Vände mej, som ofta, till kamratstödsforumen på Facebook. (Ska komma till dem nåt tag bara jag orkar och hinner, fb och nät... Finns så många fina stödnätverk!) Förklara min fundering, och fick några riktigt fina och förstående kommentarer som stöd.
Kontentan av dem var att det inte så mycket handlar om att ge upp som att veta när man ska gå vidare. Ingen lätt sak alla gånger, även om det för mej, just då, bara fanns ett sånt inre beslut. Ändå har jag (som konstaterat) många gånger ifrågasatt det också.
Ibland måst man bara ge upp, om man vill behålla sin mentala hälsa, skriver en ödeskamrat. Och jag håller fullständigt med om det... Var nog mycket det som det handla om för mej. Att ingen ork fanns, och hade jag ändå fortsatt hade jag kört slut på mej själv.
En annan konstaterar att det enligt henne inte handlar om att ge upp, utan om att förstå att den här tunga och svåra saken har pågått så länge att man måst göra ett beslut om ändrad riktning. Att man måst hitta lösningar som sårar och belastar mindre, så att man har några krafter kvar att göra annat med sitt liv än att försöka få bara den enda saken. Att kalla det, en vuxen mänskas beslut i en fråga där hen kämpat och gett sitt allt, för att ge upp - det påstår hen är rätt idiotiskt. Och jag håller med, samtidigt som jag ibland har svår att inte tycka att jag gett upp iallafall. Att verkligen totalt ge mej själv rätten till det beslutet.
Och den kommentaren som resonera mest i mej, som gav mest stöd och tröst;
”It’s not a matter of giving up - it’s knowing when you just can’t take one more unsuccessful attempt; that emotionally, physically, mentally you are just exhausted. It’s knowing that you need to find a way to move forward somehow before your whole life becomes lost in this process. I think it’s the hardest, wisest, most heartbreaking decision you have to make.”
Amen to that! Och ändå så svårt att ta in ibland. Så svårt att ta till sej, för att man sku vilja annat. Trots allt. För att saknaden finns där, och längtan, och tomrummet. Och ändå, trots att hjärtat brister mellan varven, är det det beslut man måst ta. Det tyngsta, det visaste, det mest hjärtskärande. Att veta att man måst hitta en väg vidare, innan man tappar sej själv.
Sen tappar jag ju mej själv också i detta beslut ibland. Och i livet i övrigt. Tappar rätten till beslutet, tappar insikten (åsikten?) om att beslutet är rätt. Tappar min egen tillräcklighet och duglighet, som människa, och som icke-mamma framför allt. Och får jobba på det igen...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar