskt lättare för folk att välja att ha barn, om de så vill. Man kan göra fertilitetsvården mer tillgänglig. Man kan underlätta för singlar att försöka få barn på egen hand. Och man kan göra något för dem som trots önskan inte kunnat få barn.
Viktiga frågor, som man också verkligen har möjlighet att påverka. Att bara tala om allas ansvar i gemensamt förlossningstalko utan att också prata om ofrivillig barnlöshet, det är respektlöst. Men om vi tar upp alla de saker vi kan göra för att underlätta för de ofrivilligt barnlösa att uppfylla sin barnlängtan så har vi gjort stora gärningar redan. Och kanske kommit lite på väg till större siffror i statistiken.

Det är inga direkt lätta frågor i denhär debatten.
Stora tunga ämnen som rätten att bestämma över sitt eget liv (och sin egen kropp), och möjligheten att göra beslut kring dem utan att kritiseras av andra.
Eller som samhällets förväntningar på olika roller, och oförstående attityd inför andra synvinklar.
Eller som ofrivillig barnlöshet. Ett av de tyngsta ämnena vad gäller känslomässig belastning. Inte ett ämne där en lite oeftertänksam och halvt skämtsam kommentar om synnytystalkoot tas väl emot.
Så det är bra att den vinkeln nu äntligen syntes lite mer i debatten, i och med denna kolumn. (Kan för all del hända att den kommit upp mer tidigare också, men det har isf gått mej förbi.)

Mer fokus på vad som kan göras åt att minska ofrivillig barnlöshet! Punkt.

Händer när man minst anar...

Stanna upp inför ett citat i boken jag läser just nu. Där handla det om att söka en partner, men själv koppla jag till barnlängtan och försöken att få bli mamma. För att det är en ack så vanlig kommentar i sammanhanget, även om den har ytterst lite verklighetsförankring...

"Det händer när man minst anar det, brukade folk säga. Om det fungerade så fick man alltså inte längta, inte vilja, inte ens ana för då kunde det inte hända. Det innebar i så fall att man skulle trycka ner sin egen känsla, agera som om det inte spelade någon roll, och bara hoppas att ödet gjorde jobbet. Var det verkligen rimligt?"

Jaa, är det verkligen rimligt?? Ändå är det sånt man säger... Sånt man som barnlängtande får höra. Att tänk inte på det, slappna av, låt bli att längta, och när du minst anar. (Som jag ren tidigare har konstaterat, visst, som singel funkar det jättebra detdär med minst anar!) Du försöker för mycket, du vill för mycket, du tänker för mycket på det och du förstör allt genom det. Sure. Mitt tänkande gör mej infertil. Men alla vet ju domdär berättelserna om dom som fick barn när dom sluta försöka, så det måst ju vara sant ju!? Naturligtvis. Suck.

Och å andra sidan ska man ju sen också visualisera tillräckligt och tillräckligt tydligt visa åt gud eller universum eller världsalltet osv osv vad man verkligen önskar. Man har nu kanske inte önskat tillräckligt starkt och tydligt? Tänk riktigt tydligt på det du vill ha nu, sätt in en klar beställning, så får du nog. Då lyckas det nog. Du har bara inte velat tillräckligt mycket än. Sure. Nej, det är klart, denhär längtan är inte tillräckligt stor. Och det fåniga är att både ovanstående och denna kommentar kan komma från samma person tillochmed.

Så hur man än svänger sej i dessa sammanhang så har man nog inte gjort rätt, inte gjort tillräckligt, eller gjort för mycket. Att sen faktiskt tänka på att bakgrunden är medicinsk och fysisk, inte tanke och mentala krafter, det har många svårt för. Helknäppt, tycker jag. Och inte det minsta rimligt. Kanske vi nån dag kommer ifrån sådana oförstående kommentarer.