Att gå igenom sin historia

Jag vet att jag skrivit om det här också tidigare, men behöver reflektera, så gör nu det på nytt ändå... Reminiscense... Att gå igenom och påminnas om sin historia. Barnlöshet, igen en gång. Och igen ett projekt jag har lovat vara med i. Och det är jätte givande, men också tungt. Första reaktionen när jag titta på de teman vi sku fundera på var hur superbra de var. Men sen satt jag undan dem - för just då var känslan kring barnlösheten jättetung, sorg och tomhet helt på ytan. Där i samband med att påminnelsen om känslan innan jag starta hela vårdrumban dök upp på fb... Ingen ork för mer fundering just då precis.

Nu satt jag mej ner med bestämda temana igen, och lät tankar och ord flöda. Det är intressant hur lätt det går att sätta ord på det hela, trots att situationer och känslor som beskrivs är delvis galet tunga. Lätt att skriva, men tungt att minnas. Tungt att se på allt det man hoppades på, allt man gick igenom, och hur det sen blev. Men samtidigt också nyttigt. Framför allt de teman som går in på livet ”i övrigt”. För det är en av de frågor som ibland är svåra att se - att livet innehåller en massa gott också som det är - även om jag intellektuellt nog vet det. Så just de temana blir bra att fundera igenom och sätta fokus på.

Det är ibland så knepigt det här med fundera kontra låta vara. Jag har många gånger lite svårt att låta känslan ”bara” finnas, se var den kommer ifrån, och sen släppa den. Och lätt blir det antingen ”bara” vardag eller massa tankar. Och sen tappar jag bort mej i dem. Eller vad man nu ska säga. Blir lätt den känslan, den aspekten, som blir det största, eller allt som just då finns. Även om livet förstås också är mycket annat. Oftast kan jag se det men ibland fungerar det inte. Ibland är barnlösheten och tomheten det som fyller känsla och tankar mest, tyvärr. Och däremellan är de bara en liten del vid sidan av allt annat.

Ibland önskar jag nog att jag kunde bara rycka på axlarna åt saker, låta känslan finnas men inte påverka, och bara vara okej med det som är. Men, barnlöshet är inget man rycker på axlarna åt. Och barnlöshet innehåller en massa känslor, som man inte kommer ifrån. En massa situationer där den egna tomheten blir så alldeles otroligt tydlig. Så här pendlar jag fortfarande, mellan att vara helt (eller nåja, rätt) okej med att livet blev som det blev och att vara fruktansvärt sorgsen över tomrummet. Och allt däremellan.