Foto Miika Rautiainen, för Simpukka-föreningens kampanj kring olika barnlöshetssituationer, Simpukka-veckan 2019

tisdag 29 december 2015

Tillbakablick på året som gått

Det återstår bara ett par dagar av 2015. Ett år som varit fruktansvärt långt och fruktansvärt jobbigt, så jag är väldigt glad att det nu tar slut. Jag är väldigt glad åt att lämna det bakom mej och gå framåt mot nytt hopp och nya möjligheter.

2015 var två totalt misslyckade ronder ivf, ett jättetungt besked om att mina egna äggceller inte går att använda, en kemisk graviditet, och en lång bearbetningsprocess som nog ännu är igång. 2015 var tungt. Alldeles ofattbart och fruktansvärt tungt.

Men 2015 lärde mej också en del. Om min inre styrka, om min egen väg, om vad jag vill och kan här i livet. Min väg framåt är inte ändrad, men jag har en annan klangbotten för den, en annan grund att stå på. Jag vet mer än jag visste för ett år sen.

Inte direkt lärdomar jag sku ha velat få, men lärdomar jag får acceptera, och lära mej leva med. When life throws you lemons - make lemonade. Inte lätt, men småningom går det. Att ta det som bjuds, och göra nåt gott av det. Så gott det går.

Det var mitt 2015. Med sorgen och besvikelserna som första och översta känsla, men småningom med mer acceptans och inre styrka, med mer hopp och tillit inför kommande möjligheter. Ser fram emot att vända blad i kalendern och gå mot det nya.

onsdag 23 december 2015

Funderingar kring julfirandet


Giv mig ett hem på fosterjord,
en gran med barn i ring.

Julen står runt knuten, och tankarna kretsar kring den. Familjehögtid. Stämningsfullt, gemenskap och närhet. Jag vet att min jul säkert kommer att vara allt det. Stämningsfull samvaro i familjen. Föräldrar och syskon med respektive. Inte alla på plats, men flera. Lite släkt också. I ett fint hem (på fosterjord, även om det nu väl kanske inte är det viktiga i detta sammanhang). Och vi har en gran. Barnen? Dom är nu isåfall jag och mina syskon då. Och vackert så för all del, men... Sku gärna också haft med det egna barnet. Bidde inte så ännu, återstår att se om det blir så senare. 

Själviskt är jag glad över att inte nåt av syskonen heller har barn, det gör det gemensamma julfirandet lite lättare för mej... Vet hur vissa ödeskamrater bävar inför att vara med på fester eller middagar där småbarn eller gravidmagar är med. Där man känner sej som den som är utanför bland idel barnfamiljer. Och det är tungt. Julen är så barnfokuserad på många sätt - och helt förståeligt så. Det är viktigt att göra det till en fin upplevelse för barnen, med paket och gran och alltihopa. Och så är ju hela julens budskap ett fokus på barnet. Familjen. Idyllen. Allt kretsar kring ett litet barn.

Jag fick inte heller i år en jul med barn. Det känns ledsamt. Men jag är ändå glad över julen med familjen, och ser nog fram emot den. Jag njuter av lugnet och stämningen. Jag myser i ljusskenet. Jag kan känna att också en sån här jul är riktigt bra, även om den inte innehåller ens ett enda barn (annat än det i berättelsen). Hoppeligen kommer mina jular med barn sen senare. Just nu får det vara en jul med vuxna, för vuxna. Lätt är det ändå att föreställa mej hur jag sku tänka och vad jag sku vilja om hen hade fått vara med. Fundera kring vad som är viktigt för mej att föra vidare till mitt barn sen...

Men det tar vi ett annat år, ifall orsak finns att fundera på det då.

torsdag 17 december 2015

Luovan kirjoittamisen ryhmä

Fick mail idag att jag är antagen till Simpukkas luovan kirjoittamisen ryhmä, en grupp för kreativt skrivande. Roligt! Få se hur jag gör med språket, för vill gärna skriva och ha mina texter på svenska, men det löser sej säkert... Gruppen ska träffas live fyra gånger januari-januari, och däremellan skriva, dela och läsa texter online. En del av mina texter därifrån (om inte alla) kommer säkert att dyka upp här sen.

Jag ser fram emot att få lite andra infallsvinklar, nya uppgifter, textgenrer osv att jobba med. Och tänker mej att det kan hjälpa mitt eget bearbetande en hel del. För tema för gruppen är ju förstås barnlöshet. Alla deltagare är på sätt eller annat ofrivilligt barnlösa. Mer delaktighet och flera ödeskamrater att lära känna. Me like! Spännande. Ser fram emot det! Återkommer till det sen när gruppens arbete har kommit igång, och vartefter under nästa år.

söndag 13 december 2015

Förlåt, jag klarar inte av det

Märkte idag (igen) hur svårt jag har att ens tänka mej att finnas med i någon annans barnfamiljs-vardag. En väninna fråga om jag ville komma till dem och hålla henne sällskap, och jag klara bara inte av att tänka mej det. Hade själv föreslagit att hon sku komma till mej eller vi sku gå på glögg nånstans, men fick tillbaka frågan om jag kunde komma dit istället, vara där med henne och barnen.

Kom först med en vit lögn, men skrev sen ärligt att jag inte klarar av det. Jag vågar, vill, orkar inte - hur mycket jag än vet att hon sku behöva den hjälpen. Kände mej fruktansvärt usel, fick jättedåligt samvete, men jag kunde inte tänka mej att gå dit. Måste, för min egen skull, låta bli att fara. Vet nog att jag har rätt att välja så, och vet att min vän fullständigt förstod, och ändå känns det sååå hemskt!

Ändå har jag hela dagen haft väldigt nära till tårar, fällt en hel del, över hur lite jag klarar att göra för någon annan, fast jag såå gärna sku vilja. För mej är ju stödet från vänner nånting så väldigt viktigt, både sånt jag får och sånt jag kan ge - så det känns ofta väldigt ledsamt och fel om jag behöver säga nej, hur väl jag än vet att jag förstås har min fulla rätt till det och ibland måst göra det för att spara mej själv.

Borde ju vara glad över att jag klara av att ärligt säga att jag inte kommer, och förklara varför. Att jag klara av att tänka på mina egna känslor och min egen ork - för det är inte enkelt! Att tänka på sej själv är många gånger svårt, fyller en med skuldkänslor, får en att känna sej självisk. (Det vet min vän lika bra som jag.) Hur viktigt värnandet om den egna orken än är så är det väldigt svårt att göra det.

Och var för all del helt rätt att låta bli, för bara av den bild jag hade av hur det sku kännas att sitta där i den familjevardagen (hur tung den än också är) så har den egna saknaden varit fruktansvärt stark nu idag. Tårarna har trillat gång på gång, sorgen ligger som ett mörker över ögona och som en klump i magen.

Saknar dej, mitt eget barn! Saknar den lilla familjen som är vi. Saknar vår vardag.

måndag 7 december 2015

Fick sååå fin feedback igår!

Under en chat om annat fick jag följande feedback av en barnlöshets-medsyster;

"Jag måst säga att jag verkligen beundrar hur du har varit öppen med det här och delat dina tankar och känslor. Jag beundrar styrkan och modet som syns i det, och det är verkligt inspirerande. Det är nåt att sträva efter själv. Inte så att jag menar att styrkan är egenvärde eller nåt att uppnå, kanske snarare modet och styrkan och också stoltheten att vara dig själv och ärlig i ditt eget liv. Så tack."

Och jag blev så rörd och glad! :D Tusen tack för den jättefina kommentaren!! <3

Öppenheten och delaktigheten har (som ni ju ren visst fått läsa här några gånger) varit väldigt viktiga för mej. Barnlöshet är stora och jättetunga frågor, men delaktigheten och öppenheten har gjort bördan lite lättare för mej. Att tala om det har gett mej styrka... Har hoppats att nån annan samtidigt kan få nåt ut av det jag skriver, och är så innerligt glad åt att det har kunnat kännas sådär för nån!!

lördag 5 december 2015

Om vi kanske sku hitta nån?

Var ute en sväng igår kväll med ett par väninnor (efter en hemmafest). Kort sväng för mej, en av oss stanna kvar och gick väl vidare i nattlivet. Den av oss som är singel och sökande. Den som sa att "nä nu ska vi ut, om man kanske sku hitta nån...", och drog med oss andra ut på stan. Som upprepa frasen när vi sku in på baren. Inte för att hon nu desperat är på jakt, men bara om... Om vi kanske sku hitta nån.

Och det enda jag kunde känna och tänka, igen en gång, där innan vi gick in på baren, var hur skööönt det är att inte behöva!! Att inte ens ha minsta lilla lust att söka eller hitta nån. Igen en gång undra jag hur konstig jag egentligen är, och försökte känna efter, försökte hitta ens litelite längtan efter att ha en karl - men nej... Jag är sååå innerligt nöjd med att vara "bara" jag! Så tillfreds med min singelstatus.

Och igen en gång såå tacksam över att kunna ha den känslan och att det är helt okej. Att tillåtas vara singel, utan att förväntas behöva nån eller förväntas längta efter nån. Kvinnor idag (alltså här i dethär landet) behöver inte en man för att vara nåt, för att klara sej, för att duga. Jag får och kan vara singel utan att det tar bort av mina möjligheter, eller utan att nån tittar konstigt! Att vara singel är alldeles okej.

Ja, de flesta godtar det, medan nån nog kanske lite provoceras av att jag påstår att jag är så nöjd som singel, tänker att det ju nog bara är vad jag säger eller att jag lurar mej själv och intalar mej det som självbevarelse eller nåt. Må ni då tänka så, det bryr jag mej inte desto mera om - alldeles ärligt. Tänk du vad du tänker om mej - det gör ju folk iallafall... Alltid nån som har åsikter. Alltid nån som funderar...

Framför allt - det som är denhär bloggens tema - är jag så tacksam över möjligheten att som singel ändå kunna bli mamma. Iallafall i teorin. Möjligheten finns! Jag är inte dömd till att vänta och hoppas att någon (som jag egentligen inte är så intresserad av) sku dyka upp för att kanske kunna få barn. Jag kan och får välja att försöka på egen hand. Jag väljer att försöka på egen hand. Det är liksom helt självklart.

Tittar mej omkring här i den lilla lägenheten som är mitt hem, och konstaterar igen en gång att jag i såå många aspekter är så lyckligt lottad! Jag får leva ett liv som jag trivs med, utan att någon fördömer eller tittar snett på mej. (Åtminstone så jag ser det.) Och jag har styrka och inre visshet tillräckligt för att ta det och åsidosätta det ifall nån sku ha lust att uttrycka nåt sånt. Dethär är jag! Dethär är mitt liv, mitt sätt att leva det.

I'm single and I like it. Och hur skönt är inte det!

tisdag 1 december 2015

Snälla, försök ta hand om er

Ikväll har jag en känsla av att folk runtom mej faller i bitar. Många har det så svårt, mår så dåligt, hoppar på gungfly. Världen är så fruktansvärt uppochner, känns det som.

En hel del av dem är barnlösa som jag. Och mitt hjärta blöder när jag läser de tunga, tunga känslorna och situationerna som folk är i. Senast idag, fleera stycken... Som måst ge upp, som igen ställs inför nya berg att klättra över, som åter en gång blir besvikna och slungas ner i sorgen pånytt. Jag känner så med er! Och jag hoppas innerligt att ni ändå orkar!

En liten stund i taget...

En del är också folk med andra svårigheter - depressioner och utmattning finns med, och en del annat. Som gör mej och andra oroliga, som gör livet tungt att bära, som skrämmer och försvårar... Livet kan vara såå hårt ibland, och vi är så dåliga på att ta hand om oss själva, ta vara på varandra. Likaså här - jag hoppas innerligt att ni ändå orkar!

En liten stund i taget, ni med.

Skickar en liten men innerlig omtanke och bön till er alla - snälla, försök ta hand om er! Det är inte alltid lätt, men ni är alla så värdefulla! Andas vidare, en liten stund i taget.