Fb-kamratstöd finns på svenska!

Woop woop - nu existerar ett par av Simpukkas diskussionsgrupper på Facebook även på svenska!! Tack vare förfrågan av en svenskspråkig tjej översattes och igångsattes Suljettu Simpukka = Simpukka på svenska och Syke-verkosto = Syke-nätverket. Så ifall du känner för kamratstödsdiskussioner på svenska - välkommen med! Simpukka på svenska är för alla som berörs av ofrivillig barnlöshet oberoende av situation, Syke för dem som inte längre har aktivt hopp om barn utan fortsätter livet ensamma eller på tu man hand. Diskussionsgrupperna kan hittas via Simpukkas nätsida eller Facebooksida.

Yle Akuutti-inslag om barnlöshet

I programmet Yle Akuutti ett inlägg på temat barnlöshet, Kipeä lapsettomuus, där bl.a. vinkeln bestående barnlöshet tas upp. Fint att den aspekten är med! Barnlöshet överlag är ännu rätt oklart, många vet inte (eller tänker inte på) att barn inte är en självklarhet, och det faktum att vården också kan sluta utan barn är ännu mindre känt. Fertilitetsvård leder inte alltid till en mirakelbaby. Men livet kan vara ok ändå. Barnlös är man ju ändå alltid, ibland mer ”helt konkret bara” och ibland också väldigt starkt känslomässigt.

Say & don’t say kring barnlöshet

Med risk för upprepning plockar jag upp en artikel från Simpukka-tidningen som jag för nåt år sen eller två har delat på Facebook, och som för ett tag sen dök upp på ”den här dagen”. Artikeln hade rubriken Myötäelä ja kuuntele, och handla om vad som är viktigt i bemötandet av någon som berättar om sin ofrivilliga barnlöshet... Rubriken säger ju redan en hel del.

Råden låter som följande;

Var uppmärksam på din egen reaktion - det ska inte vara den barnlösas roll att trösta dej, när det är hen som är i den mycket tunga situationen. Stora starka känslor från ditt håll hjälper inte, utan låt istället den barnlösa få stå för känslorna (om hen vill/orkar).

Förhåll dej saklig i dina reaktioner - du behöver inte tycka synd om eller börja förfasa dej över situationen. Framför allt inte över konkreta saker som tunga processer eller dyra priser. Det vet nog den som befinner sej i dem utan att nån ojar och vojar sej.

Förminska inte den barnlösas känsla, eller försök undvika genom olika bortförklaringar... Hen har rätt till sin känsla och sin uppfattning. Att jämföra med någon annan eller förklara att någon annan nog har fått barn trots x, y, z - det hjälper och stöder inte, utan ger bara den barnlösa en känsla av att hens känslor och situation inte godtas och räknas.

Skuldbelägg inte den barnlösa för att det ibland kan vara tungt att direkt delta i andras barnlycka. Visst är vi också glada för andra, men vi kan behöva ta in den egna reaktionen först. Och andras lycka väcker ofta nog den egna sorgen rätt starkt (en stund).

Försök inte lösa situationen! Kom inte med råd eller kommentarer kring vad den barnlösa borde eller inte borde göra, och fråga inte om hen provat x, y eller z... Låt läkarteamet och den barnlösa stå för det som görs eller inte görs, prövas eller inte prövas. Förklara inte att hen ska låta bli att stressa/försöka så går det, för 1) det skuldbelägger bara den barnlösa och 2) du vet troligen ändå inte hela situationen och vilka alla faktorer som spelar in i att barnet inte (ännu) fått komma. Låt helt enkelt kommentarerna och råden vara.

Fråga inte rakt ut om vården, även om du vet vad som är på gång. Ställ hellre en mer omfattande fråga som ett genuint hur mår du eller hur går det, och så får den barnlösa enligt ork, mående och situation välja hur hen just den gången svarar på det.

Låt bli att uppmuntra och peppa genom att påstå att det nog ännu går, kanske nästa gång, förr eller senare... För 1) det tar bort den barnlösas rätt till sorg och förtvivlan just nu - och de behöver få finnas där, och 2) det kan ju varken du eller den barnlösa veta, eller hur...? Visst, tanken bakom är välmenande, men det känns inte bra när ens känslor åsidosätts.

Lämna inte den barnlösa utanför. Även om det ibland är knepigt, försök ge rum också för umgänget med den personen, och på ett sätt som inte trampar på de ändå väldigt tunga saker hen bär på. Dethär kräver öppenhet, lyhördhet och förståelse, från bägge håll.

Det är helt okej att du inte vet vad du ska säga och göra! Vi förväntar oss inte ens det. Så försök inte för mycket, för då blir det snarast fel, utan säg fast att du inte vet vad du ska säga, eller att det inte finns några ord - för så är det. Lyssna istället, och visa empati.

Och där kommer vi till det som plockades upp ren i början av tidningstexten - det allra, allra viktigaste - det som egentligen alla tipsen kan koncentreras till - visa medmänsklighet och kärlek, genom empati, medkänsla och att lyssna, lyssna, lyssna.

Lite samma råd finns också i ett blogginlägg skrivet av barnlöshetsterapeut Mirka Paavilainen, på Simpukkas blogg, från ungefär samma tider som tidningsartikeln;
Mitä mielenterveystyössä tulee tietää tahattomasta lapsettomuudesta?

Så vad behöver de barnlösa, frågar hon i slutet av sin text, och kommer i sammanfattning till att det de önskar är rum för sina svåra känslor. Någon som lyssnar utan att försöka lösa något, utan att ge råd, utan att förfasa sig, förminska eller bli skrämd av alla känslorna. De barnlösa önskar någon som går med, och som stöder dem, helt utgående från deras egen utgångspunkt och deras upplevelsevärld. ”Bara” det. Närvaro, förståelse, tid och rum - för det som är just då. Lyssna, tillåt, acceptera, finns där. Myötäelä - lev med, i den stunden.

Vill du se bild på mitt barnbarn!?

Mötte en bekant på gatan för ett tag sen. Direkt efter obligatoriska ”hej” kom den ytterst ivriga frågan ”vill du se bild på mitt barnbarn!?”. Väldigt nykommet sådant, och första, så förstår frågan... I den lilla pausen som uppstod när jag drog efter andan för att få fram ett acceptabelt svar hann hon inse vad min sits är (enligt vad hon har sett på fb) och fortsatt konversationen med ett ”eller ja - oj, det är ju ett tungt ämne för dej - jag fråga innan jag tänkte!”. Och det erkännandet rädda min känsla. Jag såg ett foto sen, och visst var det vemodigt, men med omtanke om och erkänsla för min barnlöshet kändes det lättare. Intressant hur lite det behövs ibland. En enda fras, en gnutta förståelse, omtanke. Fotografiets ofattbart söta, vackra och sköra lilla typ stack nog ändå till i hjärtat.

Antingen är man gravid eller inte

Autismspektrumstörningar är inte så rättframma och kategoriska, meddela en föreläsare idag. (Mängden och styrkan i olika symtom är det som bestämmer om man får en diagnos eller inte, och gränsen mellan har och har inte är rätt godtycklig.) ”Det är inte som med graviditet”, sa hon. ”Antingen är man gravid eller så är man inte.”

Min första reaktion var att måst man nu, av alla saker man kunde ta som exempel, ta just graviditet? Suck... Antingen är man eller så är man inte, och jag - jag fastna på detdär inte. Great, kiva. Tack för att du påpeka. (Nå, nu vet hon ju inget om nå barnlöshetsgrejer, men man kanske liksom kunde ta ett annat exempel, när det ju nog finns...)

Och sen på vägen hem, långt senare, konstatera jag att ja - är det nu sen så rättframt det heller...? Det finns missfall, kemisk graviditet, tuulimuna... Ett plus är ett plus, säger många, men nej - not quite. Ett plus är ett kanske, ett hopp. Man tror man är gravid, man hoppas att det isåfall håller, men man kan inte vara säker på nåndera.

En påbörjad graviditet är aldrig riktigt säker. Ett plus kan vara bara kemiskt, ett embryo kan sluta leva, en graviditet kan avbrytas i vilket skede som helst av dom många månaderna den borde hålla för att barnet ska få bli till. Så tja, antingen är man eller så är man inte? Kemiskt är inte på riktigt. Tuulimuna är inte på riktigt. Så nej.

Eller kanske nog. Man är eller så är man inte. Det är bara man själv som inte vet om man är på riktigt, eller om det bara är kropp och graviditetstest som påstår så. Fint trevligt plus på test och starka symtom som håller tron och hoppet uppe. Sen säger ultran i värsta fall att haha, trodde du ja. Shit happens, inte var du heller. Tuulimuna.

Nu har jag inte själv råkat ut för just det, men har vänner som har. De kemiska graviditeter som jag antar var orsak till de två svagare plus jag fått på test var ju inte heller på riktigt en graviditet (inte gravid) även om jag trodde jag var gravid. Sen hade jag den gången jag var gravid, på riktigt, ända tills embryot sluta leva, och jag en vecka ännu trodde, fast...

Så det finns nog en aning subjektiv osäkerhet i antingen eller här, även om det säkert är en rätt så kategorisk och rättfram fråga ur medicinsk synvinkel. Ur den personliga vinkeln är dock den klara och kliniska faktorn inte det som väger tungt och är viktigt, utan den emotionella och individuella. Vilket inte alltid syns i vården, tyvärr.

Stora och tunga frågor, t.o.m. ner till den ”lilla” och ”enkla” faktorn är eller är inte.