Foto Miika Rautiainen, för Simpukka-föreningens kampanj kring olika barnlöshetssituationer, Simpukka-veckan 2019

torsdag 30 april 2015

Naturterapi hela helgen

Hade en känsla av att jag behövde komma bort lite, så stack till landet över långhelgen. Känner mej just nu väldigt borttappad i vardagsruljansen och i mej själv, så förhoppningsvis kan några dagar mer stillhet och avskildhet ge lite större förankring. Fågelsång och solsken silat mellan träden gav mej idag en känsla av skönhet blandat med vemod och sorg... Mångfacetterat och ihopflätat, dethär med känslor. Den goda sidan med ensamma skogspromenader är att tårarna får trilla bäst de vill.

måndag 27 april 2015

Psykologen säger sitt

För att få komma igång med fertilitetsvården måste jag som singel träffa klinikens psykolog ett par gånger, så det gjorde jag i november 2013. Man må nu tänka vad man vill om det att jag som ensamstående kontrolleras mer än par, men det är vad det är, inget att sucka över.

Första besöket fokuserade på mej. Min bakgrund, mitt nuläge, mina kontakter, mina tankar om framtiden. Det som psykologen kanske framför allt ville veta var hur jag föreställde mej mödraskapet och tänkte kring framtiden med ett barn. Vilka resonemang jag hade för mitt beslut att inleda vården, hurdana känslor jag hade inför singelföräldraskapet, på vilka sätt jag såg livet sen. Mina stödnätverk kontrollerades också, för att säkerställa att jag har hjälp och avlastning tillhanda för tiden med barn.

Är man ett par så är det ingen som frågar om man vet vad man ger sej in på eller om man har stöd i näromgivningen. Och här kan jag tänka att vi är lite i en positiv särställning - det frågas efter och månas om att jag som singelförälder sen ska ha möjlighet och rätt till extra hjälp och stöd utifrån. Inte är det ju sagt att en förälder i ett parförhållande heller alla gånger har tillräckligt stöd, men där frågar ingen.

Mer kritisk är jag kanske till att jag måst motivera och förklara att jag förstår vad jag ger mej in på... Inte vet jag väl det varken mer eller mindre än nån annan förälder?? Men när nu då omständigheterna är andra, så då måst det väl checkas upp? Men visst borde man väl vara på det klara med att man vet vad man vill och i tillräckligt stor mån vad man gör och vad man ger sig in på ren när man tar kontakt med kliniken...? Det steget kräver nog ren tillräckligt mod och beslutsamhet.

Andra psykologbesöket var mer inriktat på det faktum att jag utför fertilitetsvården med donerade spermier, med en okänd donator, och därmed inte vet halva genetiken på mitt barn. Vi fundera på hur jag tänker kring det och hur det känns. Tyckte här att ingen nånsin kan veta slutresultatet - barnets personlighet eller utseende etc är aldrig förutsägbart, även om man är ett par. Så ur min synvinkel spelar okunskapen om donatorn ingen roll.

Däremot tänkte jag ren då mycket på hur barnet sen ser på den saken när hen är tillräckligt gammal för att uppfatta det. Att inte känna till sitt ursprung kan vara en stor sak, så här har jag en viktig roll i hur jag samtalar med barnet kring det. Som tur är får barnet (om hen så önskar) ta reda på donatorns identitet när hen fyllt 18, så då kanske svar på frågorna går att hitta i det skedet. Och jag kan inget annat än innerligt hoppas att ett möte med den person som gett barnet möjlighet att bli till blir en positiv upplevelse för mitt barn.
Sen nån gång.

Vi pratade lite också om bemötande och frågor jag kan tänkas stöta på. Både från barnet och från omgivningen. Det är säkert nåt man inte kan vara fullt förberedd på, omgivningens reaktioner. Har ju hittills inte stött på ifrågasättande, otrevliga eller oförstående uttalanden eller frågor osv, men det är ju också än så länge en utvald skara som vet. För min egen del tror jag inte jag har problem att bemöta, besvara och hantera sådant som senare kan dyka upp. Hoppas jag. Men knappast känns det trevligt. Framför allt sku jag vilja bespara barnet allt sånt, men vet att jag inte kan skydda hen helt...

Efter det andra psykologbesöket fick jag grönt ljus att inleda undersökningar och vård. Hade ju nog förväntat mej det, men måst medge att jag ändå var nervös och lite orolig. Duger jag som mamma?? (Vem annan får den frågan...?) Anyway, psykologen ansåg att jag kommer att bli en bra mamma, har rätt inställning och kan ge barnet ett tryggt hem.

"Det kändes jättefint! Gick glad i hågen vidare. Ivrig att komma nästa steg framåt!!
Ett steg närmare drömmen..." skrev jag i dagboken.

Men än gäckar den drömmen mej.

söndag 26 april 2015

Dikt som terapiredskap

Fick förslaget att sätta ner känslor och tankar i diktform, så har lekt lite med det ett par dagar... Tyckte att nej jag kan inte skriva dikt, men visst går ju det också tydligen. Bra eller inte bra spelar ingen roll, spännande nog löser känsloknutarna lite sej när man ser dem på papper på det sättet. Skrivit av mej i löpande form har jag ju gjort länge (dagböcker och annat), och också i någon mån målat/ritat. Och det hjälper ju också förstås. Men nu nytt inslag med diktformatet då. Får se om det hänger med ett tag... Känns så just nu iallafall.

Här kommer denhär dagens dikt;


När smärtan kommer över mej,
tårarna trillar och ångesten river,
då känns du så avlägsen, så långt borta,
och jag är rädd att aldrig få möta dej här.
Den rädslan finns i mej, sticker upp emellan,
hånar mej med sin svärta och oändliga tomhet.
Och jag tänker att det kommer jag aldrig över.
Kryper upp i fosterställning, ihopkurad av sorg.
Men sen påminner du mej, att hoppet finns.
Och jag kan ta ett nytt andetag, tro igen.
Fortsätter att älska, vänta och längta.

onsdag 22 april 2015

Out of office

Hade tänkt skriva ett inlägg idag, men får erkänna att jag är alldeles för trött och ledsen för att ta itu med det. Istället blir det bara den kommentaren. Lite paus just nu, återkommer när orken finns igen. Att titta tillbaka på inledningen av projektet, ivern och glädjen som fanns då, känns ibland lite väl vemodigt. Så låter bli att hoppa tillbaka dit just idag. En annan dag, med bättre ork och humör, ger det mej kraft att se tillbaka och minnas hur det var då. Så då väljer jag att göra det en sådan dag istället.

måndag 20 april 2015

Singelmamma till donatorbarn

Innan beslutet var taget hittade jag e-boken 'Solo mom to a donor child - the decision', men vågade inte då ännu köpa och ladda ner den. I samband med första läkarbesöket och inledningen av vården tog jag också tag i den saken och köpte den. Det var ett bra beslut! Boken är bra, har många fina och välformulerade tankar, men det som framför allt gav mej massor var att den helt klart bekräftade vad jag tänkte och kände, och att mitt beslut var rätt för mej.

Boken är skriven av Signe Fjord och Anne Patricia Rehlsdorph, bägge frivilliga singelmödrar, som genom boken önskar ge andra hjälp och stöd i beslutet och processen till singelmödraskap. De skriver i inledningen att "We have written this book hoping to pass on inspiration, courage and hope to other women who find themselves in a similar situation as ours." Jag vill gärna plocka fram och kommentera några citat ur boken, sådana som föll i god jord hos mej, hjälpte mej framåt;

"Being a solo mom by choice and having a child with the help of a sperm donor is about consciously deciding to become a mother. It is about choosing to face this experience on your own from the very beginning." Att ta ett beslut att gå in för föräldraskapet på egen hand är ett stort beslut, och det måst göras mycket medvetet. Men när det beslutet ren är taget är styrkan i det stor, eftersom det gått in så mycket tankeverksamhet och känslomyller i det. Beslutet är taget med stor eftertänksamhet och omsorg, med vägande av alla olika aspekter, och därmed är det sen självklart, starkt och medvetet.

"I have had to accept that having a child is more important to me, than my child having a biological father. I am counting on the fact that my child will be pleased that I made this choice and passed on the gift of life." För min del kan jag dessutom säga att det alltid varit barnet som varit främst i fokus, ett eventuellt parförhållande har aldrig varit lika viktigt. Och då tror jag att det för alla parter är bäst med en sånhär lösning. Att ge mitt barn möjlighet till liv, mej själv möjlighet till moderskap.

"Some people claim this to be a selfish decision. Our reply to that is "yes, if pursuing our biggest dream is considered selfish, then we are indeed selfish"." Och jag vill också påstå att den bästa orsak jag kan tänka mej för att 'skaffa' barn är just den själviska - för att jag/vi vill det. För visst väljer vi väl att försöka få barn för att det är något vi vill, och därmed är det ur vår egen synvikel, alltså något själviskt. Men jag påstår att det är just som det ska vara.

"Not once have I had doubts about becoming a solo mom with the help of a donor. It is indeed the right choice for me. I will most likely experience challenging situations along the way, I know, but my strong wish for a child has totally obershadowed such notions. I will just have to face the problems as they occur and then deal with them the best I can."  När beslutet var där var det en självklar sak att det sku vara just så för mej. Därmed inte sagt att jag inte fundera, inte var orolig. Men som författarna säger - man får ta saker vart efter. Och ingen förälder, oberoende av vilken situation man är i, har full koll över vad man ger sig in på. Man gör sitt bästa ändå.

"I always kept coming back to what my heart told me: That it was the right thing for me to have a child as a single mother." ... "Once I had made up my mind and noticed the great gut feeling - telling me this was the right choice for me - I actually never doubted my decision." ... "I also experienced feeling overwhelmed and fearful when it came to whether I thought I could handle it, but I never doubted that this was what I wanted." Ja, dethär är ju lite samma saker som i förra stycket... Men ville ändå plocka med även dehär citaten. Beslutet var så rätt, den inre känslan bekräfta och stödde det, och även om både fertilitetsvården och ett föräldraskap på egen hand ibland skrämde mej var det alldeles självklart att köra på iallafall.

"Yes, as single women we have chosen to have a child without the love of a steady male partner, but that does not change the fact that the child is a planned child made with GREAT love." Och dethär är en av de viktigaste punkterna. I boken, för mej. Barnet har inte kommit till i kärleken till en partner, nej, men det har nog kommit till (eller får förhoppningsvis komma till, ska jag kanske säga) av och i kärlek. Av kärlek till barnet. Barnet är efterlängtat, planerat, önskat och älskat! Innerligt.

"What truly matters, in our opinion, is that the child is wanted and will be loved."

Boken finns tillgänglig online, och jag uppmuntrar gärna andra funderare att ta en titt på den!

söndag 19 april 2015

Ena dagen solglimt, andra regn

Igår kväll grät jag mej till sömns. Och lika mycket som det är okej att vara okej när man är det så är det ju också okej att inte vara okej i de stunder och dagar som den känslan finns. Besvikelser och sorg är inte så lätta att bära alla gånger, men också de känslorna behöver få finnas, måst levas igenom. Inte kanske ta över nej, men finns de där så finns de. Och då måst det vara okej att inte vara okej. And that's all I have to say about that. Just nu iallafall.

lördag 18 april 2015

Skrämmande stora känslor

Beslutet gjort, första besöket avklarat, och känslorna åkte bergochdalbana.

De högsta topparna var en innerlig glädje, och det var som tur den som var mest närvarande. Det kändes såå meningsfullt att vara påväg med projektet, och såå rätt att göra just såhär. Skriver i dagboken t.ex. "Otroligt att man kan vara så innerligt lycklig bara av att bestämma sej att det är ok att skaffa barn!". Jag var på gott humör, hade massor av energi, och visste precis vad jag ville. Bara tanken på att fertilitetsvården snart sku starta på allvar gjorde mej glad, och otåligt ivrig. Den största och starkaste glädjen som ibland kom över mej var nåt mer än allt annat jag nånsin varit med om, en pirrande iver, en våg av intensiv glädje och lycka, en kärlek till någon som inte var mer än påtänkt.

Samtidigt var de lägsta dalarna en skrämmande oro och rädsla. Tänk om det inte går? Tänk om nåt är fel? Det var det mest skrämmande. Det finns inga garantier för att det lyckas, och det visste jag ju nog redan då. Fast förstås trodde jag ju inte på det. Men en viss oro fanns där. Tanken på att ha ett barn på egen hand skrämde förstås också. Det är ett jättestort ansvar, ett enormt jobb, och ibland undra jag om och hur jag sku klara av att balansera det alldeles själv. Ensam. Även om det var självklart att det var så det sku vara så kändes det ibland skrämmande stort. "Hur ska man sen ro iland med allt det!?"

"Fast i mitt inre vet jag att det går", fortsatt jag sen dagboksanteckningen. Känslor och tankar flög, men inuti var jag stilla och lugn, glad och ivrig. Så när jag skala bort allt det andra var tilliten där. "Hur skrämmande det än ibland är så är det helt enkelt min mening, även om jag inte fullt förstår det, inte fullt kan begripa det." "Valet känns självklart och rätt i hela mitt jag - hjärta, hjärna och kropp. Det är bara så det ska vara..." Så känslorna var lite 'all over the place', säkerhet och oro, tvivel och hopp, glädje och rädsla... Men valet var klart, processen var inledd, och tåget körde vidare!

torsdag 16 april 2015

Fertilitetsklinik, besök 1

Fjortonde oktober 2013 var det magiska datumet för första klinikbesöket. Och som jag räkna ner till det under veckorna innan! Titta på anteckningen i kalendern gång på gång, skrev i dagboken "två veckor kvar", "en vecka", "imorgon". Och sen kom dagen D! Satt i bussen påväg dit med ett jättestort leende på läpparna och massa fjärilar i magen. I dagboken står "fick ta ett djupt andetag i hissen påväg upp".

Nervös, spänd, ivrig, upprymd...

Skrattar lite nu åt hur stort det steget kändes då. Men då var då, och det var min känsla då. Att faktiskt ha tagit beslutet, att faktiskt ta kontakt med kliniken och att faktiskt fara på inledande besök hos läkaren. Det var stort. Steget kändes enormt, fullt av mening, oerhört avgörande. Även om det bara var ett första steg. I det rent konkreta alltså, tankemässigt var ju många steg redan tagna. Jag tänkte också lite för mej själv att det ju inte förpliktigar mej till något, utan jag kan fortfarande varje steg känna in vad som känns rätt, och om jag fortfarande vill göra dethär. Fast jag ju ren visste...

Förstås fanns det en rädsla med. Tänk om de säger att jag inte får? Tänk om det inte alls fungerar? Visste heller inte exakt vad som sku komma att hända, förutom att vissa förberedelser ju behövdes. Efter dethär besöket visste jag ju mera förstås, om psykologbesök och undersökningar och sånt. Boka tider för det, och vänta igen. Visste ju inte det då, men väntande kom ju verkligen att höra till i denhär processen. Gång på gång, i olika skeden. Så tålamodet har prövats i många omgångar. Så även nu.

Men blev också väldigt konfunderad av dethär första besöket, för mottagandet var inte direkt alldeles varmt, och jag kände mej rätt ifrågasatt. Så ett tag kände jag mej ganska så borttappad där. Fast tänkte sen (självbevarelsedrift?) att det kanske var ett sätt att verkligen se att man vill göra dethär? Att se att jag verkligen är motiverad att stå på mej. Inte skräms av lite ifrågasättande. Kanske det var så, kanske inte. Några dagar funderade jag på saken, sen strunta jag i det, och lät min egen övertygelse vinna.

Men ja, vad hände alltså under det första klinikbesöket? I princip bara samtal. Läkaren kolla upp lite hur mina tankar såg ut, hurdant kontaktnät jag har, hur jag ser på vården. Hen berättade hur processen ser ut, vad jag behöver göra innan själva inseminationerna kan börja. Och så fyllde vi i lite papper. Sen skickades jag iväg med ett litet leende, och det stora steget var över. Steg 1 i fertilitetsvården, som sen tyvärr kom att innehålla tusentals till. Långt mer än jag trodde.

Men just då var jag glad! Glad att ha tagit ett steg till på vägen. Ett stort.

tisdag 14 april 2015

Small things go a long way

Ikväll mår jag bra. För första gången på typ 3,5 vecka. Jag har energi just nu, jag är glad just nu. Och det är fruktansvärt skönt! Var på zumba, och en så liten sak kan ge så mycket! Det är länge sen senast både för zumba och nån annan form av jumppa egentligen, så gjorde en viss skillnad. Glad musik, kul med rörelse, mer energi. Så dansa med ett leende på läpparna, och gick energiskt hem igen. Skönt!

En del av mej tyckte här lite tidigare, för bara en knapp vecka sen, att det är fel att må bra, ens i stunder. Kändes så just då. Ville inte må bra. För allt har ju gått åt skogen, besvikelse efter besvikelse har tärt på ork och humör, och det senaste fallet från innerlig glädje till stor sorg var fruktansvärt. Jag ville inte signalera att det sku vara okej, på nåt sätt. Varken åt mej själv eller åt andra. För det är det ju inte. Det är inte okej.

Men det är som det är, och det finns inget jag kan göra åt det. Annat än låta dom känslor jag har finnas där, men samtidigt ta hand om mej så gott jag kan och orkar. Så nu tog jag mej i kragen, boka in mej på jumppa och satt igång lite bättre matrutiner igen. Där har jag slarvat ordentligt. Inte ätit alls tillräckligt. Men ska det finnas en fortsättning måst kroppen fungera, så tar nu tag i det igen! Ett tag iallafall. Just nu iallafall. För just nu mår jag bra. En stund. Och det känns fint!

måndag 13 april 2015

Funderingarna blir beslut

I slutet av september 2013 hade alla funderingar och diskussioner äntligen gjort mej klar för beslut. Berättade på samtalsterapin om vad jag tagit reda på, hur reaktionerna från övriga varit och hur jag själv känner och tänker. Alla bitar föll på plats på nåt sätt, och det kändes helt självklart, rätt och underbart. Också terapeuten konstatera glatt att nu har jag hoppat på det tåget, så nu är det bara att köra på! Skrämmande, men såå härligt!

Så då var frågan att vad är följande steg? Och det hade jag också ren klart. Det var att ta kontakt med kliniken jag valt ut och boka tid för ett första läkarbesök. Några dagar senare tog jag mod till mej och gjorde det. Att ta det steget skrämde lite, men med kommentaren om att processen ren är påbörjad i bakhuvudet gick också det bra. Och efteråt var jag såå upprymd, glad, lättad! Att äntligen ha gett rum och tillåtelse åt det jag innerst inne ville var otroligt skönt.

Väntetiden till första besöket kändes lång, fast det bara var typ tre veckor. Tankar och känslor flög runt i alla riktningar, och jag ifrågasatt ännu emellanåt mej själv och mitt beslut, även om jag framför allt kände en jättestor glädje och säkerhet. Men att ta beslut att inleda inseminationer med donerad sperma är en ganska stor sak, så visst förstår jag att huvudet var lite konfunderat. Hjärtat däremot var lugnt, och uppfyllt av iver och glädje.

Äntligen, äntligen var beslutet taget!!

söndag 12 april 2015

Lite mer professionellt stöd

I serien 'inte göra stora beslut på egen hand' så valde jag också att ta kontakt med en samtalsterapeut för att få lite mer professionell hjälp i att bena ut 'rätt och fel'. Eller snarare, komma underfund med vad och hur jag vill. Vänner och familj i all ära, och de har varit och är ytterst viktiga, men ibland är någon utomstående till större nytta. Börja gå hos hen i augusti 2013, och fortsätter med de besöken.

Allra först diskutera vi mej i lite större perspektiv än bara barnfrågan, för att jag ville se på mitt läge överlag och inte begränsa mitt tänkande till "bara" det. I viss mån gjorde det mej ännu mer konfys ett tag, för jag åsidosatte lite frågan som var viktigast för mej, men jag tror samtidigt det var viktigt att börja med lite mer bredd för att vara säker på att frågeställning och beslut sen är rätt.

De andra experterna jag tog kontakt med var personer i samma båt. Andra singelmödra-aspiranter och sådana som redan uppnått singelmödraskapet. Via nätforumen som finns för den gruppen, och via en bekant som gått igenom fertilitetsvård som singel och nu är mamma. Speciellt den träffen gav mej en säkerhet som till slut tillät mej göra mitt eget beslut, även om all info jag då fick också gjorde mej rätt vimmelkantig ett litet tag.

Forumen för frivilliga singelmödrar och för dem som är i processen påväg dit är en ytterst värdefull resurs, och jag vill gärna uppmuntra också andra singelmamma-aspiranter att ta kontakt med dem. Skriver inte ut några länkar här - maila mej om du vill veta mera.

torsdag 9 april 2015

Inget tidigt ultra idag

Måst göra ett nuläges-inlägg idag, känns det som. Insåg igår kväll när jag hade lagt mej att jag idag sku ha haft tidigt ultraljud om allt hade gått bra. Det gjorde det inte, så den anteckningen finns inte längre kvar i kalendern. Men i huvudet fanns den kvar. 9.4 - tidigt ultra. Det ultra som (om allt är väl) visar ett tickande hjärta. Ingen vidare glad känsla igår kväll alltså, inte mycket bättre idag heller. Det är som det är, men visst dök det upp en extra saknad och sorg, med tanke på vad som kunde ha varit.

tisdag 7 april 2015

Om att ha ett stödnätverk

Jag bestämde mej tidigt för att dethär inte är en sak jag klarar helt själv. Varken processen eller livet med ett barn. Så därför involvera jag nära mänskor ända från början. Innan beslutet var taget pejla jag det med ett par goda vänner, och ju säkrare jag var på mej själv och på vad jag sku göra, desto fler blev inbjudna att veta och delta. För mej sku det ha känts dumt att kommentera "inget särskilt" eller "tack bra" på dendär frågan om hur det är med mej... Självklart gör jag det åt mindre nära, men de jag umgås oftare med och mänskor som är nära mej ville jag involvera. För att kunna få det stöd som jag från början visste att jag behöver.

Och där hade jag rätt. Stödbehovet är enormt, både för att komma underfund med hela saken, och för att klara av att bära den. Fertilitetsvård är en fruktansvärt tung process emellanåt. Alla gör förstås så som det känns rätt för dem, men för mej har det känts bra att ha folk att prata med, någon som förstår vad det handlar om, någon som kommer med uppmuntrande ord, stöd, tröst osv. Och jag är oerhört tacksam för allt det stöd jag fått under åren dethär har pågått! Med många mänskor runtom får jag många olika sätt att se på saken, vilket ger mej nya vinklar också. Med många mänskor runtom finns det oftast någon som frågar, kommer med stödjande ord, visar omsorg och omtanke. Och det är nåt alldeles ofattbart värdefullt!

Familjen vet vad jag gör, och har stött mej bra. Min mamma sa ganska i början av processen, innan jag startade själva vården, att det ju finns många som hjälper mej med barnet sen. Då hade jag nog tårar i ögona! Stödet från de allra närmaste är väldigt viktigt, och känns underbart att ha. Självklart har det inte varit enbart enkelt för dem att förstå, men de stöder mej, och det är härligt. Nära vänner har jag haft med från början, och de har ökat i antal vartefter. Dessutom blir de jag involverat mer och mer nära, viktigare och viktigare, eftersom de frågor vi diskuterar blir så mycket öppnare i och med att jag valt att ta upp en såhär personlig och stor sak med dem. Det har öppnat för närmare samtal, så vi har lärt känna varandra bättre, och jag har fått ta del av andras livsöden på ett helt nytt sätt. Också det känns ytterst värdefullt. Jag har alltid varit anhängare av öppen kommunikation, och dethär har visat mej hur ofattbart mycket den kan tillföra.

Också på jobbet valde jag tidigt att berätta vad jag sysslar med, i det närmaste teamet. Det har också varit ett bra drag för mej, för det är så mycket enklare att inte behöva skärpa mej hela tiden, att veta att om jag nån gång är på sämre humör och har dåligare ork så vet de vad det handlar om. Jag har också varit borta nu och då, delar av dagar eller hela dagar när orken varit som sämst, och att inte då behöva ha nån story är lättare. Jag sku antagligen ha orkat mycket mindre om jag sku ha behövt hela tiden vakta på vad jag säger och hur jag beter mej. Ibland kan jag ha dåligt samvete över att lägga en såhär tung sak på andra (jobbkamrater eller övriga), men jag tror ändå det är lättare också för dem än om de ska behöva fundera vad sjutton det är för fel på henne nu igen...

Alltid har det förstås inte varit roligt att (igen) behöva berätta att "nej, det gick inte". Det är tungt, såååå tungt. Och känns lite som att jag gör folk besvikna. Men har fått säga åt mej själv att jag är den som är mest besviken, det är mej det är tyngst för. Och har alla gånger fått fint stöd som svar. Så även om jag har gråtit mej igenom de meddelandena ibland så har de hjälpt mej bearbeta, och gett mej stöd när svaren har kommit. Och delade glädjen i början när beslutet var taget var otroligt fin! Under hela processen har stödnätverket känts som en plattform för mej att stå på, och vad är väl bättre än det!

Fast jag måst erkänna att jag först var överraskad över den positiva inställning de allra flesta hade! Jag var förberedd på mer ifrågasättande, oförstående... Men nej. Jag har ju förstås valt vem jag säger nåt åt, så en del förklaras av det. I dethär skedet behöver man uppmuntran, inte motstånd. Men jag är innerligt glad åt alla de glada och fina reaktioner jag mött! Alla som lyst upp, uppmuntrat, kramat om och allmänt bara visat sin glädje över mitt beslut. Härligt!! Så tack till alla er för det! Många har sagt att de stöder mej i det jag gör, att jag kommer att bli en bra mamma, och annat liknande. I nåt skede när jag fundera på det enorma ansvaret skrev en vän "Du har så rätt i att det är ett stort ansvar, men jag är säker på att ditt kommande barn får en mamma som tar hand om det på bästa och kärleksfullaste sätt!". Den kommentaren fyller mej fortfarande med glädje! Tack!!

lördag 4 april 2015

Lite puffar på vägen

Att ge mej själv tillåtelse att ta itu med vad jag egentligen ren visste att jag sku göra var inte lätt. Nånstans var beslutet ren taget ja, men osäkerheten fanns kvar, och speciellt detdär med "vad ska andra säga". Till all tur har jag goda vänner, och speciellt en av dem stödde mej direkt och fullständigt när jag tog upp denhär saken med henne. Det gav mej hopp om att det inte är så svårt för andra att förstå. Kanske?

Framför allt fick jag en god skopa mod av en annan nära vän, som när jag träffade henne sommaren 2013 rent ut frågade ifall jag "har tänkt skaffa barn". Svarade då svävande nåt om att man nu inte bara sådär "tänker" det, och att det får man ju se hur livet utvecklas... Varpå hon kontra med att hon pratar om att ta saken i egna händer. Svalde en stund, och konstaterade sedan bara att "jaha, ja nå då har jag nog tänkt jo". Och där togs ett mycket stort steg i rätt riktning igen. Skrev i dagboken efteråt att det är "skönt att nån helt har utgångspunkten att det är ett alternativ". Så tack till dej för det! Det gav mej ökat mod att våga utgå från det själv också.

torsdag 2 april 2015

Kan jag? Får jag? Vill jag?

Parallellt med dejtandet dök tankarna på singelmödraskap upp mer och mer. Som det brukar när man funderar på nåt så dök det också upp från andra håll med jämna mellanrum - en dokumentär på tv, en artikel i nån tidning, som sidotema i skönlitterära böcker jag läste, m.m. Knacka på och sa "tänk om...?". Dök upp från mitt inre och pocka på. Och hjärnan argumentera bort det. Gång på gång... Småningom mer frustrerad, mer konfunderad. Ju mer hjärnan sa desto mindre visste jag vägen.

Stundvis fundera jag på allvar på det, visste att det nog är nåt jag kommer att göra. Och stundvis skrämde tanken mej, och jag tyckte det var knäppt att jag kände så. Pendla mellan att vilja och att förkasta, mellan att våga och att vara rädd, mellan att veta och att tappa bort mej. Gång på gång...

Men ju längre tiden gick (pratar om månader här), desto mer insåg jag att jag måst ta in frågan på allvar. Jag måst ta reda på, tänka igenom och känna efter. Så jag googla, prata med vänner, fundera fram och tillbaka, och tog in mina känslor... Och det är nåt jag inte är speciellt bra på alla gånger...

Hitta en bok som kunde laddas ner på nätet, om att bli singelmamma till ett "donatorbarn". Lät bli att ladda ner den, med motiveringen att "jag tror att den sku övertyga mej att jag ska göra det, och jag är nog inte riktigt säker om jag vill än". Behövde veta att jag utgick från min egen vilja och önskan, inte från nån annan, yttre orsak. Och en del av mej fundera ännu om jag sku sakna en kärnfamiljslösning.

Dessutom dethär med får... Får man "skaffa" barn på egen hand? Är det rätt mot barnet? Främst den vinkeln sysselsatte mej en hel del. Tar jag bort nåt oerhört viktigt av barnet när hen inte har en pappa med i bilden? Visst är en pappa mycket värdefull, men insåg samtidigt att det isåfall inte blir nån hen, barnet aldrig får nåt liv, om jag inte väljer såhär. Nåja, nåt tag senare kanske, och ett annat barn. Men mer och mer kändes det som att jag inte var villig att välja bort dethär, vänta och se...

Längtan växte sej starkare, likaså min egen inre säkerhet, och beslutet var egentligen ren taget.