Aldrig med eget barn...

Ibland kommer dom där vemodsvågorna rätt oväntat, kan jag igen en gång konstatera. Eller nå, inte helt oförståeligt denna gång (heller), men varför nu när inte annars i liknande situationer...? Läste in saga på video (pga den här galna distans-situationen vi är i nu), och slog sen av konstaterandet att aldrig med eget barn... Älskar att läsa saga - speciellt vissa. Som den här, Muminbok. Och det är något jag aldrig får göra med mitt eget barn. Dela de böcker jag själv älskar, sitta och läsa för och med hen. Den tanken smällde till hårt idag.

Hela den här situationen är nog också, som livet i övrigt, rätt både-och. Har främst hittills känt att det är skönt att bara kunna fokusera på mej. Inte ha ett barn i distansundervisning samtidigt med eget jobb, inte behöva hålla någon ”dagvård” hemma. Men samtidigt är det ju nog mycket mer tomrum också. När man avråds från att umgås med andra än de i eget hushåll blir det som singel inte mycket umgänge annat än på distans. Och även om jag är ok med att vara för mej själv blir det ju väldigt mycket av den varan i den här situationen.

Vem ska trösta knyttet passar för övrigt rätt bra just nu, åtminstone början där han sitter i sin ensamhet eller håller sej undan. Så som så många tvingas göra nu i den här tiden av social distansering... Och som för många (barnlösa) singlar blir väldigt tungt. Ensamt och dystert. Kontakt på distans är ju ändå inte helt samma sak, och att vara utan beröring kan också bli knepigt i längden. Och distanskontakt är ju inte ens möjligt för alla.

Mycket handlar det för mej ändå om perspektiv. Om att båda sidor finns - tomrum och frihet - och att stunden avgör vilken som syns mer. Som för Susanna (bilden ovan) vilka glasögon man har på. Är det den mer positivt riktade frihet, annan mening, fullvärdigt liv eller glasögonen/perspektivet som lockar fram känslorna av tomhet, mindervärde, meningslöshet, sorg...? Varierar minsann det...

I bästa fall är jag som Snusmumriken - fri och sorglös. Haha. Tror jag ingen av oss till hundra procent är - inte ens vi barnlösa (surprise). Men i goda stunder lutar jag mer åt det hållet iallafall, i mitt förhållningssätt till barnlösheten alltså, inte lika ofta till liv sådär som helhet, till jobbet t.ex. Jobbar på att hitta mer av den förmågan. Eller Tootikkis - allt är mycket osäkert, och det är just det som lugnar mej.