Foto Miika Rautiainen, för Simpukka-föreningens kampanj kring olika barnlöshetssituationer, Simpukka-veckan 2019
fredag 30 november 2018
1 år till på egen mätare
Och så sätts ett år till på min ålder. Och slutpunkten för funderingar på barn kryper lite närmare. Inte så att tiden ännu tar slut, men varje år till är ändå ett steg närmare det, och visst finns den mentala medvetenheten kring det där nånstans i bakhuvet. Ålder är ändå en kraftig faktor i detta sammanhang. Det finns ett klart slut nånstans, och det kryper närmare. Inte så att jag nu tänker att jag kommer att fortsätta nån gång, men så att jag ändå gillar att ha möjlighet att tänka att kanske nån dag. Tyvärr kan jag ju inte göra det speciellt länge till.
fredag 23 november 2018
Vem hade du varit, om?
De senaste veckorna har funderingar kring vem mitt barn hade varit om hen hade fått komma snurrat i huvet en del. Inte så att jag bygger upp nå gissningar eller storyn kring det, mer bara som en känsla av att jag ju gärna hade fått lära känna hen. Och det känns väldigt vemodigt att aldrig nånsin få det... Ett barn som inte kom är en rejäl tomhet, både som den person hen aldrig blev och som alla de tillfällen livet igenom där hen inte finns med och formar det liv jag lever. Och det är inte så lätt att förhålla sej till det alla gånger.
söndag 18 november 2018
Kommer alltid vara utan
”Det där är de riktigt jobbiga orden”, säger huvudpersonen i slutet av boken jag nyss läste ut. ”För alltid. Jag kommer alltid att vara utan dej.” Och jag sluter ögonen och andas igenom knivsticket i hjärtat en stund. De senaste dagarna har tomrummet igen känts totalt enormt, saknaden och sorgen varit väldigt på ytan, ofattbart tunga att bära, och jag har inte riktigt klarat det så bra... Orden tar så fruktansvärt ont, perspektivet att alltid vara utan känns fruktansvärt, avgrundsdjupt sorgligt. Och ändå måst man försöka leva med det. Typ. Emellanåt undrar jag om jag kan, fast hjärnan nog nånstans vet...? Kanske...?
torsdag 15 november 2018
Politik kring barnlöshet...
Lite långa tänder och ovilja inför detta inlägg, men kände det behövs ändå...
Många inlägg kring olika aspekter på barnlöshet de senaste dagarna, som på olika sätt visar på de oförstående synvinklar som finns i samhället. Ska försöka lite kommentera...
Det första inlägget, Barnlösheten är inte mitt eget fel (Hbl), tar upp skuldbeläggningen och omgivningens åsikter kring orsakerna till barnlöshet. Att det ofta uppfattas som en följd av något man gjort eller inte gjort, eller åtminstone att man väntat för länge... Eget fel, på sätt eller annat. Skribenten plockar upp både de egna känslorna av skuld och dem som sätts på en utifrån. Och jag tänker att om vi nån gång ska komma bort från de egna skuldkänslorna som många kvinnor går med så måst vi som samhälle definitivt sluta lägga dem på barnlösa! Som det här med ”vänta för länge och bli utan”.
Följande som dök upp, också från Hbl, var impulsen Barn och barnbarn som rättighet. Den är säkert skriven ur ett personligt perspektiv, men det kändes ändå rätt otrevligt att läsa de åsikter skribenten har... Kanske bara min tolkning... Jag blir lite upprörd över diskussionen kring barn som en grundläggande rättighet, om att vi numera, oberoende av civilstånd och läggning, ”tar för givet” att vi ska få hjälp. Och det är en knepig fråga. Men samtidigt undrar jag att varför sku vi inte få hjälp? Det finns ju vård att få - varför sku vi förvägras den? Tror ingen direkt tar för givet eller som självklart, men vården är ju utvecklad av en orsak... Det verkar som att skribenten inte anser det ska finnas rätt till vård. Åtminstone inte som singel, hbtqi eller om det är barn nummer 2 (eller mera)... Kommer sedan till frågan huruvida man har rätt att efterfråga barnbarn, och tolkar mellan raderna att man borde ha rätt att göra det. Som ofrivilligt barnlös sku jag hata den pressen från föräldragenerationen - så är definitivt inte av åsikten att det borde vara okej att fråga, kommentera eller insinuera. Tror inte heller att hemskt många frivilligt barnlösa (eller såna som inte ännu vet) sku tycka att det är okej att få press på sej. Jag förstår längtan - och den har också föräldragenerationen rätt till - men det betyder ju inte att de har rätt att föra vidare den på sina barn. Undrar nog också definitivt över meningen ”behöver inte vara mindre svårt” för de äldre som inte fick barn. Insinuerar att det är jobbigare för dem som fick barn som sen inte ger dem barnbarn, jämfört med dem som aldrig fått nåndera... Hm? Ur min synvinkel ser nog tomheten definitivt större ut i det senare fallet, med ingendera.
Det sista inlägget är från Talouselämä, Moni lykkää lapsen saamista - och igen är vi i att eget fel när det sedan inte går. Att försöka få barn sent gör att man kanske har svårare att få barn, och det är iofs nåt folk borde veta mer om kanske, men samtidigt kan man ju inte försöka tidigare om man inte vet tidigare huruvida man vill eller inte. Det är en stor sak att bli förälder, och är man inte klar för det så är det knappast bara sådär att tycka att gör det tidigare. Vill man inte ska man inte heller pressas till det. Och alla vi som inte kunde (fine, jag var också över 30 så tydligen för sent då...) vi sku önska en större satsning på att göra det möjligt för oss att försöka få barn, istället för skuldbeläggning. Detta inlägg poängterar sen, förutom att vi väntar för länge, också att vi som inte har barn inte bidrar till samhälls-ekonomin tillräckligt. Oanvändbara, med andra ord. Och om min arbetsplats sku börja poängtera åt mej att det är en bra sak att få barn sku jag nog slå någon på käften. Synnytystalkoot är tydligen en helt bra term, enligt Anna Rotkirch som intervjuats. Antagligen behöver jag inte ens säga att jag inte håller med...
Och sku säkert finnas mycket mer man kunde säga om dehär. Orkar inte, så får räcka. Barnfrågor är, som ofta konstaterats, inga lätta frågor. Inte heller ur politik- och samhälls-synvinkel. Men samtidigt så är krisen ändå störst för den enskilda ofrivilligt barnlösa, så det känns ordentligt otrevligt att det sedan är vi som också ska stå där med omgivningens skuldbeläggning, förväntningar och åsikter. Mej gör det iaf rätt matt.
Många inlägg kring olika aspekter på barnlöshet de senaste dagarna, som på olika sätt visar på de oförstående synvinklar som finns i samhället. Ska försöka lite kommentera...
Det första inlägget, Barnlösheten är inte mitt eget fel (Hbl), tar upp skuldbeläggningen och omgivningens åsikter kring orsakerna till barnlöshet. Att det ofta uppfattas som en följd av något man gjort eller inte gjort, eller åtminstone att man väntat för länge... Eget fel, på sätt eller annat. Skribenten plockar upp både de egna känslorna av skuld och dem som sätts på en utifrån. Och jag tänker att om vi nån gång ska komma bort från de egna skuldkänslorna som många kvinnor går med så måst vi som samhälle definitivt sluta lägga dem på barnlösa! Som det här med ”vänta för länge och bli utan”.
Följande som dök upp, också från Hbl, var impulsen Barn och barnbarn som rättighet. Den är säkert skriven ur ett personligt perspektiv, men det kändes ändå rätt otrevligt att läsa de åsikter skribenten har... Kanske bara min tolkning... Jag blir lite upprörd över diskussionen kring barn som en grundläggande rättighet, om att vi numera, oberoende av civilstånd och läggning, ”tar för givet” att vi ska få hjälp. Och det är en knepig fråga. Men samtidigt undrar jag att varför sku vi inte få hjälp? Det finns ju vård att få - varför sku vi förvägras den? Tror ingen direkt tar för givet eller som självklart, men vården är ju utvecklad av en orsak... Det verkar som att skribenten inte anser det ska finnas rätt till vård. Åtminstone inte som singel, hbtqi eller om det är barn nummer 2 (eller mera)... Kommer sedan till frågan huruvida man har rätt att efterfråga barnbarn, och tolkar mellan raderna att man borde ha rätt att göra det. Som ofrivilligt barnlös sku jag hata den pressen från föräldragenerationen - så är definitivt inte av åsikten att det borde vara okej att fråga, kommentera eller insinuera. Tror inte heller att hemskt många frivilligt barnlösa (eller såna som inte ännu vet) sku tycka att det är okej att få press på sej. Jag förstår längtan - och den har också föräldragenerationen rätt till - men det betyder ju inte att de har rätt att föra vidare den på sina barn. Undrar nog också definitivt över meningen ”behöver inte vara mindre svårt” för de äldre som inte fick barn. Insinuerar att det är jobbigare för dem som fick barn som sen inte ger dem barnbarn, jämfört med dem som aldrig fått nåndera... Hm? Ur min synvinkel ser nog tomheten definitivt större ut i det senare fallet, med ingendera.
Det sista inlägget är från Talouselämä, Moni lykkää lapsen saamista - och igen är vi i att eget fel när det sedan inte går. Att försöka få barn sent gör att man kanske har svårare att få barn, och det är iofs nåt folk borde veta mer om kanske, men samtidigt kan man ju inte försöka tidigare om man inte vet tidigare huruvida man vill eller inte. Det är en stor sak att bli förälder, och är man inte klar för det så är det knappast bara sådär att tycka att gör det tidigare. Vill man inte ska man inte heller pressas till det. Och alla vi som inte kunde (fine, jag var också över 30 så tydligen för sent då...) vi sku önska en större satsning på att göra det möjligt för oss att försöka få barn, istället för skuldbeläggning. Detta inlägg poängterar sen, förutom att vi väntar för länge, också att vi som inte har barn inte bidrar till samhälls-ekonomin tillräckligt. Oanvändbara, med andra ord. Och om min arbetsplats sku börja poängtera åt mej att det är en bra sak att få barn sku jag nog slå någon på käften. Synnytystalkoot är tydligen en helt bra term, enligt Anna Rotkirch som intervjuats. Antagligen behöver jag inte ens säga att jag inte håller med...
Och sku säkert finnas mycket mer man kunde säga om dehär. Orkar inte, så får räcka. Barnfrågor är, som ofta konstaterats, inga lätta frågor. Inte heller ur politik- och samhälls-synvinkel. Men samtidigt så är krisen ändå störst för den enskilda ofrivilligt barnlösa, så det känns ordentligt otrevligt att det sedan är vi som också ska stå där med omgivningens skuldbeläggning, förväntningar och åsikter. Mej gör det iaf rätt matt.
tisdag 13 november 2018
Lite krishanteringstankar
Kodin Kuvalehti hade ett inlägg kring kriser häromdan, som hade så många bra poänger att jag vill lyfta upp det här. Miten kriiseistä selviää, hur klarar man kriser, är frågan i rubriken.
Tänkte lyfta upp ett par citat främst;
”Se on isoin ja tärkein asia. Ei neuvon antaminen vaan se, että toinen uskaltaa olla kuuntelemassa, jakamassa tarinaa ja läsnä.” Och dethär är ju en av de saker jag mest lyfter upp, både här och i min närmiljö - att det viktigaste stödet är nån som bara lyssnar, delar en stund, finns där. Det är allra mest värdefullt och hjälpsamt.
”Tärkeintä on antaa itselleen aikaa. Mieli tekee töitä, vaikka siltä ei tuntuisi. Siitä kertoo esimerkiksi se, että kriisi palaa jatkuvasti ja pakonomaisesti mieleen ja nostattaa voimakkaita tunteita.” Bra för både en själv och andra att veta - att de återkommande känslorna, tankarna och funderingarna är en del av bearbetningen.
Lita på ditt psyke (luota mieleesi) konstaterar krisarbetaren som intervjuats också. Och - det finns inga genvägar, man måste gå igenom sina känslor. En viktig poäng också angående krisfaserna, som ofta lite missuppfattas - de är ingen rätlinjig utveckling, utan pendlar och kommer ofta gång på gång över en. Inte minst så i en barnlöshetsprocess.
”Elämä on elämää. Asioita tapahtuu. Emme voi muuta kuin hyväksyä, että minun kohdallani on sattunut näin.” Men också - ”Surun ja epätoivon tunteillakin on merkityksensä. Kriisi vie oman aikansa. Siihen pitää vaan suostua.” Det är en ”liten” balans där - acceptera att det gått såhär för mej, men samtidigt också inse att känslorna måst få sitt rum... Och hitta ny balans varje gång det igen svänger, i den smått ständiga bergochdalbanan.
Tänkte lyfta upp ett par citat främst;
”Se on isoin ja tärkein asia. Ei neuvon antaminen vaan se, että toinen uskaltaa olla kuuntelemassa, jakamassa tarinaa ja läsnä.” Och dethär är ju en av de saker jag mest lyfter upp, både här och i min närmiljö - att det viktigaste stödet är nån som bara lyssnar, delar en stund, finns där. Det är allra mest värdefullt och hjälpsamt.
”Tärkeintä on antaa itselleen aikaa. Mieli tekee töitä, vaikka siltä ei tuntuisi. Siitä kertoo esimerkiksi se, että kriisi palaa jatkuvasti ja pakonomaisesti mieleen ja nostattaa voimakkaita tunteita.” Bra för både en själv och andra att veta - att de återkommande känslorna, tankarna och funderingarna är en del av bearbetningen.
Lita på ditt psyke (luota mieleesi) konstaterar krisarbetaren som intervjuats också. Och - det finns inga genvägar, man måste gå igenom sina känslor. En viktig poäng också angående krisfaserna, som ofta lite missuppfattas - de är ingen rätlinjig utveckling, utan pendlar och kommer ofta gång på gång över en. Inte minst så i en barnlöshetsprocess.
”Elämä on elämää. Asioita tapahtuu. Emme voi muuta kuin hyväksyä, että minun kohdallani on sattunut näin.” Men också - ”Surun ja epätoivon tunteillakin on merkityksensä. Kriisi vie oman aikansa. Siihen pitää vaan suostua.” Det är en ”liten” balans där - acceptera att det gått såhär för mej, men samtidigt också inse att känslorna måst få sitt rum... Och hitta ny balans varje gång det igen svänger, i den smått ständiga bergochdalbanan.
måndag 12 november 2018
Barnlöshet i lunchbordet
Shit... Har klarat mej från civilstånds- och barnlöshetsdiskussioner på jobbet hittills... Ingen har frågat nåt om mitt privatliv sådär mer ingående än huruvida jag haft en bra helg eller så. Idag fick jag vid lunchbordet frågan om jag är singel eller nåns fru. Svara singel, fick förslag tinder och kommentera nej tack, jag är nöjd såhär. Ena i sällskapet tyckte att jamen bra så, andra konstatera att för att bilda familj så... Drog ett djupt andetag, och poängtera att man nog numera kan få barn på egen hand också, men att det ju förstås inte alltid lyckas. Och så var vi i en diskussion kring barnlöshet. Var själv lite för trött och överarbetad, så märkte att ämnet gjorde mej både gråtfärdig och skakig. Klara det bra ändå, mycket tack vare den mer förstående av kollegorna. Hon styrde rätt skickligt det hela, insåg jag efter. Måst tacka för det imorgon. Inte den allra enklaste situationen precis, trots att jag är rätt van vid att tala om barnlösheten. I den situationen kändes det åtminstone ganska så jobbigt... Vi rörde nog oss mera kring barnlöshet överlag, och hur det påverkar mänskor, men kommentera att jag har varit inom fertilitetsvård när sån kom på tal. Antar nu att en del på jobbet har registrerat min sits, eftersom den varit rätt offentlig här nyligen... Men åtminstone inte den ena av dem tydligen. Och inte en enda har vågat säga att ”jag såg/hörde...”. Så har ju inte tagit upp det själv heller då. Förrän nu. En aning... Hann prata lite mer med den mer förstående av dem på vägen tillbaka till arbetsbordet, så lite lugnare känsla efter det. Men visst var det ju en stund aningen utmanande att hitta fokus på jobbuppgifterna. Och känslan sitter nog lite i. Slås igen av hur väldigt olika det känns att prata om det, i olika situationer och stunder.
söndag 11 november 2018
Happy Singles Day 11.11
För ett år sen upptäckte jag (den ursprungligen kinesiska och kommersiella) Singles Day, och bestämde att den dagen tänker jag hädanefter uppmärksamma! Inte i nåt kommersiellt syfte (som marknadskrafterna hoppas) utan mer som awareness, acceptans och firande av det egna livet, typ. För att lyfta upp att också singellivet är ett mycket bra och fullvärdigt liv.
Att vara singel är för mej på nåt sätt en självklarhet i dagsläget. Jag trivs bra med det. Åtminstone den biten av livet är jag helt lugn och tillfreds med liksom. Vackert så... Och framför allt i alla barnlöshetsprocesser har jag konstaterat att det åtminstone är skönt att jag inte behöver sörja avsaknad av parförhållande också. Barnlöshetssorgen räcker verkligen.
I dagens värld är allt fler singlar. En del är nöjda med det, andra är inte. Att vara ofrivilligt singel är inte lätt, och ensamheten kan där vara ordentligt tung att bära. Om det dessutom innebär att man pga sin livssituation inte kan få barn är det ett ganska gediget sorgepaket. Framför allt för män är det ju en aning kört där liksom, men inte är ju alla kvinnor heller så bekväma med att försöka få barn på egen hand. Och som vårdmöjligheterna ser ut idag (bara privatkliniker ger vård åt singlar) blir många utanför då det inte finns ekonomiska möjligheter att försöka. Processen är på gång, så det ändras förhoppningsvis snart.
Och detdär med nöjda singlar är ett kapitel för sej. Allt hade på nåt sätt varit ganska frid och fröjd där (ur singelskaps-synvinkeln) om omgivningen inte hade haft så kraftiga åsikter kring hurdant civilstånd som godkänns och hurdant inte... Många har svårt att förstå att man kan vara nöjd som singel, att man kan välja det livet, att man gärna fortsätter det så... Trots alla diskussioner om att alla är olika och var och en har rätt till sitt liv, på sitt sätt. Inlägg i media med tema singelliv handlar till mycket stor procent om dating. Jag kan bli lite störd på det... Visst, för många singlar handlar det om det, men singelliv är också mycket annat. Fast, det är ju helt vanligt liv det förstås, så inget intressant att skriva om. Inget direkt mediasexigt...
Inför dagens Singles Day föreslog jag i våras en singelträff för Simpukkas barnlösa singlar. Det har i fb-grupperna varit på tapeten att också den gruppen önskar program, när mycket görs kring parförhållande (som naturligt kan behöva stödas en hel del i en så tung process som barnlöshet). Tänkte alltså (när jag nu är den som tar tag i saker) att då fixar vi då, och planera tillsammans med Simpukkas kamratstödskoordinator i stora drag en dag med nåt program för att lite granska det egna förhållandet till singelskapet och barnlösheten m.m... Utrymmen preliminärbokades, och sen vänta jag lite på att se hur många av de som har efterlyst en sådan dag som sku vara intresserade innan jag börja planera mer detaljerat. Long story short - idag på Singles Day vad vi två (2) som träffades på en inofficiell lunch. Resten droppa av på vägen. Needless to say så tror jag inte jag ställer upp på att planera nåt liknande flera gånger. Men vi 2 hade för all del en trevlig träff, med mycket igenkänning.
På vägen hem köpte jag en blombukett åt mej själv, som fortsatt Singles Day-firande. Och en chokladask åt pappa som farsdagspresent. Är det själviskt och elakt att buketten kosta mer än dubbelt mer... :P Fast det behöver han ju inte veta förstås... Tror inte han läser...
Anyway - en god Singles Day-kväll åt alla singlar, om nu nån sån råkar läsa detta ännu här idag. Jag tar iallafall denna dag som ett tillfälle att stanna upp i mitt eget singelskap, känna efter var jag står i det (yep - still happy), fira mej själv och mitt liv lite. Because I’m worth it.
Och by the way - detta är blogginlägg nummer 400. Från start i mars 2015.
Att vara singel är för mej på nåt sätt en självklarhet i dagsläget. Jag trivs bra med det. Åtminstone den biten av livet är jag helt lugn och tillfreds med liksom. Vackert så... Och framför allt i alla barnlöshetsprocesser har jag konstaterat att det åtminstone är skönt att jag inte behöver sörja avsaknad av parförhållande också. Barnlöshetssorgen räcker verkligen.
I dagens värld är allt fler singlar. En del är nöjda med det, andra är inte. Att vara ofrivilligt singel är inte lätt, och ensamheten kan där vara ordentligt tung att bära. Om det dessutom innebär att man pga sin livssituation inte kan få barn är det ett ganska gediget sorgepaket. Framför allt för män är det ju en aning kört där liksom, men inte är ju alla kvinnor heller så bekväma med att försöka få barn på egen hand. Och som vårdmöjligheterna ser ut idag (bara privatkliniker ger vård åt singlar) blir många utanför då det inte finns ekonomiska möjligheter att försöka. Processen är på gång, så det ändras förhoppningsvis snart.
Och detdär med nöjda singlar är ett kapitel för sej. Allt hade på nåt sätt varit ganska frid och fröjd där (ur singelskaps-synvinkeln) om omgivningen inte hade haft så kraftiga åsikter kring hurdant civilstånd som godkänns och hurdant inte... Många har svårt att förstå att man kan vara nöjd som singel, att man kan välja det livet, att man gärna fortsätter det så... Trots alla diskussioner om att alla är olika och var och en har rätt till sitt liv, på sitt sätt. Inlägg i media med tema singelliv handlar till mycket stor procent om dating. Jag kan bli lite störd på det... Visst, för många singlar handlar det om det, men singelliv är också mycket annat. Fast, det är ju helt vanligt liv det förstås, så inget intressant att skriva om. Inget direkt mediasexigt...
Inför dagens Singles Day föreslog jag i våras en singelträff för Simpukkas barnlösa singlar. Det har i fb-grupperna varit på tapeten att också den gruppen önskar program, när mycket görs kring parförhållande (som naturligt kan behöva stödas en hel del i en så tung process som barnlöshet). Tänkte alltså (när jag nu är den som tar tag i saker) att då fixar vi då, och planera tillsammans med Simpukkas kamratstödskoordinator i stora drag en dag med nåt program för att lite granska det egna förhållandet till singelskapet och barnlösheten m.m... Utrymmen preliminärbokades, och sen vänta jag lite på att se hur många av de som har efterlyst en sådan dag som sku vara intresserade innan jag börja planera mer detaljerat. Long story short - idag på Singles Day vad vi två (2) som träffades på en inofficiell lunch. Resten droppa av på vägen. Needless to say så tror jag inte jag ställer upp på att planera nåt liknande flera gånger. Men vi 2 hade för all del en trevlig träff, med mycket igenkänning.
På vägen hem köpte jag en blombukett åt mej själv, som fortsatt Singles Day-firande. Och en chokladask åt pappa som farsdagspresent. Är det själviskt och elakt att buketten kosta mer än dubbelt mer... :P Fast det behöver han ju inte veta förstås... Tror inte han läser...
Anyway - en god Singles Day-kväll åt alla singlar, om nu nån sån råkar läsa detta ännu här idag. Jag tar iallafall denna dag som ett tillfälle att stanna upp i mitt eget singelskap, känna efter var jag står i det (yep - still happy), fira mej själv och mitt liv lite. Because I’m worth it.
Och by the way - detta är blogginlägg nummer 400. Från start i mars 2015.
lördag 10 november 2018
European Fertility Week
Den andra europeiska fertilitetsveckan har gått av stapeln denna vecka. Jag hade tänkt posta flera saker under veckan, men har inte hunnit, så kommer nu istället ett samlande och sammanfattande inlägg med tema och lite bongade inlägg annanstansifrån.
European Fertility Week administreras av takorganisationen Fertility Europe, som samlar föreningar för barnlösa från olika europeiska länder till en gemensam intresseorganisation. Från Finland är alltså Simpukka med, och sköter ordförandeskapet just nu.
Årets tema är Happy Birthday, för att fira den första ivf-babyn Louise Browns 40-års-dag, och för alla de andra barn som finns till och kan fira födelsedag tack vare fertilitetsvården. Samtidigt påpekas att det inte för alla är en självklarhet att få fira sina barns födelse.
Under veckan har Fertility Europe också lanserat en ”call to action”, med teman som tillgång till fertilitetsvård, bättre information om infertilitet och kampanjer som minskar stigmat kring det. Hela call to action hittas på adressen fertilityeurope.eu/cta/.
Och ett par fina inlägg har jag hunnit bonga under veckan, det främsta nog avsnittet kring barnlöshet i programmet Jenny+, Nainen mikset jo lisäänny? En av intervjuerna i det finns i också i textform. På sociala medier har en del filmer också delats, bl.a på Simpukkas och Fertility Europes fb och insta. Och på www.simpukka.info och www.fertilityeurope.eu.
Själv har jag också delat en hel del på sociala medier under veckan, och synts en del också själv. Är alltid lite fundersam över hur mycket folk tröttnar på temat och blir mer irriterade än upplysta, men är ändå viktigt att sprida info om att barnlöshet existerar, öka förståelsen lite, och framför allt ge andra som drabbas en bild av att de inte är ensamma, så delar ändå.
Här i Finland har Simpukka också, som länge ren, uppmärksammat mäns barnlöshet under denna vecka. Från ifjol sammanfaller männens vecka (miesten viikko) med EFW (sen den starta), här har barnlösa män fått lite mer fokus och stöd inför farsdag ren länge. Många män känner sej rätt utanför framför allt i fertilitetsvården, så det är en viktig fråga.
Själv har veckan varit både tung och upplyftande. Att prata om fertilitetsvård och barnlöshet i media och åka raka vägen på inte helt lätta jobbmöten var inte direkt en höjdare. När olika frågor lyfts upp och ventileras lyfter det också alltid lite den känslomässiga biten. Samtidigt ger det också alltid lite egen klarhet, att sätta ord på, höra sig säga, fundera igenom...
Efter en rejält tung period här emellan så känns det nu igen som att jag har lite mera botten och lugn. Att det egna beslutet, den egna sitsen och det egna livet igen känns mer ok som de är. Tills nästa dal. I dehär processerna, som i mycket annat, får man väl konstatera att livet är en bergochdalbana. Eller like a box of chocolate - man vet aldrig vad man får.
European Fertility Week administreras av takorganisationen Fertility Europe, som samlar föreningar för barnlösa från olika europeiska länder till en gemensam intresseorganisation. Från Finland är alltså Simpukka med, och sköter ordförandeskapet just nu.
Årets tema är Happy Birthday, för att fira den första ivf-babyn Louise Browns 40-års-dag, och för alla de andra barn som finns till och kan fira födelsedag tack vare fertilitetsvården. Samtidigt påpekas att det inte för alla är en självklarhet att få fira sina barns födelse.
Under veckan har Fertility Europe också lanserat en ”call to action”, med teman som tillgång till fertilitetsvård, bättre information om infertilitet och kampanjer som minskar stigmat kring det. Hela call to action hittas på adressen fertilityeurope.eu/cta/.
Och ett par fina inlägg har jag hunnit bonga under veckan, det främsta nog avsnittet kring barnlöshet i programmet Jenny+, Nainen mikset jo lisäänny? En av intervjuerna i det finns i också i textform. På sociala medier har en del filmer också delats, bl.a på Simpukkas och Fertility Europes fb och insta. Och på www.simpukka.info och www.fertilityeurope.eu.
Själv har jag också delat en hel del på sociala medier under veckan, och synts en del också själv. Är alltid lite fundersam över hur mycket folk tröttnar på temat och blir mer irriterade än upplysta, men är ändå viktigt att sprida info om att barnlöshet existerar, öka förståelsen lite, och framför allt ge andra som drabbas en bild av att de inte är ensamma, så delar ändå.
Här i Finland har Simpukka också, som länge ren, uppmärksammat mäns barnlöshet under denna vecka. Från ifjol sammanfaller männens vecka (miesten viikko) med EFW (sen den starta), här har barnlösa män fått lite mer fokus och stöd inför farsdag ren länge. Många män känner sej rätt utanför framför allt i fertilitetsvården, så det är en viktig fråga.
Själv har veckan varit både tung och upplyftande. Att prata om fertilitetsvård och barnlöshet i media och åka raka vägen på inte helt lätta jobbmöten var inte direkt en höjdare. När olika frågor lyfts upp och ventileras lyfter det också alltid lite den känslomässiga biten. Samtidigt ger det också alltid lite egen klarhet, att sätta ord på, höra sig säga, fundera igenom...
Efter en rejält tung period här emellan så känns det nu igen som att jag har lite mera botten och lugn. Att det egna beslutet, den egna sitsen och det egna livet igen känns mer ok som de är. Tills nästa dal. I dehär processerna, som i mycket annat, får man väl konstatera att livet är en bergochdalbana. Eller like a box of chocolate - man vet aldrig vad man får.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)