Om toxisk positivitet

Kopplat till sorg - och till rätten att visa den - är fenomenet toxisk positivitet. Toxisk som i giftig, skadlig - för att det är ett sätt att använda positivt tänkande som tystar sorgen och vägrar ge den rum. Fler av inläggen kring sorg tangerar också den här problematiken.

Har hittat några inlägg med tema toxisk positivitet kopplat till ofrivillig barnlöshet. Det är ett rätt kraftigt förekommande fenomen i det här sammanhanget - fokus på framtidstro, hopp, andra möjligheter, goda råd osv osv, istället för att ge plats åt sorgen.

På bloggen Blooming with care finns en text med rubrik Infertility and Toxic Positivity. Skribenten Carrie skriver om hur vi behöver få rum och rätt att sörja, att vara oroliga, att känna ilska, att falla i bitar osv osv... En för lösningsinriktad och överslätande positivitet signalerar att vår situation och vår känsla inte är rättfärdigad - och åsidosätter därmed det vi går igenom och det vi upplever.

”I am worthy of feeling the emotions I have. ... We need to process all of the emotions we encounter. We are worthy of this time and attention. This self work makes us better as we are learning more about who we truly are. This work is essential.”

En annan resurs kring barnlöshet och toxisk positivitet är Katy (Chasing Creation) och hennes samtal med Carrie (Blooming with Care) och Sadie (This Curious Life), Toxic Positivity in Infertility and Childlessness. Verkligen värt att lyssna på! Orkar du inte lyssna kan du läsa en bloggtext kring samtalet på Childless by Marriage blog.

Katy, Carrie och Sadie pratar om samma överpositiva, åsidosättande tankesätt och stil att kommentera, som för all del är menad som ett stöd och en hjälp - men som gör allt annat än hjälper. Att säga nåt som ”tänk på allt du har”, ”du kan åtminstone...”, ”det kommer att lyckas”, ”din tur kommer ännu” osv osv - det åsidosätter den sorg och oro som har rätt att finnas och synas - och bemötas. Det sätter munkavle på den som försöker öppna upp för det tunga hen har svårt att orka bära ensam.

Och det, känner jag åtminstone själv, är väldigt frånstötande. Det tar bort all rätt att uttrycka sin oro, sorg, rädsla osv osv. Det skuldbelägger, för att man inte lyckas ”vara positiv”. Det åsidosätter den tyngd som hela situationen faktiskt innehåller - vare sej det som i detta fall är barnlöshet, eller nån annan oro eller sorg. Att påstå att ”ja men tänk nu på”, ”fokusera nu på det fina”, eller annat sånt - det sårar. För det säger att du inte har nån förståelse för den andras tunga känslor och situation. Att du inte vill eller orkar höra om dem. Att du inte anser vi har rätt till dem, eller rätt att känna dem. Och då börjar man lätt ifrågasätta dem själv.

Istället - föreslår de - är det en vettig idé att bara finnas där, berätta att man inte vet vad man ska säga eller göra, men att man gärna lyssnar om den andra vill prata. Fråga vad man kan göra. 

Tankar om sorg, del 3

Ett pod-inslag att rekommendera till; The howl at the center of grief.

Underbart inkännande inlägg kring hur sorg fungerar, och hur vi som samhälle har så svårt att hantera sorg. Vi är en kultur som är ”illitterate” när det kommer till sorg, säger Megan Devine som intervjuas. Hon är författare till boken It’s okay that you’re not okay - inte läst men hört mycket gott om.

Finns massor jag kunde plocka upp ur det här inlägget, men väljer nu några...

Megan talar om samma bekräftande som Kessler - witnessing. Om hur vi försöker tysta det skrik som finns i sorgen - smärtan - när det den sörjande behöver är att få smärtan, skriket, ekat tillbaka till sig. ”That is the only thing that helps in the moments where the world desolves.” - ”Having people witness; that is how we survive.”

Hon pratar också om vår önskan om att fixa, att göra det lättare. Om hur det inte finns något man kan göra för att lösa det - och det är okej. ”Our job is not to relieve someone’s pain, but instead to support them inside it.” Vad vi kan göra är att finnas där, med den andra i sorgen en stund. Bara se, lyssna. Witness. ”Acknowledge that something is what it is.” 

En annan myt/ovana Megan pratar om är tanken på att komma över, move on eller get closure. We don’t move on, we carry it with us. Det är inte något man kan lämna bakom sej - det finns med, och integreras som en del av en själv och ens liv. Hon talar t.o.m. om att det är fräckt att ens tänka sej att personen bara ska lämna det/den som varit så viktig för hen bakom sej - som om hen inte betydde nåt. 

Dessutom, konstaterar hon, förlorar man inte personen (eller i mitt fall det barn som aldrig kom) i den stund de dör - man förlorar allt hen skulle varit och blivit, hela den framtid man hade haft tillsammans, alla stunder och milstolpar och situationer osv osv. Det är ett helt liv som från och med då inte får bli mer. Ingen del av det. Så det är inget som händer bara isolerat helt just där och då.

Megan listar också några don’t:s - t.ex. jämför inte sorg, ta inte upp din egen - du skiftar bara fokus från den som sörjer till dej själv och signalerar åt den andra att du inte vill höra, tystar hens story. Kom inte med din agenda eller med några råd - ”we don’t need your false confidence, we need your awkwardness”. Och förvänta dej inte att den andra ska ”återgå” till det ”normala” - se det som är. 

Till slut kommer tankarna kring förändringen i sorgen... Megan talar om hur man inte har nån som helst möjlighet att vara där innan man är det, att ta in det innan man kommit dit; ”the idea of this loss not taking up as much space feels horrible”. (Och där är samhället alltför snabb i att ”se framåt”, vilja visa möjligheterna och det ”ljusa” som kommer...) I nåt skede gör det ofta det ändå - blir lite lättare. Inte alltid, men sådär överlag. ”Now it doesn’t feel terrible to have a beautiful life.” ”That crater is still there, and there’s a beautiful life alongside it.”

Tankar om sorg, del 1

Har en del inlägg med tema sorg jag velat reagera på ett tag - och när passar väl det bättre än i samband med allhelgona. Är så mycket saknad och sorg kopplat till den dagen...

Eftersom sorg är ett så otroligt brett begrepp - innehåller så många aspekter, så blir det här inte ett inlägg, utan en serie. Under november är tanken, men får se om jag hinner...

Hitta för länge sen ren en text med rubrik Our Experience of Grief is Unique as a Fingerprint, och den resonera i mej på många sätt. Säger mycket som känns sååå viktigt.

Det första texten talar om som jag vill plocka upp är tanken om att gemensamt är att vi har ett behov av att få vår sorg sedd och förstådd - ”The need is for someone to be fully present to the magnitude of their loss, without trying to point out the silver lining.” Vi vill ofta hjälpa genom att se det ”positiva”, se framåt - men i sorgen finns inte det. I sorgen behöver vi bara få finnas den. Fully present to the magnitude.

Sorg borde vara en ”no judgement zone”, skriver David Kessler i texten. Bara ett tillåtande av det som finns - det den andra upplever. Inget ”komma över”, ”gå vidare från”, ”låta sorgen fara”. Sorg är, finns, som en del av livet. Och ibland kan man inte annat än försöka acceptera den.

”The act of witnessing someone’s vulnerability can bring the person out of isolation if the witnessing is done without judgment.”

Kessler beskriver sorg som en process, en resa. Utan klart slut. Det är dessutom en resa som biter sej själv i svansen flera gånger - tar steg bakåt lika mycket som framåt. Vartåt nu det är. Sorg finns alltid där med, ibland underliggande, ibland kraftigt på ytan. En process utan slutpunkt.

Och många gånger får sorg också nya lager med tid. Nya milstolpar, nya aldrig mer. Ny förståelse för gamla sorger. Nya synvinklar. Nya kommentarer... Det finns så mycket runtom som kan väcka sorg, och det gör i sin tur att sorg sällan försvinner helt. För tomrummet finns ju kvar.

För mej dök det upp en ny aspekt igår. En tanke inombords, som bara fanns där. Ett förlåt, som jag hörde mej själv säga, inuti - åt det barn som aldrig kom. Ett förlåt för att jag inte orka försöka mer. För att jag inte gav hen den chans som ännu kanske hade funnits för hen att komma.

Och den sved - svider - ordentligt, den tanken. Vet inte riktigt om jag kan sätta ord på det ännu. Men där finns en skuldkänsla som jag inte sett, och ett lager av sorg som får tittas på lite nu då. Förlåt för att jag inte orka mer, lilla du! Förlåt att jag inte gav dej ännu fler chanser till liv.

Ofta vet vi inte vad vi ska säga när vi ställs inför sorg. Och då är väl den bästa tumregeln faktiskt att inte säga något. Att bara lyssna, om den andra vill prata. Ge en kram (förutom i coronatider). Säga att man saknar ord. Berätta att man finns där, om den andra vill prata. 

Eller bara sitta tyst tillsammans. För ord blir faktiskt för fattiga, och många saker kan bli fel - för den situation den andra är i. Vi har väldigt olika behov när det kommer till sorg, så det behövs en stor portion lyhördhet, och acceptans för den andras sätt att finnas i sorgen, bearbeta den. 

”Some grieve with darkness, some with light, some with both, depending on where they are in the cycle of grief. It would be a mistake to conclude that one is better than the other or that there’s a right way to grieve. There are just different ways to grieve, different feelings evoked by loss.”

Babyloss remembrance day

Idag är det internationella Pregnancy and Infant Loss Remembrance Day. Sista dagen i Pregnancy and Infant Loss Awareness Week, mitt i Pregnancy and Infant Loss Awareness Month. (Fråga inte mej varför det finns både en dag, en vecka och en månad för det.) 

Awareness och Remembrance - både för andra, för att öka insikt i hur vanligt missfall och spädbarnsdöd är och hur enorm kris och sorg det är  - och för oss som varit med om det, som ett tillfälle att stanna upp, ge dem rum, minnas och sörja dem, det som kunde varit.

Under veckan finns det en hel del program, påminnelser och inlägg - t.ex. en serie intervjuer på InstaLive med @zoeadelle. Kan kanske också hittas på sayinggoodbye.org. Lyssna på en om liv som barnlös efter missfall och misslyckad vård. Hög igenkänning...

Under dagen idag går en våg av ljus över världen, klockan sju på kvällen i varje tidszon, för de barn som aldrig blev till, aldrig fick komma hit eller kom men for direkt. För att minnas dem och sörja dem, och för att synliggöra hur många det är. Hur många som påverkas.

Världsdagen för mental hälsa

10.10 är världsdagen för mental/psykisk hälsa. World mental health day. En dag för att påminna om att psykisk hälsa är en viktig del i den allmänna hälsan, att psykisk ohälsa är vanligt, något vem som helst kan ställas inför - och något vi behöver kunna prata om. Dagen påminner om vad vi alla kan göra för att hålla den egna mentala hälsan i så gott skick som möjligt - och vad vi kan göra för att stöda varandra.

I år är temat här i Finland lyssnande, kuunteleminen. Via en kampanj från Psykisk Hälsa Finland rf och Cup of Therapy lyfts betydelsen av att få höra till, synas och uttrycka sej. Att ha någon som lyssnar. Alla de tunga ämnena i livet ökar behovet av ett lyssnande öra - och ändå är det ofta de sakerna vi pratar allra minst om, sådär allmänt som samhälle. Vem hör en då, vem orkar lyssna och stöda?

Psykisk ohälsa är, liksom barnlöshet, ett ämne som syns alltför lite ännu. Ett ämne som alla inte vågar lyfta upp - av rädsla för omgivningens reaktioner. Okunskapen är ännu stor, och därmed är risken för oförstående och sårande kommentarer stor. Som toxisk positivitet - att tysta ner oron, illamåendet, sorgen osv genom en alltför stor fokus på lösningsinriktade, ”optimistiska” uttalanden. Inte okej.

Alla har rätt att bli hörda och sedda - med den verklighet som är vår.

 

Välkommen sötnos

Jag fick bli moster för ett tag sen. Träffa typen för första gången igår. Och det är alldeles underbart - hon är totalt superhärlig! Följde med miner och rörelsemönster, lyssna på alla ljuden, och höll henne länge i famnen. Fascinerande, trollbindande, ljuvligt!

Och också en stor portion vemod. Inte medan jag var där, men nu efter. Inte för att hon finns, men för att jag inte får uppleva det. För att jag aldrig får veta hur mitt barn hade sett ut, hurdan hen hade varit. Aldrig hålla hen, se hen växa, höra hens ljud...

Vi har sen början av graviditeten talat om det här med min syster och i familjen. Vi är alla okej med att det finns en massa känslor med för mej. Glädje över nykomlingen, men också sorg över egna tomrummet som syns mer i förhållande till att hon finns här.

Sen har andra runtom svårt med det. Reagerar på att jag säger att det också är tungt. Anser sej behöva (och ha rätt att!?) poängtera att jag måst tänka och känna annorlunda. Skuldbelägger sorgen. Vill å min systers vägnar få mej att se bara glädjen.

Och jag blir alltid rätt ställd. Har svårt att förstå deras behov i detta. Varför är det inte okej att känna bägge två - för folk som inte alls är involverade i hela situationen? Varför är det ett hot (och mot vem?) att jag också upplever sorgen över egna barnlösheten?

Kanske jag i nåt skede är mentalt närvarande och stark nog att fråga. Hittills har jag hittat mej själv i att behöva förklara att jag nog tycker det är underbart. Vilket jag gör... Att också vemodet finns gör det inte mindre underbart - varken för mej eller för övriga.

Att bli moster, eller att andra har barn överlag, är inte ”bort från mej”. Men det synliggör det egna tomrummet mer. Och det tycker jag på nåt sätt är rätt självklart. Ändå har många svårt att acceptera det. Att låta andras sorg också finnas med i situationen.

Jag älskar ren att vara moster. Älskar ren lilla typen som får finnas också i mitt liv nu. Men jag är inte mera mamma för det. Att vara moster är en roll, att vara mamma en annan. Egna barn får jag aldrig uppleva. Och det saknar jag fortfarande, fast hon finns.

Sorg som inte finns

Har de senaste veckorna ställts inför situationer och kommentarer som signalerar att min sorg - barnlöshetssorgen - inte räknas, inte duger, inte finns. På engelska används termen disenfranchised grief - sorg som inte erkänns i samhället. Ofrivillig barnlöshet hör definitivt till den kategorin sorg. Hur kan man sörja något som inte finns, är en av de meningar som Simpukka plockat upp ur samhällets synpunkter - i ett försök att påvisa hur verklig den sorgen är, hur galna de kommentarerna är. Det lyckas tyvärr selektivt, för de kommentarerna är fortfarande väldigt vanliga. Och de gör ont.

Låt dem inte påverka, säger många. Och nej, man borde bara acceptera att folk inte förstår. Borde rycka på axlarna och konstatera att det viktiga är att jag själv ger mej rätt att sörja då när det behövs. Att jag har sådana runt mej som förstår, och ger sorgen erkänsla. Och ofta kan jag. Däremellan kryper de tyvärr in, de där kommentarerna. De som förminskar min upplevelse, min förmåga att känna, min situation, min sorg. Som signalerar att det inte räcker som sorg, att bara ha blivit utan barn. Du har ju annat, fokusera nu på det bara. Dessutom kan din sorg inte vara så stor, när du ändå inte vet hur stort det är att vara mamma. Det kan du ändå inte förstå. (Så hur kan du sörja det då...?)

Att inte förstå och veta hur stort det är att vara mamma, aldrig få chansen att uppleva det, det är en stor del av den sorg som är min. Att vara permanent barnlös är att gå miste om den rollen. Det enorma i att få vara mamma åt ett barn. Det enorma i att vänta barn, föda barn, hålla sitt eget barn i famnen och se det växa upp. Det är att aldrig få följa milstolpar, upptäcka världen med sitt barns ögon, eller för den delen upptäcka sitt barn - få se vem hen är och hur hen utvecklas... Så nej, jag kommer aldrig att få veta och förstå hur stort, enormt, det är att bli och vara mamma. Att få ha barn.

Samtidigt hör det till barnlösheten, eller för mej som singel ren till beslutet att försöka få barn, att man hinner drömma och längta väldigt mycket. För att ta ett beslut om att försöka behöver man se framför sig väldigt starkt hur livet som mamma, livet med barn, sku kunna tänkas vara (som singel). Genom alla försök och besvikelser hinner man drömma om vem som kanske kommer, drömma om sin roll som mamma - och se den gå i kras igen och igen och igen. Då en graviditet börjar hinner man räkna ut (eller få det beräknat åt sej) beräknad födelse, och tänka sej hur livet då ser ut - i november, då barnet sku komma. Och sen drogs den mattan under en totalt, igen en gång.

Så nej, jag fick aldrig - får aldrig - uppleva hur stort det är att vara mamma. Men de drömmarna sa mej nåt om hur det är. Längtan sa mej nåt om den kärleken. Och jag får aldrig se dem uppfyllas. Hur det inte räknas som sorg, hur den känslan inte kan mätas med andras - det har jag svårt att förstå. Ändå ifrågasätts den i samhället om och om igen... Inte lika kraftig som annan sorg. Duger inte, väger inte lika mycket... Fast det är att få alla sina framtidsdrömmar krossade, och tvingas omvärdera både sin egen roll och det man hade föreställt sej om sitt liv. Men nej, ditt liv fortsätter ju som vanligt, du vet inte hur det är att vara mamma, så njut nu av det du har bara.

Delvis är det väl också så att jag själv ”späder på” den uppfattningen, tänker jag... Genom att välja att avsluta vården (för att det var vad jag måste göra). Vända ryggen åt eventuella kvarvarande minimala chanser. Inte orka gå in för adoption. För jag kan ju inte ha ”velat det tillräckligt”, när jag ”ger upp”...? Jag kan inte sörja så kraftigt, när jag väljer att gå vidare. När jag klarar av att ta in annat, att faktiskt njuta av det jag har (t.o.m. av barnlösheten - friheten och lugnet). När jag ser glad ut, har energi och livsglädje, ser framåt och riktar fokus mot annat. Det kan ju inte vara nån stor sorg då.

Sku jag faktiskt ta in allt jag går miste om (vilket jag tvingas göra ibland, när nåt påminner, när det trycks upp i ansiktet på mej genom folks kommentarer osv) så sku jag gå i bitar. Det gör jag ibland. Idag är en sån dag. Att aldrig få bli mamma, aldrig få barn - det är så enormt att man inte riktigt kan ta in det utan att gå sönder. Och av den orsaken måst man - sen när man klarar det - aktivt jobba på att försöka göra allt det andra bra. Inte för att längtan inte var så stor, inte för att sorgen inte finns där - utan för att klara av att leva. Att gå vidare, trots att barnet inte kom, att man inte fick bli mamma.

Att vara permanent barnlös är livslångt. Massor med aldrig. Och de känns. De lever med. De är en sorg som finns i bakgrunden emellan, och emellan sköljer över i vågor. Små och skvalpande eller stora dränkande. Det är inget man kan åsidosätta med ett ”njut nu av din frihet”. Och sen är det nog också att njuta av sin frihet. För att man är tvungen att se annat, tvungen att jobba på att göra det andra bra, tillräckligt, tillfredsställande. Ibland lyckas man, ibland inte. Men jag insåg att jag måste svänga drömmarna ryggen för att kunna hitta fotfäste i livet igen. Hitta till ett annat jag.

Jag är inte skyldig någon en förklaring. Det räcker att jag själv ger min sorg erkänsla och rum. Och det räcker att jag vet hur mycket barnet betydde för mej, hur stor längtan var, hur mycket jag ville bli mamma. På många plan borde jag bara skita i kommentarerna och bara avskriva det som oförstående - men sen har jag valt att försöka öka förståelsen. Jag har en roll där påverkan finns med. Och jag tror själv på att det bara är genom att dela som vi kan få inblick i varandras upplevelser. Det här är min (och många andra barnlösas vad gäller disenfranchised grief åtminstone).

Ett ofrivilligt barnlöst liv innehåller en massa törnen. En massa saker som sticker till ibland, som gör ont, som väcker sorgen. Och ändå behöver man kunna hitta till att njuta av det vackra. Det betyder inte att sorgen inte finns.

Brandy Lytle beskriver lite samma i inlägget The Strength of the Childless Woman på sin blogg Not so Mommy. Om hur tungt det är att tvingas fokusera på allt det som är bra, i en värld som missförstår sorgen. Om hur att vara barnlös (också) är att vara en kämpe.

The strength of the childless woman is like no other.  Our hearts break and yet, we keep going.  Our grief is misunderstood and still, we are empathetic towards others.  Our life choices are judged and even then, we try to look at the bright side.

Fack och förståelse

Har fått mej några tankeställare kring synvinklar och olikheter under sommaren också. I diskussioner med vänner, bl.a. Bra samtal, men inte alldeles enkla samtidigt - för att våra verkligheter ofta ser rätt olika ut, och det som är min upplevelse inte är förståelig för andra alla gånger. Eller deras verklighet fullt förståelig för mej heller för den delen.

Jag försöker verkligen ha en rätt bred förståelse för folks erfarenheter och upplevelser - försöker lyssna mer än tycka, förstå mer än påstå. Men naturligtvis lyckas jag inte alltid förstå, eller vara tillräckligt lyhörd och inkännande, trots att jag gärna sku vilja.

I och med att jag skriver, pratar och berättar om min upplevelse, min verklighet, upplever folk ibland att jag inte har förståelse för nåt annat än den. Att jag tycker den upplevelsen är viktigast. Ber om ursäkt om det känns så - det är inte meningen. Men jag kan inte uttala mej om en annan verklighet än min. Jag kan bara sätta ord på den - för att klargöra den för mej själv, för att kanske stöda nån annan i samma sits eller hjälpa någon förstå hur jag reagerar och upplever saker. Eller så inte, jag kan ju inte styra hur nån annan reagerar.

Barnlöshet som sorg är en sorg med många dörrar - vi hamnar in i den via många olika vägar, olika synvinklar. Och pga att utgångspunkten är olika innehåller sorgen också olika ingredienser, även om flera av dem i grunden är samma. En ouppfylld barnlängtan, i princip oberoende i vilken form, är alltid en sorg - men hur den ger sej uttryck och vilka saker som är tyngst kan variera kraftigt... För den som är mamma men inte kan få flera barn kan det tyngsta vara att veta hur enormt moderskap är men inte få uppleva det igen med ett barn till. För den som aldrig kan få barn är det tyngsta kanske att veta att man aldrig kan få uppleva hur enormt moderskap är - aldrig få delta i erfarenheten av att vara mamma.

Varje sorg är lika berättigad, varje känsla lika sann för den som bär den - och samtidigt kan det bli lite av ett minfält pga olikheterna i synvinklar och utgångspunkter. För den som aldrig får bli mamma kan det kännas tungt att ta emot nån annans sorg över att inte få flera barn, även om man har förståelse för den längtan. Jag vet att jag själv också har haft svårt att uttrycka förståelse, för att den egna sorgen säger att ”ja men jag har ingen, jag får aldrig uppleva det”. Och vill då inte ta bort den andras rätt till sorg, men min egen sorg kommer liksom i vägen. Utan att jag på nåt sätt försöker rangordna dem ed. Min sorg är bara närmast och tyngst för mej. Liksom din sorg är närmast och tyngst för dej.

Och det här berör ju också andra sorger än barnlöshet. Både berättigandet och tendensen till att rangordna. Vi har mer eller mindre medvetet ofta ett köpslående eller en tävling kring sorg. Kring vems sorg som väger tyngst, vems som är mer berättigad, vem som har rätt att uttrycka sin sorg osv. Jag har fått höra att man inte borde prata om sin sorg, för att alla har nån sorg. Eller att jag inte borde hålla mej till bara en sak och en synvinkel, för att det finns många sorger, och många synvinklar på samma sorg... (Och till det säger jag samma som tidigare - jag kan bara uttrycka mej om min verklighet, även om jag absolut försöker vara ”inkluderande”, skriva att samma saker gäller många.) Och jag har fått uppleva måånga gånger, i många olika forum, hur sorgen blir en tävling; vem har mest rätt till den, störst upplevelse av den osv osv. Som om sorg är en bristvara, på nåt sätt...

Oundvikligt sitter jag ju förstås delvis i mitt eget fack - den permanent barnlösas. Jag relaterar till saker utgående från det. Jag har erfarenheter jag aldrig kommer att få, som ligger som en stor grund till min sorg, och gör den till det den är. Andras sorg är annorlunda - ren inom barnlöshetsfältet - för att inte tala om ifall vi sen går in på andra sorger. Sorg har saker som förenar - rätt universellt, och saker som särskiljer... Tyvärr blir det lätt så att det som särskiljer är det som syns, och vi försöker berättiga vår sorg inför varandra istället för att se att varje sorg är berättigad, på sitt eget sätt. Se gemenskapen.

Man får inte bli för ”fackad”, sa en vän. I betydelsen hålla sej för mycket till sin verklighet. Och visst, det kan jag hålla med om. Även om det här på bloggen och i sociala medier rätt långt behöver vara så att jag delar det jag kommer från - inte sånt jag inte har erfarenhet av. Men jag upplever själv att jag ofta är lyhörd för olikheter, olika synvinklar, olika upplevelser. Tydligen har jag missat rejält på den punkten emellanåt, på basen av dehär samtalen. Will do my best to correct that. Och nej, jag kommer säkert inte alltid att lyckas.

Viktigast, tänker jag, sku vara en ödmjukhet inför att alla har rätt till sin sorg - utan att trampa på nån annans. Att min ingångsvinkel är annan än din betyder inte att min sorg är mindre, mindre viktig, mindre betydelsefull (för mej). Att du vet hur stort moderskap är ger dej inte större rätt till sorgen. Att jag aldrig får uppleva hur stort moderskap är ger mej inte heller större rätt till sorgen. Alla har vi rätt till den, och om vi är lite lyhörda för varandras synvinklar i sorgen kan vi samexistera i den. Jag har iallafall lärt mej en del kring andra synvinklar på sorg. Och ska försöka vara mera lyhörd för dem än jag lyckats.

Från tom till full - av annat

Fortsättning på föregående - tanken om ett barnlöst liv som en vas fullt med annat... Glad åt att inse att den egna känslan har svängt så under de senaste åren - för det är inte länge sen jag såg mej själv som ett dött träd bland alla andra som grönska. Kände och såg bara tomheten, ofruktbarheten, det som saknades. Och inser att den känslan nog säkert också kommer att finnas där stundvis ännu... Men är innerligt tacksam över att också känslorna av rikedom, mening, värde och mångfald nu finns där. Att paletten av känslor är bredare.

Jag inser att mångfalden av känslor, upplevelser och innehåll är nåt som kännetecknar alla liv, mer eller mindre. I viss mån är våra möjligheter olika, våra utgångslägen skilda - men ofta dyker samma funderingar kring mening, innehåll och värde upp - ur olika synvinklar och med olika ingredienser. Samma bild med tom vas eller dött träd kan säkert användas också i andra livssituationer, för att visa på andra livsaspekter - och vackert så. Jag tror det är bra om vi kan försöka relatera till varandras liv och varandras synvinklar - förstå att vi alla har tunga aspekter, tomrum, obekvämheter osv i våra vaser, våra liv. Men samtidigt kan var och en bara tala ur sin egen erfarenhet - så den jag visar på i den här bloggen är min. Min upplevelse av barnlöshet, min väg mot att se den mer som en del av min livsvas, inte som det som fyller hela livet. Om du är annanstans på vägen - du har full rätt till de känslor du bär på just nu - t.ex. att vasen (livet) bara är tom, och inte kan fyllas av annat än blommor (barn). Om det är andra saker du kämpar med - hoppas att du känner att trots att jag här relaterar bara till barnlöshet - för att det är min verklighet - så vet och förstår jag att också andra liv innehåller stenar, tomrum och livsfrågor. Alla liv har sina bördor, på olika sätt. Det här är min. Och det att jag lyfter upp de frågor som är mina tar inte bort din rätt till dina frågor, dina bördor. Lika lite som det att alla har frågor och bördor tar bort min rätt att reflektera kring och bearbeta mina - ens såhär ”offentligt” på blogg och sociala medier.

Orsak till att barnlöshet, och kanske speciellt bestående/permanent barnlöshet, är teman som ännu behöver lyftas upp - teman jag fortfarande ”tjatar på om” - är bl.a. att barn ofta ännu tas som något självklart, att barnlöshet som sorg sällan förstås eller erkänns bland våra nära och i samhället, att slutpunkten fortsätta utan barn trots massa försök väldigt sällan existerar i folks förståelsevärld, att vi allt som oftast behöver förklara vår status, förklara varför vi inte prövat xyz (eller att vi faktiskt gjort det men inte heller det lyckades), eller försvara vår rätt till att lämna försöken där för att kunna leva vidare. Det är så mycket i barnlöshet som tema som ännu inte syns, finns och förstås - och jag för min del upplever ju att förståelse och öppenhet ger så otroligt mycket - hjälper både oss och andra - så jag har nog tänkt fortsätta dela med mej av min verklighet, skriva ner mina tankar. Om så bara för att klargöra dem för mej själv. Bloggen är ju för all del nog mest min ”externa dagbok”.

Kanske kommer bloggen med tiden att bli allt mindre aktiv - eftersom mitt liv kanske i allt mindre grad kommer att kretsa kring barnlöshet. Jag kommer alltid att vara barnlös, och det är en fråga som kommer att finnas med - stundvis som möjliggörare och en fördel, stundvis som sorg - men framför allt är jag mycket annat. Allt mindre tänker jag (hoppas jag) att jag kommer att identifiera mej med och existera mest utgående från den här frågan - allt mer utgående från sådant jag är, har och kan. Och det känns bra. Sen kommer ju sorgen också att finnas där, och dyka upp - t.ex. (tänker jag) då tiden verkligen fysiskt tar slut, då tiden för barnbarn hade varit möjlig om..., eller i relation till barn, gravidmagar etc runtom mej... Det finns alltid ett stråk av vemod i det - det jag inte får uppleva. Alltså - frågan försvinner inte, sorgen försvinner inte, men de får förhoppningsvis vara allt mer ”bara” del av den helhet som är jag, det som är mitt liv. Jag är inte en tom vas, jag är en vas fylld med annat.

Om att hitta sej själv på nytt

Med avstamp i förra inlägget kommer här lite tankar från ett par andra inlägg kring att avsluta och gå vidare, och att hitta sej själv i ett liv utan barn.

Missy Desiree skriver i inlägget Learning to love myself again in my childfree life after infertility att hon bara ville leva livet, inte den här cykeln av hopp och sorg. ”...The fear of never becoming a mother outweighed the fear of living without children.” Den meningen kräver lite eftertanke, men jag kan känna igen den känslan - att nu känns det tyngre att fortsätta leva med rädslan för att det inte ska gå än att välja ett liv utan barn. 

Missy påpekar också att vi alla har vår ”stopping point”, och att vår egen väg alltid är unik, ”and when you get there, you will know”. Nå, kanske inte så enkelt för alla, men jag hade ju definitivt en tidpunkt när jag bara visste att nu är min stopping point här.

En annan intressant tanke ur Missys inlägg är ”I heard someone once say that you’ve always been childless so embrace who you’ve always been and begin to love and live that life.” Nå, delvis kan jag tänka mej att många - och jag också tidigare - nog sku reagera med ilska på det - för hur kan man älska sitt liv eller vara nöjd med att fortsätta vara barnlös, när längtan efter barn inte uppfylldes. Men samtidigt finns det en gnutta sanning i det. Det finns saker man var, gjorde, hade, trivdes med innan all den barnlängtan, den försöksprocessen - och de är oftast möjliga också efter. Att hitta tillbaka till dem, eller kanske vidare till annat, är en bra sak att börja fundera kring och jobba på... ”There is no one answer to how to live a fulfilling life. A fulfilling life doesn’t just look like a life with children.” 

Det andra inlägget jag vill kommentera har rubriken The fertility outcome no one talks about. Texten berättar en historia om fertilitetsvård, och om att vilja komma ur den, avsluta den, men inte få stöd och förståelse för den känslan och önskan. Om hur de svar man får ofta fokuserar på att ge nytt hopp och ny styrka för flera försök, eller på att ”bota” den ”rädsla” man har för vården. Utan att ge rum för att utforska vad de inre känslorna och tankarna faktiskt säger oss, vill att vi ska göra. Som om det inte är ett alternativ, inte okej, att vilja sluta försöka, tycka att man gjort allt man kan. Som om det inte duger som avslut.

”I felt like I’d gone as far as I wanted to go in my efforts, and that maybe, just maybe, my life would be okay if I didn’t have kids. But surrounded by these stories of perseverance I felt like the only woman in the world who had ever contemplated walking away. As someone who wanted children, I felt ashamed for not wanting them enough.”

Och här kommer våra sätt att lyfta upp barnlöshet in. Det är så mycket enklare att hitta berättelser om försök som lyckats till slut, än om vård som slutar utan barn. Det är lättare att hitta berättelser om den sorg barnlöshet innebär än om allt det andra fina livet kan vara. Bägge de senare har sin vikt - det är viktigt att omgivningen och samhället hittar en större förståelse för barnlöshet som kris - men jag tror att vi borde fokusera mer än vi gör nu på att visa liv som är värdefulla, meningsfulla och innehållsrika trots en ouppfylld barnlängtan.

”I don’t doubt that having kids is a lifelong adventure with joys and rewarding moments - and these are experiences I’m going to miss. But I also believe that my life will be equally amazing without kids. On most days, it already is.”

Barnlöshets-osynlighet

Idag är det Lapsettomien Lauantai - de barnlösas dag. Mina hälsningar inför dagen blev i år en video, som du kan hitta på fb-sidan Och ingen kom - tankar om ofrivillig barnlöshet (den är för stor för att stoppa in här). Varför firar vi, var står jag idag, hur är det för barnlösa?

Trots att barnlöshet talas om och syns mycket mer än tidigare är det för många ännu en osynlig sorg - en man bär med sig, tyst för sig själv, mitt i allt det andra livet man har. Och det är tungt. Speciellt när så mycket i omgivningen ser barn som självklart, som det allra viktigaste, som något man kan kommentera. Därför behövs alla synlighetskampanjerna. Och för att visa åt barnlösa att dom inte är ensamma om den tunga sorg och sits dom befinner sej i. Vi är många. Det hjälper inte med allt, men ger ändå en hel del stöd.

En skål åt alla er ofrivilligt barnlösa idag, på de barnlösas dag. We matter too!

Först lättnad - sen sorg?

Läste berättelsen om Emma och Arnold, och kände igen mej i en sak Emma konstatera;

”Första året därefter kändes som en lättnad för Emma, hon la det bakom sig och började planera för ett liv utan barn. Men efter ett par år kom sorgen åter över henne och hon hamnade i en depression och gick in i väggen.”

Oj, tänkte jag där, för just precis samma är det för mej. Första året efter beslut om avslutad vård var mest lättnad. Nog också stunder av sorg, panik, tomhet osv, men mest lättnad över att det nu var slut, och jag visste hur livet fortsätter. Tomt och ledsamt utan barn, visst, men med fokus på annat som fick ta mer plats, och också kunde vara bra och gott.

Sen dök jag. Inser jag nu efteråt liksom. Hamna i en depression och gick i väggen. Vilken som kom först och orsaka vilken vet jag inte, rätt intertwined bägge två. Och allt påverkar allt. Men med barnlöshet som definitiv ingrediens.

Är väl fortfarande inte helt ute ur den djupdykningen, tror jag. Pendlar på, men delvis ännu rätt tungt med barnlöshetsfrågan. Nya aspekter som påverkar med jämna mellanrum. Dom kommer man ju inte undan liksom, barnfrågan ställs man inför stup i kvarten. Men jag fick nyligen en tankeställare som kanske lite hjälper att hållas på benen känslomässigt;

Jag hatar vårt samhälles tanke om att allt ska bearbetas och lämnas bakom. Sorg? - ja, men den går ju över, och sen är det bra. Nej, funkkar inte så! Och ändå har jag tänkt så med mina egna känslor. Bearbeta, och sen är det förbi.

Många gånger tänker och känner jag att ”nej, inte nu igen!?” när sorgen dyker upp pånytt. Den här aspekten av sorgen har jag ju ren tagit in och bearbetat - måst jag ta det nu igen!? Nå hallå - jo... Sorg kommer ju i vågor, ibland bara lugnt vemodigt och ibland stormvågor, men den kommer och går. Med diverse saker som väcker den, i tid och otid.

Så jag konstatera att jag måst sluta tänka bearbeta och vara färdig med, när det kommer till mina egna känslor. Tänka låta finnas, acceptera, berätta om istället. Andas igenom, ge förståelse, finnas i dem. Så sabla jobbigt det med, men bättre...

Också bestående barnlöshet är en jäkla bergochdalbana av känslor. Har konstaterat tidigare, men ger mej tydligen inte ändå känslomässigt rätt till det. Suck. Working on that one. Ibland är det bara skönt faktiskt - barnfrihetskänsla, och däremellan så är det tomrum som en ouppfylld barnlängtan ju ändå är allt annat än frihet. Bara tomt och sorg.

Hur många gånger ska jag behöva säga det, skriva det, konstatera det intellektuellt innan mitt hjärta också fattar det tror ni? Innan jag ger mej själv rätten till det, när det gäller mina egna bergochdalbanekurvor? Några till ännu, verkar det som.

Ge upp, eller gå vidare?

Lite fortsättning på gårdagens funderingar...

Vände mej, som ofta, till kamratstödsforumen på Facebook. (Ska komma till dem nåt tag bara jag orkar och hinner, fb och nät... Finns så många fina stödnätverk!) Förklara min fundering, och fick några riktigt fina och förstående kommentarer som stöd.

Kontentan av dem var att det inte så mycket handlar om att ge upp som att veta när man ska gå vidare. Ingen lätt sak alla gånger, även om det för mej, just då, bara fanns ett sånt inre beslut. Ändå har jag (som konstaterat) många gånger ifrågasatt det också.

Ibland måst man bara ge upp, om man vill behålla sin mentala hälsa, skriver en ödeskamrat. Och jag håller fullständigt med om det... Var nog mycket det som det handla om för mej. Att ingen ork fanns, och hade jag ändå fortsatt hade jag kört slut på mej själv.

En annan konstaterar att det enligt henne inte handlar om att ge upp, utan om att förstå att den här tunga och svåra saken har pågått så länge att man måst göra ett beslut om ändrad riktning. Att man måst hitta lösningar som sårar och belastar mindre, så att man har några krafter kvar att göra annat med sitt liv än att försöka få bara den enda saken. Att kalla det, en vuxen mänskas beslut i en fråga där hen kämpat och gett sitt allt, för att ge upp - det påstår hen är rätt idiotiskt. Och jag håller med, samtidigt som jag ibland har svår att inte tycka att jag gett upp iallafall. Att verkligen totalt ge mej själv rätten till det beslutet.

Och den kommentaren som resonera mest i mej, som gav mest stöd och tröst;

”It’s not a matter of giving up - it’s knowing when you just can’t take one more unsuccessful attempt; that emotionally, physically, mentally you are just exhausted. It’s knowing that you need to find a way to move forward somehow before your whole life becomes lost in this process. I think it’s the hardest, wisest, most heartbreaking decision you have to make.”

Amen to that! Och ändå så svårt att ta in ibland. Så svårt att ta till sej, för att man sku vilja annat. Trots allt. För att saknaden finns där, och längtan, och tomrummet. Och ändå, trots att hjärtat brister mellan varven, är det det beslut man måst ta. Det tyngsta, det visaste, det mest hjärtskärande. Att veta att man måst hitta en väg vidare, innan man tappar sej själv.

Sen tappar jag ju mej själv också i detta beslut ibland. Och i livet i övrigt. Tappar rätten till beslutet, tappar insikten (åsikten?) om att beslutet är rätt. Tappar min egen tillräcklighet och duglighet, som människa, och som icke-mamma framför allt. Och får jobba på det igen...

Lite mer om Emilie Pine

Skrev tidigare ett inlägg om Emilie Pines text, och hitta sen ett jättebra inlägg på Modern Psykologi med intervju av Emilie Pine och allmänna tankar kring barnlöshet. Lönar sej att läsa! Och har tänkt lyfta upp några saker här...

Emilie berättar om hur hon hittat sätt att leva med barnlösheten, känner sej tillfreds med livet så som det är, men att hon säkert aldrig helt kommer över det. ”Självklart har jag ett parallellt liv i min hjärna där jag är utmattad, lycklig och mamma till ett barn. Jag bär det som en sorg och som en känsla av saknad.” Tänker att det kanske är delvis det som är också min känsla av saknad. Har inte direkt tänkt på det just så, men visst finns ju den tanken där allt som oftast, på vad som hade varit, om... Kanske t.o.m. alldeles bra att saknaden finns där som påminnelse om hur viktig den drömmen var. Inte lätt att bära, samtidigt ändå ganska så självklar. Sorgen & saknaden.

I den mer allmänna infon om barnlöshet tas det bl.a. upp lite om reaktioner på att ställas inför det, problemet med oförstående omgivning och otrevliga kommentarer, påverkan på självbild och självkänsla, tips om hur närstående kan bemöta m.m. sånt. Psykologen som intervjuas kommenterar bl.a. att ”Det är oftast psykologiskt utmanande att plötsligt befinna sig i en situation där man inte kan påverka någonting.”. Och det var verkligen en av mina utmaningar i hela den processen - att klara av att finnas i den, när man i slutändan inte kunde påverka alls, och inte visste hur det sku gå... Tungt!

Och sen går artikeln in på bestående barnlöshet. ”Att det inte blir som man önskat med något så stort som att bli förälder kan vara väldigt smärtsamt.”, konstateras i texten. ”Det är en djup existentiell fråga. Många skulle nog säga att barn är meningen med livet. Vi lever i en kultur som understödjer den åsikten och då kan det vara svårt att ställa sig utanför det. Särskilt eftersom man är väldigt tunnhudad under den tid man genomgår behandlingar och försök.” Well indeed! Smärtsamt, existentiellt och tunnhudad är allt sådant som verkligen känns igen. Oj så jag kämpat med vad livet är, vad jag är, då...

Och sen finns också detta; ”Sorgeprocessen kan vara svår men samtidigt är det många som upplever att de äntligen går vidare efter att ha pausat livet under den tid då allt gick ut på att försöka skaffa barn.” Ack ja. Hata den pausen, det hängandet, så lättnaden över att livet fick vara annat fanns verkligen också där... Finns ännu, fast det nu nog mera bara är, livet. Inte i förhållande till vården mera. Däremot nog i förhållande till barnet som inte kom, till tomrummet. Men att livet kan vara annat också, det är jätteskönt. Annat än tomrum, än saknad, än barnlöshet. Och framför allt skönt att det är annat än vårdförsök, hopp&misstro, hängande&väntande, osäkerhet&besvikelser... Äntligen går livet vidare, äntligen bara är det... (Nå, om nu liv nånsin kan ”bara vara”, föralldel.)

Rekommenderar den boken, kapitel Från bebisåren. Fint med berättelser som slutar utan det ”lyckliga slut” med bebis som de flesta berättelser om barnlöshet ännu gör.

 

Lite ny ”outfit” på bloggen

Som nån av er kanske märkt fick bloggen lite nya färger. Kändes lite outdated på nåt sätt, tyckte jag. Ville fräscha upp lite. Också en bild som start, vilket är ett steg vidare i min nya nivå av öppenhet på bloggen. Det har känts allt mer okej, allt lättare, att skriva med egen nuna synlig. I början var ju bloggen helt anonym, men allt mer har min identitet smugit sej in. I mer info om mej själv först, sen i länkar till inlägg där mitt namn och mitt ansikte syns, sen mitt ansikte med här, i större och större bilder. Ändå känns det, fortfarande, lite sårbart att stå för en sån här sak med eget namn och egen bild. För att det ändå är tunga frågor för många att bära, kan kännas svårt för andra att bemöta... Väljer att göra det just därför. Det är just därför det är viktigt att synliggöra... Here I am, också i detta ämnesområde, och det gör mej inte varken sämre eller bättre men det påverkar mej och präglar mej en del. Är en del av mitt liv, på olika sätt, och jag väljer att låta det vara synligt. På många sätt blir saker enklare för mej av det. På andra sätt tyngre. Och så är det väl med vad som helst; det har sina sidor. Barnlöshetens diverse olika sidor är nu en av sakerna jag försöker synliggöra.

”Barn eller inte barn”-inlägg

I Hbl (Hufvudstadsbladet) en impuls med tema barn (tyvärr bakom betalmur så länkar inte), och har lite kommentarer på det... I många aspekter en bra kolumn, tyckte jag, men också någon inte helt ok mening...

Ett barn är fött, har Adrian Perera rubricerat sin impuls. Advent och jul är i mångt och mycket väntan på barnet, och därmed åtminstone för mej en delvis rätt vemodig och knepig högtid. Ser lite likadant ut för Perera, på nåt plan, såg det ut som i åtminstone rubriken. Han kopplar till det stora antalet opinionstexter kring barn under det senaste året - något som ju många andra barnlösa (frivilligt eller ofrivilligt) också reagerat på. Oftast med sorg, ilska, frustration, irritation o.d. Barn”skaffande”, miljö, nativitet osv - åsikter i en mängd olika sammanhang och åt flera olika håll. Utan att vi egentligen borde uttrycka nåt alls.

En av de viktiga poängerna Perera lyfter fram är att det finns många olika aspekter som påverkar och inverkar i barnfrågor; arbete, familjetrygghet, utbildning osv osv. Men det han främst tar fram är vår syn på kvinnan - som fortfarande i viss mån anses behöva bära, föda och uppfostra barn, lite ”för allmänhetens bästa”. Att vi anser att vi har någon som helst rätt att diktera eller ha åsikt om nåt sånt gällande andra är alldeles förkastligt i dagens värld. Var och en ska ha rätt att bestämma om sådant själv. Och sen måst vi nog för ofrivilligt barnlösas del komma ifrån synen på barnlösa som mindre värda, mindre dugliga som kvinnor osv - vilket nog ofta syns eller känns i diskussioner och debatter ännu.

Sen kommenterar Perera mycket förtjänstfullt att ”Frågan om barn ska inte ställas ’varför’ eller ’varför inte’. Den ska inte ställas över huvud taget.” Det är nog en aspekt vi verkligen behöver vi bättre på i vårt samhälle - att inte utgå från barn som någon norm, inte fråga om folks barn och barnplaner, inte ifrågasätta folks tankar kring barn osv. Vi anser ännu att det är ett neutralt samtalsämne - men det visar ju själva opinionsdebatten att det inte är. För att inte tala om alla de känslor som frågan kan åstadkomma hos alla oss ofrivilligt barnlösa. Så vi måst småningom lära oss att vi inte ska ställa några frågor, inte komma med några åsikter, när det kommer till barn, till att ha dem eller inte ha dem.

Slutet av kolumnen drar tyvärr ner betyget lite. Där frågar sej Perera nämligen om det ”är värt att bli vuxen utan barn”, och konstaterar att han inte har nåt svar på det. Inte hundra på vad han riktigt menar här, men om han menar som det står känns den meningen ju nog rätt fräck och oförstående... För naturligtvis är det värt att bli vuxen utan barn - även om det för den ofrivilligt barnlösa kan kännas annorlunda ibland. Får kämpa mellan varven för att hitta var meningen och värdet i livet är, men det finns alldeles självklart ett sådant, för oss alla, oberoende. Människolivet är alldeles självklart totalt lika värt, barn eller inte.

Mera om henkilökohtuisesti

Fastna lite i tankarna ännu på den där #henkilökohtuisesti-kampanjen. Det är en väldigt bra kampanj, tyckte jag, som tar upp barnlöshet på rätt bred front... Förstås inte allt, men några aspekter. För det första både frivillig och ofrivillig barnlöshet, vilket mera sällan kommer upp samtidigt. Och ofrivillig finns med både som misslyckade försök och som missfallssynvinkel. I bilderna. I text ännu mer. På Felicitas-Mehiläinens sidor. (Länk i tidigare inlägg.) Texterna tar upp siffror och fakta, men framför allt situationer och känslor, och varför något som barnlöshet är så privat. En bra sak att poängtera! Och samtidigt lite tudelat nog...

Ska förklara varför... Kampanjen, liksom många andra - både Simpukka, andra barnlösa, jag själv osv - plockar fram att det behövs mera öppna berättelser om barnlöshet, för att andra ska kunna förstå mer. Och samtidigt poängterar vi att man inte får fråga om folks barnplaner, om varför folk inte har barn, om dom inte har tänkt ”skaffa” osv osv. Kan ju kanske kännas lite bakvänt för nån - om man ska tala mera om det, men inte får ta upp det? Men - det handlar ju om att var och en bör få välja själv om hen är bekväm med att prata om det, känner sej stark nog att ta upp det... Och det är man inte alltid. Alla är inte överhuvudtaget ok med att prata öppet, och det ska man ha rätt till, att låta bli... Och inte ens jag som är rejält öppen med det tycker alltid det känns ok eller rätt att prata. Ibland är situationen fel, folkmängden runt för stor, fokuset på annat, egna orken för låg osv osv. Det är ändå så stora, tunga och känsliga saker, så det behöver kännas rätt för att förmågan att berätta och prata ska finnas där. Därför så viktigt att det sku komma från personen själv, inte nånsin tvingas fram av någon annans frågor, kommentarer, påståenden...

Dessutom är det frågor som väcker enormt mycket känslor, speciellt då man är mitt inne i det och inget går som man hade hoppats. Det är tungt att ställas inför de känslorna, pga en insinuation om vad man borde ha eller borde göra, en fråga om när man har tänkt skaffa..., eller någon kommentar om barn som livets mening osv. Även om man alltid har full rätt att svara nåt intetsägande, dra till med en lögn eller bara byta samtalsämne så kommer man sällan undan utan att frågan eller kommentaren gör ont. Visst, man kan välja att låta bli att prata - svara mer svävande eller så - men känslan väcks ju ändå. Ibland bara ett styng av saknad, ibland så att hen som fick frågan går ut och ramlar ihop totalt känslomässigt, i de värsta stunderna. Och det vill vi ju inte åstadkomma, någon av oss, egentligen.

Barnlöshet har varit väldigt på tapeten den senaste tiden, påpekas också i kampanjen, och det glöms ofta bort att det ligger väldigt mycket känslor i de här frågorna, för alla dem som berörs... De frivilligt barnlösa blir skuldbelagda och känner sig pressade att vilja och tänka annorlunda. Och de ofrivilligt barnlösa känner än mer press att klara något som inte går, än mer mindervärde i att något som borde vara så självklart förvägras dem, än mer tomhet, än mer sorg, än mer... Tja - ingen enkel debatt för oss barnlösa, i korthet... #henkilökohtuisesti vill lyfta fram att debatten egentligen glömmer bort de viktigaste aspekterna - känslorna i barnlösheten, och att det är varje persons sak om man vill prata om barnlöshet eller inte.

”Det som händer eller inte händer i någon annans livmoder (kohtu) är vars och ens privatsak” (henkilökohtainen asia) -> henkilökohtuinen. ”Därför är det på vårt allas ansvar att komma ihåg att man får berätta om barnlöshet, men inte fråga.”

#henkilökohtuinen tror jag på ett mycket bra sätt lyckades lyfta upp de här frågorna i allmänheten och ge dem lite mer synlighet, kanske starta lite diskussion, och också förhoppningsvis öka förståelsen lite för en orsak till att barn inte är ett neutralt och lätt samtalsämne för alla. Finns andra med. Jag tycker själv att vi borde komma ifrån att barn är något man kan ta upp när som helst, fråga om hur som helst och kommentera om hur man tycker. Det är verkligen inte ovanligt med frågan ”har du barn”, eller t.o.m. antagandet om barn och frågan ”hur gamla är dina barn”. ”När har du tänkt skaffa barn” är också enligt många i allmänheten en okej fråga. Men tänk om man tänkt då, så det knakar. Tänkt, försökt, gjort sitt allt - och ändå inte. Det är inte alldeles lätt att svara på den frågan då.

En orsak till att det är svårt att svara, svårt att berätta (förutom de egna tunga känslorna) är också att det ännu är så svårt för många att ta emot det beskedet. Folk vet inte vad de ska säga då, för de hade inte förväntat sej ett sånt svar, att frågan kanske var tung och knepig. Och då blir de ställda, oroliga, och det känns allt annat än bekvämt att berätta nåt. Och så är det man själv som slätar över, försöker lindra, nästan tröstar den andra eller nästan totalt nonchalerar sina egna tunga känslor för att det alls ska gå. Och det är ju inte riktigt som det ska vara heller. Så, låt hellre bli att fråga om du inte klarar svaret!

Jag är, som ni väl ren vet, mycket för att också tunga saker ska gå att tala om. Men det bör alltid vara på ”bärarens” initiativ och önskan, vad det än gäller. Den som bär det tunga ska själv få välja om hen vill berätta åt dej, om hen orkar ta upp det tunga just då, och vad hen i så fall säger. Många gånger är ett genuint och närvarande ”hur är det?” mycket bättre än en specifik fråga om nån sak, för då kan hen du frågar själv välja vad hen vill säga, på vilken nivå hen vill svara just då. Visst ska vi fråga varandra saker, finnas där för varandra - men låt det vara finkänsligt, lyhört och öppet för vad den andra är okej med att berätta.

Kom ihåg #henkilökohtuisesti - det är en viktig påminnelse om att alla frågor inte är neutrala. Alla har vi tunga saker vi bär på, och då bör vi själv få välja om vi berättar om dem! Barn är en tung fråga för många, så jag hoppas vi i vårt samhälle småningom börjar lära oss att vara lite mer förstående, lyhörda och accepterande gällande olikheter och mångfald i barn”skaffande” och barnlöshet. Vad som händer i nåns livmoder är en privatsak, och var och en får själv bestämma om hen vill berätta eller låta bli!

Hashtag henkilökohtuisesti

Hitta en sååå bra reklamkampanj just! Och tycker det är synd att kampanjen gått mej förbi tidigare. En fb-vän lyfte nu upp den för att den vunnit silver i nån tävling, så såg den därför nu. Superbra grej, med tema barnlöshet och slogan henkilökohtuisesti - ihopslag av kohtu - livmoder och henkilökohtaisesti - privat/individuellt. Kampanjens syfte var att öka förståelse för barnlöshet, för hur privata frågor det här med barn”skaffande” handlar om och för den enorma mångfalden av situationer inom barnlöshetsfältet. Helt superviktiga teman!!

Mera info om priset och kampanjen här, och om kampanjen också här.

Havaintoja ihmisestä

Bra inlägg kring ofrivillig barnlöshet på Yles Havaintoja ihmisestä! Igenkänningsfaktor hög igen, och bra översikt kring vanliga tankar, känslor, situationer, bemötanden osv... Och lite om vad omgivningen kunde/borde göra. Speciellt gilla jag delen från ca 12:40 till ca 19:40.

Bestående barnlösa

Simpukka ordna träff för SYKE-gruppen (de bestående barnlösa) igår. Med psykologinlägg kring resiliens och anpassning till liv som går vidare utan barn, gemensam lunch och sedan kamratstödssamtal med skumppa. Jag var med och drog den senare delen. Det var en jätte lyckad dag med både allvar och skratt, och lite tårar. Stödet av andra i samma sits är viktigt!

Det är många teman, tankar och känslor som spelar in i både vardag och livsperspektiv då barnlösheten fortsätter livet ut... Många av dem kom upp under dagen. Här ryms bara med en bråkdel av de saker jag ställdes inför, tänkte och kände under dan. Tumlar nog om lite...

Mirka (psykologen) tala om barnlöshetssorgen och dess särdrag som långt utdragen process med osäker slutpunkt, med ständiga kast mellan hopp och förtvivlan, och som dessutom är socialt rätt oacceptabel och oförstådd som sorg. Äänioikeudeton suru, citera hon från boken Surutyö (Poijula). Och visst är det så - en jättetuff och knepig sorgeprocess både för en själv och omgivningen. När kan man sörja, när det hela tiden kommer nya delar i processen, nytt hopp? Fast, sorgen är nog där hela tiden ändå. Hon visa också en mycket stark bild på skillnaden mellan vårt samhälles uppfattning om sorgeprocesser och verkliga erfarenheten som folk har av det - vi tänker oss nåt lineärt med skilda krisskeden, när verkligheten egentligen är mera ett enda pendlande fram och tillbaka. Bra bild!

Vi tala sen mer om anpassning och vad man kan göra för att komma vidare. Om att hitta balans i att ta emot och bearbeta känslor men också ge rum för annat. Om att fundera på vilken beredskap man har att ta emot känslor för stunden, på en skala mellan 0 och 10 typ (kanske rätt bra redskap ibland). Om att fundera på vilka redskap man har för sorgearbetet - annat än gråta. Vad finns det mer? Vad sku kunna hjälpa? Kan jag utöka min ”repertoar”?

Hon plocka också upp de synliga känslorna kontra de som finns där under. Ofta syns kanske ilska, irritation, bitterhet osv - medan det som ligger bakom och tynger är sorg, ensamhet, skam, rädsla... Och de är så mycket svårare att berätta om och visa, för det gör en så sårbar. Ändå är det just de som borde få rum, få bli hörda, åtminstone för en själv, för annars tar bitterheten och tomheten lätt över. De får också finnas men våga ge sorgen rum!

Mest prata vi om resiliens och livsmening. Om att klara av att ”bounce back”, att ”gå vidare”, att hitta annat livsinnehåll istället för den föreställda barnvardagen. Om hur det är allt annat än enkelt, men en av förutsättningarna för att kunna släppa bitterhet och sorg ens delvis småningom. Nå, sorgen följer nog med, i olika former, men påverkar allt mindre med tiden. Och efter den tyngsta krisen kan man smått börja jobba på det... Att hitta annat i livet.

Vad gäller resiliens lista Mirka några saker som ökar resiliensen (och också känslan av mening). Hit hör nära relationer (ens någon sådan), känsla av samhörighet med någon grupp (t.ex. andra barnlösa), självkänsla och att möta sina känslor, förmåga att hantera stress och att tydliggöra och leva ut sina värderingar. Hon prata om hur barnlöshet ofta leder till en omformning av värden i livet, och hur sätten man förverkligar dem mitt i allt måst se annorlunda ut än man tänkt sej, men att det kan underlätta sorgeprocessen att fundera på värderingar och hur man kan bygga mening i sitt liv via dem. Ofta hittar man känsla av mening genom att bygga på värderingarna, konstatera hon, men man måst ju också ”suostua suremaan”, gå med på att sörja. I grunden handlar det kanske egentligen om att så småningom se livsinnehåll lite vidare än man tänkt tidigare, att gå från fokus på tom famn till att öppna famnen mot livet... ”Joskus tulevaisuudessa sitten ehkä pystyy”, sa en av de som varit längre med i processen åt oss yngre. Och så är det, det tar tid att hitta dit. Ingen gör det annat än ”väkisin”, sa Mirka på tal om resiliens... Man bara måst ta sej vidare, på nåt vänster. Småningom lättare... Men kanske aldrig utan en gnutta irritation, ångest och sorg med. Som denna, också helt härliga bild. Goda sidor (blomman) men också lite vituttaa... Och de känslorna har absolut rätt att finnas. Småningom lättare.