Om att ha ett stödnätverk

Jag bestämde mej tidigt för att dethär inte är en sak jag klarar helt själv. Varken processen eller livet med ett barn. Så därför involvera jag nära mänskor ända från början. Innan beslutet var taget pejla jag det med ett par goda vänner, och ju säkrare jag var på mej själv och på vad jag sku göra, desto fler blev inbjudna att veta och delta. För mej sku det ha känts dumt att kommentera "inget särskilt" eller "tack bra" på dendär frågan om hur det är med mej... Självklart gör jag det åt mindre nära, men de jag umgås oftare med och mänskor som är nära mej ville jag involvera. För att kunna få det stöd som jag från början visste att jag behöver.

Och där hade jag rätt. Stödbehovet är enormt, både för att komma underfund med hela saken, och för att klara av att bära den. Fertilitetsvård är en fruktansvärt tung process emellanåt. Alla gör förstås så som det känns rätt för dem, men för mej har det känts bra att ha folk att prata med, någon som förstår vad det handlar om, någon som kommer med uppmuntrande ord, stöd, tröst osv. Och jag är oerhört tacksam för allt det stöd jag fått under åren dethär har pågått! Med många mänskor runtom får jag många olika sätt att se på saken, vilket ger mej nya vinklar också. Med många mänskor runtom finns det oftast någon som frågar, kommer med stödjande ord, visar omsorg och omtanke. Och det är nåt alldeles ofattbart värdefullt!

Familjen vet vad jag gör, och har stött mej bra. Min mamma sa ganska i början av processen, innan jag startade själva vården, att det ju finns många som hjälper mej med barnet sen. Då hade jag nog tårar i ögona! Stödet från de allra närmaste är väldigt viktigt, och känns underbart att ha. Självklart har det inte varit enbart enkelt för dem att förstå, men de stöder mej, och det är härligt. Nära vänner har jag haft med från början, och de har ökat i antal vartefter. Dessutom blir de jag involverat mer och mer nära, viktigare och viktigare, eftersom de frågor vi diskuterar blir så mycket öppnare i och med att jag valt att ta upp en såhär personlig och stor sak med dem. Det har öppnat för närmare samtal, så vi har lärt känna varandra bättre, och jag har fått ta del av andras livsöden på ett helt nytt sätt. Också det känns ytterst värdefullt. Jag har alltid varit anhängare av öppen kommunikation, och dethär har visat mej hur ofattbart mycket den kan tillföra.

Också på jobbet valde jag tidigt att berätta vad jag sysslar med, i det närmaste teamet. Det har också varit ett bra drag för mej, för det är så mycket enklare att inte behöva skärpa mej hela tiden, att veta att om jag nån gång är på sämre humör och har dåligare ork så vet de vad det handlar om. Jag har också varit borta nu och då, delar av dagar eller hela dagar när orken varit som sämst, och att inte då behöva ha nån story är lättare. Jag sku antagligen ha orkat mycket mindre om jag sku ha behövt hela tiden vakta på vad jag säger och hur jag beter mej. Ibland kan jag ha dåligt samvete över att lägga en såhär tung sak på andra (jobbkamrater eller övriga), men jag tror ändå det är lättare också för dem än om de ska behöva fundera vad sjutton det är för fel på henne nu igen...

Alltid har det förstås inte varit roligt att (igen) behöva berätta att "nej, det gick inte". Det är tungt, såååå tungt. Och känns lite som att jag gör folk besvikna. Men har fått säga åt mej själv att jag är den som är mest besviken, det är mej det är tyngst för. Och har alla gånger fått fint stöd som svar. Så även om jag har gråtit mej igenom de meddelandena ibland så har de hjälpt mej bearbeta, och gett mej stöd när svaren har kommit. Och delade glädjen i början när beslutet var taget var otroligt fin! Under hela processen har stödnätverket känts som en plattform för mej att stå på, och vad är väl bättre än det!

Fast jag måst erkänna att jag först var överraskad över den positiva inställning de allra flesta hade! Jag var förberedd på mer ifrågasättande, oförstående... Men nej. Jag har ju förstås valt vem jag säger nåt åt, så en del förklaras av det. I dethär skedet behöver man uppmuntran, inte motstånd. Men jag är innerligt glad åt alla de glada och fina reaktioner jag mött! Alla som lyst upp, uppmuntrat, kramat om och allmänt bara visat sin glädje över mitt beslut. Härligt!! Så tack till alla er för det! Många har sagt att de stöder mej i det jag gör, att jag kommer att bli en bra mamma, och annat liknande. I nåt skede när jag fundera på det enorma ansvaret skrev en vän "Du har så rätt i att det är ett stort ansvar, men jag är säker på att ditt kommande barn får en mamma som tar hand om det på bästa och kärleksfullaste sätt!". Den kommentaren fyller mej fortfarande med glädje! Tack!!