Kommer alltid vara utan

”Det där är de riktigt jobbiga orden”, säger huvudpersonen i slutet av boken jag nyss läste ut. ”För alltid. Jag kommer alltid att vara utan dej.” Och jag sluter ögonen och andas igenom knivsticket i hjärtat en stund. De senaste dagarna har tomrummet igen känts totalt enormt, saknaden och sorgen varit väldigt på ytan, ofattbart tunga att bära, och jag har inte riktigt klarat det så bra... Orden tar så fruktansvärt ont, perspektivet att alltid vara utan känns fruktansvärt, avgrundsdjupt sorgligt. Och ändå måst man försöka leva med det. Typ. Emellanåt undrar jag om jag kan, fast hjärnan nog nånstans vet...? Kanske...?