Tankar om sorg, del 6

Sjätte och sista delen, även om nästa också tangerar ämnet...

Lite fler citat av @zoeadelle på agendan idag, med lite annat tema.

Den här gången vår tendens att tala om closure, om att se det goda, om att tragedi kan ge upphov i nåt vackert m.m. dylika tankar. Samma ”myter” var uppe tidigare i sorg-serien ren - här lite till...

Zoe liknar tanken om closure vid myten om enhörningar. ”Closure following a loss is as much of a myth as unicorns and fairytales. One can not close a door on grief. ... One can only learn to accept what has happened and live with this new state of reality.”

Vad gäller silver linings, bright sides, beauty out of grief od. är hon lika krass; ”... at times there is no upside, there is no happily ever after... sometimes it is as bad as it looks and there is healing to be found in just acknowledging that fact. Loss is devastating.”

”Often it is suggested that tragedy will turn into something beautiful down the line, and whilst I am a huge believer that joy can arise from the ashes, I am acutely aware that to even suggest something good can come out of loss is hurtful and insulting. Just because someone finds happiness following a loss, doesn’t mean someone’s death turned into something good. Likewise just because someone finds a way to turn their pain into purpose, doesn’t mean the loss happened for a reason.”

Som jag konstaterat många gånger om - ja, folk vill hjälpa. Jag gör säkert sånthär själv också. Men det är allt annat än hjälpsamt. Sorg är sorg, saknad är saknad - och inget i världen kan ta bort det. De behöver få finnas, få rum och erkänsla. Ett lyssnande öra. Förståelse. Det bara är - utan ”blir bättre sen”, ”har nån mening”, ”kommer nåt vackert ur” och annat sånt. Sorg är brutalt, gastkramande, enormt i början, och måst så få vara. Sen lär vi oss sakta, sakta leva med den ändå.

Tankar om sorg, del 5

En otroligt inkännande röst i sorg-frågor är @zoeadelle på Insta. Hennes vinkel är främst missfall, men också barnlöshet och annan sorg ryms med. Här är några av hennes tankar;

Zoe talar om sorg som vågor, som labyrinter - där vi tappar bort oss och hamnar på samma ställe om och om, eller där vi stundvis finns i dalarna med mindre sorg och stundvis under en vågtopp igen. ”Grief is far from linear, it’s a maze of epic proportions.” ”Eventually, the waves become gentle and the grief becomes more of an undercurrent in your life.”

Något hon är noga med att poängtera är att det inte finns nån tidsram, nån ’rätt längd’ för sorg. ”There is no worldly standard of what is ’normal’ when it comes to mourning...” Hur du än känner, hur mycket du än känner, hur länge du än sörjer, hur (om) du än gråter - det är normalt och det är tillåtet och det är rätt. ”Your grief. Your loss. Your normal.”

Och vad gäller de där vågorna som sen blir mildare - ”The world often states that grief gets less over time, but I disagree. Grieving is a lifelong process. ... What happens is we get stronger. We get better equipped at carrying the weight. We learn new skills to adjust our balance, so we can function whilst journeying with this substantial loss.”

Tankar om sorg, del 4

Farsdag... För en del bara glädje, för en del bara sorg, och för många bägge två i lite olika proportioner och konstellationer. Antar att den sistnämnda är vanligast...

Till alla er som får vara pappor - ett stort grattis! Jag hoppas att ni får njuta av dagen, får ha kontakt med barn (och barnbarn), och kan ta in den fina roll som är er!

Till alla er som hade önskat sig barn, hade önskat få bli pappa - kramar! Det är en enorm sorg att inte få välkomna det barn man längtar efter och hoppas på.

En kram också till alla er som inte får fira dagen med er pappa eller med ert/era barn (och barnbarn). För att de inte finns mer, eller för att kontakten inte finns.

Farsdag är en väldigt känslosam dag för många. Absolut ska vi fira pappor, och deras viktiga roll för oss - men vi behöver också ge rum för att alla inte får och kan bli pappor, att alla inte har en pappa att fira, att många är utan kontakt med sin pappa eller sina barn, och att den familjesituation man finns i kan kännas än mer tung en dag som denna, som så tydligt lyfter upp ”normen” eller idealet.

Också för mej har dagen varit tung. Allt det som inte är fanns mer på ytan, mer synligt. Gick en lång promenad i solskenet, och hade för mitt inre öga med mej det barn som inte kom... Hade första inseminationen lyckats hade hen nu varit 6 år, om sista embryoinsättningen tagit sku hen vara 3 - och där emellan 12 andra möjligheter, andra tidtabeller, som inte heller blev till. Det känns... Kunde inte hålla tårarna borta under promenaden idag.

Megan Devine prata om kratern som finns där vid sidan av det vackra som livet också är. Kratern som sorgen gett upphov i. Ibland finns den bara där, men fokus är på annat. Ibland sneglar man lite, eller får en glimt av den i ögonvrån... Och ibland finner man sig där nere i kratern igen, i sorgen. För sorg lever med, som en del av den man är och det liv man lever.

Tankar om sorg, del 3

Ett pod-inslag att rekommendera till; The howl at the center of grief.

Underbart inkännande inlägg kring hur sorg fungerar, och hur vi som samhälle har så svårt att hantera sorg. Vi är en kultur som är ”illitterate” när det kommer till sorg, säger Megan Devine som intervjuas. Hon är författare till boken It’s okay that you’re not okay - inte läst men hört mycket gott om.

Finns massor jag kunde plocka upp ur det här inlägget, men väljer nu några...

Megan talar om samma bekräftande som Kessler - witnessing. Om hur vi försöker tysta det skrik som finns i sorgen - smärtan - när det den sörjande behöver är att få smärtan, skriket, ekat tillbaka till sig. ”That is the only thing that helps in the moments where the world desolves.” - ”Having people witness; that is how we survive.”

Hon pratar också om vår önskan om att fixa, att göra det lättare. Om hur det inte finns något man kan göra för att lösa det - och det är okej. ”Our job is not to relieve someone’s pain, but instead to support them inside it.” Vad vi kan göra är att finnas där, med den andra i sorgen en stund. Bara se, lyssna. Witness. ”Acknowledge that something is what it is.” 

En annan myt/ovana Megan pratar om är tanken på att komma över, move on eller get closure. We don’t move on, we carry it with us. Det är inte något man kan lämna bakom sej - det finns med, och integreras som en del av en själv och ens liv. Hon talar t.o.m. om att det är fräckt att ens tänka sej att personen bara ska lämna det/den som varit så viktig för hen bakom sej - som om hen inte betydde nåt. 

Dessutom, konstaterar hon, förlorar man inte personen (eller i mitt fall det barn som aldrig kom) i den stund de dör - man förlorar allt hen skulle varit och blivit, hela den framtid man hade haft tillsammans, alla stunder och milstolpar och situationer osv osv. Det är ett helt liv som från och med då inte får bli mer. Ingen del av det. Så det är inget som händer bara isolerat helt just där och då.

Megan listar också några don’t:s - t.ex. jämför inte sorg, ta inte upp din egen - du skiftar bara fokus från den som sörjer till dej själv och signalerar åt den andra att du inte vill höra, tystar hens story. Kom inte med din agenda eller med några råd - ”we don’t need your false confidence, we need your awkwardness”. Och förvänta dej inte att den andra ska ”återgå” till det ”normala” - se det som är. 

Till slut kommer tankarna kring förändringen i sorgen... Megan talar om hur man inte har nån som helst möjlighet att vara där innan man är det, att ta in det innan man kommit dit; ”the idea of this loss not taking up as much space feels horrible”. (Och där är samhället alltför snabb i att ”se framåt”, vilja visa möjligheterna och det ”ljusa” som kommer...) I nåt skede gör det ofta det ändå - blir lite lättare. Inte alltid, men sådär överlag. ”Now it doesn’t feel terrible to have a beautiful life.” ”That crater is still there, and there’s a beautiful life alongside it.”

Tankar om sorg, del 2

Förra inlägget handla om sorgens individuella uttryckssätt och de olika behov vi kan ha i sorg, eller i olika skeden av den. Texten av David Kessler tala om sorg lika unik som våra fingeravtryck. Kessler medverka i ett avsnitt av Brene Browns pod Unlocking us; On grief and finding meaning. 

I enlighet med titeln handla den här diskussionen mycket om vår tanke om mening - och hur vi ofta missuppfattar den, eller använder den fel. Vi talar om mening med allt, mening med det som hände - när meningen istället kan hittas i det vi bygger eller är - trots sorgen, inte i den.

”It’s making meaningful moments, not finding meaning in the situation.”

Kessler konstaterar att ”your loss is not a blessing, a test” ... ”it just happens”. ”There’s no gratitude in it”. Han menar att med tid, när sorgen inte är lika akut, kan man hitta saker att känna tacksamhet för. Men inte saker i själva dödsfallet/krisen, utan i livet, i det personen var för oss...

Och sorg tar sin tid. I början av en sorgeprocess (som INTE är linjär men som formas om och klingar av lite med tid) kan man inte hitta annat än sorg. ”You can not skip to meaning. Meaning is the cussion, but we need to feel the pain.” Först finns bara sorgen och smärtan.

We need to feel the pain. Och vi behöver få den sedd, hörd och bekräftad. Inte åsidosatt med tankar om ”meningen” med sorgen, meningen med det som hände. För meningen finns inte där. Den finns i oss, i livet - oberoende av vad som händer oss. I det vi bygger.

Jag har värde och mening, också som barnlös - men inte för att jag är barnlös. För att jag är jag. Mening finns inte för att jag gick igenom det, den sorgen, utan för att jag finns. Jag kan hitta mening i saker som finns i mitt liv, vissa pga barnlösheten - men jag ser det inte som att de sakerna är ”den mening som kom ur barnlösheten”, ”orsaken till att jag måste den vägen”. Den vägen bara var, bara hände. Och jag tvingades relatera till det, ta in sorgen som en del av mitt liv, och bygga mening(sfullhet) ändå.

Tankar om sorg, del 1

Har en del inlägg med tema sorg jag velat reagera på ett tag - och när passar väl det bättre än i samband med allhelgona. Är så mycket saknad och sorg kopplat till den dagen...

Eftersom sorg är ett så otroligt brett begrepp - innehåller så många aspekter, så blir det här inte ett inlägg, utan en serie. Under november är tanken, men får se om jag hinner...

Hitta för länge sen ren en text med rubrik Our Experience of Grief is Unique as a Fingerprint, och den resonera i mej på många sätt. Säger mycket som känns sååå viktigt.

Det första texten talar om som jag vill plocka upp är tanken om att gemensamt är att vi har ett behov av att få vår sorg sedd och förstådd - ”The need is for someone to be fully present to the magnitude of their loss, without trying to point out the silver lining.” Vi vill ofta hjälpa genom att se det ”positiva”, se framåt - men i sorgen finns inte det. I sorgen behöver vi bara få finnas den. Fully present to the magnitude.

Sorg borde vara en ”no judgement zone”, skriver David Kessler i texten. Bara ett tillåtande av det som finns - det den andra upplever. Inget ”komma över”, ”gå vidare från”, ”låta sorgen fara”. Sorg är, finns, som en del av livet. Och ibland kan man inte annat än försöka acceptera den.

”The act of witnessing someone’s vulnerability can bring the person out of isolation if the witnessing is done without judgment.”

Kessler beskriver sorg som en process, en resa. Utan klart slut. Det är dessutom en resa som biter sej själv i svansen flera gånger - tar steg bakåt lika mycket som framåt. Vartåt nu det är. Sorg finns alltid där med, ibland underliggande, ibland kraftigt på ytan. En process utan slutpunkt.

Och många gånger får sorg också nya lager med tid. Nya milstolpar, nya aldrig mer. Ny förståelse för gamla sorger. Nya synvinklar. Nya kommentarer... Det finns så mycket runtom som kan väcka sorg, och det gör i sin tur att sorg sällan försvinner helt. För tomrummet finns ju kvar.

För mej dök det upp en ny aspekt igår. En tanke inombords, som bara fanns där. Ett förlåt, som jag hörde mej själv säga, inuti - åt det barn som aldrig kom. Ett förlåt för att jag inte orka försöka mer. För att jag inte gav hen den chans som ännu kanske hade funnits för hen att komma.

Och den sved - svider - ordentligt, den tanken. Vet inte riktigt om jag kan sätta ord på det ännu. Men där finns en skuldkänsla som jag inte sett, och ett lager av sorg som får tittas på lite nu då. Förlåt för att jag inte orka mer, lilla du! Förlåt att jag inte gav dej ännu fler chanser till liv.

Ofta vet vi inte vad vi ska säga när vi ställs inför sorg. Och då är väl den bästa tumregeln faktiskt att inte säga något. Att bara lyssna, om den andra vill prata. Ge en kram (förutom i coronatider). Säga att man saknar ord. Berätta att man finns där, om den andra vill prata. 

Eller bara sitta tyst tillsammans. För ord blir faktiskt för fattiga, och många saker kan bli fel - för den situation den andra är i. Vi har väldigt olika behov när det kommer till sorg, så det behövs en stor portion lyhördhet, och acceptans för den andras sätt att finnas i sorgen, bearbeta den. 

”Some grieve with darkness, some with light, some with both, depending on where they are in the cycle of grief. It would be a mistake to conclude that one is better than the other or that there’s a right way to grieve. There are just different ways to grieve, different feelings evoked by loss.”

I havet av ljus - allhelgona

Titta på strömmen av mänskor påväg för att tända ljus för nära och kära som inte längre finns. Tänkt sälla mej till dem senare, och tände ett ljus ren här hemma. Men har nu som vanligt en känsla av att all min saknad inte räknas. De som for - ja. En elev, en vän, mor- och farföräldrar... Men de som inte kom - de tänker jag på mest bara för mej själv. Tänker att många andra inte tycker den sorgen är stor nog bland den som gäller någon som ”faktiskt fanns”. Tänder ett ljus för dem ändå.

Fack och förståelse

Har fått mej några tankeställare kring synvinklar och olikheter under sommaren också. I diskussioner med vänner, bl.a. Bra samtal, men inte alldeles enkla samtidigt - för att våra verkligheter ofta ser rätt olika ut, och det som är min upplevelse inte är förståelig för andra alla gånger. Eller deras verklighet fullt förståelig för mej heller för den delen.

Jag försöker verkligen ha en rätt bred förståelse för folks erfarenheter och upplevelser - försöker lyssna mer än tycka, förstå mer än påstå. Men naturligtvis lyckas jag inte alltid förstå, eller vara tillräckligt lyhörd och inkännande, trots att jag gärna sku vilja.

I och med att jag skriver, pratar och berättar om min upplevelse, min verklighet, upplever folk ibland att jag inte har förståelse för nåt annat än den. Att jag tycker den upplevelsen är viktigast. Ber om ursäkt om det känns så - det är inte meningen. Men jag kan inte uttala mej om en annan verklighet än min. Jag kan bara sätta ord på den - för att klargöra den för mej själv, för att kanske stöda nån annan i samma sits eller hjälpa någon förstå hur jag reagerar och upplever saker. Eller så inte, jag kan ju inte styra hur nån annan reagerar.

Barnlöshet som sorg är en sorg med många dörrar - vi hamnar in i den via många olika vägar, olika synvinklar. Och pga att utgångspunkten är olika innehåller sorgen också olika ingredienser, även om flera av dem i grunden är samma. En ouppfylld barnlängtan, i princip oberoende i vilken form, är alltid en sorg - men hur den ger sej uttryck och vilka saker som är tyngst kan variera kraftigt... För den som är mamma men inte kan få flera barn kan det tyngsta vara att veta hur enormt moderskap är men inte få uppleva det igen med ett barn till. För den som aldrig kan få barn är det tyngsta kanske att veta att man aldrig kan få uppleva hur enormt moderskap är - aldrig få delta i erfarenheten av att vara mamma.

Varje sorg är lika berättigad, varje känsla lika sann för den som bär den - och samtidigt kan det bli lite av ett minfält pga olikheterna i synvinklar och utgångspunkter. För den som aldrig får bli mamma kan det kännas tungt att ta emot nån annans sorg över att inte få flera barn, även om man har förståelse för den längtan. Jag vet att jag själv också har haft svårt att uttrycka förståelse, för att den egna sorgen säger att ”ja men jag har ingen, jag får aldrig uppleva det”. Och vill då inte ta bort den andras rätt till sorg, men min egen sorg kommer liksom i vägen. Utan att jag på nåt sätt försöker rangordna dem ed. Min sorg är bara närmast och tyngst för mej. Liksom din sorg är närmast och tyngst för dej.

Och det här berör ju också andra sorger än barnlöshet. Både berättigandet och tendensen till att rangordna. Vi har mer eller mindre medvetet ofta ett köpslående eller en tävling kring sorg. Kring vems sorg som väger tyngst, vems som är mer berättigad, vem som har rätt att uttrycka sin sorg osv. Jag har fått höra att man inte borde prata om sin sorg, för att alla har nån sorg. Eller att jag inte borde hålla mej till bara en sak och en synvinkel, för att det finns många sorger, och många synvinklar på samma sorg... (Och till det säger jag samma som tidigare - jag kan bara uttrycka mej om min verklighet, även om jag absolut försöker vara ”inkluderande”, skriva att samma saker gäller många.) Och jag har fått uppleva måånga gånger, i många olika forum, hur sorgen blir en tävling; vem har mest rätt till den, störst upplevelse av den osv osv. Som om sorg är en bristvara, på nåt sätt...

Oundvikligt sitter jag ju förstås delvis i mitt eget fack - den permanent barnlösas. Jag relaterar till saker utgående från det. Jag har erfarenheter jag aldrig kommer att få, som ligger som en stor grund till min sorg, och gör den till det den är. Andras sorg är annorlunda - ren inom barnlöshetsfältet - för att inte tala om ifall vi sen går in på andra sorger. Sorg har saker som förenar - rätt universellt, och saker som särskiljer... Tyvärr blir det lätt så att det som särskiljer är det som syns, och vi försöker berättiga vår sorg inför varandra istället för att se att varje sorg är berättigad, på sitt eget sätt. Se gemenskapen.

Man får inte bli för ”fackad”, sa en vän. I betydelsen hålla sej för mycket till sin verklighet. Och visst, det kan jag hålla med om. Även om det här på bloggen och i sociala medier rätt långt behöver vara så att jag delar det jag kommer från - inte sånt jag inte har erfarenhet av. Men jag upplever själv att jag ofta är lyhörd för olikheter, olika synvinklar, olika upplevelser. Tydligen har jag missat rejält på den punkten emellanåt, på basen av dehär samtalen. Will do my best to correct that. Och nej, jag kommer säkert inte alltid att lyckas.

Viktigast, tänker jag, sku vara en ödmjukhet inför att alla har rätt till sin sorg - utan att trampa på nån annans. Att min ingångsvinkel är annan än din betyder inte att min sorg är mindre, mindre viktig, mindre betydelsefull (för mej). Att du vet hur stort moderskap är ger dej inte större rätt till sorgen. Att jag aldrig får uppleva hur stort moderskap är ger mej inte heller större rätt till sorgen. Alla har vi rätt till den, och om vi är lite lyhörda för varandras synvinklar i sorgen kan vi samexistera i den. Jag har iallafall lärt mej en del kring andra synvinklar på sorg. Och ska försöka vara mera lyhörd för dem än jag lyckats.

Childless Perks-helg här

Har haft ett såå j*kla skönt veckoslut! Tänkte igår om och om igen under dagen att det här är nog verkligen en ”childless perk” - en fördel med barnlösheten... Jag kunde sova länge, dra mej och läsa i sängen, äta morgonmål först närmare 11... Gick en lång promenad och satt en halv evighet vid åkanten och njöt av sol, värme, fågelsång och vågskvalp. Underbart! Har faktiskt njutit.

Titta under dagen igår på allt runtom mej, det jag gjorde, såg och hörde - och insåg att inte mycket är annorlunda mot sådana dagar då jag varit riktigt nere... Då jag bara haft tomrum och sorg. Har då också legat i sängen länge, ätit morgonmål sent (om alls iofs), promenerat på samma stig, försvunnit in i böcker... Men med en alldeles annan känsla kring allting runtom. Allt jag gör, ser, tar in.

Mycket av situationen är känslan vi bär i den. Njuter jag av solen, fåglarna, våren, eller är jag mer i egna sorgen och svärtan. Och nu menar jag inte så att vi ska välja vad vi ser, för det menar jag att vi faktiskt inte alltid kan. Jag menar att barnlöshet, som såå många andra sorger, tidvis inte ger rum för annat än det svarta. Än sorgen. Och sen när rummet finns, kan allt det andra rymmas med.

Våren var nästan ett hatobjekt för mej ett tag. Kändes hånande med allt nytt liv som pracka sej på mej, när jag inte själv gavs möjlighet att bära nåt liv. Det var tungt, och jag var säkert rejält deprimerad och i sorg många vårar här ett tag emellan. Blev påmind om det igår, när tanken om samma situation - olika känsla dök upp. Och tacka i mitt stilla sinne för att jag kan njuta av våren igen nu.

Lärde mej häromdagen i en barnlöshets-facebookgrupp (ska återkomma till dem lite i ett kommande inlägg) om teorin ”growing around grief”, och tänkte att det där känns såå rätt för mej! Louis Tonkin heter teorins upphovskvinna, och tanken är att - i motsats till vad vi tror - sorgen inte egentligen blir mindre, utan det är vi och våra liv som växer runt dem, därmed ger plats för mer.

Sorgen, den finns där, lika stor som i början - och ibland blir man totalt uppslukad av den igen, och då känns den på nytt faktiskt just lika stor och hemsk... Men med allt det som börjar byggas upp runt om, som sakta blir större och större, blir stunderna när man är i sorgen färre. Stunderna när sorgen tar över inte lika överväldigande. Och den här bilden tycker jag är så oroligt bra att ha som tanke.

Fundera för mej själv, där jag satt och titta ner i ån igår, att det kanske också kan beskrivas med perspektiv rakt ner i det grumliga vattnet kontra perspektiv utåt. Då är vattnet där, lika grumligt också där längre borta, men det ser man inte på håll. Och med finns också solen, glittret, den blå himlen, de späda gröna löven, fåglarna som sjunger osv. Allt möjligt annat ryms också in i cirkeln, med mer perspektiv.

Sen kommer det ibland en större våg, som drar ner en i mörkret och dyn - in i sorgen i den inre cirkeln. Men när man med tiden lär sej att allt det där i yttre cirkeln finns där ändå kanske de stunderna blir mer hanterbara. Solen kanske tillåts skina in också där.

Hoppet - sen besvikelsen

Ännu en deckare med barnlöshet som bihandling...

”Hur många gånger hade hon inseminerats utan resultat? Fem? Och så tre resultatlösa ivf-befruktningar på det. Det var som om hennes kropp vägrade gå med på att husera ett barn, slängde ut varenda cell som försökte bosätta sig i hennes inre. Kroppen hade sin egen vilja och var så jävla samarbetsovillig att hon ibland bara ville lägga sig ner och dö. Varje månad var det samma sak. Det försiktiga, trevande hoppet som väcktes. ... Sedan besvikelsen, mörkret, hopplösheten.”

Andas in, andas ut. Känner så igen, och det väcker de egna känslorna. Hoppet, och sen besvikelserna. Om och om och om igen. Fy fan vilken process det där är, säger jag!

Mörkret och hopplösheten tog nog för min del sen i slutändan över alltför mycket. Omöjliggjorde allt hopp, all ork, och all känsla av att det fanns en möjlig fortsättning.

Starkare tack vare sorgen...

Denna lycka är inte perfekt eller smärtfri. 

Den har sorg inom sig. Och den blir starkare av det.

Så citera jag tidigare ur Allt jag inte kan säga, och blev sen och fundera på den meningen.

Det är nog enkelt att se att den lycka som verkligen finns i ett liv trots ofrivillig barnlöshet är uppblandad med sorg, inte perfekt och smärtfri. (Vilket liv, vilken lycka, är nu det för all del.) Men det är sen inte lika enkelt att se att lyckan blir starkare av det. Det finns möjligheter till tillväxt i motgångar ja, även om jag nu inte hör till dem som håller med om att ”what doesn’t kill you makes you stronger”, för det är inget som stämmer alla gånger, och det kan till och med skada att gå och hävda sånt i vilka situationer som helst. Men att en lycka är starkare av sorg? Kontrasttänkande kanske...? Glädje märks inte lika bra om den inte har kontrast i nedstämdhet, uttråkan e.d. Men en lycka som stärks av sorg känns nog som ett knepigare koncept, ännu. Hittar säkert förståelsen i det också, småningom... Ibland behövs tid, eller lite mera perspektiv och visdom... Nånstans hittar jag säkert sanningen i den saken än... 

Hen som inte kom

Jösses - ibland lite sammanträffanden... Igår de inre bilderna av ett dansande barn, och idag kom Facebooks ”idag för 4 år sen” med bild av skulpturen The child who was never born. Ganska så samma tomhets- och saknadskänsla i den bilden som i min inre dansande bild. Tidigare kändes skulpturen tröstande, när jag ännu tänkte att barnet var påväg. Nu inte så mera. Nu väcker nog den bilden faktiskt bara saknad och sorg. Och frågan om varför...

Alla helgons dag

Idag (igen) en dag med fokus på de som inte (längre) finns här. Alla helgons dag. I tankarna finns bl.a. mor- och farföräldrarna, en tidigare elev och grannen som nyss gick bort. Med saknad... Men mitt ljus lyser i år igen också för de(t) barn som inte fick komma. Som saknas trots/för att de aldrig fick bli till. Visst kan man sakna någon som aldrig ens har funnits. Ett missfall, många negativa besked. Som också, i mina tankar, var möjlighet till liv. Ens en liten, liten stund. Tankarna är med också dem idag. De ouppfyllda drömmarna.

Kramar också åt er andra som saknar någon eller flera idag, vare sig det är sådana som fanns men sedan for eller sådana som aldrig ens fick komma. Till er, till dem, till oss alla;

Sorgen efter en vän

Har varit orolig för en nära vän de senaste veckorna, eftersom jag fick veta att någon i husbolaget tagits in på sjukhus, och inte fick tag på henne. Nu i tisdags försökte jag ringa henne igen, telefonen sa att abonnemanget inte finns, så konstatera att nu måst jag försöka få reda på, och ringde hennes dotter... Visste egentligen ren innan, och senast när hon sa ”oj, du vet inte?!”. Ville inte höra resten, och samtidigt behövde jag ju veta. Hon gick bort redan två veckor tidigare. Klara av att vara stödjande i telefonen, och lät tårarna komma först sen. Känns ofattbart ledsamt, fruktansvärt oförståeligt... Hur kan hon vara borta!?

Jag har inte så många vänner som verkligen har funnits där och lyssnat och stött mej under barnlöshetsprocessens gång, men denhär grannen var en av dem. Vet inte ens riktigt när vi börja prata mer öppet och djupt, men sedan dess har hon varit en viktig samtalspartner och ett enormt stöd mååånga gånger. Och jag för henne, det vet jag. En ömsesidig fin vänskap och djup kontakt, som har känts helt oerhört varm och viktig. Hon har kunnat förstå många av de känslor jag tampats med, och kunnat bemöta de tankar och funderingar jag haft. Ja, mest lyssnat, alltså. Och också delat sin verklighet och sina känslor med mej. Det har varit väldigt värdefullt. Hon har betytt väldigt mycket för mej. Har vi inte hunnit ses har tankarna varit med henne ofta ändå. Med fundering om hur hon har det, önskan om att hon orkar...

Och nu är hon borta. Har haft ett ljus stående tänt på bordet sen jag fick höra. En ljusstake jag fått av henne faktiskt. Och musik spelande. Spelar sällan musik hemma, men nu känns det som att jag behöver det. Har gråtit mej till sömns de senaste kvällarna. Och varje gång det dyker upp i tankarna är tårarna där. Såg upp på hennes fönster, som jag oftast gör, när jag kom hem från bussen igår kväll. Och insåg, igen en gång, att hon inte är där och aldrig kommer att vara det mera. Döden är ett så ofattbart slutgiltigt koncept. Och sååå ledsamt! Önskar att jag hade hunnit träffa henne innan hon for! Och försöker nu samla styrka för att delta i begravningen om en vecka. Bävar, men är samtidigt glad att jag fick reda på i tid för att hinna delta. Hinna ta farväl. Och kanske via den förstå att hon faktiskt är borta.

Säg inte, att ingenting blir kvar

av den vackraste fjärilen livet gav.

Säg inte, att vingarnas färg bleknar bort

och försvinner i vinden som stoft, som stoft.

Om fjärilens kropp

måste gömmas i grav,

är ändå den svindlande flykten kvar!

- Bo Setterlind

Saknar dej fruktansvärt min vän!

Önskar jag kunde ge dej ens en sista kram.

Och ni andra som finns här nära - ni betyder väldigt mycket för mej!!

Om barnlöshet i Yle!

Blir två inlägg idag, eftersom det just kom ett såå fint inlägg kring bestående barnlöshet på Yle. Det är Mela Nyholm som berättar sin historia som singel i fertilitetsvården. En historia som innefattar ivf med egna och donerade äggceller och som slutar i liv utan barn. Låter det bekant? ;) Det tyckte åtminstone jag. Och också i övrigt innehöll hennes berättelse massor jag kände igen mej i. Känslor, tankar, upplevelser. Både i processen och efter.

Hon pratar om hur längtan efter barn gjorde (gör) henne avundsjuk mot folk som var gravida och hade barn. Om hur längtan efter barn präglat henne sen ung, och rädslan för att hon genom den stora längtan frammanat sitt eget öde - att aldrig få barn. Många år av längtan, kämpande och fertilitetsvård gav ingenting annat än sorg, och i nåt skede måste Mela bestämma att nu avslutar hon försöken. Nu räcker det, nu var hon färdig.

Hennes beskrivningar av hur hon såg vardagen med barn framför sig, det brev hon läser upp som hon skrivit åt det barn hon hoppades sku komma snart, dom sätter igång tårarna hos mej. Det är starka bilder, starka ord, som påminner om det jag nån gång också tänkt, drömt och skrivit. Åt hen som aldrig kom. Nånting blir till, men får aldrig växa klart. ”Du är välkommen mitt fina barn, jag har väntat på dej!” - att skriva det, säga det, och sen aldrig nånsin få ta emot barnet - det är en alldeles egen form av sorg. Avgrundsdjup i stunder.

Fertilitetsvård beskrivs som en helt egen värld som man inte ens riktigt kan beskriva. Jag tänker där att det handlar både om det rent praktiska med alla besök, hormoner, äggplock, insättningar osv osv, men också om den mentala biten med alla de tiotusentals tankar och känslor som finns i den processen. Såå skrämmande mycket och såå skrämmande starkt. Vad gäller det mentala säger Mela t.ex. att omgivningen kunde uppleva att det blir lite som en tvångstanke. Det läste jag nog också ut mellan raderna i diskussion med en del av min vänkrets, att de kände så. Mela säger att ”det sitter i kroppen, i själen”, och det känner jag också såå igen - all den längtan är otroligt genomsyrande, fyller både kropp och själ.

Gällande när vården sen tog slut, när beslutet var taget och livet fortsätter utan barn säger Mela att ”det blev tyst i omgivningen, i livet, i mej”. Att först då tar man itu med verkligheten vad det innebär att vara barnlös. Jättesvårt att ta in, och samtidigt en lättnad, för nu har det man varit mest rädd för hänt och man behöver inte vara rädd mer. Ger en frihet, kan andas igen. Allt detta är sånt jag känner igen. Tomrummet i livet, i vardagen, i famnen, i kroppen, i hjärtat. Verkligheten med ett liv som inte fick det innehåll och den framtid man hade längtat efter såå innerligt och sett framför sej så starkt. Och som ändå småningom också kan ses som nånting gott iallafall, någonting som t.o.m. delvis och stundvis kan vara nästan bättre, lättare. Kanske... Friheten och möjligheten att andas - att få sluta kretsa bara kring allt det och kunna ta in nya saker i livet. Inte lätt, men går först stundvis, sen småningom mer och mer. Lätt har det nog inte varit, men det har gått. Ibland lättare, ibland inte just alls.

Sorgen, den konstaterar inlägget att man bär med sig, och blir påmind om titt som tätt... Alla barn och gravidmagar runtom, nyheter kring omgivningens barn, och sen så kommer barnbarnsrundan... Sorgen gör jätteont, beskriver Mela, man kan inte riktigt andas när nån sätter ord på att situationen är som den är. Men samtidigt är sorgen ju inte konstant, utan försvinner t.o.m. emellanåt. Och sorgen förändras också, ”är ful i sina mörkaste stunder men också emellanåt ljus och full av utrymme för annat”. I ljusa stunder kan man t.o.m. känna att man förskonats från den tunga oron som också hör till moderskapet, funderar hon, liksom jag. Fast den tanken hittar man långt ifrån alltid till. En annan tanke som Mela tar upp, och som faktiskt också kom upp på gårdagens SYKE-träff är att andra former av moderskap kan få utrymme när sorgen inte tar över. Omsorg om andra, om en själv, inför livet. För min del har det kanske mest handlat om kamratstödet, att finnas till för andra i samma båt. Men visst är det lite av en fråga ännu - vad är jag om jag inte är mamma?

Reportern tar upp kommentaren som ofta figurerar om att man inte ska fastna i sorgen. De kommer till att den ju kanske säger mer om den som kommenterar än om sorgen i sej eller den som sörjer, och att det kanske mest handlar om att acceptera att sorgen finns där med som ledsagare och låta den få finnas, för först då kan man kanske också känna sej fri från den, fast den finns där med. Det har också i många repriser varit på tapeten i olika SYKE-sammanhang - att sorgen och saknaden i olika skepnad finns med livet ut, hittar nya vinklar, dyker upp ibland, men att det är nåt man lär sej leva med. (Varierande lätt.)

Vad gäller fortsättningen säger Mela, just som jag, att krafterna tog slut och hon har gjort fred med att nu lever hon så här. Vilket både är ett tomrum och en frihet. Nuläget öppnar nya dörrar - fri från tyngden av att allt kretsar kring detta, men tystnaden finns kvar ändå. Det har jag satt ord på ett antal gånger tidigare, t.ex. i ett gästinlägg på Simpukkas blogg, som tydligen inte finns kvar på deras sida nu. Ska posta det här senare... Men ofta är det lite det som vardagen och måendet handlar om - är det nu tomrummet eller friheten som väger tyngre idag? Båda finns där, men i varierande proportioner olika stunder, dagar, perioder. Att se livet fortsätta utan barn är inte lätt, men det går, trots allt.

Hoppets mörka sida

Hedelmöityshoidot vievät toivon pimeälle puolelle, fertilitetsvården leder till hoppets mörka sida, heter ett inlägg kring fertilitetsvård och dess påverkan på mående och ork. Jag kände igen mej i såå mycket i det inlägget, och tänkte plocka upp och kommentera ett par saker;

Skribenten påpekar (baserat på egen forskning...) att många kvinnor upplever vården som en tung och mörk period, med dess ideliga pendlanden mellan hopp och misstro. Det här upplevde jag också känslomässigt just precis så. Mörkt, tungt och sååå utmattande med den konstanta bergochdalbanan. Tills jag inte mera orka ta mej upp till hoppet igen, tills tilliten till möjligheterna tog slut. Också i efterhand känns den perioden nog rejält mörk.

Allt det som hört till vården lyfter också enligt respondenterna upp frågor kring vad det egna livets värde är, om det man längtar mest efter inte alls får uppfyllas... Vem är jag om jag inte är mamma, vad har mitt liv för mening om det inte finns barn i det?? Det är inga lätta frågor att bära och tampas med. Vet inte om man nånsin helt kommer underfund med dem heller. Ett steg framåt, två tillbaka - emellan går det bra och man har fotfäste, däremellan inte.

Vad gäller de av oss som fortsätter livet utan barn efter vården så konstatera studien att många klara av att avsluta vården först när aversioner mot den blev omöjliga att tåla, och t.ex. bara tanken på nya vårdförsök gav upphov i illamående. Den biten känns också jätte bekant. Det finns just nu inte i min föreställningsvärld ens att jag senare sku kunna känna annorlunda kring vård. Orken tog slut, och tilltro till att det sku kunna lyckas finns inte.

Idag en dag då många saker känts starkt. Har inte hunnit bearbeta en del kommentarer, situationer osv från veckan, så det dyker upp vart efter idag. Ett föräldramöte där jag som personal fick se många av mina årskamrater sitta på föräldrasidan. En föreläsning med konstaterandena ”barnen var den bästa skolan för mitt jobb” och ”det som får mej att fokusera på annat än jobb och hjälper mej orka är barnen”. En promenad med flera gravidmagar som kom emot. Och idag gjorde det ont. Rejält.

Den stora sorgens famn

Denna gång några funderingar utgående från tre sommarprat...

För det första - lyssna på Stina Wollters prat i svenska P1 Sommar och vinter, om du orkar! Det är ett tungt prat, men så innerligt fint. Tårarna trilla, då hon berätta om samtalen med Maja 8 år, som snart sku dö i cancer. Hur dom träna, förberedde, inför det. Tungt, och ofattbart, men ibland hör ju tyvärr också sådant till livet. Fast man verkligen inte vill.

I sommarpratet av en ung arbetsnarkoman, med mängder timmar och utbrändhet bakom, reagera den barnlösa jag på att hon konstatera att sedan när barnen kom rädda de henne från utbrändhet, för då var hon inte längre ”bara” arbetstagaren, utan också mamma. Att de då definiera henne, gav henne en bredare identitet... Och tja, kan egentligen inte opponera sej direkt, men det kändes ändå lite som en smäll på käften. Delvis för att jag också tänker så mellan varven. Att jag nu egentligen inte är annat än arbetstagaren, inte är någon utan jobbet och studierna. Inte har nåt innehåll och nån mening utanför. Stämmer ju nog inte, åtminstone inte helt, men visst sku jag kunna sitta och jobba hela kvällarna, i värsta fall. Gör det också nån gång. Och undrar nu och då vad jag egentligen har och är, annars.

Och sen var det Maarit Feldt-Rantas sommarprat. Där hon berättar om cancern som nu kommer att ta hennes liv. Också väldigt starkt, tungt och känslosamt... Men fint. Ofattbar situation att finnas i, tvingas ta in. Men gladdes med henne över hur hon kan njuta av att hinna ta farväl av barnen och andra, hinner plocka ihop en minneslåda tillsammans med barnbarnet. Och samtidigt tog det ont - för det är ju en av de saker som känns tung som barnlös - att inte ha någon som minns en sen. Inga barn och barnbarn som talar om en, plockar fram sakerna som finns kvar efter en, dansar i ens klänningar, ser på foton av tillfällen då man ännu fanns, tänker på den man varit... Ingen som lever kvar efter.

Maarit spela Ted Gärdestads I den stora sorgens famn. Har hört den förr, förstås, men denna gång satt den sej djupt... Texten och musiken. Den är både trösterik och sorglig på en gång. Framför allt raden ”Jag har ropat allt jag orkat, allt jag orkat, efter dej.” ringer nu i huvudet med jämna mellanrum. För så kändes det, under alla åren av längtan och försök. Jag ropa allt jag orka efter barnet, inombords. Gång på gång på gång. Men ingen kom.

I den stora sorgens famn

Finns små ögonblick av skratt

Så som stjärnor tittar fram

Ut ur evighetens natt

Och I solens första strålar

Flyger svalorna mot skyn

För att binda sköra trådar

Tvinna trådar

Till en tross

Mellan oss

Så vi når varandra

I den hårda tidens brus

Finns de skrik som ingen hör

Allt försvinner I ett sus

Som när vinden sakta dör

Alla tårarna har torkat

Till kristaller på min kind

Jag har ropat allt jag orkat

Allt jag orkat efter dig

Hör du mig

Kan vi nå varandra

I den långa vinterns spår

Trampas frusna blommor ner

Och där ensamheten går

Biter kylan alltid mer

Ändå har jag aldrig tvekat

Mellan mörker eller ljus

För när månens skära bleknat

Har allt pekat åt ditt håll

Och från mitt håll

Kan vi nå varandra

I den stora sorgens famn

De som inte blomstrade

Det var svårt för dem som inte blomstrade 

när allting runt omkring var fullt av nytt liv och hoppfullhet.

Så konstaterar en av böckerna jag nyss läst, och jag kände igen mej...

Hade flera år under vårarna en känsla av att allt runtom bär på nytt liv, utom jag. Kände mej väldigt ledsen och utanför bland allt det nya livet. Ofattbart, för ett har ju inte med det andra att göra alls, men så kändes det då, under försöken... Identifiera mej med (halv)döda träd, och reagera med starkt vemod på blad, blommor och annat växande. Det var jättetungt... Tur att det (för tillfället iallafall) gått över. Men lite skönt att se att det inte bara var jag...

Bara det förbaskade livet

Ni vet detdär med barnlöshet i böcker? Alltså att det dyker upp överallt. Jep, fortfarande. 

Denna gång i boken Vad som helst är möjligt. (Man opponerar ju sej nog en hel del över titeln i barnlöshetssammanhang...) Anyway - hicka till och stanna upp lite när jag kom till nedanstående replikväxling;

Efter en lång tystnad sa Karen-Lucie: 

”Jag är ledsen att du aldrig fick några barn, Yvie, jag vet att du så gärna ville ha barn.”

”Tja”, sa Yvonne. ”Du vet.”

”Du skulle ha blivit en bra mamma, det vet jag.”

Yvonne såg på sin väninna. ”Det är livet. Det är bara det förbaskade livet.”

Ack ja. Det är bara det förbaskade livet. Och ändå ibland så tungt att godta och att bära.

Om att komma över sorg

Det här känns som ett svårt inlägg att skriva, så ber om ursäkt om det blir råddigt, eller om det känns odiplomatiskt och oförstående på nåt sätt... Försöker förstå alla, men...

Var ju tidigare i nåt inlägg inne lite på det här med terminologi inom barnlöshetsfältet, och att det nog inte alltid är nån lätt nöt att knäcka... Barnlös kontra barnlängtan, och vilket begrepp sku kunna tänkas omfatta alla som hör till Simpukka...? (Ingendera av de begreppen gör det.) Vem är barnlös? För vem finns Simpukka egentligen?

Svaret på den sista frågan är brett - det finns många olika undergrupper inom Simpukka, och ska enligt mej så få finnas... Livssituationsbarnlösa, folk som inte ännu hunnit inleda vård (eller annat), folk inom vård (eller annat) och folk som avslutat alla försök. Inom alla grupperna en brokig skara av olika människor, i olika situationer, åldrar och med olika bakgrund. Sådär som det är i livet allmänt - mångfald - och allas rätt till stöd och hjälp.

Det som jag just nu funderat en del på är den där gruppen ”folk som avslutat alla försök”. För den är en grupp som delas i två - de som fått barn, och de som fortsätter livet utan - bestående barnlösa. Lapselliset lapsettomat och ”lapsettomat lapsettomat”, eller SYKE-medlemmar - Simpukan Yksin ja Kaksin Elävät. Och mellan dessa båda grupper syns ibland, just nu igen tydligare, en viss konflikt... Synd, men också rätt förståeligt.

Den handlar bland annat om att ”gå vidare” och ”komma över”. Om vem det är som kan och ska förväntas göra det... Inom Simpukka påpekas tydligt att barnlöshet som upplevelse inte försvinner någonstans (sådär bara åtminstone) även om man får barn. Och jo, har nog en förståelse för det. Men titeln lapsellinen lapseton känns otrevlig. Både i förhållande till oss bestående barnlösa och framför allt i förhållande till barnen som dessa ”lapsellinen lapseton”-typer ändå faktiskt ju har... Har barn, men kallas barnlös...?

Anyway - det finns en förståelse från föreningens sida kring att man som tidigare barnlös inte helt kommer över barnlösheten trots att man får barn, och att det kanske finns saker man upplever lite annorlunda än andra väntande och andra föräldrar. Förståeligt jo...

Samtidigt finns det nån form av åsikt om att syke-gruppen, bestående barnlösa, ska hitta annat liv och gå vidare. Att vi på nåt sätt sku komma över det, lättare än folk som sen fick barn...? Att det inte direkt sku behövas verksamhet för oss, för vi har ju annat liv. Simpukka är ingen ”underhållningsklubb” var en kommentar... Försöken försvann, vi bearbeta, vi gick vidare, vi kom över, stöd behövs inte. Och jag kan inte riktigt se varifrån den uppfattningen kommer. På vilket sätt vi förväntas ”komma över”, men inte de med barn...?

Visst stämmer det att livet efter vården handlar om att hitta annat. Att hitta vägar och bygga nya sätt att finnas och att leva. Att fylla tomrummet som blev kvar i framtidsdrömmarna när barnet inte kom. Och det går ju. Det finns annat. Och livet kan vara bra så med... Samtidigt finns tomheten kvar och barnlösheten består. Livet ut. Den ena situationen efter den andra där barnet fortfarande inte finns. Där andra är med om sådant med sina barn, och sedan kanske barnbarn, som vi aldrig får uppleva. Och trots att livet också är bra, att livet blev annat, så känns det... Vi är utan barn, alldeles tydligt och konkret, i vardag, i famn och i framtid - och hur mycket livet än är bra ändå så finns också behovet av att bearbeta det alltid nu och då mellan varven. Att relatera till andra som känner igen de sorgerna, de tomrummen. Att få förståelse för hur det kan kännas att aldrig få uppleva det man så innerligt drömde om och hoppades på. Av andra bestående barnlösa.

Så när vi frågar oss vem Simpukka finns till för, vem som behöver stöd, när vi kan förvänta oss att nånting kan ”kommas över” osv, så vågar jag nästan påstå att Simpukka nog i första hand finns för barnlösa... Lapsettomien yhdistys. Förening för de barnlösa. Som jo förstås kan finnas till och stöda också i situationen när man går från barnlös till förälder för all del! Men som i första hand finns för att stöda i sorgen efter barnet som inte (ännu) kommit.

Simpukka ser barnlöshet som en barnlängtan som inte har fått uppfyllas (ännu). Och är det inte då ”barnlösa utan barn” som är den främsta målgruppen? De som ännu hoppas och de som blivit utan. De som kämpar förtvivlat för att kanske få kalla sej föräldrar, och de som till sin stora besvikelse tvingats ge upp den kampen och försöka finna annat innehåll och andra vägar i livet. De som tvingas se hela livet framför sej utan barnet.

Nu säger jag inte att inte också de som fått barn kan behöva och ska ha rätt till stöd. Men jag påstår att om någon kan kräva av nån annan att hen ska ”komma över” så är det inte åt det håll som det nu signaleras - att de med barn signalerar att bestående barnlösa ska komma över och gå vidare. När det kommer såna signaler förstår man att folk i syke-gruppen blir rätt upprörda. För vi är ju faktiskt de barnlösa, ”på riktigt”.

Det som jag funderar att nu sku behövas är tre saker; 1) mer fokus på syke-gruppen, på det stöd som också vi behöver trots allt det andra, och för att hitta balansen i tomrummet och friheten... 2) andra termer än vi har idag, så vi inte talar om barnlösa med barn, och 3) verksamhet som mer tydligt särskiljer, så att man inte kommer till ett evenemang för barnlösa och inser att man är den enda barnlösa där. Det känns för jävligt.

Och på nytt - jag vill inte ta bort nåns rätt till känslor, bearbetning och stöd! Men jag hoppas att vi också från andra håll har en lite större förståelse för hur bestående barnlöshet faktiskt livet ut är ett tomrum efter något man så innerligt önskade - med nya skeden och nya lager vart eftersom. Först att ge upp hoppet då försöken slutar, så kanske följande skede av slut då åldern säger sitt och det också tidsmässigt är slut, sen kommer skedet barnbarnlöshet emot, sen funderingar kring vem som tar hand om, vem man ska lämna alla saker till, vad som finns kvar när man inte finns...?? För att inte tala om alla de evinnerliga situationerna som påminner om allt det man inte får, stup i kvarten i vardagen. Bestående barnlöshet är inget ryck på axeln och livet går vidare med en massa annat kul det heller.

Till alla liv hör mer eller mindre både glädjeämnen och sorger, och väldigt få slipper undan ”sådär bara” och går vidare från svårigheter med en axelryckning. Så inte heller bestående barnlösa, även om vi tydligen lyckas rätt bra med att bygga annat livsinnehåll, om folk tror att ”nu är allt bra” och vi kan förväntas ha gått vidare och kommit över tomrummet och sorgen. Mitt liv är rätt bra, men tomrummet och sorgen finns ju nog kvar.