Blev en ny ivf-rond trots allt...

Tillbaka på läkarbesök väpnad med en massa frågor om andra möjligheter att påverka mina celler, men ändå helt inställd på att fortsätta utan dem. Men hör och häpna - efter en initial genomgång (igen) av alla fel mina celler har så konstatera läkarn sen att det för all del inte betyder att andra hormoner inte kan ge ett annat resultat. Alltså va? Efter senaste gångs besked var jag lite småkonfys här... Såg säkert ut som ett enda stort frågetecken.

Drog mina frågor med de olika hormontips jag hade fått, och gick därifrån med nya recept, en ny plan för ivf 2. Nästan lika konfunderad som gången innan, men gladare. Fick inte ur mej någon fråga om vad som hade hänt med det han tala om senast, och han nämnde det inte heller. När jag sen senare maila honom och fråga så hade han ingen aning om vad han hade sagt gången innan och bad om ursäkt för det uttalandet. Hm? Nå, är inte ute efter att lyncha nån, så lämnar den saken där.

Det var sen nog lite svårt att igen svänga tankarna tillbaka till försök med egna celler. Våga tro på att de denna gång sku visa sej vara nå bättre än senast. Träffa en vän på kaffe efter klinikbesöket, och undra sen efteråt om hon fick nåt vettigt ur mej alls den gången. Var lite omtumlad nog... Och känslorna fortsatte svaja de följande veckorna, fram till försöket och under det... Varför sku det nu gå nå bättre? Såå svårt att hitta tilliten till att det sku kunna lyckas. Så svårt att tro på mina egna celler.

Äggplock 2 var otrevligare än äggplock 1. Och odlingen blev en ännu mer spännande historia än i första ronden. 11 äggceller, 6 mogna och endast 2 befruktades normalt (med icsi). Bara två. Igen alltså hjärtat nånstans nere i maggropen, hoppet väldigt lågt. Steg lite försiktigt sen när bägge hängde med ett par dagar efter. Men sen följande dag inte så bra. Långsamma bägge två, en avstannad. Kniven vid strupen liksom där ett tag med alltihopa.

Lättare blev det ju inte heller av att samtalen kom på jobbtid. Fick ge över tyglarna åt resten av teamet en stund efter beskedet att den ena har avstannat och den andra är långsam. Trodde de båda sku droppa där, så kunde inte hejda tårarna. Insättningen sku ske på en lördag morgon, om nåt fanns kvar att sätta in, så måste stiga upp för att hinna med bussen ifall orsak fanns. Samtalet från kliniken meddela att kom bara - ena embryot hänger med.

Så, igen en gång ett enda embryo kvar. En chans till. Kommentera åt läkaren denna gång själv att nå flera varv med mina celler blir det sen då inte när resultatet är dethär. Men var ändå superglad åt den ena lilla, som kanske kanske kunde tänkas bli till. Försökte tänka gravid tills motbevisad, försökte att inte tänka på saken alls, och visste att hur jag nu än svänger mej så kan jag inte påverka hur det går. Och väntan var ändå en enda pina, igen.

Tänk om? Men knappast...?