Foto Miika Rautiainen, för Simpukka-föreningens kampanj kring olika barnlöshetssituationer, Simpukka-veckan 2019

måndag 24 juni 2019

Bara det förbaskade livet

Ni vet detdär med barnlöshet i böcker? Alltså att det dyker upp överallt. Jep, fortfarande. 

Denna gång i boken Vad som helst är möjligt. (Man opponerar ju sej nog en hel del över titeln i barnlöshetssammanhang...) Anyway - hicka till och stanna upp lite när jag kom till nedanstående replikväxling;

Efter en lång tystnad sa Karen-Lucie: 
”Jag är ledsen att du aldrig fick några barn, Yvie, jag vet att du så gärna ville ha barn.”
”Tja”, sa Yvonne. ”Du vet.”
”Du skulle ha blivit en bra mamma, det vet jag.”
Yvonne såg på sin väninna. ”Det är livet. Det är bara det förbaskade livet.”

Ack ja. Det är bara det förbaskade livet. Och ändå ibland så tungt att godta och att bära.

lördag 22 juni 2019

Om en mammas minspel

I serien saker som påminner och väcker sorg hamna jag häromdan i samma bord som en knappa ettåring och hans mamma. Söt sådan, ettåringen, som de flesta. Med stora ögon och förundran i blick. Småningom allt mer frimodiga leenden, alltför söta även de. Hjärtat sjönk lite varje gång, av både blickarna och leendena.

Och än mer av mammans minspel. Hur ögonen följde sonens mimik. Hur hennes ansikte spegla hans minspel. Hur kärleken lyste i hela ansiktet mellan varven. De inre tårarna trilla, utåt syntes antagligen ingenting...? Men situationen sitter kvar i tankarna... Har spelats upp i minnet flera gånger efter det. Med en stor portion vemod.

Den, och kanske annat också, gav upphov i en otroligt stark graviddröm följande natt. En sån som jag sen inte alls ville vakna ur, och som sätter spår i humöret flera dagar. Kunde nästan känna den drömmen fysiskt, och kan ännu inombords känna känslan i den. Och förstås vemodet och tomrummet den lämna efter sej.

Midsommarens plocka sju blomster och andra gamla seder väcker ingen längtan efter partner hos mej, men livsföljeslagaren jag hoppades på - barnet - har ”midsommarmagin” nog stärkt saknaden efter. Och nånstans, i allt detta, dyker också frågan om jag ändå borde orka försöka vidare upp. Svaret ännu också nej, finns ingen ork.

Ibland är jag så upprörd över det. På att jag inte klarar mer. Upprörd på mej själv, på livet, på världen. Hjärtat värker över vad jag stänger dörren om när jag måst välja så. Och ändå måst jag. Ändå väljer jag. Och inser, trots de inre protesterna, att det är det jag behöver och måst göra. Och kan nog se att livet är okej ändå. För det mesta.

Tills nästa lilla typ med gnistrande ögon. Tills nästa gravidmage, gravidnyhet, graviddröm. Tills nästa babysamtal vid kaffebordet. Tills nästa vaddetnuänär som påminner... Ibland klarar jag det utan sorg (nästan iallafall), ibland inte. Ibland försvinner den sorgen efter en liten våg, liten vindpust, och ibland dränker den mej ett tag.

Alla känslor jag läste i mammans minspel hade jag gärna fått uppleva själv. Med mitt barn.

fredag 14 juni 2019

Om att komma över sorg

Det här känns som ett svårt inlägg att skriva, så ber om ursäkt om det blir råddigt, eller om det känns odiplomatiskt och oförstående på nåt sätt... Försöker förstå alla, men...

Var ju tidigare i nåt inlägg inne lite på det här med terminologi inom barnlöshetsfältet, och att det nog inte alltid är nån lätt nöt att knäcka... Barnlös kontra barnlängtan, och vilket begrepp sku kunna tänkas omfatta alla som hör till Simpukka...? (Ingendera av de begreppen gör det.) Vem är barnlös? För vem finns Simpukka egentligen?

Svaret på den sista frågan är brett - det finns många olika undergrupper inom Simpukka, och ska enligt mej så få finnas... Livssituationsbarnlösa, folk som inte ännu hunnit inleda vård (eller annat), folk inom vård (eller annat) och folk som avslutat alla försök. Inom alla grupperna en brokig skara av olika människor, i olika situationer, åldrar och med olika bakgrund. Sådär som det är i livet allmänt - mångfald - och allas rätt till stöd och hjälp.

Det som jag just nu funderat en del på är den där gruppen ”folk som avslutat alla försök”. För den är en grupp som delas i två - de som fått barn, och de som fortsätter livet utan - bestående barnlösa. Lapselliset lapsettomat och ”lapsettomat lapsettomat”, eller SYKE-medlemmar - Simpukan Yksin ja Kaksin Elävät. Och mellan dessa båda grupper syns ibland, just nu igen tydligare, en viss konflikt... Synd, men också rätt förståeligt.

Den handlar bland annat om att ”gå vidare” och ”komma över”. Om vem det är som kan och ska förväntas göra det... Inom Simpukka påpekas tydligt att barnlöshet som upplevelse inte försvinner någonstans (sådär bara åtminstone) även om man får barn. Och jo, har nog en förståelse för det. Men titeln lapsellinen lapseton känns otrevlig. Både i förhållande till oss bestående barnlösa och framför allt i förhållande till barnen som dessa ”lapsellinen lapseton”-typer ändå faktiskt ju har... Har barn, men kallas barnlös...?

Anyway - det finns en förståelse från föreningens sida kring att man som tidigare barnlös inte helt kommer över barnlösheten trots att man får barn, och att det kanske finns saker man upplever lite annorlunda än andra väntande och andra föräldrar. Förståeligt jo...

Samtidigt finns det nån form av åsikt om att syke-gruppen, bestående barnlösa, ska hitta annat liv och gå vidare. Att vi på nåt sätt sku komma över det, lättare än folk som sen fick barn...? Att det inte direkt sku behövas verksamhet för oss, för vi har ju annat liv. Simpukka är ingen ”underhållningsklubb” var en kommentar... Försöken försvann, vi bearbeta, vi gick vidare, vi kom över, stöd behövs inte. Och jag kan inte riktigt se varifrån den uppfattningen kommer. På vilket sätt vi förväntas ”komma över”, men inte de med barn...?

Visst stämmer det att livet efter vården handlar om att hitta annat. Att hitta vägar och bygga nya sätt att finnas och att leva. Att fylla tomrummet som blev kvar i framtidsdrömmarna när barnet inte kom. Och det går ju. Det finns annat. Och livet kan vara bra så med... Samtidigt finns tomheten kvar och barnlösheten består. Livet ut. Den ena situationen efter den andra där barnet fortfarande inte finns. Där andra är med om sådant med sina barn, och sedan kanske barnbarn, som vi aldrig får uppleva. Och trots att livet också är bra, att livet blev annat, så känns det... Vi är utan barn, alldeles tydligt och konkret, i vardag, i famn och i framtid - och hur mycket livet än är bra ändå så finns också behovet av att bearbeta det alltid nu och då mellan varven. Att relatera till andra som känner igen de sorgerna, de tomrummen. Att få förståelse för hur det kan kännas att aldrig få uppleva det man så innerligt drömde om och hoppades på. Av andra bestående barnlösa.

Så när vi frågar oss vem Simpukka finns till för, vem som behöver stöd, när vi kan förvänta oss att nånting kan ”kommas över” osv, så vågar jag nästan påstå att Simpukka nog i första hand finns för barnlösa... Lapsettomien yhdistys. Förening för de barnlösa. Som jo förstås kan finnas till och stöda också i situationen när man går från barnlös till förälder för all del! Men som i första hand finns för att stöda i sorgen efter barnet som inte (ännu) kommit.

Simpukka ser barnlöshet som en barnlängtan som inte har fått uppfyllas (ännu). Och är det inte då ”barnlösa utan barn” som är den främsta målgruppen? De som ännu hoppas och de som blivit utan. De som kämpar förtvivlat för att kanske få kalla sej föräldrar, och de som till sin stora besvikelse tvingats ge upp den kampen och försöka finna annat innehåll och andra vägar i livet. De som tvingas se hela livet framför sej utan barnet.

Nu säger jag inte att inte också de som fått barn kan behöva och ska ha rätt till stöd. Men jag påstår att om någon kan kräva av nån annan att hen ska ”komma över” så är det inte åt det håll som det nu signaleras - att de med barn signalerar att bestående barnlösa ska komma över och gå vidare. När det kommer såna signaler förstår man att folk i syke-gruppen blir rätt upprörda. För vi är ju faktiskt de barnlösa, ”på riktigt”.

Det som jag funderar att nu sku behövas är tre saker; 1) mer fokus på syke-gruppen, på det stöd som också vi behöver trots allt det andra, och för att hitta balansen i tomrummet och friheten... 2) andra termer än vi har idag, så vi inte talar om barnlösa med barn, och 3) verksamhet som mer tydligt särskiljer, så att man inte kommer till ett evenemang för barnlösa och inser att man är den enda barnlösa där. Det känns för jävligt.

Och på nytt - jag vill inte ta bort nåns rätt till känslor, bearbetning och stöd! Men jag hoppas att vi också från andra håll har en lite större förståelse för hur bestående barnlöshet faktiskt livet ut är ett tomrum efter något man så innerligt önskade - med nya skeden och nya lager vart eftersom. Först att ge upp hoppet då försöken slutar, så kanske följande skede av slut då åldern säger sitt och det också tidsmässigt är slut, sen kommer skedet barnbarnlöshet emot, sen funderingar kring vem som tar hand om, vem man ska lämna alla saker till, vad som finns kvar när man inte finns...?? För att inte tala om alla de evinnerliga situationerna som påminner om allt det man inte får, stup i kvarten i vardagen. Bestående barnlöshet är inget ryck på axeln och livet går vidare med en massa annat kul det heller.

Till alla liv hör mer eller mindre både glädjeämnen och sorger, och väldigt få slipper undan ”sådär bara” och går vidare från svårigheter med en axelryckning. Så inte heller bestående barnlösa, även om vi tydligen lyckas rätt bra med att bygga annat livsinnehåll, om folk tror att ”nu är allt bra” och vi kan förväntas ha gått vidare och kommit över tomrummet och sorgen. Mitt liv är rätt bra, men tomrummet och sorgen finns ju nog kvar.

söndag 2 juni 2019

Walk down memory lane

Gick en promenad längs en rutt jag ofta gick under åren av längtan och försök. Brukar gå den ofta under vår- och sommarsäsongen, och tänkte att... Tja, det är en fin promenadväg. Och den har varit till stöd och hjälp många gånger i processerna. Men nu nog mer stjälp än hjälp. Minnena väckte tårar och vemod snarare än tröst. Och så stod jag där och grät då.


Bron på bilden (eller ja, skuggan av bron) har jag stått på många gånger, med blicken ut i fjärran. Ibland försökt hitta nytt hopp för nästa försök, ibland dränkt sorgerna över åter en besvikelse. Undrat hur saker ser ut förbi nästa krök. Och aldrig fått nåt svar. Någon enda gång har känslan varit glädje, alltför ofta sorg. Alla åren och sorgerna dyker starkt upp.


Längs vägen finns också det här trädet, som allt som oftast har väldigt lite blad. Ibland helt utan. Och jag tänker ofta att det är lite så med mej också - en stor del fattas. Inget liv, bara den tomma stammen. Det gör mej alltid väldigt ledsen att se, och känna igen. Det är en rätt obehaglig känsla att relatera till. Men den tanken finns i mej - jag är som ett halvdött träd.

Annars också rätt tunga dagar känslomässigt. Alla bilder på folks barn som fått sluta läsåret i dagis och skolor gör att vemodet väcks. Massa milstolpar som jag inte kommer att få vara med om med eget barn. Och det gör tomrummet ganska enormt för stunden. Skrev nåt om det, och fick som kommentar att man kan vara viktig som moster också. Nå, nu är jag ju för det första inte moster (eller faster) och kommer med stor sannolikhet inte att bli heller. 

Dessutom anser jag nog att det inte alls är nån kompensation, även om andra barn förstås kan vara viktiga för en på olika sätt. Det kändes som en rätt oförstående kommentar, även om den förstås var menad som stöd och tröst. Men trösta gjorde den nog inte direkt...

Pga att känslan varit rätt på ytan har jag också ”ställts inför” en massa graviditetsdrömmar ett par nätter. Väldigt starka såna. Ett bra tag sen sist jag drömde sånt... Och vaknar alltid med tomhetskänslor och hjärtat i småbitar efter en sån dröm.  Och det är rätt tungt.