Anttis barnlöshetsstory

Jag klarade det - du klarar det också, heter det sista inlägget i Anttis berättelse på Simpukkas blogg. Berättelsen kom just nu för att det denna vecka - veckan före farsdag, firas sk miesten viikko, männens vecka, på Simpukka. För att uppmärksamma det att alla män inte kan och får bli pappor. Anttis sista del är nr 6, så den som vill kan börja från ettan och klicka sej vidare, men för mej var det dethär sista inlägget som träffa mest. Som mest av allt kändes som nästan min story. På många, många punkter...

Det första som kommer emot är raden känslor i en sån här process; sorg, glädje, hopp, misstro, avundsjuka, glädje över andras framgång, bitterhet, glädje över det man själv har. Som jag redan tidigare många gånger konstaterat - det ryms en enda bergochdalbana av olika känslor i en sånhär process. Om och om igen, i rätt tvära kast. Men som tur är finns också glädjen och hoppet, om än mot slutrakan allt mindre gällande eventuella kommande barn och (kanske) allt mer på andra fronter i livet. Förhoppningsvis iallafall.

Antti berättar om hur de valde att avsluta vården, framför allt, för hans del, för att han helt enkelt inte orka mer med osäkerheten, det eviga väntandet och alla misslyckanden som krossa hoppet till bara stoft. En jättestark bild det där, ”toivon pelkäksi pölyksi murskaavia epäonnistumisia” - misslyckanden som krossar hoppet till stoft/damm. (Min översättning av hans text här, och på flera andra ställen.) Antti skriver också om hur han har levt tillräckligt ”sen när”-liv och gett för mycket av sitt liv åt barnlösheten. Gett så mycket och fått så lite. Så det var tid att ta. Ta tid åt sej själv, dem och livet.

Det är en väldigt bra och stark beskrivning det här, och en som jag skriver under helt jag också. Min situation var helt lika - orken totalt slut för osäkerheten och väntandet, och alla misslyckanden som gång efter annan krossa hoppet totalt... Känns lite som att få erkänsla för den känslan här, och det är såå skönt! Andra känner likadant, andra har också tvingats sluta för att orken inte fanns mer. Och det är okej. Har svårt att ta in det helt, gällande mej själv, ibland. Att det är okej. Självklart är det, men... Inte så lätt att ta in.

Det där med levt tillräckligt i sen när, det känner jag också igen. Allt var på nåt sätt ett enda tänk om. Kanske. När. Kan jag fara, kan jag göra, vågar jag satsa - för tänk om? Eller, livet börjar på riktigt sen när... Stämmer ju inte förstås, men känns så då. När alla krafter, tankar, mentala krokar är kopplade till den process som, förhoppningsvis, kan ge en det barn man så innerligt längtar efter, och inget annat, just då, egentligen betyder nånting. Annat än det att sen när... Om? Kanske? Det är oerhört tungt att leva i det, och i besvikelserna att om och om tvingas vänta ännu mer... Sen när, så... Men nu då? Finns inte, just då.

Sen ställer sig Antti också ett helt gäng frågor, kring vad livet är då, kring hur man då borde tänka, som också ekar i mitt huvud ibland. Får jag på fb glädjas över egen frihet och lugn, när andra skriver om hur härligt livet med barn är? Ska jag satsa på jobb när jag inte har ”annat innehåll”, eller mera på att kasta loss och njuta av ”friheten”...? Blir det lättare att relatera till andras barn med tiden, eller inte? Och den stora - vad är meningen med och innehållet i mitt liv då, när barnet inte fick komma? Enorma mängder av frågor, med mer eller mindre knepiga svar, i en sånhär process...

Barnlösheten som process, som sorg, är något som det är väldigt svårt att dela så att andra kan förstå. Svårt att beskriva det tillräckligt djupt för det. Antti lånar Simpukkas fras; hur kan man sörja något som inte ens har funnits...? Så stort, så tungt - men ändå så svårgripbart. Just därför är det så viktigt med alla berättelserna, som trots knepigheten i att sätta ord på allt det tunga ändå försöker göra just det, för att sprida känslan av att man inte är ensam med barnlösheten och öka förståelsen hos omgivningen.

Tack Antti för din berättelse!