Om livet efter försöken

Att stå i vägskälet och fundera på fortsätta eller sluta, kastas ut i livet utan barn för att alla möjligheter bara tog slut, eller stå inför valet att låta den längtan vara osv osv - det är ofta enormt tungt, skrämmande, hjärtskärande och svårt. Det betyder att inget hopp finns mer, eller att man vänder det hoppet ryggen, för att kunna fortsätta, för att kunna och orka leva. Och det har sina egna känslostormar, tunga situationer, fallgropar, bergochdalbanesvängar. Plockar här upp några inlägg kring liv efter försök, liv när insikten eller beslutet finns om att man fortsätter utan barn. Hoppas de kan ge också er någon tröst, några tips, någon lättnad på vägen vidare. För också bestående barnlöshet är väldigt ofta en tung väg att vandra...

Börjar med How to start a childfree life after infertility... Många fina tankar i den artikeln, även om jag själv har svårt att se att jag sku helhjärtat anamma titeln barnfri. Texten går först igenom lite vad barnlös/barnfri handlar om, och vad det kan ingå för alternativ och tankar i fasen ”efter infertilitet”. Slutdelarna ger mej mest, t.ex. funderingar kring var man kan hitta sin ”enough point” och hur olika det är för alla, vilka känslor som kan dyka upp (lättnad men också sorg, bl.a.) och tankar kring sånt som kan hjälpa i att hitta nya vägar i livet. Här nämns t.ex. att ge det tid, att hitta stöd, att skriva, men också t.ex. att ge sig lov att också vara glad och njuta;

”It really is okay to be happy. Sometimes, people feel it’s a betrayal of their loss to be happy childfree after infertility. They (mistakenly) believe that to enjoy their life without children implies they didn’t want them as much as they did. You can simultaneously enjoy your childfree life and mourn the life you once imagined. Both can be true.”

Nästa text har titeln How to be childless and happy in 10.000 easy steps, och jag älskar både titeln och texten! För att de tydligt visar att det är möjligt, men också tydligt signalerar att det inte går alldeles enkelt. Det finns inga klara och universella svar på hur, eller på hur länge, det senare dessutom antagligen i nån mån för alltid, eftersom sorgen ofta dyker upp genom livet på olika sätt. Och även om man till stora delar är ok (at peace) med situationen så finns det stunder när känslan är annan. Också i den här texten finns några tankar om vad som hjälper - bl.a. skrivande.

Childlessness and childfree after infertility plockar också upp en del frågor kring liv efter, ur olika synvinklar och olika personers erfarenheter. Flera CNBC (childless not by choice) -aktiva finns med här. Gillar t.ex. Justines tankar om små steg av self love och self care, som småningom blir allt större, ger allt mer rum för bättre mående, och Brandis tankar om att fokusera på det som är positivt med situationen.

Texten Can you get over not having children when you really wanted children? ställer i mina ögon en lite dum fråga - delvis för att orden get over känns fel, och delvis för att det är klart man kommer vidare och kommer underfund med, på nåt sätt. Samtidigt vet jag att det för många inte alls är så självklart, och inte heller för mej själv ibland. Det är faktiskt ingen självklarhet att man hittar annan mening, lär sej leva med ett liv där barnen inte kom. Bitterhet och tomhet kan sitta i, hårt, och fylla en stor del av ens liv och vardag.

Så visst, en rätt viktig fråga ändå. Och texten tar också upp det - att det inte är enkelt, inte är något som bara händer, eller som kanske någonsin händer helt... När dessutom, som också tydligt visas i inlägget, omvärlden ännu så tydligt lyfter upp kvinnans roll och värde som kopplat till att ha barn, att ha burit barn och fött barn, gör det inte saken lättare. Och eftersom en viktig aspekt i att hitta fotfäste och ny mening är att gå igenom sorgen - att få sörja - är det ytterligare ett snäpp knepigare i samhället att kunna göra det, eftersom sorg överlag inte är nåt vi öppet visar, och barnlöshet som sorg inte ännu är accepterad i vårt samhälle. Vem lyssnar alltså på din sorg, så du kan hitta vägen i den?

Being childless is painful listar 9 copingstrategier vid t.ex. morsdag och dylikt, och sådant som också kan användas i att hitta vägar vidare, vägar mot annat. Här finns också med att skriva, att hitta stöd bland andra barnlösa, att ge sina känslor rum - men som andra faktorer t.ex. att göra en ”vision board” - fokusera på vad man vill ha med i sitt liv och sin framtid, sina värderingar, sånt man är tacksam för...

Som sista (finns säkert mer, men här nu några jag stött på) ett pod-avsnitt med Jody Day (Gateway Women) med titel Rediscovering joy after infertility. Lite av samma tankar som i ovanstående inlägg, men också en del annat. Och Jody uttrycker det väldigt bra!

All in all vill jag själv konstatera att det går att hitta glädje, mening, livsinnehåll, värde osv också i ett liv som fortsätter utan barn trots barnlängtan och försök... Det är inte lätt, men går. Ibland tappar man det ur sikte, ramlar ner i tomheten, sorgen, meningslösheten och värdelösheten igen - men med tiden blir det (hoppas jag åtminstone) allt lättare att hitta fotfästet efteråt igen. Åtminstone kan jag med emfas säga att också vi är lika värda som människor, också våra liv har mening. Sen söker jag däremellan efter dem igen. Bergochdalbanan fortsätter, men that’s life I guess.

Barnlöshets-osynlighet

Idag är det Lapsettomien Lauantai - de barnlösas dag. Mina hälsningar inför dagen blev i år en video, som du kan hitta på fb-sidan Och ingen kom - tankar om ofrivillig barnlöshet (den är för stor för att stoppa in här). Varför firar vi, var står jag idag, hur är det för barnlösa?

Trots att barnlöshet talas om och syns mycket mer än tidigare är det för många ännu en osynlig sorg - en man bär med sig, tyst för sig själv, mitt i allt det andra livet man har. Och det är tungt. Speciellt när så mycket i omgivningen ser barn som självklart, som det allra viktigaste, som något man kan kommentera. Därför behövs alla synlighetskampanjerna. Och för att visa åt barnlösa att dom inte är ensamma om den tunga sorg och sits dom befinner sej i. Vi är många. Det hjälper inte med allt, men ger ändå en hel del stöd.

En skål åt alla er ofrivilligt barnlösa idag, på de barnlösas dag. We matter too!

Om att hitta kamratstöd

Att vara ofrivilligt barnlös är en enormt tung sits, process, känsla. Oberoende på vilket sätt du än berörs - allt från livssituationsbarnlöshet till försök på egen hand till fertilitetsvård till adoption till bestående barnlöshet - är det en oerhörd sorg, en alldeles fruktansvärt tung bergochdalbana. Och jag sku rekommendera att du inte lämnar dej ensam med det.

Familj, vänner och andra nära kan vara ett bra stöd. Likaså olika former av terapeuter och psykologer. Men en stödform som jag ju talar varmt för är kamratstödet - stödet av andra i samma eller liknande sits. För att där finns den starkaste formen av förståelse, gemenskap och erkänsla. För att alla tunga och ibland skrämmande känslor där är helt accepterade.

Om du befinner dej i Finland är Simpukka the place to go. Under fliken stöd (tukea) hittar du diverse olika modeller av kamratstöd - chat, videoträffar, liveträffar (sen igen nån gång), kamratstödsförmedling (vertaisvälitys), diskussionsspalt m.m. På Facebook finns det bl.a. grupperna Simpukka på svenska, Suljettu Simpukka, SYKE-nätverket, SYKE-verkosto.

I Sverige finns för ännu försökande/längtande sidan villhabarn.se. Känner inte till andra resurser där, så om nån vet får ni gärna tipsa andra i kommentarerna. Facebook-grupper t.ex. För bestående barnlösa finns Andra sidan tröskeln, som också finns på Facebook under namn Ofrivilligt barnlös - andra sidan tröskeln. Obs, för bestående barnlösa!

Och när vi sen går över till engelskspråkiga stödresurser finns det hur mycket som helst. Finns ingen chans att hitta, känna till och lista alla, men här kommer några som jag har hittat och tycker om. Största delen nog med tema/målgrupp bestående barnlöshet.

Ska kanske börja med Gateway Women, ”the global friendship and support network for childless women”. Gateway Women har målgrupp bestående barnlösa, och en bra resurs för oss i den här gruppen är bl.a. grundaren Jody Days bok Living the life unexpected.

The Dovecote är också för bestående barnlösa, och finns både som blogg och i form av Facebookgrupp. Gruppen fungerar som diskussion och stöd för permanent barnlösa, och tar också ofta upp olika saker som är bra med livet trots att barnen inte fick komma.

Walk in our shoes kallar sig ett socialt designprojekt som vill öka kunskap om och förståelse för ofrivillig barnlöshet. På sidan finns sko/fot-självbilder och berättelser av personer som är ofrivilligt barnlösa, och en blogg som tar upp olika barnlöshetsfrågor.

The Fullstop Pod är, som namnet säger, en pod. Tre bestående barnlösa från olika håll i världen talar om sin barnlöshet, och har också med sig gäster som talar om olika frågor. Fullstop, antar jag, för att alla barnförsöken har kommit helt till sitt slut. Kanske.

Sen finns sidan Not So Mommy, som också är nån form av community. För permanent barnlösa. ”Living this imperfectly perfect life”, konstaterar den blogg-ägaren.

En del riktigt bra finns också på World Childless Week. Bl.a. en lista på stödgrupper där med. Den första World Childless Week gick tydligen av stapeln i september.

Sidan Childless Not By Choice innehåller mycket - text, pod, community. Även här som målgrupp permanent barnlösa. Rekommenderar framför allt podcasten.

Sen finns bloggen No Kidding in NZ, med underrubrik an infertility survivor’s thoughts on life without kids. Alltså även här bestående barnlöshet som tema.

På Facebook finns förutom redan nämnda t.ex. Childless Path to Acceptance, Childless Perks (med inlägg bara om fördelar med barnlöshet), Childless Not By Choice - Support, Childless Not By Choice - Embracing Life. Och säkert en hel del mera.

Så, här nu en del åt er. Hoppas ni hittar nåt forum som passar, ifall ni inte gjort det ren... Och ni får jättegärna tipsa mej om era bra supportnätverk i kommentarerna!

Simpukka-veckan 2020

Imorgon startar Simpukka-veckan, som leder upp till de barnlösas dag (Lapsettomien lauantai) på lördag. Veckans program och info om varför den ”firas” finns på Simpukkas sidor. Denna gång pga corona tyvärr allt online, men vikten av att lyfta upp de här frågorna finns ju nu som alltid.

Årets tema är osynlig sorg, näkymätön suru, för att lyfta upp att barnlöshet ofta hålls gömt, för sej själv. Och att samhället ännu inte helt erkänner och känner igen barnlöshet som en sorg. Osynlig både för att de barnlösa själv väljer att inte berätta och för att samhället inte riktigt ger den sorgen rum ännu.

Öppenheten har ökat de senaste åren, absolut, men ändå finns mycket kvar att göra för att öka synlighet och förståelse. Komma bort från känslorna av ensamhet, utanförskap, skam och otillräcklighet hos den ofrivilligt barnlösa. Öka känslan av att omgivningen förstår och erkänner den sorgen, att det är okej att prata om det.

Som vanligt är en orsak för veckan också att påminna om att barn inte är nån självklarhet. Såå ofta, fortfarande, frågas och kommenteras det om barn som om de självklart finns, eller borde finnas. Hur gamla är dina barn? Vilken skola går dina barn i? Du har säkert små barn hemma? Och att där svara jag har inga barn går sällan utan vemod och sorg.

Ofrivillig barnlöshet är en mycket långvarig sorg. Svår för att det sällan är helt enkelt att säga när den börjar - när får man börja sörja nåt som inte alls (ännu?) finns? Svår för att samhället inte har nån förståelse. Svår för att det är en process med omväxlande hopp och besvikelser, om och om igen. Svår för att det är så många faktorer som påminner, river upp. Svår för att, om barnet aldrig kom, hela livet måst ta en annan väg än den man så innerligt hade drömt om, och allt ställs på sin ända och måst byggas upp igen. Och mycket mer...

Morsdagsreklamen översköljer överallt långt innan morsdag, och ofta med formuleringar som om det är en självklarhet att vara mamma eller att ha en mamma att fira. Ingendera på nåt sätt självklart. Visst ska man få lyfta upp moderskap och mammor, men då förståelsen för den sorg den dagen kan innebära sgs totalt lyser med sin frånvaro känns det ju allt annat än trevligt för många av oss. Och blir därför en ännu större pina.

”Årets bästa dag”, signalera en reklam som kom emot nyss, och jag kunde inte annat än dra ett djupt andetag och försöka lugna hjärtat lite. Ska i det sammanhanget beställa nåt åt mej själv för barnlösas dag, och också signalera det tydligt i beställningen. Kanske uppmana till att involvera den dagen i marknadsföringen nästa år.

Det känns fel att säga att vi ”firar” Simpukka-veckan och de barnlösas dag. Samtidigt så kanske det ändå är just rätt... Vi firar inte att vi är barnlösa, men vi firar att också våra liv räknas. Vi lyfter upp att också vi finns, att också vi har värde och att också vi är värda en blombukett, en chokladask, en flaska prosecco eller en fin middag. Om inte annat så för att vi fortfarande står, mitt i den sorgen och trots den processen som barnlösheten varit och är, mentalt och/eller konkret. Många olika liv berörs av barnlöshet, på många olika sätt. Och de liven är också del av vårt samhälle, fast vi tyvärr inte alltid riktigt tillåts känna det så, ännu.

Mitt liv, som bestående barnlös, har många fina sidor. Jag kan njuta av frihet och egentid, ofta. Som syntes i senaste inlägget kring childless perks. Men det är också tomrum, ofta. Som synts gång på gång, då sorgevågorna sköljt över igen en gång... Morsdagsreklamen och själva dagen sätter nog igång de vågorna. Så det känns skönt att få sätta en del fokus och energi på att lyfta upp barnlösheten. Både som sorg och som likvärdigt liv... Det är en konstig motsägelse i det, och ändå är det sant. Nåt enormt fattas, och ger upphov i sorg och känslor av att livet är tomt, otillräckligt - utan något som man hade drömt om och förväntat sej. Och samtidigt är det också ett liv som är fullvärdigt och har mening, en mänska som har lika värde - även om det är svårt för en själv att se ibland.

Därmed bra att de här kampanjerna finns, som ger oss alla stöd i att småningom allt tydligare kunna se det. Allt oftare. För helt totalt och heltäckande kanske det aldrig lyckas, när något man så drömt om ändå fattas, livet ut. Men det blir lättare med åren att ha också allt det goda med och synligt. Blir lättare att se sitt eget värde, sin egen mening, sitt liv.

Till alla er som (liksom jag) kämpar med sorgen över barnlösheten - stora styrkekramar! Kom ihåg att du inte är ensam med det... Och försök ge dej själv en eloge för att du står, eller kanske för att du andas om det är en tyngre period. Hur svårt det än är i vissa skeden av processen, försök ens lite se också de fina sakerna i livet... Kanske solen som skiner, kanske en vacker blomma. Med tid blir de sakerna allt mer synliga, trots att tomrummet finns kvar. Growing around grief... Annat får mer plats, runt sorgen.

Ha en fin vecka, alla ni - så fin som det går. Kanske vi ses på något av evenemangen.