Psykologen säger sitt

För att få komma igång med fertilitetsvården måste jag som singel träffa klinikens psykolog ett par gånger, så det gjorde jag i november 2013. Man må nu tänka vad man vill om det att jag som ensamstående kontrolleras mer än par, men det är vad det är, inget att sucka över.

Första besöket fokuserade på mej. Min bakgrund, mitt nuläge, mina kontakter, mina tankar om framtiden. Det som psykologen kanske framför allt ville veta var hur jag föreställde mej mödraskapet och tänkte kring framtiden med ett barn. Vilka resonemang jag hade för mitt beslut att inleda vården, hurdana känslor jag hade inför singelföräldraskapet, på vilka sätt jag såg livet sen. Mina stödnätverk kontrollerades också, för att säkerställa att jag har hjälp och avlastning tillhanda för tiden med barn.

Är man ett par så är det ingen som frågar om man vet vad man ger sej in på eller om man har stöd i näromgivningen. Och här kan jag tänka att vi är lite i en positiv särställning - det frågas efter och månas om att jag som singelförälder sen ska ha möjlighet och rätt till extra hjälp och stöd utifrån. Inte är det ju sagt att en förälder i ett parförhållande heller alla gånger har tillräckligt stöd, men där frågar ingen.

Mer kritisk är jag kanske till att jag måst motivera och förklara att jag förstår vad jag ger mej in på... Inte vet jag väl det varken mer eller mindre än nån annan förälder?? Men när nu då omständigheterna är andra, så då måst det väl checkas upp? Men visst borde man väl vara på det klara med att man vet vad man vill och i tillräckligt stor mån vad man gör och vad man ger sig in på ren när man tar kontakt med kliniken...? Det steget kräver nog ren tillräckligt mod och beslutsamhet.

Andra psykologbesöket var mer inriktat på det faktum att jag utför fertilitetsvården med donerade spermier, med en okänd donator, och därmed inte vet halva genetiken på mitt barn. Vi fundera på hur jag tänker kring det och hur det känns. Tyckte här att ingen nånsin kan veta slutresultatet - barnets personlighet eller utseende etc är aldrig förutsägbart, även om man är ett par. Så ur min synvinkel spelar okunskapen om donatorn ingen roll.

Däremot tänkte jag ren då mycket på hur barnet sen ser på den saken när hen är tillräckligt gammal för att uppfatta det. Att inte känna till sitt ursprung kan vara en stor sak, så här har jag en viktig roll i hur jag samtalar med barnet kring det. Som tur är får barnet (om hen så önskar) ta reda på donatorns identitet när hen fyllt 18, så då kanske svar på frågorna går att hitta i det skedet. Och jag kan inget annat än innerligt hoppas att ett möte med den person som gett barnet möjlighet att bli till blir en positiv upplevelse för mitt barn.
Sen nån gång.

Vi pratade lite också om bemötande och frågor jag kan tänkas stöta på. Både från barnet och från omgivningen. Det är säkert nåt man inte kan vara fullt förberedd på, omgivningens reaktioner. Har ju hittills inte stött på ifrågasättande, otrevliga eller oförstående uttalanden eller frågor osv, men det är ju också än så länge en utvald skara som vet. För min egen del tror jag inte jag har problem att bemöta, besvara och hantera sådant som senare kan dyka upp. Hoppas jag. Men knappast känns det trevligt. Framför allt sku jag vilja bespara barnet allt sånt, men vet att jag inte kan skydda hen helt...

Efter det andra psykologbesöket fick jag grönt ljus att inleda undersökningar och vård. Hade ju nog förväntat mej det, men måst medge att jag ändå var nervös och lite orolig. Duger jag som mamma?? (Vem annan får den frågan...?) Anyway, psykologen ansåg att jag kommer att bli en bra mamma, har rätt inställning och kan ge barnet ett tryggt hem.

"Det kändes jättefint! Gick glad i hågen vidare. Ivrig att komma nästa steg framåt!!
Ett steg närmare drömmen..." skrev jag i dagboken.

Men än gäckar den drömmen mej.