Lite puffar på vägen

Att ge mej själv tillåtelse att ta itu med vad jag egentligen ren visste att jag sku göra var inte lätt. Nånstans var beslutet ren taget ja, men osäkerheten fanns kvar, och speciellt detdär med "vad ska andra säga". Till all tur har jag goda vänner, och speciellt en av dem stödde mej direkt och fullständigt när jag tog upp denhär saken med henne. Det gav mej hopp om att det inte är så svårt för andra att förstå. Kanske?

Framför allt fick jag en god skopa mod av en annan nära vän, som när jag träffade henne sommaren 2013 rent ut frågade ifall jag "har tänkt skaffa barn". Svarade då svävande nåt om att man nu inte bara sådär "tänker" det, och att det får man ju se hur livet utvecklas... Varpå hon kontra med att hon pratar om att ta saken i egna händer. Svalde en stund, och konstaterade sedan bara att "jaha, ja nå då har jag nog tänkt jo". Och där togs ett mycket stort steg i rätt riktning igen. Skrev i dagboken efteråt att det är "skönt att nån helt har utgångspunkten att det är ett alternativ". Så tack till dej för det! Det gav mej ökat mod att våga utgå från det själv också.