Simpukka-styrelsen

Simpukka hade årsmöte igår, och den här gången var jag inte uppställd som kandidat till ordförandeposten. Jag konstatera att nu behöver jag välja att fokusera på andra uppgifter i föreningen. Föreningen valde istället Siru Lehto till ny ordförande för 2022-2023 - stort grattis Siru! Du är just precis en sån ordförande som föreningen behöver! Kunnig, engagerad, empatisk, stark. Mycket bra val!

Mina år som ordförande, och styrelsemedlem innan dess, har gett en fin inblick i föreningens arbete som helhet. De har medfört fina diskussioner inom styrelsen och med arbetstagarna, och ett välfungerande samarbete med enormt kunniga verksamhetsledaren Johanna. Tack till alla styrelsemedlemmar och samtliga anställda för ett jättehärligt samarbete under de här åren!! Ni är absoluta stjärnor!

Under dagen avtackades också Johanna, som går över till annan arbetsplats vid årsskiftet. Det känns rejält ledsamt att bli av med en så fenomenalt bra verksamhetsledare, men ibland är tiden rätt att gå vidare. Och vi får förhoppningsvis en ny bra person att leda föreningen. Mycket på gång just nu - ny ordförande, ny verksamhetsledare och en kommande strategiprocess för kommande fem år.

Själv blir jag kvar i andra roller - som del i SYKE-nätverkets (bestående barnlösas) styrgrupp och som stöd i att upprätthålla och utveckla stöd och innehåll på svenska inom föreningen. För mej känns SYKE numera mest ”hemma”, och det viktigaste för mej är att hitta kamratstödsformer som passar för oss i den gruppen - i de olika skedena av ett bestående barnlöst liv. (Rätt mycket olika saker det.)

TACK till alla er i Simpukka för det fina jobb ni gör! Arbetstagare och frivilliga. Siru för att du tar över pinnen! Och Johanna för det alldeles enorma och underbara arbete du gjort för föreningen! Det kan inte nog understrykas hur mycket det är. Och tack för örhängena!

The Next Happy

Det är igen länge sen jag skrivit. För att livet mest är annat...

Tidigare i år (och kanske ren ifjol) skrev jag en rad inlägg med olika synvinklar på sorg. Och jag har tänkt skriva några kring glädje också, som motvikt. Men... Vet inte om jag har så stort behov längre. Eller lust.

Båda de känslorna har förstås funnits med längs med åren också, i olika form. Växlat periodvis, ibland funnits samtidigt. För att livet är sånt. Ofta både och på samma gång, sammanväxta på många olika sätt. 

På senaste tid har jag mest funderat på hur livet kan bli vackert, glatt och meningsfullt också utan barn. Hur det är viktigt att också det får synas. Både åt dem som just hamnat här, och för folk runtom oss. Och nej - det är inte direkt enkelt eller möjligt för en som nyss landat i en permanent ofrivillig barnlöshet att se och ta in att det livet också är bra. Men det är ändå viktigt att de berättelserna finns.

Omgivningen kanske lite mer tudelat - för vi får höra å ena sidan att ”men du har det ju så bra, njut nu av...” (vilket man inte direkt vill få som kommentar, för att det åsidosätter sorgen) - och å andra sidan så uppmanas vi att inte ge upp och ännu försöka (något som signalerar att det liv vi finns i inte duger). Så både budskapet om sorgen och budskapet om glädjen behövs i det sammanhanget.

Oberoende vem mottagaren är (och också för sej själv) behöver ju båda få finnas och få rum, erkänsla. Och livet kan vara båda. Idag har jag en sån dag när känslan är moll och orken inte riktigt sku finnas. En där ekot av tanken ”jag undrar vem du hade varit” finns i mitt hjärta. Men i stort så har mitt liv mycket glädje och mening numera. Mest. Och det är ett skönt ställe att finnas på. Just nu.

Jag tycker det är väldigt viktigt att ge rum för berättelsen att livet är bra också så här. Att också en story som slutar utan barn kan ses som ett lyckligt ”slut”. För att livet hittar andra vägar, för att jag står också efter det. För att också glädjen, meningsfullheten och värdet hittar in, efter en så tung väg som den. Den storyn berätta jag i Yle för ett tag sen, i inlägget Alla historier har inte ett lyckligt slut.

Lite motsägelsefull rubrik förresten där, inser jag nu när jag ser min text och rubriken såhär tillsammans. Men det är ju så vi ser den historiens lyckliga slut... En barnlängtan som blir uppfylld, det är storyn vi vill höra. Storyn vi vill uppnå - helt klart. Men när den bara inte får uppfyllas är det andra vägar som gäller - och att hitta till att även de vägarna är goda, meningsfulla, värdefulla och lyckade. 

Som tips så finns det ett par böcker (minst) kring det här temat - glädje efter barnlöshet. Lesley Pyne har skrivit boken Finding joy beyond childlessness, med specifikt bestående barnlöshet som tema. Och Tracey Cleantis har skrivit boken The Next Happy. Den har inte enbart barnlöshet som fokus, utan kriser överlag. Men Cleantis själv är bestående barnlös, och boken är överlag verkligen bra!

Överlag så handlar det ju inte om att ”komma över” och ”gå vidare från” - utan om att hitta sätt att ta med sin kris och sin sorg som en del av sitt varande. En sak som finns, som påverkar - men som är en sak. Och som med tiden, småningom, också ger rum för allt mer annat. För att vi själva växer runt det (kolla tanken growing around grief). Så att vi sen är och har också allt möjligt annat.

Som jag konstaterat många gånger - jag är numera främst allt möjligt annat än barnlös. Den aspekten finns med, men bara som en aspekt. Allt annat har fått mer rum vid sidan om. Och det är skönt. Visst saknar jag ibland barnet, känner av tomrummet. Men sen är jag också däremellan glad åt friheten. The Next Happy är en massa olika saker som mitt liv ger mej möjlighet till.

Och det känns riktigt, riktigt bra!

World Childless Week 2021

Den här veckan har det varit World Childless Week. Fullspäckat med texter, sånger, dikter, webinarier od hela veckan. Lite väl mycket, kände jag. Har läst texterna, vissa bara snabbt skummat. Stannat där jag fastnat för nåt. Inte haft tid och ork att ta itu med webinarierna - de är så långa. Men verkligt fint att allt det här finns, för den som behöver det... För den som behöver se att vi är många som berörs av temat.

Skrev själv en text till temat Leaving a Legacy - It’s Enough that I Am. Kring utvecklingen från att ha svårt med tanken på vad som blir kvar efter mej, till att nu kunna känna att det viktigaste är det jag sprider runt mej medan jag är här. I form av bemötande, värderingar... Hitta sen samma tanke i en text av Sikhumbuzo Dube - Legacy Living (istället för Leaving). Jag kan leva mitt ”arv” - sprida det nu när jag är här.

Och tänker här då inte på saker, utan på identitet. På hur den jag är syns och finns. Lever efter, finns i minnen, var tanken tidigare. Men nu känner jag mera att den biten inte är så viktig - utan just att visa på den jag är här och nu... Leva mitt Legacy - vara den jag är (så gott jag kan och vet hur), så att mina värderingar och mitt varande syns i det jag är och gör. Och kanske den vägen har nån liten påverkan runtom mej.

En annan tanke jag fastna för var termen Pivot Day - som ett tanke om att ge steg över till bestående barnlöshet legitimitet och erkänsla. Pivot kan översättas med svänga, kanske i det här sammanhanget också skifte, förändring. För många är kanske inte skiftet just en viss dag, utan mer gradvis, men det kunde ändå vara bra att ge erkänsla åt det stora i övergången - ”fira” den lite på nåt sätt varje år.

Idag är temat Moving on, att gå vidare. Vidare med, inte kommit över - men ändå så att efter process (vilken den än varit) och sorg (m.fl känslor) kommer det en tid när annat liv tar mer plats, och sorgen och saknaden är mindre närvarande, mindre kraftig. När man är allt möjligt annat än barnlös, i första hand. När livet är liv - mitt liv - och det också är bra. När barnlös kan kännas mera som barnfri (efter infertilitet).

Andra frågor får ta allt mer rum, och barnlösheten är - inte nu direkt insignifikant - men inte heller direkt något fokus. Livet löper på, med alla andra saker som ingår i det. Rätt många av dem utan nå som helst koppling till min barnlöshet, vare sej konkret eller känslomässigt. Förutom när det sen ibland dyker upp och sticker till. Som en sån här vecka när det varit så mycket fokus på det. Bra, visst, men också rätt tungt. 

Får ofta frågan varför jag då fortsätter prata om det, jobba på det... Och jag tycker ibland också själv jag borde ”pensionera mej” från barnlöshetsfrågorna. Men så länge det finns ett så stort behov av stöd som det finns, och så få som organiserar det, så försöker jag orka fortsätta. Det finns behov av stöd för barnlösa, och behov av större förståelse i omgivningen. För tyvärr möter många av oss på massa ignorans.

Och inte är jag heller totalt ur stödbehovet själv. Barnlösheten kommer att följa med mej genom livet. I perioder bara i bakgrunden, i perioder med mer känslomässig påverkan. Ett kommande skede jag antar att kan kännas mer (hur vet jag inte) är när tiden rent fysiskt faktiskt tar helt slut (menopaus). Ett jag vet att troligen kommer att vara tungt är barnbarnlöshetsfasen. Så nej - det är inte ”over and done with”.

Men for now är jag diverse allt möjligt annat, och barnlösheten en mindre synlig del i livet.

Lumoan - lyskraft (och kläder)

För några veckor sen hade jag äran att bli utvald till en fotosession med finska klädmärket Lumoan, efter att ha svarat på ett upprop dom hade på Instagram. Jag tänker att barnlösheten hade ett finger med i spelet...

Lumoan betyder jag lyser. Kan också översättas jag förtrollar. Eller strålar. Lumoan skriver själva att namnet kom till för att påminna om att alla kan lumoaa - lysa, stråla, förtrolla... - just som den unika, fina, lysande person de är.

I mitt svar på deras förfrågan skrev jag om hur jag gillar deras kläder (har en hel rad i skåpet), och deras bränd. Och också om hur min ofrivilliga barnlöshet tog ifrån mej känslan av värde, mening och lyskraft ett tag, och att jag därför starkt gillar budskap som lyfter upp allas inneboende strålkraft - för att vi är så många som kan behöva påminnas om det, av olika orsaker. Tackar den meningen för att jag blev utvald!

Jag tror rätt få av oss har känslan av egen lyskraft som nåt som självklart alltid finns där. De flesta av oss behöver av olika orsaker påminnas om det, eller tappar totalt bort det för längre eller kortare tid. Och det är verkligen synd!

Minä lumoan, sinä lumoat - jag lyser, du lyser. Också när vi tappar den insikten och känslan, och kanske lyskraften i sej själv för ett tag, så finns den nog där nånstans inuti i alla fall. Alla har vi värde, mening och ljus.

Och fotosessionen var jätterolig, och stärkande. Gillar bilderna med!

Aftermath efter morsdag

Ta in känslorna, hette det på söndag... Och den processen tar nog lite tid. Fokus på barnlösheten (och på moderskap på söndag) drar nog upp väldigt många känslor.

Jag var medveten om det, och har som tur är mycket ledigt den här veckan. Och mestadels har det faktiskt varit fokus på egentid, lugn, frihet, glädje. Härligt väder, en gräsmatta full av blommor, fågelsång, humlor och fjärilar, gröna blad. Jag har njutit alldeles enormt av det!

Och sen finns tomrummet där också. Morsdagen synliggör det jag själv inte får uppleva, och det finns med i känslorna nu efteråt. Under skogspromenaden dök det upp en inre bild av ett barn som sprang före mej på stigen. Ekot av ett rop i tankarna - titta mamma. Ett rop som aldrig kommer att riktas till mej. Och den inre föreställningen stanna mej i mina steg, och fick tårarna att stiga upp i ögonvrån, hjärtat att krampa. Så visst finns saknaden kvar där, fast livet också är väldigt bra. Ibland finns det som kunde varit med i tankarna.

Och båda kan vara sant, och finnas samtidigt - att livet är bra, och att det också finns saknad. Man kan ha ”gått vidare”, och ändå också sörja det som aldrig kom. Drömmen om ett barn är nåt enormt stort och viktigt, så att den ouppfyllda drömmen lever med är inte konstigt. Att saknaden ibland tar över en stund visar bara hur mycket den drömmen betydde. Saknar dej, vem du än hade varit. Du betydde väldigt mycket för mej.

En summering av veckan

Det här årets Simpukka-vecka har känts väldigt aktiv i mitt flöde på sociala medier. Simpukka har haft många olika budskap, storyn, träffar och program m.m. - men också privatpersoner dela mer än tidigare år, kändes det som. Lapsettomien lauantai syntes t.ex. glädjande mycket på Twitter. Det kändes lite som att de befäst sin existens - och på tiden i så fall, för de barnlösas dag uppmärksammades här för 28:e gången nu.

För mej har veckan känts mer som jobb än som privat angelägenhet. Måndagens syke-zoom var alldeles härlig, och kändes verkligt angelägen. Nytt häfte, ny logo, ny underflik - och en ivrig diskussion om vad vi vill ha för verksamhet. Sen är det förstås en del arbete med att uppdatera sidan och fixa verksamheten. Men det fanns en härlig entusiasm och mycket positiv energi i nätverkets diskussion på måndagen.

På tisdagen hann jag lite noggrannare läsa igenom häftet i färdigt, layoutat format - och var både stolt och glad över ett verkligt fint innehåll, och kraftigt berörd av detsamma... Sorgen över den egna barnlösheten är nog nåt som följer med, och som triggas av en hel del olika situationer och sammanhang. Kvällen bjöd på en föreläsning kring barnbarnlöshet, och också den satt nog igång sorgen en hel del. Viktigt tema!

Onsdag-fredag var sen för egen del mindre aktiv (om än en del på sociala medier). En yoga fanns det nog på Simpukkas agenda, men jag valde att ha ”egen” paus... Och övrigt under veckan har varit riktat åt annan målgrupp än syke, och därmed inte gällt mej. På lördag fick vi sen en gemensam slutkläm på veckan, med ett tal (jag), priset Simpukkas pärla och en föreläsning med Emilia Kujala kring tema känslor.

I mitt tal lyfte jag upp den aktiva veckan, lite av de teman som lyfts upp - bl.a. den diskriminering som vi enligt Simpukkas enkät kunde konstatera att många barnlösa utsätts för (se tidigare inlägg). Jag konstatera att veckans budskap är viktiga - till oss barnlösa bl.a. ”du är inte ensam”, till vår omgivning att barn inte är nån självklarhet, och till samhälle i övrigt finns en hel mängd viktiga budskap och förändringar.

Jag påminde också om att hopp finns - att pärlan som gömmer sej i musslan kan se annorlunda ut än vi tänkt och hoppats på - men att också ett liv som barnlös har mening, värde och mycket gott innehåll. Att barnlösheten är en sorg som lever med, men att med tiden får annat mer och mer rum vid sidan om. Vi är allt möjligt - med barnlöshet som bara en del av allt det mångfacetterade och djupa som är just vi.

Psykolog Mirka Paavilainen posta idag en text kring just det - tacknämligt nog eftersom flödet på sociala medier nu idag var full med texter om ”världens viktigaste uppgift” o.d. Kontentan av den att livets sanning, mening, värde, viktighet och andra sådana saker inte är, och inte bör vara, kopplad till föräldraskap. Att också andra roller är viktiga, också andra livserfarenheter utvecklande. Tack Mirka för det!

För mej har veckan varit fullspäckad. Både konkret och mentalt. Jobb, Simpukka-evenemang, barnlöshet på många plan... Och ett veckoslut med samvaro med föräldrar och syster. Jag har, inser jag, inte just alls hunnit känna in det som rör sej i mej själv. Och jag har en känsla av att där finns en hel del känslor på lut efter veckan. Så den här kvällen går till att komma ikapp med dem, landa lite i dem...

En kram åt er alla, och tack för veckan åt er som varit med och göra den, på sätt eller annat! Det är fint att vi har en så här kraftig kampanj för samhörighet och medvetandegörande just den här veckan.

Dag med måånga känslor

Lapsettomien lauantai - de barnlösas dag. (Eller, lördag, direkt översatt, men det funkkar inte helt bra språkligt på svenska.) Tror det är sjunde året jag uppmärksammar den dagen. Är medveten om att den existerar. Och det är en dag som man inte vet om man kan säga att man firar, men... Uppmärksamma känns nog bättre än fira.

De barnlösas dag finns för att påminna om att barn inte är någon självklarhet. Att alla inte får bli föräldrar, trots önskan, längtan och olika försök. Och att det är en situation som ger upphov i stor sorg och saknad, och för de flesta är en enorm bergochdalbana av känslor och tankar. Att ofrivilligt se sej vara (och förbli) barnlös är oftast enormt tungt.

Bilder https://cupoftherapy.net/

Med tiden kan sen också ett liv utan barn vara ett rikt och fint liv. När den värsta sorgen lagt sej. En barnlös person, hens liv, har precis lika mycket värde som andras - och också hen är värd respekt och jämlikhet. Som vi såg från Simpukkas enkät är det långt ifrån alltid så idag. Så det finns mycket att jobba på, på många olika fronter.

Idag på de barnlösas dag så vill jag säga till dej som själv är barnlös - du är inte ensam. Du har rätt till dina känslor, till din sorg och saknad. Men också du, och ditt liv, är värdefullt och fyllt av mening. Och till dej som möter barnlösa - undvik kommentarer och råd. Finns där, lyssna, visa empati och ge möjlighet att prata om den andra vill.

En stor kram åt er alla på lapsettomien lauantai!

Diskriminering i arbetslivet

Simpukka utförde en enkät kring diskriminering i arbetslivet som ofrivilligt barnlösa ställs inför. En tredjedel av alla respondenter upplevde att de mött diskriminering pga barnlösheten. 

En vanlig form av diskriminering gäller fördelning av semestrar och arbetsturer. Arbetstagare utan barn upplevs kunna jobba alla helger och långa skift, och har mer sällan möjlighet att välja sin semestertid, då folk med barn och deras ledigheter prioriteras i de här sammanhangen.

Också vid rekryteringar har flera upplevt orättvist bemötande. Om man berättat om fertilitetsvård kan en eventuell arbetsmöjlighet eller befordran gå en förbi, och flera har fått höra att ens kunskap inte räcker, då man inte har erfarenheten av att ha egna barn och uppfostra dem.

Också sjukfrånvaro är en fråga där förfaringssätt är väldigt olika. Ofta räknas inte fertilitetsvård eller olika sjukdoms- eller smärttillstånd som den kan orsaka som giltig grund till betald frånvaro, medan sjukdom eller smärta i sej nog ger rätt till betald sjukfrånvaro.

Här bara några. Rapporten som Simpukka sammanställt kring detta är skrämmande lång. Svaren var också rätt hårresande till många delar. Och från juristsynvinkel konstateras att åtminstone inte arbetsmöjligheter bör påverkas av barnlösheten. Finns att göra alltså...

Bildtext;

Det förväntas ofta mer flexibilitet och ork av barnlösa arbetstagare.

”Som barnlös märker jag, att många sista-minuten-arbetsuppgifter faller på mej, 

eller min fritid är inte lika värdefull som kollegers som har barn.”

Barnlöshetens omgång två

Idag var temat för kvällens föreläsning barnbarnlöshet. Ren igår kom en video med titeln I barnlöshetens omgång två - en barnbarnlös’ berättelse. Silja berättar om sin bakgrund, och om hur det känns då saknaden aktiveras på nytt när vänner får barnbarn, och man själv är utanför en gång till. På finska.

Föreläsningen med psykolog och psykoterapeut Riikka Aro tog upp liknande teman. Sorgen som dyker upp på nytt, och nya känslor av utanförskap, saknad, tomhet, avundsjuka... Och också oron över framtiden och eventuell ensamhet, utsatthet om ingen finns som kan se till att man har det bra.

Tankar om arv och efterföljare kom också upp. Inte så mycket i bemärkelsen saker, arvegods, utan mera i immateriella ting. Vem minns mej sen, vem bär och känner min berättelse, till vem kan jag föra över saker jag kan, minns, sparat...? Framför allt det inre, det man är, som inte får fortsätta.

Barnbarnlöshet är också, i dagens läge nästan ännu mer än barnlöshet, väldigt oförstådd som sorg. Ingen tänker på att det fenomenet finns, barnbarn är nåt man pratar om i tid och otid, och om folk vet om att nån är barnlös kanske man anser att hen nu vid dethär laget väl är okej med den saken.

Därmed är en sak som verkligen borde få ventileras, bearbetas, pratas om något som man snarare tiger ihjäl... Det är svårt att säga åt en vän eller bekant som strålande berättar om barnbarnen att det är tungt att höra då man själv aldrig får uppleva det. Ändå sku det vara viktigt att få dela känslan.

För en av de saker som hjälper med att ”bli du med” känslorna är att uttrycka dem. Där går olika former förstås - skriva, måla, rita, dansa, sjunga - men också berätta. Och i samtalen, berättandet åt nån annan, kan du i bästa fall få känslorna sedda, hörda och förstådda. Och det helar alldeles enormt.

I barnlöshetens omgång två finns alltså väldigt många av samma känslor som i att se sej fortsätta livet utan barn. Säkert med lite andra nyanser nog, men ändå i mångt de samma. Däremellan har de kanske varit mer i skymundan - där, men lite lugnare - men med en ny roll man aldrig får aktiveras de igen.

Föreläsningen (på finska) finns på Simpukkas kanaler ett par veckor (strax).

På spaning efter nya stigar

Omtumlad och glad här just nu!

Vi har just presenterat SYKE-nätverkets (nätverket för bestående barnlösa inom Simpukka) nya logo, nätsida och guidehäftet Uutta polkua etsimässä. Kommer senare på svenska med titel På spaning efter nya stigar. 

Nätsidan är till största delen tvåspråkig, har en del på engelska, och kommer att ha inlägg mest på finska men också på svenska och engelska senare med. Har jag planerat iallafall. Sidan hittas på adressen simpukka.info/syke-verkosto/

Release-Zoom-tillfället innehöll också en diskussion kring innehåll och verksamhet för nätverket - och det var helt superfint att se all den aktivitet och iver som fanns! Härligt med många som känner samhörighet i nätverket, och vill delta! 

Arbetsgruppen har hållit på sen i höstas, enligt teman som lyftes fram i nätverkets Facebook-grupper. Också logon har fått kommenteras. Citat från en enkät gjord i nätverket har använts. Så fast vi var 6 pers som skrev var många fler med.

Både logon och häftets namn anknyter till det, att den bestående barnlösa behöver hitta nya stigar, nya riktningar och nytt livsinnehåll, då hen ställs inför (eller beslutar) att livet nu fortsätter utan barn. En tung sits att hamna i, så stöd behövs.

Vi i arbetsgruppen hoppas att nätsidan och guidehäftet kan vara en liten del i det stödet. Med finns texter kring sorgen och att bearbeta den, kring andra känslor i situationen, kring parförhållande, och kring nytt hopp och nya livsinnehåll.

Ett enormt tack till arbetsgruppen, till nätverkets medlemmar, till Simpukkas anställda, till psykolog Mirka Paavilainen, till Sini, Sini & Tapio, till Henriettas blommor, och till Sanna Reponen och CupOfTherapy för bilderna! TACK!!

Ljusare toner i diskussionen

Hade en intressant diskussion under Childless Collective Summit, som jag sen blev och fundera på... En av deltagarna fällde en kommentar om att det då hon senast var aktiv, för ca 10 år sen, var väldigt mycket fokus på sorgen. På hur tungt och ledsamt det är att vara barnlös. Men att det nu är allt möjligt annat också. Fokus också på sånt som är bra ändå. På att hitta annat innehåll och annan mening.

Och jag tänkte sen att det antagligen handlar om att sorgen har fått rum. Den har fått erkänsla. Och då kan vi bearbeta den, och ge rum för annat. För 10 år sen, när Jody Day starta det som idag är Gateway Women, fanns inga grupper, personer, plattformar osv som gav synlighet och samhörighet åt sorgen. Den fanns bara hos alla de ofrivilligt barnlösa som bar på den. Ofta bara i tysthet, ensamma.

Sen när den fick ett rum, kunde erkännas och synas, pratas om - då kunde vi också släppa den lite. Visst, den finns nog med där ännu - men också annat ryms... Så det som för 10 år sen behövdes som erkänsla för den stora sorg barnlöshet kan vara kan nu också innehålla annat. Också nya vägar, andra relationer, mening i diverse livsinnehåll. Och mycket social kontakt, samhörighet, kamratstöd med andra barnlösa.

Sen får vi inte glömma att det kommer nya deltagare in i våra cirklar. Personer som är nya för tanken om ett liv som bestående barnlösa. Som kanske glidit in i det långsamt, eller har tvingats se sej kraschlanda där. Och för dem behövs fortfarande rum för sorgen. Erkänslan för hur enorm den är. Just då enbart det. Så nätverken behöver förstås fortsätta jobba med krisen och sorgen också. Fortsätta ge dem rum.

Men det är fint att vi också kan lyfta fram allt det goda som finns också i ett permanent barnlöst liv. Krisen och sorgen till trots (och kanske lite tack vare, ibland) är också våra liv vackra, meningsfulla, värdefulla. Vi glömmer lätt bort det, och fastnar ibland i tomheten - men visst finns också allt det andra, allt det fina och innehållsrika. Lite annorlunda än vi tänkt, men bra och meningsfullt ändå.

Summit, tankar & känslor

Childless Collective Summit är inne på sin sista dag, av fyra. Det har varit jätteintressant att följa med en del av programmet i samma takt med andra under de här dagarna! Några live-inslag, och resten bandade men med en live-chat tillgänglig en viss tid.

Allt har jag inte ännu tagit del av, för att många delar går under sen kväll och natt här hos oss. Ska nog ta del av dem också, senare - har köpt ett extended access pass. 

Rekommenderar, om du bara kan. För att det ger en själv större möjligheter och mer tid att ta del av programmet, men också för att det ger Katy större möjligheter att ordna det här på nytt ett annat år, och möjlighet att betala dem som ställt upp med presentationer och tid, och betala sej själv för allt hon satt ut på detta. Det är rätt så massor...

Det är en enorm satsning det här, och programmet har varit otroligt givande! Viktiga teman, många bra presentationer och diskussioner, av mänskor som förstår den verklighet vi finns i. Och sen ”bara” det att vi samlas (om än digitalt) och tar del av detta - hör på samma inlägg, skriver i chatten, ”ses”... Blir sedda. Det ger en känsla av delaktighet och gemenskap, också såhär på distans. Det är starkt, och väldigt värdefullt!

Dagarna har också gett mej iver och inspiration att öka vårt engagemang och utbud kring bestående barnlöshet här i Finland. Syke-nätverket är aktivt till varierande grad, och många har känslan av att det inte riktigt finns nåt för oss - vi blir inte riktigt sedda och förstådda. 

Jobb är på gång på det - både i form av ett guidehäfte (återkommer till det när det finns!) och en egen underflik på Simpukkas nätsida - men mera behövs. Speciellt nätsidan kunde sen bli ett forum för innehåll som ökar känslan av gemenskap. Och dagarna har gett mej mer tankar om vad det innehållet kunde vara. Hoppas vi kan förverkliga det!

Om du inte ännu tagit del av programmet på Childless Collective Summit rekommenderar jag att du gör det. Det går ännu att registrera sej, och extended access går också att få tillgång till, ännu efter att själva summit:en är slut. Mer info på Chasing Creation.

Presenting Tutum Journal!

En helt ny tidning har precis just sett dagens ljus! Första numret av Tutum Journal kom ut i förrgår. Tidningen är gjord av, med och för permanent ofrivilligt barnlösa, och kommer ut fyra gånger per år. Bläddrat och läst igenom första exemplaret, och det verkar riktigt givande! Om du tittar noga kan du hitta mitt namn i den. ;)

Childless Collective Summit

 

Reklam; Katy Seppi, Chasing Creation, ordnar 4-dagars-webinarie kring bestående barnlöshet i mars! Childless Collective Summit, med underrubrik Life Beyond Expectations, består av 28 inlägg med lite olika vinklar på livet som permanent ofrivilligt barnlös. De olika dagarna har olika teman; sharing our stories, finding healing, making connections & looking ahead - med en mängd centrala, synliga namn inom ”the childless community”. Deltar definitivt själv. Evenemanget är gratis, men man kan också köpa längre access till materialet (går annars att se på live, och efteråt under samma dygn).

Over these four days, I’ll be bringing you speakers from all over the world to assure you that, while your life may not look the way you’d planned, it can still be filled with joy, love, meaning, and fulfillment.

I am still here

Long time no see! Har inte haft såhär lång paus sen jag börja blogga 2015. Men det har varit rätt mycket. Och så känns det lite som att jag inte har så mycket att säga heller. Har något inlägg jag vill skriva på temat glädje ännu - som motvikt till temat sorg i höstas. Och säkert kommer en del uppdykande barnlöshetsfrågor och -känslor att komma in här ännu också - men det har faktiskt varit lugnt på den fronten nu... Kanske inte har rymts, för mycket annat på gång. Men mest är livet faktiskt allt möjligt annat nu.