Lite mer om Emilie Pine

Skrev tidigare ett inlägg om Emilie Pines text, och hitta sen ett jättebra inlägg på Modern Psykologi med intervju av Emilie Pine och allmänna tankar kring barnlöshet. Lönar sej att läsa! Och har tänkt lyfta upp några saker här...

Emilie berättar om hur hon hittat sätt att leva med barnlösheten, känner sej tillfreds med livet så som det är, men att hon säkert aldrig helt kommer över det. ”Självklart har jag ett parallellt liv i min hjärna där jag är utmattad, lycklig och mamma till ett barn. Jag bär det som en sorg och som en känsla av saknad.” Tänker att det kanske är delvis det som är också min känsla av saknad. Har inte direkt tänkt på det just så, men visst finns ju den tanken där allt som oftast, på vad som hade varit, om... Kanske t.o.m. alldeles bra att saknaden finns där som påminnelse om hur viktig den drömmen var. Inte lätt att bära, samtidigt ändå ganska så självklar. Sorgen & saknaden.

I den mer allmänna infon om barnlöshet tas det bl.a. upp lite om reaktioner på att ställas inför det, problemet med oförstående omgivning och otrevliga kommentarer, påverkan på självbild och självkänsla, tips om hur närstående kan bemöta m.m. sånt. Psykologen som intervjuas kommenterar bl.a. att ”Det är oftast psykologiskt utmanande att plötsligt befinna sig i en situation där man inte kan påverka någonting.”. Och det var verkligen en av mina utmaningar i hela den processen - att klara av att finnas i den, när man i slutändan inte kunde påverka alls, och inte visste hur det sku gå... Tungt!

Och sen går artikeln in på bestående barnlöshet. ”Att det inte blir som man önskat med något så stort som att bli förälder kan vara väldigt smärtsamt.”, konstateras i texten. ”Det är en djup existentiell fråga. Många skulle nog säga att barn är meningen med livet. Vi lever i en kultur som understödjer den åsikten och då kan det vara svårt att ställa sig utanför det. Särskilt eftersom man är väldigt tunnhudad under den tid man genomgår behandlingar och försök.” Well indeed! Smärtsamt, existentiellt och tunnhudad är allt sådant som verkligen känns igen. Oj så jag kämpat med vad livet är, vad jag är, då...

Och sen finns också detta; ”Sorgeprocessen kan vara svår men samtidigt är det många som upplever att de äntligen går vidare efter att ha pausat livet under den tid då allt gick ut på att försöka skaffa barn.” Ack ja. Hata den pausen, det hängandet, så lättnaden över att livet fick vara annat fanns verkligen också där... Finns ännu, fast det nu nog mera bara är, livet. Inte i förhållande till vården mera. Däremot nog i förhållande till barnet som inte kom, till tomrummet. Men att livet kan vara annat också, det är jätteskönt. Annat än tomrum, än saknad, än barnlöshet. Och framför allt skönt att det är annat än vårdförsök, hopp&misstro, hängande&väntande, osäkerhet&besvikelser... Äntligen går livet vidare, äntligen bara är det... (Nå, om nu liv nånsin kan ”bara vara”, föralldel.)

Rekommenderar den boken, kapitel Från bebisåren. Fint med berättelser som slutar utan det ”lyckliga slut” med bebis som de flesta berättelser om barnlöshet ännu gör.

 

Lite ny ”outfit” på bloggen

Som nån av er kanske märkt fick bloggen lite nya färger. Kändes lite outdated på nåt sätt, tyckte jag. Ville fräscha upp lite. Också en bild som start, vilket är ett steg vidare i min nya nivå av öppenhet på bloggen. Det har känts allt mer okej, allt lättare, att skriva med egen nuna synlig. I början var ju bloggen helt anonym, men allt mer har min identitet smugit sej in. I mer info om mej själv först, sen i länkar till inlägg där mitt namn och mitt ansikte syns, sen mitt ansikte med här, i större och större bilder. Ändå känns det, fortfarande, lite sårbart att stå för en sån här sak med eget namn och egen bild. För att det ändå är tunga frågor för många att bära, kan kännas svårt för andra att bemöta... Väljer att göra det just därför. Det är just därför det är viktigt att synliggöra... Here I am, också i detta ämnesområde, och det gör mej inte varken sämre eller bättre men det påverkar mej och präglar mej en del. Är en del av mitt liv, på olika sätt, och jag väljer att låta det vara synligt. På många sätt blir saker enklare för mej av det. På andra sätt tyngre. Och så är det väl med vad som helst; det har sina sidor. Barnlöshetens diverse olika sidor är nu en av sakerna jag försöker synliggöra.

Fb-sidan ”Och ingen kom”

Gott 2020 allesammans! Nytt år, nytt decennium. Samma liv ändå.

Men, en del nytt för ju tiden alltid med sej. Det här året för med sej ordförandeskapet för Simpukka för mej, officiellt med start idag. Inspirerande och spännande!

När jag annars också har funderat på barnlöshetsfrågor och påverkan börja jag leka med tanken på en fb-sida för det, delvis för att mina fb-vänner ju inte mer är de som i första hand behöver få delat nåt på detta tema mer - har fått så mycket ren de senaste åren, och delvis för att de antagligen oberoende ren tröttnat. Gjorde nu slag i saken såhär på nya årets sida - så välkommen med att följa sidan ”Och ingen kom - tankar om ofrivillig barnlöshet”. (Sku länka, men hittar ingenstans där jag kan kopiera länken till sidan...) Kommer att länka till egna blogginlägg, både nya och tidigare, men också till andra inlägg, artiklar, plattformar osv. Främsta tema bestående barnlöshet, men också annat som gäller barnlöshetsfältet. Främsta språk svenska, men också (som här) en del finska och engelska. Välkommen!

”Barn eller inte barn”-inlägg

I Hbl (Hufvudstadsbladet) en impuls med tema barn (tyvärr bakom betalmur så länkar inte), och har lite kommentarer på det... I många aspekter en bra kolumn, tyckte jag, men också någon inte helt ok mening...

Ett barn är fött, har Adrian Perera rubricerat sin impuls. Advent och jul är i mångt och mycket väntan på barnet, och därmed åtminstone för mej en delvis rätt vemodig och knepig högtid. Ser lite likadant ut för Perera, på nåt plan, såg det ut som i åtminstone rubriken. Han kopplar till det stora antalet opinionstexter kring barn under det senaste året - något som ju många andra barnlösa (frivilligt eller ofrivilligt) också reagerat på. Oftast med sorg, ilska, frustration, irritation o.d. Barn”skaffande”, miljö, nativitet osv - åsikter i en mängd olika sammanhang och åt flera olika håll. Utan att vi egentligen borde uttrycka nåt alls.

En av de viktiga poängerna Perera lyfter fram är att det finns många olika aspekter som påverkar och inverkar i barnfrågor; arbete, familjetrygghet, utbildning osv osv. Men det han främst tar fram är vår syn på kvinnan - som fortfarande i viss mån anses behöva bära, föda och uppfostra barn, lite ”för allmänhetens bästa”. Att vi anser att vi har någon som helst rätt att diktera eller ha åsikt om nåt sånt gällande andra är alldeles förkastligt i dagens värld. Var och en ska ha rätt att bestämma om sådant själv. Och sen måst vi nog för ofrivilligt barnlösas del komma ifrån synen på barnlösa som mindre värda, mindre dugliga som kvinnor osv - vilket nog ofta syns eller känns i diskussioner och debatter ännu.

Sen kommenterar Perera mycket förtjänstfullt att ”Frågan om barn ska inte ställas ’varför’ eller ’varför inte’. Den ska inte ställas över huvud taget.” Det är nog en aspekt vi verkligen behöver vi bättre på i vårt samhälle - att inte utgå från barn som någon norm, inte fråga om folks barn och barnplaner, inte ifrågasätta folks tankar kring barn osv. Vi anser ännu att det är ett neutralt samtalsämne - men det visar ju själva opinionsdebatten att det inte är. För att inte tala om alla de känslor som frågan kan åstadkomma hos alla oss ofrivilligt barnlösa. Så vi måst småningom lära oss att vi inte ska ställa några frågor, inte komma med några åsikter, när det kommer till barn, till att ha dem eller inte ha dem.

Slutet av kolumnen drar tyvärr ner betyget lite. Där frågar sej Perera nämligen om det ”är värt att bli vuxen utan barn”, och konstaterar att han inte har nåt svar på det. Inte hundra på vad han riktigt menar här, men om han menar som det står känns den meningen ju nog rätt fräck och oförstående... För naturligtvis är det värt att bli vuxen utan barn - även om det för den ofrivilligt barnlösa kan kännas annorlunda ibland. Får kämpa mellan varven för att hitta var meningen och värdet i livet är, men det finns alldeles självklart ett sådant, för oss alla, oberoende. Människolivet är alldeles självklart totalt lika värt, barn eller inte.

Om ett nytt hedersuppdrag...

Simpukka ligger, som ni säkert redan konstaterat, nära mitt hjärta. Har hunnit göra mycket inom föreningen från det att jag typ 2015-16 nåt tag börja vara med på kamratstödsträffar, och sedan allt mer engagera mej i föreningen. Först som deltagare i diverse verksamhet - lokala träffar och större träffar, grupp för kreativt skrivande m.m. Sen som dragare av grupp själv, som moderator för grupper på nätet, som intervjuad, översättare och skribent osv. Har inte själv ens koll på vad allt. Senaste året har jag suttit med i Simpukkas styrelse, och blev vald till årets frivilligarbetare. Det var verkligen en stor ära, gjorde mej jätteglad och rörd.

Och nu blev jag ombedd att fundera på att ställa upp i ordförandevalet. Minna, nuvarande ordförande, ställde tyvärr inte mer upp för återval, pga övrig arbetssituation. Och jag förstår henne, samtidigt som jag jätte gärna hade sett henne fortsätta. Minna har varit engagerad, kunnig och insatt, modig och stark, och otroligt empatisk, i sin roll som ordförande. Så det kändes som stora skor att stiga i, när jag fundera på om jag sku anamma uppmaningen.

Men framför allt fundera jag på tre saker; språk, kunnande och arbetsmängd. Jag är inte helt flytande på finska, föreningens huvudsakliga språk och styrelsens och de anställdas arbetsspråk, och det känns nog lite som ett stort steg att leda en förening på ett språk som inte är mitt... Kommentera om det åt ett par, som nog snarare tyckte att det är en fördel än en nackdel - Simpukka är ju tvåspråkigt, och kanske det tack vare en helt svenskspråkig ordförande (Minna är nu för all del sgs tvåspråkig) kan gå att få också Svenskfinland lite mer engagerat i föreningens verksamhet. Så, valde att strunta i egen språkosäkerhet.

Kunnande - det är i många sammanhang en av mina stötestenar. Otillräcklighetskänslan - kan jag nu verkligen tillräckligt för det här!? Litar inte riktigt på min egen förmåga, speciellt i nya sammanhang. Men konstatera att antagligen kan jag inte närapå allt, och det är mycket i den rollen som måst få ta tid att komma in i, men jag kan säkert tillräckligt... Dessutom har ju Simpukka ett otroligt duktigt gäng anställda, och jag har en hel styrelse som stöd, så jag är ju på inget sätt ensam i ansvaret och uppgiften, även om det slutgiltiga ansvaret i flera sammanhang är mitt. Valde att ta in, och sen åsidosätta, min känsla av otillräcklighet.

Och som tredje - arbetsmängd och tid. Den frågan var den enda jag sen på allvar vägde in, under dag två och tre i funderingarna. Framför allt eftersom jag har haft rätt mycket, har en utmattning i bakgrunden, och har en tendens att ha svårt att sätta gränser. Arbetsmängden hamna i den ena sidan på vågskålen, och meningsfullheten i den andra. Saker som känns meningsfulla och viktiga ger en energi, och jag fundera kring vilkendera vågskål jag trodde vägde tyngre; energin som försvinner av den arbetsinsats jag sätter in eller energin jag får av den meningsfullhet jag upplever. Meningsfullheten vann, och därmed var svaret ”ok!”.

Simpukka hade sitt höstmöte igår, och ordförandevalet hade två bra kandidater - ett helt nytt ansikte som kanske hade kommit med en frisk och totalt ny fläkt, och jag, som för de flesta var ett bekant ansikte, eller åtminstone namn. Jag är alltid lite dålig på att presentera mej själv och mina styrkor, men berätta ärligt om den jag är och det jag gjort i föreningen, vilket ju nog är en hel del. Märktes nog tydligt att ”insattheten” kändes viktig för dem som rösta, och jag är glad åt och rörd av att ha ett stort stöd, men också glad att den andra ordförandekandidaten sen valdes in i styrelsen. Hon har mycket att komma med!

Den nya styrelsen har överlag väldigt mångsidigt och djupt kunnande - med mycket olika former av. egen barnlöshetserfarenhet, men också erfarenhet från olika arbetsbakgrund... Social- och hälsovård, forskning, journalistik m.m. Det är superfint att ha ett så engagerat, insatt och kunnigt gäng med mej i styrelsen! Och förstås Simpukkas verksamhetsledare och annan personal, som verkligen är ett gäng diamanter på det här området - kunniga, engagerade och inkännande yrkesmänskor, och härliga människor! Blir nog bra dethär!

En av frågorna jag fick, och inte riktigt kände att jag kunde svara på igår, var vad jag tänker är tyngdpunkter, vad jag vill göra som ordförande. Jag svara något om att det viktigaste ur strategisynpunkt och för verksamheten just nu mest är implementering - Simpukka har haft många nya vinklar, nya projekt och utvecklingsområden de senaste åren, och nu är det tid att ge dem, och den långsiktiga verksamheten, tid att landa och slå rötter. Sen är det nog oerhört viktigt för mej - i detta sammanhang som i andra - att inkludering och delaktighet fungerar - att alla känner att Simpukka finns till för dem, är deras egen förening.

Ofrivillig barnlöshet är ett brett område med många undergrupper, och det är en utmaning att ge alla den erkänsla och det rum de behöver, men det är också något Simpukka arbetar enträget och förtjänstfullt med, och där jag hoppas jag kan dra mitt strå till stacken. Lyssna in och hitta sätt att inkludera och förenhetliga. I styrelsen - mellan styrelse och arbetstagare - och i föreningen i stort. Det är ingen ny ordförandeuppgift, men det är en jag gärna ger mycket rum. Det är en av de grundläggande principer jag lever med.

Jag fick också frågan om jag kommer att vara mer en synlig ordförande eller en som jobbar på det administrativa planet. Kunde inte svara på det i all hast - hade inte riktigt tänkt på nåt sånt och fick inte helt tag på frågan då. Tänker nu efteråt att administrativa är mindre av en styrka än uttrycksförmåga, så svaret lär väl nog vara att jag kanske mer får satsa på uttryck och synlighet än på administrativa delen. Vilket kanske också är bra då Simpukka nu satsar mer på att göra än på att utveckla. En stor det i att göra är dessutom samhällelig påverkan; att lyfta upp ofrivilligt barnlösas situation i samhället, och de frågor som behöver utvecklas där. Då är synlighet en oerhört viktig del i det. Så, håller nu ännu kvar det jag då svara; jag tror det måst hitta sina former ännu - men jag tänker och tror att synlighet och deltagande i påverkansarbetet kan behöva vara den tyngre biten. Och det är ju inte direkt någon ny roll för mej heller, men får nu ha den på ett nytt plan, som ordförande i föreningen.

Det är nog med lite nervositet jag anammar den nya rollen efter årsskiftet, men också med en stor portion iver, nyfikenhet och glädje... Och jag tror att jag genom den uppgiften får ut helt oerhört mycket, både lärdomar och meningsfullhet och nya fina sociala relationer. Jag hoppas att jag själv kan ge ens en bråkdel av vad jag kan få. Och jag hoppas att jag, liksom mina föregångare, kan vara ett stöd för framför allt verksamhetsledare Johanna men också för de andra Simpukka-anställda. För i första hand är det ju nog de som gör jobbet.

Simpukkas info om årsmötet och valet av ordförande och styrelse finns här.

Boken Allt jag inte kan säga

Fick som tips boken Allt jag inte kan säga av Emilie Pine, och speciellt kapitlet Från bebisåren. Just det kapitlet handlar specifikt om barnlöshet, men temat finns med också på andra håll i boken. Vill plocka in några citat, och skriva några reflektioner...

”Jag är full av rädsla och hopp och skam. Jag oroar mig för att vara tom eller för att vara full av fel saker. Jag oroar mig för att jag håller på att försvinna, erodera, misslyckas. Jag vet inte vad jag ska göra av alla dessa känslor. Jag vill bara bli mamma. Varför är det så enkelt för vissa och så svårt för andra? Varför är det så svårt för mig?” Ack alla de känslorna, all den oron, alla tankar! Och all den önskan, som sen ändå inte får uppfyllas. Alltför tungt...

”Hon föreslår att jag ska sluta tänka på det, för uppenbarligen är det allt tänkande som gör att spermierna och äggen inte vill lyda det biologiska imperativet. Som råd betraktat känns detta farligt nära hävdandet att kvinnors tankar är skadliga för deras kroppar.” Blir som alltid ledsen över att vi ännu har de här kommentarerna så starkt runt oss. Förstår inte riktigt hur det sku kunna vara så att vi ”tänker för mycket” på det, och därmed gör oss infertila, men sånt signalerar folk ännu idag. Hoppas vi småningom kommer bort från de formerna av kommentarer. De har ingen sanning i sej, och de sårar bara, och ökar pressen.

”Fastän missfallet är det enda jag kan tänka på och det känns som om jag ska gå sönder pratar jag inte om det. Jag vill inte ens prata om det. Det är för sårigt och det är för svårt och det är för skamligt.” Den här kommentaren känner jag delvis igen, men delvis fungera jag nog annorlunda. Prata, men i utvalda sällskap och situationer. Och hade kanske ibland behövt säga, för att kunna fungerar, men det känns nog många gånger såå sårbart. Hela barnlöshetskonceptet, men speciellt missfall. Det gör så galet ont, är för svårt.

”Om det bara handlade om att betala den där kliniken de 9000 euro de begär av oss och i slutändan få en bebis skulle jag vara där och vifta med checkhäftet på momangen, oavsett antalet injektioner och mängden stress som hormonerna skulle förorsaka. Men chansen är liten och det är dyrt och jag vet inte hur mycket mer besvikelse jag orkar med.” Såå amen to that!! Är just detta det handlar om för mej med - om jag visste att barnet sku komma så sku jag gladeligen ... eller nå, kanske inte fullt så gladeligen, men iallafall - sku gå igenom allt det där. Men inga garantier, snarare pyttesmå chanser, och jag har inte ork mera.

”Jag slits mellan att erkänna vilken prövning par under fertilitetsbehandling utsätts för och tron att om jag bara försöker lite till så kommer jag att bli mamma. Men jag kan inte längre undvika rädslan att jag ska förlora det jag har i jakten på det jag kanske aldrig får.” Och så ändå (trots föregående punkt...) finns också detta - den lilla lite galna tanken om att om jag bara... Ännu också, en liten del av mej, ibland. Trots att ingen ork finns, jag inte klarar av att tro, hoppas och ha tillit. För tänk om ändå...? Men, finns nog för mycket som kan gå miste också, om jag ändå sku... Mycket i vågskålen, på båda sidor. Och, som sagt, ingen ork.

”Det kan vara svårt att lämna försökandet bakom sig. När vi försöker återgå till hur vi brukade vara och börjar acceptera att det kanske inte blir något barn för oss kommer stunder som utmanar mitt beslut. ... Vart vi än vände oss blev vi påminda.” Well, verkligen. Överallt sådant som påminner, som väcker längtan, som synliggör tomrummet, som eldar på sorgen. Och som man på nåt sätt måst lära sig att leva med, existera i, kunna fungera trots... Det går, men är nog såå tungt ibland. Och ibland känns det som om det inte går.

”Fast jag innerst inne vet att jag gjorde allt jag kunde hittar jag fortfarande sätt att klandra mig själv.” Oh yes, tyvärr. Lite sånt jag nån gång gjort eller inte gjort som kanske orsakat det här, att jag inte orkat och inte gjort tillräckligt under processen, och att jag inte orka fortsätta. Det här med att klandra sej själv är ju inget som är begränsat till bara det här sammanhanget, men det är väldigt stora saker att lägga på sina egna axlar.

”Men sanningen, vad jag har accepterat, är detta: Jag kan försöka få barn och jag kan misslyckas varje månad och vara olycklig. Eller så kan jag låta bli att försöka få barn och låta bli att misslyckas varje månad. ... Jag väljer att vara lycklig. Denna lycka är inte perfekt eller smärtfri. Den har sorg inom sig. Och den blir starkare av det.” ”Jag kommer aldrig att få barn. Jag är ängslig över detta faktum. Och jag sörjer. Och jag är lycklig.” 

Och här har vi på nåt sätt kommit igenom hela processen - både i konkreta åtgärder osv och i tankar och känslor - en utvecklingslinje från längtan till oro och sorg till acceptans och lycka i annat. Inte en rättfram och enkel process, men en som hittar sina vägar och som går framåt ändå. Ett ”slutmål” med en stor portion sorg med, men där man ändå kan känna att det är bra. Ofta. Och det var så nyttigt att få läsa igenom den här tillväxtprocessen, och känna igen sej. Bra med berättelser om bestående barnlöshet! De berättas för sällan.

”Det är svårt när någon frågar mig, som folk ofta gör, om jag har några barn. De menar inget illa, men det är en hemsk fråga att ställa till en kvinna som närmar sig fyrtio. För det finns verkligen inget enkelt svar.” Nej, det är inte enkelt att svara, finns inget helt enkelt svar. Speciellt som folk blir så ställda om man som barnlösa svarar ärligt. Otroligt nog, fortfarande i dagens samhälle. Och det är tungt att måsta svara nej, trots all längtan.

”Oförmögen att bli mor bestämde jag mig för att jag skulle identifiera mig med mitt jobb istället. I efterhand kan jag se att detta var ett misstag, eftersom jag istället för att sörja försvann in i mitt arbete allt mer.” Suck ja... Det här har jag nog också alltför lätt att göra... Gå in i jobb och studier, och låta det sluka allt för mycket... Försöker också bearbeta och sörja, men lyckas nog inte alltid. Orkar inte alltid heller med det. Men försöker hitta balans.

Och sen då en liten fundering som dök upp i boken, och som jag nog inte heller vet vad jag ska svara på. Det är verkligen ingen alldeles lätt sak att försonas med de händelser som en barnlöshetsprocess innefattar. ”Människor pratar om att försonas med svåra livshändelser, men vad gör man om den händelse man försöker försonas med sker inuti den egna kroppen?” Som sagt - har nog inga svar riktigt där. Har inte funderat på det heller...

”Även om vi inte har förärats med biologiska barn finns det många sätt att ha ett barnfyllt liv. Och det visar sig att det finns många sätt att njuta av ett barnfritt liv, ett nytt och viktigt betoningsskifte för mig. Jag är färdig med att definiera mig själv utifrån frånvaro.” Fin beskrivning där! Jag har inte kommit till ”sluta definiera mej själv utifrån frånvaro”, och kanske aldrig helt gör. Men det är en bra påminnelse om allt annat som finns.

”Det här är stunden då vi får se oss omkring, hitta vår egen balans 

och njuta av utsikten från platsen vi står på”

Mera om henkilökohtuisesti

Fastna lite i tankarna ännu på den där #henkilökohtuisesti-kampanjen. Det är en väldigt bra kampanj, tyckte jag, som tar upp barnlöshet på rätt bred front... Förstås inte allt, men några aspekter. För det första både frivillig och ofrivillig barnlöshet, vilket mera sällan kommer upp samtidigt. Och ofrivillig finns med både som misslyckade försök och som missfallssynvinkel. I bilderna. I text ännu mer. På Felicitas-Mehiläinens sidor. (Länk i tidigare inlägg.) Texterna tar upp siffror och fakta, men framför allt situationer och känslor, och varför något som barnlöshet är så privat. En bra sak att poängtera! Och samtidigt lite tudelat nog...

Ska förklara varför... Kampanjen, liksom många andra - både Simpukka, andra barnlösa, jag själv osv - plockar fram att det behövs mera öppna berättelser om barnlöshet, för att andra ska kunna förstå mer. Och samtidigt poängterar vi att man inte får fråga om folks barnplaner, om varför folk inte har barn, om dom inte har tänkt ”skaffa” osv osv. Kan ju kanske kännas lite bakvänt för nån - om man ska tala mera om det, men inte får ta upp det? Men - det handlar ju om att var och en bör få välja själv om hen är bekväm med att prata om det, känner sej stark nog att ta upp det... Och det är man inte alltid. Alla är inte överhuvudtaget ok med att prata öppet, och det ska man ha rätt till, att låta bli... Och inte ens jag som är rejält öppen med det tycker alltid det känns ok eller rätt att prata. Ibland är situationen fel, folkmängden runt för stor, fokuset på annat, egna orken för låg osv osv. Det är ändå så stora, tunga och känsliga saker, så det behöver kännas rätt för att förmågan att berätta och prata ska finnas där. Därför så viktigt att det sku komma från personen själv, inte nånsin tvingas fram av någon annans frågor, kommentarer, påståenden...

Dessutom är det frågor som väcker enormt mycket känslor, speciellt då man är mitt inne i det och inget går som man hade hoppats. Det är tungt att ställas inför de känslorna, pga en insinuation om vad man borde ha eller borde göra, en fråga om när man har tänkt skaffa..., eller någon kommentar om barn som livets mening osv. Även om man alltid har full rätt att svara nåt intetsägande, dra till med en lögn eller bara byta samtalsämne så kommer man sällan undan utan att frågan eller kommentaren gör ont. Visst, man kan välja att låta bli att prata - svara mer svävande eller så - men känslan väcks ju ändå. Ibland bara ett styng av saknad, ibland så att hen som fick frågan går ut och ramlar ihop totalt känslomässigt, i de värsta stunderna. Och det vill vi ju inte åstadkomma, någon av oss, egentligen.

Barnlöshet har varit väldigt på tapeten den senaste tiden, påpekas också i kampanjen, och det glöms ofta bort att det ligger väldigt mycket känslor i de här frågorna, för alla dem som berörs... De frivilligt barnlösa blir skuldbelagda och känner sig pressade att vilja och tänka annorlunda. Och de ofrivilligt barnlösa känner än mer press att klara något som inte går, än mer mindervärde i att något som borde vara så självklart förvägras dem, än mer tomhet, än mer sorg, än mer... Tja - ingen enkel debatt för oss barnlösa, i korthet... #henkilökohtuisesti vill lyfta fram att debatten egentligen glömmer bort de viktigaste aspekterna - känslorna i barnlösheten, och att det är varje persons sak om man vill prata om barnlöshet eller inte.

”Det som händer eller inte händer i någon annans livmoder (kohtu) är vars och ens privatsak” (henkilökohtainen asia) -> henkilökohtuinen. ”Därför är det på vårt allas ansvar att komma ihåg att man får berätta om barnlöshet, men inte fråga.”

#henkilökohtuinen tror jag på ett mycket bra sätt lyckades lyfta upp de här frågorna i allmänheten och ge dem lite mer synlighet, kanske starta lite diskussion, och också förhoppningsvis öka förståelsen lite för en orsak till att barn inte är ett neutralt och lätt samtalsämne för alla. Finns andra med. Jag tycker själv att vi borde komma ifrån att barn är något man kan ta upp när som helst, fråga om hur som helst och kommentera om hur man tycker. Det är verkligen inte ovanligt med frågan ”har du barn”, eller t.o.m. antagandet om barn och frågan ”hur gamla är dina barn”. ”När har du tänkt skaffa barn” är också enligt många i allmänheten en okej fråga. Men tänk om man tänkt då, så det knakar. Tänkt, försökt, gjort sitt allt - och ändå inte. Det är inte alldeles lätt att svara på den frågan då.

En orsak till att det är svårt att svara, svårt att berätta (förutom de egna tunga känslorna) är också att det ännu är så svårt för många att ta emot det beskedet. Folk vet inte vad de ska säga då, för de hade inte förväntat sej ett sånt svar, att frågan kanske var tung och knepig. Och då blir de ställda, oroliga, och det känns allt annat än bekvämt att berätta nåt. Och så är det man själv som slätar över, försöker lindra, nästan tröstar den andra eller nästan totalt nonchalerar sina egna tunga känslor för att det alls ska gå. Och det är ju inte riktigt som det ska vara heller. Så, låt hellre bli att fråga om du inte klarar svaret!

Jag är, som ni väl ren vet, mycket för att också tunga saker ska gå att tala om. Men det bör alltid vara på ”bärarens” initiativ och önskan, vad det än gäller. Den som bär det tunga ska själv få välja om hen vill berätta åt dej, om hen orkar ta upp det tunga just då, och vad hen i så fall säger. Många gånger är ett genuint och närvarande ”hur är det?” mycket bättre än en specifik fråga om nån sak, för då kan hen du frågar själv välja vad hen vill säga, på vilken nivå hen vill svara just då. Visst ska vi fråga varandra saker, finnas där för varandra - men låt det vara finkänsligt, lyhört och öppet för vad den andra är okej med att berätta.

Kom ihåg #henkilökohtuisesti - det är en viktig påminnelse om att alla frågor inte är neutrala. Alla har vi tunga saker vi bär på, och då bör vi själv få välja om vi berättar om dem! Barn är en tung fråga för många, så jag hoppas vi i vårt samhälle småningom börjar lära oss att vara lite mer förstående, lyhörda och accepterande gällande olikheter och mångfald i barn”skaffande” och barnlöshet. Vad som händer i nåns livmoder är en privatsak, och var och en får själv bestämma om hen vill berätta eller låta bli!

Hashtag henkilökohtuisesti

Hitta en sååå bra reklamkampanj just! Och tycker det är synd att kampanjen gått mej förbi tidigare. En fb-vän lyfte nu upp den för att den vunnit silver i nån tävling, så såg den därför nu. Superbra grej, med tema barnlöshet och slogan henkilökohtuisesti - ihopslag av kohtu - livmoder och henkilökohtaisesti - privat/individuellt. Kampanjens syfte var att öka förståelse för barnlöshet, för hur privata frågor det här med barn”skaffande” handlar om och för den enorma mångfalden av situationer inom barnlöshetsfältet. Helt superviktiga teman!!

Mera info om priset och kampanjen här, och om kampanjen också här.

Att gå igenom sin historia

Jag vet att jag skrivit om det här också tidigare, men behöver reflektera, så gör nu det på nytt ändå... Reminiscense... Att gå igenom och påminnas om sin historia. Barnlöshet, igen en gång. Och igen ett projekt jag har lovat vara med i. Och det är jätte givande, men också tungt. Första reaktionen när jag titta på de teman vi sku fundera på var hur superbra de var. Men sen satt jag undan dem - för just då var känslan kring barnlösheten jättetung, sorg och tomhet helt på ytan. Där i samband med att påminnelsen om känslan innan jag starta hela vårdrumban dök upp på fb... Ingen ork för mer fundering just då precis.

Nu satt jag mej ner med bestämda temana igen, och lät tankar och ord flöda. Det är intressant hur lätt det går att sätta ord på det hela, trots att situationer och känslor som beskrivs är delvis galet tunga. Lätt att skriva, men tungt att minnas. Tungt att se på allt det man hoppades på, allt man gick igenom, och hur det sen blev. Men samtidigt också nyttigt. Framför allt de teman som går in på livet ”i övrigt”. För det är en av de frågor som ibland är svåra att se - att livet innehåller en massa gott också som det är - även om jag intellektuellt nog vet det. Så just de temana blir bra att fundera igenom och sätta fokus på.

Det är ibland så knepigt det här med fundera kontra låta vara. Jag har många gånger lite svårt att låta känslan ”bara” finnas, se var den kommer ifrån, och sen släppa den. Och lätt blir det antingen ”bara” vardag eller massa tankar. Och sen tappar jag bort mej i dem. Eller vad man nu ska säga. Blir lätt den känslan, den aspekten, som blir det största, eller allt som just då finns. Även om livet förstås också är mycket annat. Oftast kan jag se det men ibland fungerar det inte. Ibland är barnlösheten och tomheten det som fyller känsla och tankar mest, tyvärr. Och däremellan är de bara en liten del vid sidan av allt annat.

Ibland önskar jag nog att jag kunde bara rycka på axlarna åt saker, låta känslan finnas men inte påverka, och bara vara okej med det som är. Men, barnlöshet är inget man rycker på axlarna åt. Och barnlöshet innehåller en massa känslor, som man inte kommer ifrån. En massa situationer där den egna tomheten blir så alldeles otroligt tydlig. Så här pendlar jag fortfarande, mellan att vara helt (eller nåja, rätt) okej med att livet blev som det blev och att vara fruktansvärt sorgsen över tomrummet. Och allt däremellan.

Havaintoja ihmisestä

Bra inlägg kring ofrivillig barnlöshet på Yles Havaintoja ihmisestä! Igenkänningsfaktor hög igen, och bra översikt kring vanliga tankar, känslor, situationer, bemötanden osv... Och lite om vad omgivningen kunde/borde göra. Speciellt gilla jag delen från ca 12:40 till ca 19:40.

Om barnlöshet i Yle!

Blir två inlägg idag, eftersom det just kom ett såå fint inlägg kring bestående barnlöshet på Yle. Det är Mela Nyholm som berättar sin historia som singel i fertilitetsvården. En historia som innefattar ivf med egna och donerade äggceller och som slutar i liv utan barn. Låter det bekant? ;) Det tyckte åtminstone jag. Och också i övrigt innehöll hennes berättelse massor jag kände igen mej i. Känslor, tankar, upplevelser. Både i processen och efter.

Hon pratar om hur längtan efter barn gjorde (gör) henne avundsjuk mot folk som var gravida och hade barn. Om hur längtan efter barn präglat henne sen ung, och rädslan för att hon genom den stora längtan frammanat sitt eget öde - att aldrig få barn. Många år av längtan, kämpande och fertilitetsvård gav ingenting annat än sorg, och i nåt skede måste Mela bestämma att nu avslutar hon försöken. Nu räcker det, nu var hon färdig.

Hennes beskrivningar av hur hon såg vardagen med barn framför sig, det brev hon läser upp som hon skrivit åt det barn hon hoppades sku komma snart, dom sätter igång tårarna hos mej. Det är starka bilder, starka ord, som påminner om det jag nån gång också tänkt, drömt och skrivit. Åt hen som aldrig kom. Nånting blir till, men får aldrig växa klart. ”Du är välkommen mitt fina barn, jag har väntat på dej!” - att skriva det, säga det, och sen aldrig nånsin få ta emot barnet - det är en alldeles egen form av sorg. Avgrundsdjup i stunder.

Fertilitetsvård beskrivs som en helt egen värld som man inte ens riktigt kan beskriva. Jag tänker där att det handlar både om det rent praktiska med alla besök, hormoner, äggplock, insättningar osv osv, men också om den mentala biten med alla de tiotusentals tankar och känslor som finns i den processen. Såå skrämmande mycket och såå skrämmande starkt. Vad gäller det mentala säger Mela t.ex. att omgivningen kunde uppleva att det blir lite som en tvångstanke. Det läste jag nog också ut mellan raderna i diskussion med en del av min vänkrets, att de kände så. Mela säger att ”det sitter i kroppen, i själen”, och det känner jag också såå igen - all den längtan är otroligt genomsyrande, fyller både kropp och själ.

Gällande när vården sen tog slut, när beslutet var taget och livet fortsätter utan barn säger Mela att ”det blev tyst i omgivningen, i livet, i mej”. Att först då tar man itu med verkligheten vad det innebär att vara barnlös. Jättesvårt att ta in, och samtidigt en lättnad, för nu har det man varit mest rädd för hänt och man behöver inte vara rädd mer. Ger en frihet, kan andas igen. Allt detta är sånt jag känner igen. Tomrummet i livet, i vardagen, i famnen, i kroppen, i hjärtat. Verkligheten med ett liv som inte fick det innehåll och den framtid man hade längtat efter såå innerligt och sett framför sej så starkt. Och som ändå småningom också kan ses som nånting gott iallafall, någonting som t.o.m. delvis och stundvis kan vara nästan bättre, lättare. Kanske... Friheten och möjligheten att andas - att få sluta kretsa bara kring allt det och kunna ta in nya saker i livet. Inte lätt, men går först stundvis, sen småningom mer och mer. Lätt har det nog inte varit, men det har gått. Ibland lättare, ibland inte just alls.

Sorgen, den konstaterar inlägget att man bär med sig, och blir påmind om titt som tätt... Alla barn och gravidmagar runtom, nyheter kring omgivningens barn, och sen så kommer barnbarnsrundan... Sorgen gör jätteont, beskriver Mela, man kan inte riktigt andas när nån sätter ord på att situationen är som den är. Men samtidigt är sorgen ju inte konstant, utan försvinner t.o.m. emellanåt. Och sorgen förändras också, ”är ful i sina mörkaste stunder men också emellanåt ljus och full av utrymme för annat”. I ljusa stunder kan man t.o.m. känna att man förskonats från den tunga oron som också hör till moderskapet, funderar hon, liksom jag. Fast den tanken hittar man långt ifrån alltid till. En annan tanke som Mela tar upp, och som faktiskt också kom upp på gårdagens SYKE-träff är att andra former av moderskap kan få utrymme när sorgen inte tar över. Omsorg om andra, om en själv, inför livet. För min del har det kanske mest handlat om kamratstödet, att finnas till för andra i samma båt. Men visst är det lite av en fråga ännu - vad är jag om jag inte är mamma?

Reportern tar upp kommentaren som ofta figurerar om att man inte ska fastna i sorgen. De kommer till att den ju kanske säger mer om den som kommenterar än om sorgen i sej eller den som sörjer, och att det kanske mest handlar om att acceptera att sorgen finns där med som ledsagare och låta den få finnas, för först då kan man kanske också känna sej fri från den, fast den finns där med. Det har också i många repriser varit på tapeten i olika SYKE-sammanhang - att sorgen och saknaden i olika skepnad finns med livet ut, hittar nya vinklar, dyker upp ibland, men att det är nåt man lär sej leva med. (Varierande lätt.)

Vad gäller fortsättningen säger Mela, just som jag, att krafterna tog slut och hon har gjort fred med att nu lever hon så här. Vilket både är ett tomrum och en frihet. Nuläget öppnar nya dörrar - fri från tyngden av att allt kretsar kring detta, men tystnaden finns kvar ändå. Det har jag satt ord på ett antal gånger tidigare, t.ex. i ett gästinlägg på Simpukkas blogg, som tydligen inte finns kvar på deras sida nu. Ska posta det här senare... Men ofta är det lite det som vardagen och måendet handlar om - är det nu tomrummet eller friheten som väger tyngre idag? Båda finns där, men i varierande proportioner olika stunder, dagar, perioder. Att se livet fortsätta utan barn är inte lätt, men det går, trots allt.

Om barnet inte kommer...?

Tips på inlägg med tema bestående barnlöshet: Selviytyjät

Berättelse, tankar och känslor. Tunga känslor. Och såå mycket jag kunde relatera till. Inte direkt enkelt att lyssna på, men igen en gång så fint med kamratstödet. Tack H&J!

Tid, pengar och hjärtesorg

Och igen ett par böcker med barnlöshetsanknytning som sidospår!! Ofattbart...

Den ena boken berätta om hur det hade ”kostat så mycket tid, pengar och hjärtesorg” att få det barn de sen fick, via ivf. Och om hur hon kände sig ”misslyckad som kvinna” eftersom hennes ”livmoder inte ville bära frukt utan hjälp”... Drog ett andetag där, trots att jag själv egentligen inte känner lika. Oftast inte, iallafall. Tycker inte jag är mindre kvinna för att jag inte kunde få barn. Massa annat påverkar det ju absolut, som t.ex. uppfattningen om vem jag är, men inte direkt min bild av min kvinnlighet.

Boken tycker också att ”det är ju den enda uppgift man ska klara utan ansträngning som kvinna”. Och det hänger jag nog inte heller med på. Finns massor med grejer man i min värld borde (se ut att) klara utan ansträngning, känns det som. Som kvinna, men säkert också i övrigt. Sköta hus och hem, laga mat, orka med arbetsuppgifter, hålla igång socialt liv... Kunde säkert göra den listan ganska oändlig. Men visst, nog räknas det ju också rätt automatiskt med att man klarar av att få barn. Har barn.

Följande bok (eller om det var samma, är faktiskt lite osäker, men tror inte det) kom med; ”Svårt kommer inte ens i närheten av hur det var. Vi var tvungna att gå igenom så mycket. Alla de där jävla sprutorna och alla läkarbesök, för att inte nämna väntan och den totala oförmågan att koncentrera sig på något annat medan man motstod frestelsen att testa sig innan resultatet var helt tillförlitligt. Det tog fullständigt musten ur en, för att inte tala om hur jobbigt det var att hantera alla andras graviditeter. När jag var i 35-årsåldern kändes det ibland som att det knappt gick en dag utan att någon la upp en ultraljudsbild på Facebook, eller skickade ut ett gruppmejl med rubriken ”goda nyheter!”. Jag är glad för din skull, säger jag och försöker mena det.”

Och där är igenkänningsfaktorn enorm. Inte ens i närheten av svårt är ett bra men ändå såå otillräckligt uttryck för att försöka beskriva hur det är. Mentalt ibland ett helvete, tyckte jag. Tycker fortfarande, 2,5 efter. Skrämmande hur mycket man tappar bort sej själv i det, hur slut man blir, hur fruktansvärt tungt det känns. Mentalt. Inte i närheten av att tänka att jag sku klara av det mer. Och väntan var absolut det värsta för mej. Väntan i osäkerhet om hur det ska bli. Med omväxlande hopp och förtvivlan. Om och om och om och om. Hemskt!

Koncentrera sej på annat tycker jag var svårt inte bara inför testdags, utan ganska överlag. Det sluka nog en alldeles för mycket... Gick inte att göra ”lite vid sidan om”. Fast jag ju nog förstås också (mestadels iallafall) skötte jobb och annat. Och att hantera andras graviditeter och barnnyheter har jag nog fortfarande rätt svårt för. Hanterar, men inte alltid alldeles bra. Men, försöker absolut mena det. Och gör det nog, också. Trots egen sorg. Det påminner lite för mycket... Så första reaktionen är nästan alltid ett hugg i hjärtat.

Ibland känns det nästan lite skrämmande att detta tema så ofta dyker upp. Men samtidigt är det på nåt sätt också en tröst. Igenkänning är en jättebra faktor i det. Trösten. Inte ensam - andra känner lika och går igenom samma. Förstås inte direkt kul, för sku inte önska detta på min värsta fiende ens (fast man nog ibland kan undra varför folk som på riktigt inte kan ta hand om sina barn över huvudtaget kan få sådana), men ändå en delad börda ens för stunden. Så de är nog bra de där olika formerna av delanden - vare sej det är samtal, kamratstödsgrupper, bloggtexter, bokcitat eller intervjuer... Öppenhet, delaktighet och förståelse... Det lindrar en hel del, i denna sits som i flera andra.

Simpukkaviikko-inlägg!

Simpukka samla diverse inlägg från Simpukka-viikko på sin blogg, så den som är intresserad hittar dem där. Flera riktigt fina intervjuer, artiklar, blogginlägg m.m. Insåg också att jag glömde länka till texten som hörde till bilderna i föregående inlägg - den hittar ni här.

Det är superfint att alla de här berättelserna delas, att så mycket görs för öppenhet och förståelse - för det ger både andra barnlösa en känsla av att inte vara ensamma, och förhoppningsvis omgivningen en större förståelse för allt dethär.

Dessutom har fler berättelser i årets kampanjer varit bestående barnlösa, något som mer sällan synts tidigare. Berättelser om barnlöshet slutar ofta med barn. Det ”traditionella” lyckliga slutet. Men också det där livet fortsätter ok utan är viktigt att se.

Simpukka-namnet kommer från tanken om att man som barnlös ofta sluter sig som en mussla i sitt skal, där sanden skaver. Men med tiden kan skalet öppnas och pärlan synas. Och pärlan, det är mer den mening och fortsättning man hittat - med eller utan barn.

Jag är själv glad över alla de berättelser och kommentarer som synts under Simpukka-veckan, och glad att själv ha kunnat vara en del av det. Jag tror åtminstone starkt på det att det är genom att öppna upp och berätta om saker som förståelsen runtom kan öka.

Ansträngning-resultat

Jag har nån gång tidigare skrivit om att en stor del av de skönlitterära böcker jag läser på nåt sätt, nånstans i handledningen, berör barnlöshet. Det har fortsatt vara så, och reagerar oftast numera med ett inre ”inte nu igen!?”. Så även i den nuvarande boken. Som iofs inte är skönlitterär utan en självbiografisk berättelse. Michelle Obamas. I boken Min historia.

Stötte mittiallt på meningen ”Vi försökte få barn och det gick inte bra.” Och tyckte först samma suck - inte nu igen. Men sen var följande tanke att oj vad bra att hon tar upp det! Barnlöshet som tyvärr väldigt utbrett fenomen får en ordentlig synlighet via en sådan kanal. I den berättelsen ryms - kortfattat men ändå med - både försök på egen hand, missfall och ivf. Och framför allt meningarna ”Fertilitet är ingenting man kan erövra. Frustrerande nog finns det inget direkt samband mellan ansträngning och resultat.” kröp in under huden.

Ledsamt men sant. Och ändå nåt som folk inte riktigt förstår sej tillräckligt på. Att man inte kan erövra... Ibland totalt, oberoende av alla olika former av ansträngning, inte alls. Ibland bara med yttre hjälp (som för dem). Egen ”ansträngning” hjälper nu alltmer sällan, allt fler behöver idag medicinsk hjälp. Och inte ens med den med i ansträngningarna är resultat garanterat. Fast hur du önskar, försöker och vill så kanske det inte alls lyckas, nånsin.

”Fertilitet är ingenting man kan erövra. 

Frustrerande nog finns det inget direkt samband 

mellan ansträngning och resultat.”

Innehållsöversikt & liten historik

Imorgon postas ett gästinlägg av mej på Simpukkas blogg Helmiä (pärlor). Skrivet på svenska. Länkar till det sen när det dykt upp där. Detta inlägg är skrivet med tanke på sådana läsare som ev. hittar denna blogg via det gästspelet, men kan förstås också vara intressant för andra som läst bara kortare tider, eller för vem som helst. Och framför allt för mej. Här kommer alltså en liten översikt över vad denna blogg innehåller, både i text och i lista på några inlägg enligt teman, och samtidigt en liten historik över min resa från funderare till försökare till bestående barnlös. I korthet, förstås.

Mitt namn är Katja, jag är 36 år gammal och ofrivilligt barnlös singel. Jag starta denhär bloggen i mars 2015 när jag avslutat vården med egna celler och stod i kö för donerade, som ett led i bearbetningen. Bloggen består av berättelser kring min egen process, tankar kring barnlöshet, kommentarer och funderingar kring böcker, artiklar, andras inlägg o.d. Och en maassa känslor. Det är verkligen ingen enkel process, det hela.

Min barnlöshetsberättelse börjar egentligen för ca 15 år sen, när jag kommentera åt en vän att ”har jag inte familj när jag fyllt 30 anlitar jag en spermabank”. Ett skämt som var mer på allvar än vad jag förstod själv ens. När tanken dök upp på nytt före 30-års-dagen tog det sen 1,5 år av funderingar innan jag var där... Alldeles lätt är det inte att ge sej den rätten. Men härligt och rätt när jag gjorde det. Tills processen satt igång och det inte var härligt mera. En evinnerlig tur att man inte vet vad saker leder till, ibland.

Under mina 3,5 år i fertilitetsvården blev 14 möjligheter till 10 negativa graviditetstest, 3 ytterst svaga plus (antingen väldigt tidiga missfall eller sk. kemiska graviditeter) och 1 så starkt plus som bara vara kan. Varje negativt svar och försvinnande svagt plus en oerhörd besvikelse med ett starkt fall neråt i känslobergochdalbanan, som sedan på nåt sätt måst fås att svänga uppåt igen för att nytt hopp och ny styrka ska finnas för nästa försök. Det starka plus som börja så bra, det sluta i tidigt ultra utan några hjärtslag. Och det var en ordentligt kraftig sorg. Något hann börja, och försvann igen.

Någonstans växte med tiden en inre insikt om och känsla av att nu måst det räcka - nu orkar jag inte mer. Och med ett sista negativt graviditetstest avsluta jag vården i februari 2017. Inte ens två år sen, och ändå på nåt sätt långt borta. Det var ett beslut som nu bara fanns inuti, men som ändå förstås inte var lätt. Önskar allt som oftast att jag kunnat besluta annorlunda, men samma beslut finns ännu. Känner ibland att jag borde besluta annorlunda, och sörjer att jag inte kan. Inte orkar. Men gör mitt bästa att respektera mej själv och det jag känner jag klarar. För mycket mer än så kan jag inte.

Idag lever jag som bestående barnlös, med en ny sorts känslobergochdalbana. Ofta är livet allt möjligt annat - som delvis möjliggörs av barnlösheten - och det kan kännas som en stor frihet. Dessutom är det verkligen så att livet innehåller mycket annat är barn som är oerhört tillfredsställande och gott - så ett liv som barnlös är trots saknaden och ofrivilligheten ändå ett alldeles bra liv. Och samtidigt så innehåller det ju också tomrum, saknad och sorg. Mer eller mindre, beroende på stund, dag och annat. Ibland känns saker tyngre, i detta liksom gällande mycket annat. Tyngre aspekter hör till livet.

Orsaken till att jag skriver, att jag delar inlägg om barnlöshet, att jag pratar öppet om det, att jag är aktiv som frivillig inom Simpukka - det är för att 1) jag behöver göra det - det ger mej stöd, krafter, förståelse för mej själv och mina känslor och tankar, 2) om möjligt signalera åt andra i liknande sits att de inte är ensamma, att andra går igenom samma sak och känner liknande känslor och 3) ge folk som inte berörts av barnlöshetsproblematiken en liten inblick i och förståelse för vad det kan handla om. Jag har fått kommentarer om att sistnämnda två lyckats, vet att första gjort det - och är innerligt glad över det!

Vad livet blir här framöver, det vet jag inte. Ingen av oss vet, för all del. Med nuvarande facit och känsla tror jag inte det blir nån fortsättning på barnförsöken - i någon form alls. Ändrar känslan tar jag det till ny bearbetning sen. Just nu lever jag med att livet fortsätter på egen hand, och klarar det mer eller mindre bra. Känslobergochdalbanan kvarstår... Och sorgen, saknaden och vemodet - de går antagligen aldrig helt ur. Och det är nu väl inte meningen heller - sorger fungerar inte så. Gör mitt bästa att orka ge dem plats.

Och däremellan försöker jag i tankarna sätta former på det nya livspussel som jag måst bygga när barnet inte fick komma... Den bild jag såg framför mej har jag inte bitar till, och nu vänder jag på de jag har och ser vilka nya jag kan hitta, för att småningom ha ett annat sorts pussel under arbete. Det jobbet är nog påbörjat ren. Och det är ungefär där jag är nu.

Blogga, det fortsätter jag med, mest för att det ger mej själv så mycket. Framför allt om egna tankar och känslor kring barnlösheten i egna vardagen, stunder när nånting påminner eller saker jag reagerar på. Vilket nog lätt blir sorgebetonat. Men också glädjen och friheten försöker jag få med. Annat som ännu dyker upp här är förstås länkar till barnlöshets-inlägg annanstans, och kommentarer på det om jag orkar. Som del i egen bearbetning det med.

Så om du är intresserad och orkar läsa - välkommen med på resan!

Och sen ett litet inläggs-urval då...

Funderingar & beslut...
Kan jag? Får jag? Vill jag?
Funderingarna blir beslut
Skrämmande stora känslor

Fertilitetsvårdsförsök
Om ägglossningstest
Insemination, äntligen
Hormonsprutor och tabletter
Om att vänta genom odlingen
Läkarbesöket avklarat
Gravid / inte gravid?
Ofattbart - men sant!
Tidiga ultran var idag
Dags att gå på annan stig

Känslomässigheter
Väntetid på väntetid
Känslobergochdalbana
Ta ett steg i taget bara
Skrivargruppen tema 1
När sorgen inte kan synas
Nå, jag överlever, sa hon
Om att göra nåt jäättestort
Stunder av känslosvängar
Djupdyk igår, uppe igen idag
Kommer alltid att vara utan
Bergochdalbanans toppar

Och ett med lite allting;
Text på tema synvinklar

Dethär var nu förstås bara ett ytterst litet urval ur 4 års bloggande (detta är inlägg nr 410), efter en rätt snabb genomgång... Och jaa - får väl konstatera att helt lätt var nog inte den genomgången, emotionellt. Men samtidigt på nåt sätt också rätt bra att göra.

Barnlöshet i lunchbordet

Shit... Har klarat mej från civilstånds- och barnlöshetsdiskussioner på jobbet hittills... Ingen har frågat nåt om mitt privatliv sådär mer ingående än huruvida jag haft en bra helg eller så. Idag fick jag vid lunchbordet frågan om jag är singel eller nåns fru. Svara singel, fick förslag tinder och kommentera nej tack, jag är nöjd såhär. Ena i sällskapet tyckte att jamen bra så, andra konstatera att för att bilda familj så... Drog ett djupt andetag, och poängtera att man nog numera kan få barn på egen hand också, men att det ju förstås inte alltid lyckas. Och så var vi i en diskussion kring barnlöshet. Var själv lite för trött och överarbetad, så märkte att ämnet gjorde mej både gråtfärdig och skakig. Klara det bra ändå, mycket tack vare den mer förstående av kollegorna. Hon styrde rätt skickligt det hela, insåg jag efter. Måst tacka för det imorgon. Inte den allra enklaste situationen precis, trots att jag är rätt van vid att tala om barnlösheten. I den situationen kändes det åtminstone ganska så jobbigt... Vi rörde nog oss mera kring barnlöshet överlag, och hur det påverkar mänskor, men kommentera att jag har varit inom fertilitetsvård när sån kom på tal. Antar nu att en del på jobbet har registrerat min sits, eftersom den varit rätt offentlig här nyligen... Men åtminstone inte den ena av dem tydligen. Och inte en enda har vågat säga att ”jag såg/hörde...”. Så har ju inte tagit upp det själv heller då. Förrän nu. En aning... Hann prata lite mer med den mer förstående av dem på vägen tillbaka till arbetsbordet, så lite lugnare känsla efter det. Men visst var det ju en stund aningen utmanande att hitta fokus på jobbuppgifterna. Och känslan sitter nog lite i. Slås igen av hur väldigt olika det känns att prata om det, i olika situationer och stunder.

Så, här har ni mej nu

Skrev i augusti att jag gick igenom stora delar av min barnlöshetsberättelse och att ni kanske får se sen varför... Så here you are - Inhimillisiä uutisia, Kun sitä eniten odottaa.

Shh, hemlighet... ;)

Kan nog konstatera att aningen utmanande att få in en sammanlagt nästan 7 års process (funderingar till nutid) i en text, om än en rätt lång sådan. Tillräckligt bra för att våga dela.

Barnlöshet på podd!

Ooh - bonga ett fint samtal om barnlöshet mellan Anne Hietanen och Ida Henrikson nyss. Den sämsta sexscenen någonsin är rubriken, men från 17:10 rör sig samtalet kring frivillig och ofrivillig barnlöshet, och Anne delar sin erfarenhet och sina tankar och känslor kring sin ofrivilliga barnlöshet. Många viktiga frågor kommer upp... Såå fiint - lyssna!!

De talar om kommentarerna och råden, välmenande men ack så jobbiga. ”Dom tog inte min sorgsenhet och oro på allvar.” Om känslor; ”Det går ju fram och tillbaks.” Om öppenhet; ”Vi måst prata mycket mer om dethär.” och ”Det är ju helande att prata om dehär sakerna.”

Om livet och barnlöshet flera fina kommentarer, som jag måst sätta till bearbetning lite... ”Det är lite jobbigt att hitta på en livsmening.” - just precis det jag kämpat med nu... ”Man måst ju hitta på sin egen berättelse så att det blir så att man orkar.” Trying, trying...

”Man kan vara lycklig och olycklig utan barn, och man kan vara lycklig och olycklig med barn.” Och framför allt i diskussionen frivillig-ofrivillig barnlöshet är det verkligt sant. Liksom annars också. Alls livssituationer har sina sidor. Alla, eller de flesta, har lite av bägge.

Tack för att du delar med dej Anne - det är sååå viktigt och värdefullt!!

MTV.fi synar barnlöshetstemat

Simpukka dela en länk till ett inlägg kring barnlöshetsmyter och fertilitet(svård) på mtv. Lapsettomuusmyytit lääkärin syynissä tar upp en del kring vad barnlöshet på riktigt handlar om, rent fertilitetsvårdsmässigt och medicinskt främst, och bemöter en del av de myter som finns kring saken. Som detdär med vad som påverkar fertiliteten och så.

Den känslomässiga sidan ryms tyvärr mest med bara som små bildtexter, trots att den sidan också har en enorm påverkan för den enskilda personens ork, och på hela livet. ”Barnlöshet kan kännas som ett stort tomrum i livet.”, säger en bildtext. En annan kommenterar att ”Barnlöshet kan vara en av de största livskriserna.” That’s it.

Ett par svar på myter fick mej att lite hicka till, och också dra ett sorgset andetag. ”Största delen av de som går in för fertilitetsvård får barn.” Svaret; ”Det stämmer.” Och så ”En del av dem som avslutade fertilitetsvården ’på hälft’ skulle ha fått barn om de bara hade fortsatt försöka.” Svar; ”Det stämmer.” Och det är väl sant, men känns ju nog väldig ledsamt.

I det första fallet är det ju för all del bra att det är så - att största delen nog får barn via fertilitetsvård. Tyvärr sku den myten snarare behöva slås hål på, eftersom folk har onödigt stor tillit till vårdens effektivitet. Att mirakelbarn blir till är en story folk känner, så det som behöver berättas är att det inte alltid slutar så. Att största delen ju ändå inte är alla.

Att en del (obs - en del) av dem som avslutat sku ha fått barn om dom fortsatt, det känns lite som a) en spark i magen, b) ett skuldbeläggande av dem som inte orkat eller av andra orsaker valt att sluta och c) en dold uppmaning om att fortsätta eller sluta ”gnälla”. Säkert mest för att jag själv mentalt kämpar med dehär frågorna, som ni kan ha märkt.

Det är absolut inte helt oproblematiskt att konstatera att det stämmer. Visst, det stämmer, men vad sen då? Det ger ju vatten på kvarn åt dem som bara konstaterar att ”ge inte upp”, ”min fasters väninnas syster fick också efter 12 års försök...”, ”du kan ju ännu ’bara’ x/y/z...”. Det ger folk rätt att tänka och tycka att hade man bara fortsatt så hade man haft barn.

Och man borde så tydligt observera detdär ”en del”. Och det är det folk inte gör. ”En del” hade fått barn via vården om dom fortsatt. ”En del” kanske kan få det på naturlig väg i ett parförhållande trots att vården inte lyckades. (Enligt texten.) Men en del är inte alla. Och det glömmer folk bort. Dom ser bara vad dom vill se här. Och kör stenhårt med det.

Jag vet inte vart jag sku höra, den delen som hade fått barn om jag fortsatt eller den del som inte hade det, men jag ogillar argumentet och sättet att tänka... Man kan inte veta om man skulle få/fått eller inte, och det kan inte vara ett argument för att puscha folk till något dom inte orkar eller kan. Om ett beslut att sluta är taget borde ju det kunna respekteras.

Läkaren som bemöter myterna kommenterar nog sen att beslutet att avsluta ju alltid ska vara den enskilda personens eller parets. Att de upprepade försöken och kasten mellan hopp och förtvivlan inte gör gott åt en del (ei tee joillekin hyvää). Aning understatement!! Gör knappast gott åt någon, men påverkar en del kraftigare, sku jag nu mera påstå.

I det stora hela gav dethär inlägget mej dålig fiilis. Bra med myter som spräcks, och en del av de aspekter som togs upp är viktig info, för folk som själva är inne i fertilitetsfunderingar och för allmänheten. Men att späda på tankar om att vården nog hjälper nästan alla och att de flesta nog har fortsatta möjligheter att få barn - det känns nu inte speciellt vettigt.

Vi behöver allt annat än det. Vi behöver få ut att alla inte kan få barn - trots fast vad. Vi behöver få ut att för vissa slutar hela rumban utan. Vi behöver få fram att det är (ska vara!) okej att välja att avsluta - utan kommentarer och ifrågasättande. Vi behöver berätta att också ett liv utan barn kan vara ett bra liv, trots att det var allt annat än man önskade.

Som ett lite positivare inlägg hitta jag sen en äldre grej jag missat bland de länkar mtv kommentera att ”läs också det här”. Uskoutuiko ystäväsi lapsettomuudesta? plockar upp de önskemål en ofrivilligt barnlös har kring bemötande. Som att ge rum, vara lyhörd för hur mycket personen vill berätta just nu, lyssna och finnas närvarande... You know...

”Tämä aihe on niin herkkä, että monet lapsettomat varmasti liikuttuvat joka ikinen kerta, kun se tulee vastaan. Se ei kuitenkaan välttämättä tarkoita, etteikö asiasta silti haluaisi puhua.” Tungt och mycket känslosamt ämne, men ändå ofta viktigt att få rum och tid att berätta, om och om igen ibland - och ett närvarande, accepterande och lyhört bemötande.