Ett embryo är insatt nu

Insättningen undan, och ett embryo är nu med. Två kvar i frysen. Sen bara att vänta och se. Och hoppas... Hoppas att det tar fast och fortsätter växa. Hoppas att det nu äntligen sku lyckas. Att både embryot och min kropp vet vad de ska göra, och också lyckas med det. Ett starkt embryo - har växt vidare efter upptining. Och allt såg ok ut på ultran vid insättningen.

Ändå, bara att hoppas...

Ett år sen bloggstarten

Det har idag gått ett år sen jag satte igång bloggen! Insåg för några dagar sen att det var strax efter missfall/kemisk, och grävde fram datumet. Den 27.3.2015. Då var jag livrädd och orolig, egentligen. Fundera om det var fruktansvärt dumt, att folk ändå säkert sku få reda på vem jag är. Numera så spelar det nu egentligen inte så stor roll alls. Får nån veta så får nån veta. Jag står för vad jag skriver och vad jag gör. Och dumt var det inte!! Bloggen har hjälpt mej en heel del. Under året har jag fått bearbeta mina tankar och känslor om och om igen i skrivande form. Skriver också dagbok, men på nåt sätt är det här ändå mer fokuserat, mer eftertänkt, och ger därför också mer. Tycker jag. Det här är det 135:e inlägget!! Om någon annan har nån nytta av nåt av det spelar mindre roll, men visst är jag väldigt glad över det som gett någon något! Och tills vidare fortsätter jag. Inledande tanken var att ha ett forum att bearbeta allt i väntetiden i äggdonationskön. Men självklart följer jag nu också upp hur vården lyckas nu när mina donerade ägg är här. Vad som händer sen vet jag inte. Det funderar jag på sen när resultatet är klart. Ett steg i taget, fortfarande.

Ge barnlöshetssorg tid

På tal om att tiden läker, att barnlösheten är mycket lättare att bära nu än för ett år sen, vill jag länka till ett inlägg från januari. Anna aikaa lapsettomuuden surulle. Har själv skrivit om det tidigare, och det är nåt vi i teorin vet. Att det behövs tid. Mycket tid... Vilken sorg det än gäller... I praktiken skickar vi ju ändå alldeles andra signaler till folk i olika sorgesituationer. Ofattbart och skrämmande nog. Tanken är väl ändå att tiden är det enda som läker. Att var och en behöver få all den tiden hen behöver. Att inga stora kriser går att komma ifrån eller komma över sådär bara. Det är viktigt att erkänna saknaden och att ge sorgen rum, anser terapeuten Arto Pietikäinen i artikeln. Man behöver möta och bearbeta sorgen. Aktivt. Ge sig rätt till sorgen. Och genom att ge den all den tid den behöver kan man gå vidare. Sen.

Efter ett års passivare väntan är barnlösheten nu mycket mindre smärtsam. Jag vet att jag kan leva ett gott liv också utan barn. Livet kan vara också mycket annat. Men det behövdes tid och arbete för att komma till det. Mycket tid... Barnlöshetssorgen behövde rum, behövde bearbetas. Nu med nytt skede, aktivare vård igen, så vet jag att den kan komma att behöva gås igenom pånytt, ifall det inte sku lyckas nu heller. Jag har ändå ett annat utgångsläge nu än senast. Jag har bearbetat det ett varv ren. Jag kan göra det igen, det vet jag... Fast - jag hoppas ju förstås innerligt, innerligt att jag ska slippa göra det... Att det ska lyckas. Äntligen. Att barnlöshetssorgen ska få bytas till barnlycka. Att den bara ska ha varit tillfällig, och livet (snart) får gå vidare med barn. Det återstår att se, i dethär sista vårdskedet. Ganska snart.

3900 enheter Ovitrelle

Igår kväll for den stora dosen. När de andra dagarnas dos varit 1 knäpp på pennan var det igår 15 knäpp. 3900 enheter istället för 260. Stack i den, gick och la mej, och konstatera att får se imorgon sen då... På morgonen vakna jag pigg och helt som vanligt. Åhå, tänkte jag, men vackert så! Väl på jobbet konstatera jag att lite trött är jag nog. Efter lunch var det kört. Helt däckad. Trött, trött, trött och en aning snurrig. Eller janå, rätt ordentligt snurrig, fick jag sen konstatera efter en stund. Lite illamående också i stunder. Försökte kämpa på ett tag, men det blev inte bättre... Orka inte ens riktigt hitta ord eller artikulera ordentligt. För trött, helt enkelt. Dethär går inte sa min kollega. Fick avbryta jobbdagen på hälften. Fick skjuts hem och sov i en timme... Låg sen ännu 1,5 h i soffan under två filtar, för trött för att göra nånting alls. Ännu också trött. Nu följande fråga vad jag ska göra med kvällens program. Avvaktar ännu och ser om jag ska orka med det eller inte. Lutar just nu åt inte. Får se.

Ett år sen plus & minus

För ett år sen hade jag nyligen fått ett plus på test. Ett plus som sen inte fanns kvar mer när jag testa andra gången några dagar senare. Den 21:a ifjol. Kontrolltest den 22:a gjorde sen saken helt klar. Inget. Tidigt missfall eller kemisk graviditet. Har aldrig varit så fruktansvärt ledsen som då. Det var tungt. Ofattbart och olidligt. Länge.

I dagsläge är jag nu glad åt att årsdagen av det får ha en fokus på kommande försök, så att det är med hopp inför kommande jag noterar att den dagen är här nu. Tänk att det är ett år sen! Lång väntetid, så jo - länge sen. Men samtidigt ändå inte. Kan iaf konstatera på hur mycket bättre jag mår nu att en tid nog har gått. Tiden läker.

Ultran meddelar såhär;

Okej, så nu är planen klar... Enligt dagens ultra är insättning tisdag efter påsk ok. Som planerat alltså. Drog en suck av lättnad över det! Ska fortsätta stimuleringen med Ovitrelle. Ny bekantskap för mej... Små doser idag-måndag, ordentlig dos som ägglossningshormon på tisdag och sen efter insättning små doser igen varannan dag. Måst lite sätta mej in i vad det är och vad det ska göra. Eller så inte, läkarn vet och det räcker ju... En del knepigheter med att hinna ta ut och få med och förvara (kallt) osv... Allt möjligt strul hamnar man i med allt dethär. Men gick bra i slutändan. Idag iallafall... Så fortsätter stimulera och ser sen hur det utvecklas. Och om denhär sorten tänkt ge nå symtom. Glad över att planen nu är helt klar och att allt ser ut att funkka! Nu bara att hoppas att Ovitrellen gör det den ska. Som sagt, spänningsmoment på spänningsmoment... Ett steg i taget och se...

Just nu lite nervös nog

Imorgon är det dags för kontrollultra. För att se vad Letrona har gjort, hur slemhinnorna ser ut och hur stor follikel det hunnit bli - dvs när ägglossningen kommer att ske. Utgående från vad läkaren ser gör hen upp planen vidare. Om det behövs mera hormoner av nåt slag, om nåt måst manipuleras när det gäller tajmingen, och framför allt - om planen vi gjort gällande insättning direkt efter påsk fungerar. Och jag är nervös... Rädd att hen ska säga att det inte kommer att fungera. I måndags hade jag världens oro!! Tja, skräck - faktiskt... Tårarna trilla och jag visste inte hur jag sku vara. Stora saker nu igen på spel... Och det gör mej rädd att det inte ska lyckas. Och när jag tänker så blir jag sen rädd att jag genom det framkallar just det jag är rädd för... Misslyckandet... Det hör inte till mitt tänkande annars, men i dethär kan jag ibland fastna i sånt. I rädslan dyker såna tankar upp. Att det går som jag tänker, och då har jag förstört det nu genom min rädsla att det misslyckas. Allt ska man fundera på också. Rädslan släppte sen nog lite, men nervös är jag ju ännu. Återstår att se imorgon sen vad utlåtandet och planen blir. Ett steg i taget... Kan ju ingenting annat än det heller. Bara se.

Skrivargruppen tema 1

Deadline för första skrivuppgiften i Simpukkas grupp för kreativt skrivande är idag. Jag skrev texten ren för länge sen, bearbeta den lite i taget, men har sparat den tills nu. Temat var förståelse. Eller väl snarare brist på det. Texten är främst utgående från tidigare tankar. Ett försök att bemöta andras råd och kommentarer. Förklara hur de känns. Såhär blev den;

Oj vad jag önskar att ni kunde förstå!!

Tänk positivt, säger ni. Det går om du tänker positivt. Det blir som man tänker, som man visualiserar, som man föreställer sig. Om du tänker att det går, går det. Tänk positivt!
Och oj vad jag önskar att ni kunde förstå hur illa det gör, för det tar bort min rätt att känna oro. Det ger skuldkänslor över min sorg, min dåliga tillit, mitt svaga hopp. Det gör ont.

Var nu lite glad, säger ni. Du behöver tänka på annat, leva lite, få lite vidgade vyer... Inget blir bättre av att du är ledsen, inte mår bra, bara tänker på den saken. Var lite glad!
Och oj vad jag önskar att ni kunde förstå att jag inte orkar med det. Att dethär fyller mej helt. Motgångarna behöver tid, rum och fokus. Sorgen behöver gås igenom.

Det finns ju annat, säger ni. Livet har en massa möjligheter, och dethär är bara en av dem. Varför sätter du då så stor fokus på det. Det blir nåt annat bra om det inte alls går.
Och oj vad jag önskar att ni kunde förstå att det inte är så för mej. Inte just här, inte just nu. Drömmen om barnet är stark, viktig och allt omslutande. Det kräver kraft att hoppas.

Det måste ju gå, säger ni. Nästa möjlighet är en större chans, och då lyckas det ju säkert! Naturligtvis går det sen. Lita du bara på det. Procenterna är ju så bra med detdär…
Och oj vad jag önskar att ni kunde förstå att det ju inte finns några som helst garantier där. Ingenting som lovar nåt. Att jag inte kan, får och vill ha hoppet så högt i tak. Om inte…

Slappna av lite, säger ni. Att stressa hjälper ingenting, du behöver vara lugn, avslappnad. Kroppen fungerar bara då. Så bara du slutar stressa så fungerar det nog ska du se.
Och oj vad jag önskar att ni kunde förstå att oro och stress ohjälpligt finns med i bilden. Det är så stora saker på spel att rädslan ohjälpligt kryper in. Det är inte bara att släppa.

Tänk så skönt att vara singel, säger ni. Tid att bara vara hela tiden, tid att träffa vänner, tid att njuta av livet. Frihet i överflöd, göra egna beslut, gå vart du vill. Njut av det nu!
Och oj vad jag önskar att ni kunde förstå att ensamhet och längtan oftast tar överhand. Frihet är inget när den inte har motvikt. Introspektion blir uttröttande i längden.

Men nu är ju allt bra, säger ni. Ingen vård på gång, ingenting att vara orolig över, ingen sorg. Medan du väntar ska du bara låta allt vara. Inte tänka på det. Allt är helt bra!
Och oj vad jag önskar att ni kunde förstå att tankarna alltid är där. Längtan är närvarande, hela tiden. Att nån som är så viktig för mej inte går att åsidosätta, ens bara för ett tag.

Ge inte upp hoppet, säger ni. Det går när du minst anar det, du ska se att det går. Sen plötsligt, när du inte tänker på det. Så tänk inte på det! Fortsätt alltid hoppas bara.
Och oj vad jag önskar att ni kunde förstå att hoppet ibland är det tyngsta. Att det gör ont, väldigt ont, att fortsätta hoppas. Och “när du minst anar” är rätt omöjligt som singel.

Det är säkert nån mening med dethär, säger ni. Och det går så som det är meningen att det ska gå. Lita på att nån vet bättre än du, att det kommer att ordna sej, enligt meningen.
Och oj vad jag önskar att ni kunde förstå att det bara gör mej arg. Att jag inte finner någon tröst i det alls. Det är som det är, det blir som det blir. “Meningen” vill jag inte höra om.

Har du prövat på xxx, säger ni. Du borde ju äta bättre, jumppa mera, bli lite i bättre skick... Pröva på akupunktur, homeopati, kinesiska örter, zonterapi... Finns ju saker att göra!!
Och oj vad jag önskar att ni kunde förstå att jag har kollat upp, jag har frågat runt, och jag har kommit till att jag inte orkar tro och hoppas på det. Jag har valt min väg framåt.

Men du kan ju alltid adoptera, säger ni. Det finns en massa barn i världen som behöver en förälder, så det är ju bara att adoptera ett av dem. Så gör du en god gärning då också.
Och oj vad jag önskar att ni kunde förstå att det inte finns nåt bara när det gäller adoption heller. Att det är en lång, dyr, tung, osäker process. Och jag måst genom vården först.

Du är ju så ung ännu, säger ni. Det är ju klart att det går när du är så ung. Och du har ännu tid - det är ingen brådska nånstans alls. Ta det lugnt nu bara, det kommer i sinom tid.
Och oj vad jag önskar att ni kunde förstå att det inte handlar om tid. Att det inte handlar om nu. Det handlar om rädslan över att kanske aldrig få bli mamma. Oberoende av ålder.

Kanske det är bäst såhär, säger mitt inre. Att det inte går är säkert ett tecken på att du inte ska bli mamma. Att du inte sku klara det ändå. Så kanske det är tur att det inte lyckas.
Och oj vad jag önskar att jag kunde förstå att det är rädslan och rationaliteten som talar. Ett sätt att skona mej själv från sorgen och bitterheten. Men längtan - den försvinner inte.

Drömmen om ett barn

Drömmen om ett barn. Tobias Åkerman. En tuff resa genom många missfall till ett fint slut via adoption. En bok väl värd att läsa. Jag sluka hela boken på en eftermiddag och kväll. Här några citat ur och tankar utgående från den.

"Det finns en del av mitt liv som inte känns verklig. Det känns som den delen inte händer på riktigt. Är barnlösheten egentligen bara en illusion? Jag har svårt att acceptera, vill nog inte acceptera det. ... Det känns inte verkligt. Det är inte ens logiskt."

Oj vad barnlöshet kan kännas ofattbar ibland. Jag hade en period där det var fruktansvärt tydligt, där jag gång på gång slogs av förvåning och nästan med fasa - det är jag som är i denhär situationen! Hur gick det så!? Trots alla försöken så är jag ännu utan barn. Kan det stämma!?! Inte verkligt, inte logiskt. Bara såå ofattbart och absurt och konstigt. Händer det på riktigt!? Kan det faktiskt gå så? Det var skrämmande... Är skrämmande. Numera dyker inte den overklighetskänslan upp så ofta mera. Men jag kan nog helt klart relatera till den. Det är svårt att förstå. Svårt att hänga med.

"I de flesta kulturer funderar man säkert inte ens över om man ska ha barn eller inte, det är en naturlig del av livet. 'Barn är ju ändå meningen med livet', säger de som har barn. Då kan man ju fundera över vad meningen med livet är för oss som inte har barn.

Meningen ja. Meningen med livet kan ju tamejtusan vara lite allt möjligt! Och den är det du gör... I den situation du befinner dej, med det som ställs inför dej, får du bygga din mening. Jag kan och vill inte se att det bara sku finnas en mening. Jag kan inte förstå att det sku vara nån mening med det. Ni som anser att barn är meningen med livet - om det faktiskt finns sådana som gör det - ni har nog inte riktigt tänkt igenom det hela. Dina/era barn kan vara den största meningen i ditt/ert liv, men det innebär ju inte att meningen för alla är barn. Jag bygger min mening med det jag har i mitt liv. Återstår att se om barn får ingå.

"Antingen är det så att människor upplever att barnlöshet är så svår för dem själva att ta in så att de inte riktigt vet hur de ska hantera situationen. De kanske är rädda för vad de ska säga. Barnlöshet kanske går så djupt emot naturlagarna att de blir helt chockade. Många säger säkert det de säger för att ingjuta hopp, men det får mycket sällan den effekten. ... Jag förstår mycket väl att människor inte menar något illa men på något sätt blir det ändå ganska fel i den utsatta och känsliga situationen. ... Tänk vad skönt det vore om man kunde ändra människors autosvar. Tänk om det kunde komma ett autosvar fyllt av medkänsla, medlidande och ett försök att förstå."

Finns mycket att säga om bemötande. Och för all del gäller det inte bara barnlöshet, utan alla möjliga andra kriser också, men det kryllar av välmenande men sårande eller jobbiga saker då det gäller barnlöshet. Kommentarer och råd. Folk som försöker pigga upp och ge hopp, folk som vill att man prövar det ena eller det andra... Välmenande ja, men ändå inte riktigt okej. Om man inte vet vad man ska säga är det bäst att bara lyssna. Eller säga just det - jag vet inte vad jag ska säga. Mycket blir så fel. Istället för förstående och medkänsla förmedlar man nåt helt annat. Sårar istället för stöder.

"Varför tar människor för givet att de har tillgång till mitt privatliv när det kommer till frågan om barn? Vad är det som gör att människor tycker de har rätten att fråga om det inte är dags att skaffa barn snart? ... Hur vore det med lite känslighet? Hur vore det med lite försiktighet? Hur vore det med lite taktkänsla?"

Har tjatat en del om dethär, jag vet. Senast igår var det på tapeten. Men på riktigt - varför tror vi att det är okej att fråga, att insistera och insinuera, att komma med kommentarer!? Känslighet, försiktighet och taktkänsla, verkligen! När ska vi lära oss sånt månntro...? Jag misströstar ibland. Vi är såå duktiga på att lägga oss i varandras liv. Kunde vi inte istället ha lite ödmjukhet, låta andra ta upp det dom vill, och själva bara lyssna. Barn är ett tacksamt samtalsämne, tycker många. Men det vore bra att inse att det inte är så tacksamt för alla. Inte så lätt för alla. Kan vara fruktansvärt jobbigt faktiskt. Så lite försiktighet...

"Livet hände oss. Och det som hänt oss både är och var tufft och svårt, men jag hoppas att jag på något sätt ska kunna förmedla hopp till någon annan som går igenom liknande saker. Det finns ett hopp och ett ljus på andra sidan svårigheterna vi går igenom."

Viktig point. Barnlöshet, liksom många andra kriser i livet, är oerhört tufft och svårt. Elämä on, ibland. Och det är en process som behöver genomgås. Men sen... Sen när processen är klar, sorgens och krisens alla skeden är igenomgådda. Sen finns det hopp igen. Efter att svårigheterna är slut, när processen på ett eller annat sätt är avslutad - då kan man sen gå vidare. Även om barnet inte sku komma. Efter mitt år av donationsköande kan jag mentalt konstatera det. Det kräver lite avstånd, det kräver en viss bearbetning, men sen kan man se. Att det finns ett ljus på andra sidan den mörka tunneln. Det går att gå vidare.

"Det är varken spännande eller kul initialt. Det kan bli det om det lyckas och det går bra, men det vet man aldrig på förhand. Det är just oron som verkligen är påfrestande. Kommer det att fungera den här gången eller inte?"

Nej, det är inte spännande och kul. Bara lite. Främst är det nervöst. Jag förstår att många har behov av att se positivt, se att det lyckas, tro att nu... Men själv är man nog framför allt orolig. Ser möjligheten, men vill och vågar inte tro. Inte ännu. Och ja, den oron är verkligen påfrestande. Hur går det?? Just nu är mitt spänningsmoment tajmingen... Kommer det att klaffa alltihop så att det är okej med insättning efter påsk? Gör hormonerna det dom ska? Alla spänningsmoment och orosmoln som finns på vägen gör att det inte framförallt är kul, även om jag nog är ivrig och glad över att möjligheten äntligen nu finns igen.

"Jag vill vara transparent och ärlig, framförallt mot sig själv. Om vi aldrig släpper in någon i den process vi befinner oss i riskerar vi att fastna i allt det här negativa och destruktiva. Det kanske gör ont att berätta och visa upp den där smärtsamma delen av livet för någon eller några, men om det är rätt människor är det värt det. För de personerna sitter många gånger inne med nycklarna som låser upp det bundna och låsta inom oss. Om du hittar sådana personer - håll fast vid dem.

Dethär är något som ligger nära mitt hjärta. Ärligheten och öppenheten, och att dela med andra. Visst, inte vem som helst och hela tiden, men jag behöver mänskor med mej i min process. Jag behöver dela det tunga med folk, och få stöd. Av andra som kan ge mej dedär nycklarna, som kan hjälpa mej en bit på vägen. Sådana som själva förstår, sådana som kan lyssna och sätta sej in i, sådana som kommer med goda tankar. Ärlig inför mej själv, öppen mot andra. Även om det ibland gör ont, ja. Dedär personerna i mitt liv - jag hoppas innerligt att jag kan och får hålla kvar dem! De är guld värda.

"Svåra tider kommer på besök någon gång i alla människors liv. Men svåra tider förändrar nödvändigtvis inte människor, åtminstone inte till det bättre. Om jag ska förändras genom vår svåra tid kan jag inte bara genomlida den, utan måste aktivt jobba för att det ska bli något bra resultat. Det kostar på att ta sig igenom svåra tider och försöka bli en "bättre" människa."

Tungt, men ja - man behöver bearbeta. Utan att faktiskt medvetet gå igenom en såhär tung process tror jag inte man kan komma ut starkare och "visare" på andra sidan... Hur det än går. Säkert kan man komma förbi också bara genom att genomlida, men knappast med en utveckling till det positiva. Tror jag. Och jag har försökt. Jag har försökt bearbeta, varje steg i processen. Ha känslorna med och våga tillåta dem. Tunga. Men nödvändiga. Jag tror att jag har klarat det. Hittills... Jag tror jag har vuxit, har lärt mej. Bättre människa eller inte, så är jag en annan nu. Eller ja, samma, men med en större förståelse.

Barnlöshet förr och nu

Itsekäs, itsekkäämpi, lapseton titulerar Yle en artikel från 28.2 som behandlar barnlöshet förr och nu. De har intervjuat två par, det ena gick igenom fertilitetsvård under slutet av 80-talet, det andra på 2000-talet. Artikeln beskriver skillnader i metoder och inställningar. Folks inställningar, alltså. Till fertilitetsvård och barnlöshet.

Ännu på 90-talet höll sej de barnlösa i skåpet, konstaterar artikeln bl.a, medan fertilitetsvård idag är vardag men själva barnlösheten ännu tabu. Så egentligen är vi alltså fortfarande i skåpet. Delvis. Fertilitetsvård i sej är synligare, med reklam i alla möjliga media och ute i stadsbilden, och stigman över att behöva söka sig till vård har minskat rejält. Men ändå är barnlöshet ingenting vi talar om. Ändå har vi fortfarande alltför svårt att ta upp det. Ändå blir barnlösa ofta ställda inför en mängd tunga frågor, en mängd oförstående kommentarer och en massa åsikter. Därmed förstående att man väljer att tiga, men å andra sidan kommer vi då inte heller ifrån tabut. Vi behöver öppna, vi behöver tala om det. Bara då kan förståelsen för barnlösheten öka. Att den finns, hur det känns, vad man kan och inte kan säga...

"Inte kan man ju få allt, man måste nöja sig med sitt öde.", hette det förr. Därmed lättare att hålla detdär med fertilitetsvård hemligt. Frågan är om vi kommit över detdär ännu heller...? Inte helt. Finns nog fortfarande de som tänker så. Att går det inte så går det inte, och då får man nöja sej. Och visst - har du som barnlös den tanken och känslan så är det ditt val, och inget jag ifrågasätter. Var och en har rätt att välja själv... Men problematiskt blir det när vi sätter den tanken på andra. Medvetet eller icke... När man låter påskina att den andras kamp för att kunna bli förälder är fel. Visst, var drar vi gränsen? Nånstans måste man ju kanske sluta, ifall det bara fortsätter att inte gå, men vi borde idag nog redan inse att fertilitetsvård är en nödvändig väg för såå många. Nöja sej, det borde vi ha skippat.

Enligt paret som pratar kring fertilitetsvård idag är det så att man är underlig om man inte går in för vård. Och visst, det kan ju nog också stämma... Lustigt hur vi alltid ska ha en massa åsikter! Bra är det ju att folk är medvetna om möjligheterna, men hur mycket man sen ska gå och uttrycka åsikter åt nån annan kan man ju fråga sej. Att ta upp till diskussion (om den barnlösa själv inleder) är en sak, enligt mej helt okej, men att utöva påtryckningar på nån annan - vare sej det gäller att gå in för vård eller att låta bli, eller nåt helt annat - det tycker jag inte är ok... Alla måst få utgå från sej själva i detta. Ingen har rätt att pusha sina åsikter på nån annan. Diskutera dem, det kan man. Men låt andra känna själva. Barnlöshet och fertilitetsvård är framför allt känslor. På individuellt nivå, enligt eget huvud. Alltid.

Barnlöshet gör mannen intressant men kvinnan en loser, tycker tjejen i artikeln. Den "nutidsbarnlösa" tjejen. Skrämmande, men säkert rätt sant. Som kvinna förväntas man ha barn. Förväntas vilja ha barn. Det är liksom bara så. Av en kvinna frågar man om hon har barn, mer sällan av en man. Och frågorna, dom tycker jag vi borde ha slutat med ren. Det finns kanske de tillfällen när de är relevanta men i alla de andra sammanhangen kunde vi småningom fatta att låta bli dem. Men igen, det är väl delvis fast i hur öppna vi barnlösa är. Folk förstår inte frågans tyngd förrän svaren faktiskt kommer. Ärligt... Först när vi faktiskt visar hur ont det gör kan folk inse att det inte är en oproblematisk fråga. Fast, om folk sku förstå sku det inte vara så tungt att svara. Men nu - man vet aldrig vad reaktionen är.

Och så detdär med skam. Att barnlöshet fortfarande känns skamligt. Trots att det är så vanligt. Det är väl mera regel än undantag kanske att den barnlösa går med skulden och skammen. Jag kan vara mer än tacksam över att jag inte känner så. Det är som det är, och vad som gjort det så kan jag inte veta... Visst har jag ju funderat vad jag kan ha gjort för att förstöra mina äggceller, men sist och slutligen så är det ju (om det mot förmodan är nåt jag har gjort) oberoende inget jag gjort medvetet, så jag har inte i något skede känt nån skam. Jag fungerar såhär, och jag var nog länge arg och upprörd över det - verkligen och innerligt, men jag skäms inte för det. Jag anser inte att barnlöshet ska behöva vara en skam. Alls. I vilken form den än är. Igen orsak att tala mer öppet. För att småningom släppa skammen.

Barnlöshet då och nu. På personliga planet lika förödande. Men tack och lov ändå påväg åt bättre håll, när det gäller förstående och inställningar. Småningom. Vi lär oss. Med en större öppenhet ökar också förståelsen. Lång väg att gå än, men tack vare alla som orkar och vill prata om det är vi påväg. Med i artikeln nämns också föreningen Simpukka - de barnlösas förening, som för de barnlösas talan och arbetar för att barnlöshet ska bli mera synligt och mindre tabubelagt. Öka förståelsen, helt enkelt. Och vara ett stöd för alla som kämpar med dehär frågorna. Ett stöd som är verkligt värdefullt. Stödet av andra i samma situation. Andra som, åtminstone i viss mån, kan förstå vad du går igenom. Som kan relatera till de känslor och tankar du har. Vertaistuki, kamratstöd. Du är inte ensam, vi är många.

Rubriken sen... Itsekäs, itsekkäämpi, lapseton. Självisk, mer självisk, barnlös. En rätt obehaglig rubrik, tycker jag... Samtidigt en som tyvärr rätt väl speglar folks inställningar. Barn ska komma bara. Man ska varken välja att inte ha barn eller välja att försöka få barn. I bägge fall är du självisk... Har redan tidigare skrivit om att jag som singel fått höra att det är själviskt att vilja ha barn på egen hand. Och samma sak har min frivilligt barnlösa syster fått höra. Att det är själviskt. Ofattbart och knäppt, men så kan man tydligen tänka. Samtidigt är det väl verkligen ett val som ska göras just själviskt - på de egna känslorna. För barn - det bör man väl  (i bästa fall) "skaffa" för att man vill. För att längtan finns där. Därmed också verkligen en fråga som ska få vara upp till var och en. Själviskt.

Aningen klubba i huvet

Efter tre piller kan jag konstatera att Letrozolen gör mej väldigt trött. Aningen klubba i huvet-trött. Orkar inte hålla upp ögonen-trött. Som tur är inte hela dagen... Janå - iallafall inte igår. Morgonen var tung, och kvällen ännu tyngre. Direkt efter vardera piller ett tag, vill säga. Nu igen heltrött efter morgonens piller. Såpass att dagens tänkta program nog lär bli nåt annat. Tråkigt, men bättre så. Solskenspromenad i lugnt tempo istället. Lite illamående också. Tur att det bara är fem dagar... Och värre biverkningar finns det ju. So far ju ingen större fara.

Förirra mej till bibban...

Så många har på senaste tiden haft så mycket gott att säga om boken Ei kenenkään äiti att jag bestämde mej för att kolla om dom har den på biblioteket. Det hade dom, så då låna jag den... Hitta samtidigt också Drömmen om ett barn av Tobias Åkerman + två böcker som tar upp barnlösheten helt ur singelsynvikel - Längtan bor i mina steg av Klara Zimmergren och Operation barn av Marie Granmar. Så hoppsan-hejsan har jag liksom lite att läsa nu. Och fyra veckor på mej... Heja! Kanske dyker upp nånting ur (nån av) dem här småningom.

Och annars... Första tabletten Letrozol tagen i morse. Inga stora bieffekter än.

Cykelstart & hormoner

Som jag förvänta mej innan så börja cykeln idag, trots den lilla konstiga tjuvstarten i måndags. Så - det klara sej till torsdag! Och därmed kan försöksrond 1 med donerade celler köras i denna cykel. Är såå lättad och glad! Samtidigt nervös inför nästa moment nu sen då... Heh... Tar ju aldrig slut domhär spänningsmomenten. Vad som nu då händer är att jag äter Letrozoltabletter från imorgon, två per dag i fem dagar. Har också hunnit boka tid till ett kontrollultra nästa fredag. Mer info och vidare plan sedan. Fortfarande sku det ju vara att försöka ta det ett steg i taget. Just nu vara glad åt att cykelns tajming trots allt blev ok. Och se med spänning hur Letrona tänker påverka mej. Men alltså ja - rond 1 är igång!! Om allt klaffar enligt planen vi gjorde är det insättning direkt efter påsk. Tummar upp för det...

Det borde kunna gå...!

Vågar jag skriva det nu? Det är ännu två timmar kvar av dagen, men just nu inga tecken på mens. Under eftermiddagen fanns dom, lite, så hann nästan ge upp då ren. Sen inget igen. Och vågar nästan helt tro att det ska klara sej till imorgon nu... Jösses vilken nervös dag... Våga alltid en stund lita på att det nog sku gå, sen börja jag undra och oroa mej igen. Hela dagen lång. Som tur är har jag nog också haft annat att tänka på. Kunde ha gjort mej galen med allt funderande annars. Helt i onödan, I know...

Men ja. Det borde kunna gå!! Helt tänker jag inte tro på det än. Nästan två timmar kvar ännu av dan. (Och jo, vet att vissa säger räkna med ny dag från kl 18, men min läkare sa ny dag kl 24...) Och jag tänker ännu ringa kliniken imorgon, göra det helt klart att cykelstart torsdag går ihop med påsken, innan jag riktigt vågar tro. Läkarn sa ju nog så, men vill få det bekräftat ännu. Så, ringer imorgon på morgonen, så vet jag sen. Och så kan man ju alltid hoppas att den sku hålla sej till fredag. Sku vara ännu bättre.

Men alltså - det borde kunna gå, det borde kunna gå!! Håller andan här...

One day down, sedan?

Inget idag heller. Men känslan är nog nu att närsomhelst, så sku vara ytterst förvånad om den håller sej borta ända till torsdag. Såå nära! Ändå inte. En hel dag att pina mej igenom ännu... Imorgon betyder kört för denna rond, torsdag betyder borde gå... Senare är ju ännu bättre. Så hoppas, hoppas! Enerverande som sagt. Och vet med mej att jag nog blir ganska så besviken om vi måst hoppa över denhär cykeln och vänta nästan en hel månad till nästa istället. Suuuck! Men, ännu finns det ju nog lite hopp... Skrämmande nervös dag imorgon.

Är igång! Eller så inte?

Flera dagar tidigare än väntat verka min cykel ha startat i morse. Ovanligt nog pang på, under natten. Helt annorlunda än normala rutinerna. Konstigt. Och tajmingen kunde ställa till med det, konstatera jag, så jag ringde till kliniken direkt på morgon. "Ska konferera med läkaren", var svaret. Och på det en väntetid på flera timmar, under vilken jag nog var rejält nervös. Bara fråga om en månad väntan förstås, men naturligtvis sku det kännas verkligt irriterande! Till min glädje var läkarns åsikt ändå att vi nog lyckas få in det nu, isåfall med insättning precis före påsk. Så vi boka ultra-tid och jag sku börja med hormontabletter på morgon imorgon. Glatt och ivrigt! Tills jag senare på dan konstatera att mensen nog hade avstannat helt. Ingenting sedan förmiddagen. Ringde kliniken igen. Meddela att vet inte... Suuuck. Ingenting resten av dagen heller. Så nu var det då bara falskt alarm tydligen. En början som kom av sej... Leker med mej bara... Enerverande!!! Så, nu väntar jag igen då. Och hoppas att den inte börjar förrän typ på fredag! Torsdag går väl också. Men inte före det. För isåfall får jag vänta till nästa cykel. Suck. Tummar uppe just nu alltså för att paus mellan början och fortsättning blir några dagar... Så att insättningen ändå kan göras nu.

Ta ett steg i taget bara

Märker att jag inte riktigt är mottaglig för varken pepp eller pessimism just nu... Reagerar med irritation på bägge. Ursäkta, ni som fått ta emot det!! Inte så att jag varit elak eller nåt, men jag åsidosätter såna kommentarer som jag inte är beredd att ta in... Den som är orolig för hur jag ska överleva och orka, som därigenom utgår från ett negativt besked, den tar av min positiva känsla. Likaså har jag svårt med den optimistiska, den som känner att nuu går det, den som vill inge hopp - eftersom ingen vet, och inga garantier finns!! Det kan gå - det kanske inte går... Och under alla försök hittills har det alltid varit någon som känt på sej att nu går det. Någon som har en känsla av att... Ingen har hittills haft rätt i sin känsla. Så jag ber om ursäkt om jag har svårt att ta till mej nåt sånt. Just nu vill jag bara glädja mej åt tre embryon i frysen. Sen tar jag ett steg i taget. Det kan gå - det kanske inte går. Men jag tar ett steg i taget bara. Snälla tillåt mej att göra det! Det känns bäst så. Möjligheterna ser jag, men jag varken kan eller vill se det som nåt annat än det, ännu... Jag varken kan eller vill göra nåt annat än ta ett steg i taget och se hur det går. Just nu; tre embryon i frysen. Just nu är det allt jag vill och kan fokusera på. Närvaro i nuläget, liksom. Så ser jag, varefter...

Uppdatering - nuläge?

WoopWoop; idag ringde min läkare med uppdatering om mina celler. Eller vid dethär laget mina embryon! För det lyckades!! Det blev lite embryon av det hela! Jag var ren förberedd på att svaret sku vara att inga celler klara av att tinas upp. Men det gjorde dom! En hel del av dom, faktiskt. Sen blev inte så många befruktade, men ändå några. Och tre (3) stycken har dom i frysen åt mej nu! :D Tre 5-dagars-embryon, blastocyster. Så med god tur har jag tre försök nu... Tre PAS - pakastetun alkion siirto, inlägg av fryst embryo. Första blir nu ren förhoppningsvis strax efter påsk som sagt. Men får se med det sen enligt när cykeln börjar. Det är nästa steg... Är iallafall idag extatisk över att det första steget gick bra!! Jag har, för första gången, embryon som väntar på mej i frysen! :) Och just nu är jag helt superglad!!