The child who was never born

Denhär bilden dök upp i mitt facebookflöde under vårvintern, och berörde mej djupt. Efter den korta glädjen åt det positiva graviditetstestet kändes bilden, och den tanke som den förmedlar, ännu viktigare.

Skulpturen heter Memorial For Unborn Children, eller The Child Who Was Never Born. Den är gjord av en Martin Hudacek. Ursprungligen är tanken att den ska symbolisera känslorna efter en abort, men jag tänker mej att den mycket väl kan kännas igen och användas i alla situationer där ett barn saknas. Oberoende om barnet aldrig ens blev till, graviditeten blev avbruten av nån orsak eller barnet senare förolyckades.

Under våren kändes tanken på att barnet finns med mej på nåt plan ändå som en tröst. Inte räcker det ju förstås - självklart vill jag ju att mitt barn ska få finnas med mej också i denhär världen, också fysiskt. Men jag hade en stark känsla av att barnet fanns med, genom min längtan, i mitt hjärta och i mina tankar, ända från den stund jag tog beslutet att gå in för att försöka bli mamma. Och denhär skulpturen visa så tydligt just på det.

Jag har senare också hört om och läst den tanken på annat håll, i en avhandling. Att man identifierar sej som mamma ren från den stund man tänker sej att man ska bli det. Att ens barn finns med en redan från det beslutet. Inuti alltid närvarande. Ju längre tiden går desto mer efterlängtad, även om det också kan hända att självbevarelsedriften lite skuffar undan längtan, för att mamman ska orka. Barnet finns med, men i tider lite mindre synligt.

Om sen en graviditet avbryts, barnet inte får födas, är känslan hos kvinnan på bilden säkert ytterst sann. Men tanken på att barnet finns med och tröstar kändes fin. Jag kunde faktiskt i stunder nästan känna hens närvaro där efter missfallet. (Kallar det nu det, fast jag ju vet att det kanske "bara" var en kemisk graviditet.) Tröstande, men också ack så bittert, för det var ju i mej hen sku vara, och sen i förlängningen här. Kanske sen nån gång...?

"Barnet som aldrig blev fött" står inramad på min tv-hylla idag. (En utprintad bild, alltså.) Bilden är inte lika stark och viktig nu som i våras, men jag känner oftast ändå ett sug när jag ser den. Det är en stark bild, fin tanke. En dag, inte alltför långt från nu förhoppningsvis, hoppas jag att mitt barn ska få finnas här med mej på riktigt, inte bara i min längtan, mina förhoppningar, mina tankar, mitt hjärta.

Några dagar senare annat svar

Några dagar efter det lite svaga plusset i mars ville jag kolla att (om) det hade hunnit bli nå starkare detdär teststrecket ren. Tänkte att det nog på de tre dagarna som gått säkert hade gjort det. Nånstans i bakhuvet fundera nånting att tänk om det inte sen längre visar plus? Men sköt undan tanken, för allt sku ju vara bra, det var ju ett positivt svar...

Stirra ömsom på klockan och ömsom på testet medan sekunderna tickade sej obevekligt snabbt fram mot tre minuter, utan att det dök upp nåt teststreck på stickan. Eller nå, ytterst svagt, så att man bara anade att där fanns ett. Och fasan fick magen att knyta sej. Sorgen kröp in i bröstet. Visste att nu var det kört. Mina några dagar av lycka över plusset var över.

Spendera dagen i sängen, hopkurad och gråtande. Måste sen rycka upp mej, för hade program. Klara av det någotsånär, men det var oändligt tungt. Kunde inte säga nåt åt nån, för ville inte förstöra dan för nå fler än mej. Måste prata ditt och datt till höger och vänster, men värre var att måsta låtsas som att allt var bra inför dem som visste om plusset.

Följande morgon var det inget alls kvar av teststrecket. Hoppades ju lite-lite att det var ett felaktigt test. Men nej. Fick därmed helt inse faktum, och grät sen hela dagen. I det skedet berätta jag också åt dem som hade fått höra att det verka ha gått. Tungt, men nödvändigt, för ville inte se nå glada miner. Hade mamma som stöd, men kunde inte annat än gråta.

Huruvida det hela var ett tidigt missfall eller en kemisk graviditet vet jag inte, och det spelar inte nån större roll heller. För mej var signifikansen missfall. Glädjen och hoppet togs ifrån mej. Och det var fruktansvärt tungt, ofattbart ledsamt. Kunde inte sluta gråta, och sorgen tog så ont, så ont inuti. Från största glädjen någonsin till den största sorg jag känt.

Dagarna, veckorna och månaderna efter var tunga. Gradvis mindre förstås, men det tog tid att komma över. Att bearbeta hela processen med alla misslyckade försök, alla besvikelser, och sen den stora och tunga sorgen som fallet från positiva testet till negativa testet gav upphov i. Fick tro en stund, fick känna lycka, och frånvaron och sorgen var bottenlös.

Sorgen finns ännu där, och jag sku ge allt för att det hade gått annorlunda. Men det finns ännu hopp, och det var det hoppet som höll mej ens i nån mån uppe... Är glad att det inte hann längre förstås, för ett missfall i senare skede av graviditeten är säkert mycket tyngre, men oberoende finns saknaden där. Efter den lilla början som inte fick bli till.

Tillät mej att vara i sorgen, även om det var tungt, för visste att jag behövde gå igenom den.

Testet visa plus, jag är gravid!

Var helt säker att inget hade hänt. Hade inga som helst symtom. Inte det minsta. Så testa för att få negativa beskedet bekräftat, och vara förberedd på mensen som jag trodde var påväg vilken dag som helst. Ville veta, för att inte vara för besviken. Fast visste ju att jag sku bli besviken ändå. Var helt säker att jag sku bli besviken.

Redan innan halva testtiden hade gått snegla jag i förbifarten med ett halvt öga på testet, konstaterade att visst - det visar negativt... Eller...? Nej. Svagt, men helt klart, fanns där ett andra streck också. Ett vertikalt. Testet visa plus?? Testet visa plus! Jag är gravid!?! Jag är gravid!!! Kan det faktiskt vara sant - jag är gravid!?

Jag tror inte jag nånsin varit så glad förr! Trodde ju inte mina ögon, så stirra på testet ur en hel del olika vinklar en god stund. Men jo, det var ju fortfarande helt klart ett plus, även om teststrecket var en aning svagt. Tog ett bra antal bilder. Och hoppa, dansa, skratta, skrek i badrummet. Kände mej fånig, men kunde inte annat, för glädjen var så stor.

Ringde mamma fast klockan inte var speciellt mycket än. Några till fick veta sen lite senare under dagen. Ett besked jag sååå väntat på att få ge folk, och det kändes alldeles ofattbart härligt att äntligen få säga det: jag är gravid. Äntligen, äntligen har det lyckats! Äntligen är hen påväg! Tårar rinnande, både på mej och på andra, när jag berätta det.

Sa både åt mej själv och åt alla andra att det är fruktansvärt tidigt än. Att inga garantier finns. Att vad som helst ännu kan hända. Nånstans inuti sa nåt åt mej att det är för bra för att vara sant. Men valde att njuta av det positiva beskedet, känna i kroppen att allt är okej, att nu går det. Valde att glädja mej åt att jag äntligen fått ett plus på testet.

Kände mej sååå toppen dom dagarna. Glädjen och kärleken virvla runt i kroppen på mej. Händerna på magen ideligen, i häpen förundran över att där fanns nån därinne, nån som förhoppningsvis sku få komma till mej sen, nån gång mot slutet av november... För visst kolla jag ju beräknat datum... Kunde självklart inte låta bli.

Ringde ju kliniken och boka tidigt ultra också. Enligt beräkningarna vecka 4+2 då när jag ringde, boka tid till vecka 7+3. Lååånga dagar och veckor ända dit, kändes det som, men var bara att hoppas att jag sku komma ända dit och att allt sen sku vara bra... Såg fram emot att få se det tickande hjärtat.

Några ljuvliga dagar där, i glädjen över att äntligen, äntligen...

Blev en ny ivf-rond trots allt...

Tillbaka på läkarbesök väpnad med en massa frågor om andra möjligheter att påverka mina celler, men ändå helt inställd på att fortsätta utan dem. Men hör och häpna - efter en initial genomgång (igen) av alla fel mina celler har så konstatera läkarn sen att det för all del inte betyder att andra hormoner inte kan ge ett annat resultat. Alltså va? Efter senaste gångs besked var jag lite småkonfys här... Såg säkert ut som ett enda stort frågetecken.

Drog mina frågor med de olika hormontips jag hade fått, och gick därifrån med nya recept, en ny plan för ivf 2. Nästan lika konfunderad som gången innan, men gladare. Fick inte ur mej någon fråga om vad som hade hänt med det han tala om senast, och han nämnde det inte heller. När jag sen senare maila honom och fråga så hade han ingen aning om vad han hade sagt gången innan och bad om ursäkt för det uttalandet. Hm? Nå, är inte ute efter att lyncha nån, så lämnar den saken där.

Det var sen nog lite svårt att igen svänga tankarna tillbaka till försök med egna celler. Våga tro på att de denna gång sku visa sej vara nå bättre än senast. Träffa en vän på kaffe efter klinikbesöket, och undra sen efteråt om hon fick nåt vettigt ur mej alls den gången. Var lite omtumlad nog... Och känslorna fortsatte svaja de följande veckorna, fram till försöket och under det... Varför sku det nu gå nå bättre? Såå svårt att hitta tilliten till att det sku kunna lyckas. Så svårt att tro på mina egna celler.

Äggplock 2 var otrevligare än äggplock 1. Och odlingen blev en ännu mer spännande historia än i första ronden. 11 äggceller, 6 mogna och endast 2 befruktades normalt (med icsi). Bara två. Igen alltså hjärtat nånstans nere i maggropen, hoppet väldigt lågt. Steg lite försiktigt sen när bägge hängde med ett par dagar efter. Men sen följande dag inte så bra. Långsamma bägge två, en avstannad. Kniven vid strupen liksom där ett tag med alltihopa.

Lättare blev det ju inte heller av att samtalen kom på jobbtid. Fick ge över tyglarna åt resten av teamet en stund efter beskedet att den ena har avstannat och den andra är långsam. Trodde de båda sku droppa där, så kunde inte hejda tårarna. Insättningen sku ske på en lördag morgon, om nåt fanns kvar att sätta in, så måste stiga upp för att hinna med bussen ifall orsak fanns. Samtalet från kliniken meddela att kom bara - ena embryot hänger med.

Så, igen en gång ett enda embryo kvar. En chans till. Kommentera åt läkaren denna gång själv att nå flera varv med mina celler blir det sen då inte när resultatet är dethär. Men var ändå superglad åt den ena lilla, som kanske kanske kunde tänkas bli till. Försökte tänka gravid tills motbevisad, försökte att inte tänka på saken alls, och visste att hur jag nu än svänger mej så kan jag inte påverka hur det går. Och väntan var ändå en enda pina, igen.

Tänk om? Men knappast...?

Mattan drogs under fötterna

Nu är jag tillbaka i januari, och till beskedet jag fick av läkaren i samband med insättningen av det enda embryo som överlevde odlingen i min första ivf. (Eller ja, egentligen icsi, för er som det säger nåt åt.) Efter allt han beklagande förklara om skicket mina ägg var i fråga jag till slut vad det egentligen betyder och om det alls lönar sej att fortsätta försöka. Svaret var att han inte sku rekommendera det.

Här stanna min andning och hjärtat sjönk, även om jag nog var lite smått förberedd på dåliga nyheter. Ingen fortsättning? Han kommentera lite kring embryoadoption (nämnde Tjeckien, men också att de inte tar emot singlar, så det var ju liksom inte en möjlighet då), men jag var nog inte riktigt mentalt med sen mera. Ingen fortsättning? Jojo, visste att det betydde ingen fortsättning med mina celler, men det är ändå ett tungt besked.

Vi bestämde ny diskussion efter graviditetstestets besked. Som jag ren skrev var det negativt. Min sinnesstämning under väntetiden var inte den bästa, och att våga hoppas på att det hade tagit sej var verkligen svårt. Ren så fort jag stigit ut från kliniken ringde jag till mamma och berätta vad han sa. Hon var lika chockad som jag, tror jag. Och så småningom berätta jag åt fler. Bearbeta med hjälp av alla vänner, samtalsterapin, familj, bekanta.

Försökte förstå vad som just hade hänt. Mitt sista embryo tog sej inte, och inga fler försök på gång. Tanken på vad följande steg sku vara snurra i skallen. Sluta helt här? Försöka diskutera om det ändå finns möjlighet att påverka mina egna celler? (Fick många goda råd gällande den saken - olika andra hormoner, alternativmedicin...) Gå in för ett adopterat embryo eller donerade äggceller? (Återkommer till vad de innebär och sånt sen senare...)

När jag skrev åt min yngsta syster om var jag stod, då med den mentala tanken att det tog slut nu allt, så skrev hon tillbaka att "men kan du inte få donerade äggceller också?". Så självklart bara. Och ja... Det kan jag. Konstatera då att jag åtminstone måst ta in den tanken, inte tycka att den är främmande. Men visst var det svårt först att tänka sej. Annan genetik än min. Mitt barn självklart ändå, men klart att det kändes fundersamt i början.

Det var tunga veckor där. Första dagarna med tanken att det tog slut nu. Jag blir inte mamma. Helt fruktansvärt! Sen insåg jag att det inte är så jag vill att det tar slut, och att jag har flera möjligheter ännu. Och där börja bearbetningen. Sorgeprocessen över mina egna celler som var odugliga, och samtidigt tankarna på vad jag skulle gå in för sen. Donerade äggceller, donerat embryo, adoption, avsluta processen, fortsätta med mina...?

Boka ett läkarbesök för att diskutera fortsättningen, med den egna planen att jag först sku fråga ifall det ändå inte går att försöka påverka mina egna celler på nåt sätt - med andra hormoner... Men att vi troligen kommer att komma till ett negativt svar där, och sen gå över till att fundera på de andra möjligheterna och göra en plan för fortsättning med antingen äggdonation eller embryodonation. Det var min plan. Vad tror du att det hände sen?

Saknar dej lite mera just då

Ännu en cykel där du inte kunde bli till.

Där inget kunde hända, jag vet hur det går.

Ändå känns det som livet rinner ur mej igen.

Allt slutar, igen en gång. Allt hopp är igen ute.

Tröstlöst känns det. Sorgligt och helt dödfött.

Även om inget annat kunde ha skett just nu.

Men det påminner, det drar upp allt igen...

Alla andra likadana cykelslut. Besvikelsen.

Då när nånting kunde ha skett, men inte.

Sorgen stiger upp igen varje gång inuti.

Jag förlorar dej alltid lite igen, iallafall.

Trots att jag visste att du inte är där.

Saknar dej lite mera alltid just då.

Gemenskap och delaktighet

Öppenhet och delaktighet i svåra situationer har varit på tapeten de senaste dagarna. Ett blogginlägg kring depression och självmord berörde mej djupt häromdagen. Det är väldigt allvarliga och stora frågor, inverkar så fruktansvärt mycket på dem som drabbas, men det är därför än mer viktigt att de inte tigs ner och göms undan, tycker jag.

Det är tungt att dela, att vara öppen med det sårbara och svåra, men genom att dela och bjuda in till gemenskap och förståelse kan vi öka andras medvetenhet, hjälpa någon annan som finns i liknande situation, ta bort en del av ensamhet, skam, utanförskap och osäkerhet etc som man ju ofta faller in i när man befinner sig i tunga livsskeden. Att hjälpen och stödet finns på alla fronter är viktigt, och ju mer vi delar med oss av oss själva och våra liv - desto mer stöd kan vi få, desto mer kan vi förstå varandra... Livet innehåller också fruktansvärda och tunga sidor, och därför borde det inte vara nåt problem att prata också om dem, tycker jag. Vi är inte ensamma! Det finns andra som kämpar med samma sak eller liknande saker, och tillsammans kan vi vara starkare, åstadkomma mer, få till stånd en större förståelse och en förändring i bemötande och inställningar. Gemenskapen är en styrka.

Vem hjälper vi genom att stänga in?

Genom att inte prata om vad vi känner?

Hur ska vi nånsin kunna förstå varandra?

När allt vi ser är yta, när allt vi gör är åsidosätta?

För sen när någon kommer in, ser och hör oss -

då bygger vi broar och ökar vår medvetenhet.

Då delar vi en stund den andras verklighet,

och växer lite bägge två. I gemenskap.

Och först då finns möjlighet att förstå.

Först då är vi medmänniskor.

Delaktiga, på riktigt.

Vilken kamp som än är din - jag önskar dig styrka, och ett stödnätverk att falla tillbaka i.

Om att vänta genom odlingen

Mitt första äggplock gjordes den andra januari i år. Jag var jättenervös och orolig, men det gick nog bra. Var inte angenämt, men jag hade inte så värst ont heller. Öm efteråt, trött och lite omskakad, men väldigt glad att ha det över. En god vän såg till att jag kom mej iväg från kliniken och höll mej sällskap en stund (tack!), annars var jag ensam den gången. Innan jag gick iväg fick jag resultatet från labbet - 16 ägg! Jättefint saldo. Och hade ju hoppet högt då - med så många måst ju några klara hela vägen...

Men det är en lång väg med många steg. Först kollas det hur många som är tillräckligt mogna för att användas överhuvudtaget. Där föll redan 6 ägg bort ur leken. Sen ska de befruktas. Där föll 4. Så av 16 ägg fick jag 6 embryon. Kändes verkligt missmodigt när jag morgonen efter äggplocket fick det beskedet, för det kändes som ett verkligt stort bortfall. Tröstades dock med att störst bortfall sker i början, att 6 embryon är en god chans att ha några kvar sen i slutskedet av odlingen.

Mina embryon sku odlas enligt långt formulär, dvs fem dagar. Äggplock fredag betydde då insättning på onsdag. Fick ett samtal från labbet på måndag som glatt meddelade att alla 6 hänger med än. Jippii!! Ett i och för sig lite långsammare i takten, men var nog med än. Nytt samtal på onsdag, sa dom. Och jag trodde att allt väl, onsdag insättning, no worries... På onsdag annat besked. Av 6 embryon fanns då bara 2 kvar. 4 hade slutat utvecklas efter måndagsmorgonen. Chockbesked, bombnedslag.

Nåja, 2 kvar. Finns nåt att sätta in idag. Eller? Följande kommentar var att dehär två är såpass långsamma att det inte lönar sej att införa ännu, utan de ska odlas vidare en dag till, kollar pånytt imorgon, hoppas på bättre läge då. Så en dag till i nervpinande oro. Tänk om de också kroknar sen!? Jobbdag, och det var ett jäkla sjå att klara den kan jag säga. Men har ett jobbteam som vet vad jag gör och som kunde finnas till och köra lite extra när det behövdes, och det var ett stort stöd.

Torsdagens samtal klockan 8 på morgonen meddelade att det fanns ett (1) embryo kvar. Från 16 till 1. Tuff bortgallring. Och mitt hopp sjönk lite igen, samtidigt som jag var innerligt glad att det fanns nåt att föra in! Jag hade en chans. En. Av alla de många jag ändå hade hoppats på. Föreställt mej. Men det behövs ju bara en chans, ett embryo, om allt går väl. Mina kolleger tjoade och klappade i händer när jag sa att en fanns kvar. Satt spända och tysta medan jag talade i telefonen. Eller ja, lyssnade.

Så mitt enda embryo sattes in torsdag 8.1. Jag hade redan anat att allt inte stod riktigt rätt till då de alla droppa av på vägen sådär, och i samband med insättningen meddela läkaren också alla möjliga konstiga fel som mina celler har. Och modet sjönk... Inte heller den lilla krabat som sattes in var nån speciellt topp-rankad typ enligt läkarlistorna, meddela han. Så där for en del till av hoppet. Sedan sa han bara att graviditetstest 18.1, och så ser vi sen därifrån vad vi sedan ska börja göra.

Mensen kom ren innan. Graviditetstestet visa negativt.

Idag vakna jag pigg och glad

Bara för att ni inte ska tro att jag är helt nere hela tiden så vill jag kort meddela att humöret pendlar, som tidigare. Idag vakna jag glad. Det känns som att det är länge sen sist, men det är det nu väl inte. Pendeln svänger ideligen från sida till sida, ibland snabbare och ibland långsammare, ibland häftigare och ibland i mindre rörelser. Men det finns också de fina stunderna. De glada dagarna. Allt är inte tungt, även om det känns så emellanåt. Det är inte jobbigt helatiden. Jag är inte alltid nedslagen. Idag är jag glad. Åtminstone hittills. Jag tar inget för givet, det pendlar åt andra hållet sen igen, men jag gläder mej åt stunden.

Ibland är jag så borttappad

Ibland är jag så borttappad utan dej.

För tanken och längtan var så självklar.

Trodde ju att du skulle komma snabbt.

Men fick se mej stående här, i väntan.

I ett icke önskvärt frånvaroläge. Utan.

Och saknar dej alldeles fruktansvärt!!

Känner mej så tom, ledsen, sorgsen.

Och hoppas såå att du kommer sen!

Hoppas att längtan får bli uppfylld.

Önskar att jag snart får möta dej.

Och välkomna dej till världen.

Få hålla dej i min famn.