Fertilitetsklinik, besök 1

Fjortonde oktober 2013 var det magiska datumet för första klinikbesöket. Och som jag räkna ner till det under veckorna innan! Titta på anteckningen i kalendern gång på gång, skrev i dagboken "två veckor kvar", "en vecka", "imorgon". Och sen kom dagen D! Satt i bussen påväg dit med ett jättestort leende på läpparna och massa fjärilar i magen. I dagboken står "fick ta ett djupt andetag i hissen påväg upp".

Nervös, spänd, ivrig, upprymd...

Skrattar lite nu åt hur stort det steget kändes då. Men då var då, och det var min känsla då. Att faktiskt ha tagit beslutet, att faktiskt ta kontakt med kliniken och att faktiskt fara på inledande besök hos läkaren. Det var stort. Steget kändes enormt, fullt av mening, oerhört avgörande. Även om det bara var ett första steg. I det rent konkreta alltså, tankemässigt var ju många steg redan tagna. Jag tänkte också lite för mej själv att det ju inte förpliktigar mej till något, utan jag kan fortfarande varje steg känna in vad som känns rätt, och om jag fortfarande vill göra dethär. Fast jag ju ren visste...

Förstås fanns det en rädsla med. Tänk om de säger att jag inte får? Tänk om det inte alls fungerar? Visste heller inte exakt vad som sku komma att hända, förutom att vissa förberedelser ju behövdes. Efter dethär besöket visste jag ju mera förstås, om psykologbesök och undersökningar och sånt. Boka tider för det, och vänta igen. Visste ju inte det då, men väntande kom ju verkligen att höra till i denhär processen. Gång på gång, i olika skeden. Så tålamodet har prövats i många omgångar. Så även nu.

Men blev också väldigt konfunderad av dethär första besöket, för mottagandet var inte direkt alldeles varmt, och jag kände mej rätt ifrågasatt. Så ett tag kände jag mej ganska så borttappad där. Fast tänkte sen (självbevarelsedrift?) att det kanske var ett sätt att verkligen se att man vill göra dethär? Att se att jag verkligen är motiverad att stå på mej. Inte skräms av lite ifrågasättande. Kanske det var så, kanske inte. Några dagar funderade jag på saken, sen strunta jag i det, och lät min egen övertygelse vinna.

Men ja, vad hände alltså under det första klinikbesöket? I princip bara samtal. Läkaren kolla upp lite hur mina tankar såg ut, hurdant kontaktnät jag har, hur jag ser på vården. Hen berättade hur processen ser ut, vad jag behöver göra innan själva inseminationerna kan börja. Och så fyllde vi i lite papper. Sen skickades jag iväg med ett litet leende, och det stora steget var över. Steg 1 i fertilitetsvården, som sen tyvärr kom att innehålla tusentals till. Långt mer än jag trodde.

Men just då var jag glad! Glad att ha tagit ett steg till på vägen. Ett stort.