Adventstiden påminner om väntan

Idag är det första advent. Inledningen på adventstiden, väntan på jul. Som är väntan på ett litet barn som ska födas. Nu vill jag ju nog inte på nåt sätt alls jämföra mej själv med Maria, eller min eventuella kommande familj med den familjen - det är (oberoende av om man är religiös eller inte) en så helt annan kaliber på den storyn. Men advent - väntan på barnet - påminner ändå om min egen väntan och längtan. Är svårt att bara åsidosätta, bara tänka på det hela som väntan på jul. För berättelserna finns där, sångerna och texterna, bilderna. Graviditet och födsel, nyfödda barnet. Som om och om igen ger mentala kopplingen till det egna lilla sammanhanget. Det är ändå starka berättelser, vackra ord och bilder. De väcker alltid längtan och saknaden lite, igen och igen. Så i år, liksom ifjol, är advent och jul också uppblandad med sorgen. Även om jag nog också njuter av alla ljusen, julpyntet och den fina stämningen. Men så är det - känslorna är tätt sammankopplade.

Lite saker som jag är tacksam för

Det lär vara Thanksgiving idag. Ett tema att plocka in, tyckte jag... Fokuserar så lätt (och rätt förståeligt kanske) på det jag inte har, så tänkte nu för en gångs skull fokusera på det jag har. Mitt liv är fullt av saker jag älskar, njuter av, är tacksam för, trivs med...

Jag har en familj, föräldrar och syskon. Vi uppskattar varandra väldigt mycket, kärleken finns där, även om vi kanske inte alltid är så duktiga på att visa det. Jag vet att den finns där, jag vet att dom vet. Jag är oändligt tacksam för den familjen, för samvaron och stödet jag vet att där finns. För alla gemensamma stunder, för alla fina samtal. Tack alla fina ni!!

Jag har ett vackert hem som jag trivs i. Verkligen! Just nu med lite nyuppsatt julbelysning ännu mysigare än vanligt, men alltid vackert. Inte alltid dammfritt, men jag tycker alltid om min lilla lya. Jag är ytterst tacksam över att ha möjlighet att bo i ett så fint litet hem. Har dessutom ett helt underbart sommarhem också, tillsammans med resten av familjen.

Jag har ett jobb som jag trivs innerligt bra med. Jag kanske inte alltid hoppar upp ivrig och pigg på morgonen, men jag tycker verkligt mycket om mitt jobb. Människorna jag har med mej där är härliga, gör jobbet lättare och bidrar till den härliga stämningen vi har. Kunde inte ha valt en bättre linje där! Jag är jättetacksam över att jag har ett så superroligt arbete!

Jag har vänner som jag värderar verkligt högt! Människor som ser mig, och som jag får möta. Det är såå värdefullt! Jag kan vara den jag är tillsammans med dem, och jag får se dem som de är. Öppet, ärligt, innerligt. Att få möta nån, på riktigt, på djupet - det tycker jag ger så ofattbart mycket. Jag är rörd och tacksam över att få dela personliga saker med er!

Jag har en god hälsa. Har alltid haft. Nån allergi, glasögon, lite spända muskler och såntdär - men i det stora hela så är jag frisk, har det bra. Så länge jag kommer ihåg att ta hand om mej iallafall... Och inga stora saker, som sagt. Detdär med felaktiga äggceller jo... Men på det stora hela i övrigt så är jag ytterst tacksam över att få leva ett friskt liv, utan sjukdomar.

Jag lever i ett tryggt land. Det är en stor sak. Jag behöver inte vara rädd, jag behöver inte svälta, jag behöver inte fly. Jag har det jag behöver och en heeel del till... Det finns saker i dethär landet man ju nog kan bli lite upprörd på ibland, men här är tryggt och bra att leva. I världens turbulens är jag än mer tacksam för det än jag nånsin förstått att vara förr, tror jag.

Jag har en känsla av att hur det än går så kommer det att bli bra på nåt sätt. Den känslan kan jag glädja mej åt, för det kändes inte så för ett halvår sen... Kanske först typ i augusti, småningom. Jag kan inte kontrollera vad som händer, men jag har mer och mer en tillit till att jag kan komma vidare hur det än går. Det är skönt, och den tilliten är jag tacksam över.

Jag har ännu en möjlighet att bli mamma, trots att mina egna celler är ur funktion. Teknologin. Jag är enormt tacksam för att den möjligheten finns! Att läkarvetenskapen kommit till sån kunskap. Och att de personerna finns som vill donera sina celler för att ge nån annan möjlighet att få barn. Som jag skrivit tidigare - liten men så ofattbart stor gåva.

Jag är tacksam över så oändligt mycket, sist och slutligen. Stort och smått.

Beräknade datumet kvar i minnet

Tog bort anteckningen från kalendern, men i minnet fanns den. 23.11 - beräknat datum.

Räknat med online-räknare, så sku ju kanske ha justerats senare, men så långt kom jag inte. Plusset på test fanns ju bara några dagar, då i mars... Försvann nästan på direkten. Kemiskt, troligen. Men ändå, en glädje som rycktes bort, ett hopp som togs ifrån. Någon som kunde ha funnits här nu, eller som alldeles strax sku vara påväg. Och det känns så fruktansvärt ledsamt idag. Kan se dej framför mej, men du är inte här.

Tände ett ljus för dej idag, det lyser på bordet framför mej.

Ansvar för respekt och förståelse

Jag har skrivit mycket om förståelse och öppenhet, men här kommer lite till. Vi är duktiga på att kräva förståelse för vår egen situation, men är vi också duktiga på att förstå andra? Alla har sin egen situation, sin egen story, sina egna svåra lägen - och det krävs en stoor portion respekt och empati från allas håll för att vi ska kunna leva tillsammans. Öppenhet kan öka på förståelsen bara vi lyssnar med stora portioner ödmjukhet och respekt. Det är allas vårt ansvar. Respekt och förståelse behövs från alla lägen, även om det inte är lätt.

Orsaken till att jag skriver dethär nu är att det igen dykt upp sånadär "säg inte detta"-inlägg i mitt fb-flöde. Du med barn - säg inte detta åt den barnlösa. Men också barnlösa - säg inte detta åt den som har barn. Och det är ju just det som det handlar om! Välj vad du säger med en stor portion respekt, ömsesidigt. Ingens situation är enbart lätt, alla behöver vi gräva i våra lager av empati för att kunna respektera varandra. Lyssna, men inte ifrågasätta, inte tävla i hur tungt det kan vara, inte komma med kommentarer.

Det sku gälla att tänka sej in i den andras situation, hur svårt det än kan vara. Jag har ju ingen rätt att kräva förståelse om jag inte kan ens försöka ge dej det tillbaka. Ömsesidighet, allas vårt ansvar. Du har rätt till dina känslor, jag har rätt till mina. Ibland kanske det är svårt jo, men bara genom att lyssna med öppenhet, lyhördhet och empati har vi nån möjlighet att förstå varandra. Ge andra rum, och ge också dem tillgång till ditt inre och dina känslor. Sårbart, men ytterst värdefullt. Bara vi gör det utan att trampa på varandra.

Med ödmjukhet och respekt.

Här kan du läsa inläggen som gav upphov i denna kommentar;

Things parents need to stop saying

Perheellinen älä sano näin lapsettomalle

Lapseton älä sano näin perheelliselle

Fullt av orättvisor här i världen...

Okej, måst fortsätta lite på detdär senaste. Förtjänar jag ett barn? Och mitt eget, liksom många andras (de som känner mej) svar är att jo - det gör jag! Jag vet med mej att jag sku vara en bra mamma. Inte en perfekt förälder, men en bra. Ingen är perfekt, och det är heller inget att sträva efter. Så då är ju min fråga och frustration - liksom många gånger förr - att varför är det då så orättvist fördelat!?

Många av oss som vill och sku förtjäna kan/får inte få barn medan många som inte sku förtjäna det (inte kan ta hand om sina barn) nog får barn. Och det känns så fruktansvärt fel, både för oss och för barnen. Man tycker ju att det borde finnas nån rättvisa där. Men nej, life is...

Och på skalan av olika orättvisor är jag fullständigt medveten om att dethär är en rätt liten sak, i jämförelse. En stor sak för mej och andra ofrivilligt barnlösa, en jättetung och mycket närvarande sak. Men globalt, och i livets alla stora frågor, kommer dethär ändå långt ner på listan.

Livet är fullt av orättvisor, och en av dem är dethär med barn. Det är inget vi kan kontrollera, och därför dyker orättvisorna upp. Hur mycket jag än önskar och hoppas har jag ändå inga garantier om att det ska fungera, att jag ska få bli mamma. Hur mycket nån annan än inte alls hade tänkt kanske det händer ändå. Fel och orättvist ja, men det är bara så det är. Oberoende om vi gillar det eller inte.

Every child deserves a parent...

... But not every parent deserves a child.

Den frasen dök upp i mitt Facebook-flöde igår. Inte från nån person, utan från en såndär sida som spottar ut fraser stupikvarten. Denhär reagerade jag på. Det är inte ett alldeles oproblematiskt påstående. Ändå också sant, beroende på ur vilken synvinkel man ser det.

Every child deserves a parent. Absolut. Alla har inte det, men alla förtjänar det. Det tänker jag inte opponera mej emot. Men observera att där står "a", inte i plural! Och sen kan man nog konstatera att ett barn behöver en vuxen, men det är inte alltid, och behöver inte heller vara, en förälder. Alla barn förtjänar en förälder ja, men där en förälder som älskar och tar hand om inte finns kan nån annan trygg och älskande vuxen ta över. En vårdnadshavare, en mormor, en vän, en som senare blir en adoptivförälder, med många flera möjligheter... Som kan bli en fullgod förälder. Kanske inte utan svårighet, men ändå oändligt värdefullt.

But not every parent deserves a child. Och det är i den delen som jag ser problematiken. Hur tänker vi då? Alla vuxna är kanske inte lämpade att bli eller vara föräldrar. Jo. Men hur dömer vi, och vem är det vi syftar på? Den som misshandlar sitt barn eller låter det fara illa - den vuxna förtjänar inte sitt barn. Det kan vi säkert vara rätt så ense om. Det är föräldern som är ansvarig för barnets väl och ve, och då är det totalt förkastligt att vara orsak till att ett barn far illa. (På riktigt illa, inte som i blir besviken ibland.) Så här kan jag nog många gånger känna att det är så fruktansvärt orätt, att ett barn finns i en sån omgivning, far så illa. Ett barn förtjänar en förälder som älskar och tar väl hand om det, inte bara en förälder. Så i dethär fallet är en omhändertagande vuxen bättre.

En mamma som väljer att adoptera bort sitt barn för att hon inte ser möjligheten att ta hand om det själv. Hur använder vi förtjänar här? Hon kanske egentligen sku förtjäna sitt barn, så förtvivlat gärna sku ta hand om det, men har inte kapaciteten... Det är ju ett oändligt mycket bättre scenario än i det första fallet. Att se till att ens barn har det bra, om det än innebär att det är en annan vuxen som tar hand om det, är en omtänksam lösning. Så här igen - alla barn förtjänar en vuxen som tar hand om det. Visst sku även detta barn förtjäna att få stanna hos sin förälder, men om omständigheterna inte är sådana så är det en bättre lösning för både mor och barn att dendär omhändertagande andra vuxna tar över. Blir adoptivförälder. Och då har barnet en förälder, en som tar hand om.

Sådär rent vardagsproblematiskt så har vi en massa situationer där vi dömer andras föräldraskap. Där vi tittar på ett barns beteende eller en familjs samvaro och tänker nåt negativt om det. Kan dom inte säga stop åt ungen, borde dom faktiskt höja rösten sådär, vad har dom riktigt för sätt...?? Vi dömer, utan att veta tillräckligt. Vi kanske inte säger att föräldrarna inte förtjänar sina barn, men vi tänker en hel del annat. Och ytterst sällan vet vi just någonting om bakgrunden. Ja, det finns situationer där man kanske borde ingripa, där barn far illa, men det finns så oändligt många fler med bara ett barn med t.ex. nån form av impulsivitets-svårigheter, eller med en förälder som bara just då är väldigt trött. Fina barn och fina föräldrar, som bara just då inte är sina allra bästa.

Nåja, men sen till det som är största orsaken till att jag reagera. För det finns en oro inom mej, och en tendens att kommentera... Detdär med att det kanske inte är meningen att alla ska bli föräldrar, att vi som är barnlösa kanske inte förtjänar att vara det...? Det öppnar en lucka till det bottenlösa. Iofs säger ju meningen "alla föräldrar förtjänar inte ett barn", men nog ser också vi barnlösa oss som föräldrar... Än så länge utan barn, men i tanken och i längtan ändå förälder. Och där - när folk gärna tröstar med att det kanske är så att alla inte ska få barn - dyker rädslan upp. Om jag inte förtjänar det? Om jag inte är predestinerad till det? Om det inte är meningen? Det är ytterst skrämmande tankar, stora frågor. Inget jag tror på, men ändå nåt som dyker upp och drar ner mej ibland.

Förtjänar jag ett barn?

Ingen fara, även singeln fixar det

Idag är jag lite tillbaka i singelföräldra-temat, efter mycket barnlöshet på sista tiden. Ett blogginlägg som dök upp nånstans för ett tag sen är utgångspunkt idag. Inlägget heter Ei hätää - sinä selviät, och skrevs för att ge en lite positivare bild av singelmödraskapet än vad man ofta (som väntare alltså) får via de olika kanaler som möter en under graviditeten. Eller av folk i ens omgivning överlag. Pikku Square, som bloggskrivaren kallar sej, har ett tydligt budskap med sitt inlägg - var inte orolig, du klarar dej!

Normen är att blivande föräldrar är två (och av olika kön), och övriga alternativ blir förargligt åsidosatta i olika former av bemötande - i guider kring graviditet och liv med barn, i mötet med olika rådgivningar och läkare etc och i umgänget med folk runtom en. Många utgår mentalt från att föräldrar alltid är två, och budskapet som ges åt singelföräldrar begränsas oftast till förmaningar om att ha ett ordentligt nätverk. Absolut viktigt ja! Men det finns så mycket annat som också kunde tänkas tas upp, och en del som man kunde låta bli...

Baserat på texten tänkte jag ta upp några saker som man kan tänka på som singelförälder, i förhållande till alla de ibland inskränkta bemötanden man stöter på. Be inte om ursäkt för dej själv. Lär dej att be om hjälp. Och framför allt - det är tungt, men du klarar det, och det är också alldeles underbart. Nu har jag ju inte erfarenhet av domhär sakerna själv, men det är sånt jag funderat kring ren, sånt jag kan tänka mej att man stöter på, sånt jag hört om från andra, och sånt jag kände igen i dethär blogginlägget.

Be inte om ursäkt. Du har rätt till din situation, och du har rätt att vara stolt över den. Som frivillig singelmamma är det inget jag tänker att direkt är ett problem för mej personligen, men kanske i förhållande till omgivningen. Jag är bara jag, ensamförälder, men jag är inte sämre för det. Jag har lika stor rätt att delta och vara delaktig. Pikku Square skriver t.ex. utebli inte från förlossnings-förberedelserna bara för att du (troligen) är den enda som kommer ensam. Stå upp för att du är där själv, utan partner - och att det är lika okej.

Lär dej att be om hjälp. Att inte ha någon som automatiskt finns med i vardagen gör det lite knepigt ibland, säkert - men därför är det än viktigare att våga be. En graviditet kan vara tung, så ren då kan det finnas saker som man behöver mer stöd med, och framför allt sen med barn är det självklart så att ingen klarar sej helt på egen hand. En förälder behöver vila, en förälder behöver ibland andra vuxna också. Så stödnätverket behöver finnas, och ensamföräldern behöver våga och orka be om hjälp. Det är inte meningen att en mänska ska klara allt själv.

Och det där med du klarar det! Det är en viktig point tror jag. Man poängterar ofta bara behovet av hjälp, men man kommer inte ihåg att ingjuta tillit och mod. Jag väljer att bli mamma på egen hand (ifall det nån gång lyckas), och jag vet att jag klarar det. Ändå kan det vara bra att höra. Nu senast alldeles nyss ifrågasatt jag ju själv min förmåga, varpå bl.a. min mamma fnös och sa att "självklart kan du!". Man behöver höra det. Med hjälp klarar jag det. Ensam är inte stark, men med hjälp är ett singelföräldraskap helt klart nåt man kan ro iland med.

Och framför allt - det är också alldeles underbart. Att ha barn är tufft, mycket tuffare än jag kan förstå. Ändå också mycket härligare än jag kan ana. Jag hoppas på den lilla enheten som består av mej och mitt barn. Hoppas få uppleva det. En enhet som trots allt det tunga kommer att ge mej såå innerligt mycket. Som tillför nånting så enormt. Att vara mamma. Vilket paket va... En kärlek större än jag kan omfatta med min tanke, en oro som ständigt följer med, en massa tunga situationer, men ändå - alltid tillbaka i kärleken.

Ingen fara - du klarar det!

Ett barn är fött ... Nåjo, jättekiva

Borde ju ha varit förberedd. Insett. Tänkt på. Öva inför jul med kören - det betyder en massa sånger om ett barn som fötts, i moders famn, litet nyfött barn osv osv. Urkul. Not. Kanske inte hade känts så jobbigt om jag hade hunnit stålsätta mej? Men nej, gjorde det ifjol och jobbigt var det nog ändå. I år ramla den insikten ner som en sten i magen när jag öppna nothäftet och titta på titlar och texter. Jo, just det. Hur kunde jag ha förträngt det?

Har iofs inte egentligen hunnit så långt i tankarna som till julen än. Inte kommit ihåg hur smärtsamt förknippat det blir med den egna saknaden. Men nu var det där, pang på, på direkten. Och nej, jag klara inte av att hålla tårarna borta. Största delen av tiden, men inte hela. Ingen märkte, alla satt med näsan i noterna... Tur, men samtidigt känner man sej så ensam då. Mitt där i samvaron, bland alla andra. Ingen ser, ingen uppfattar, ingen förstår.

Medan mitt hjärta slits i bitar, igen. Medan min sorg igen en gång tar över.

Och lite ännu större funderingar

När den en gång är igång så spinner hjärnan vidare på ännu större frågor.

För det första, som jag avsluta föregående inlägg - om nånting har förstört mina äggceller, är det då också så att min förmåga att bära ett (friskt) barn är förstörd?? Tänk om det inte alls går? Eller tänk om den faktor som gjort äggen till vad de är också kan påverka barnet i negativ riktning? Förstöra nåt i fostrets utveckling? Om det är nånting som påverkar mej så negativt (vet jag ju inte, men funderar...) så kan det ju också påverka graviditet och foster negativt. Är ju alltså kanske inte ens så, kanske t.o.m knappast så, att den påverkansfaktorn fortfarande finns med, men om...?

För det andra, när mina celler inte var livsdugliga - får jag ens bli mamma? Tänk om det inte alls är meningen? Jag vet, har skrivit att jag inte tror på detdär med meningen. Ändå dyker frågan upp. Tänk om det finns en orsak till att mina celler är oanvändbara? Tänk om den orsaken är att jag inte alls är lämpad att vara mamma...!? Och när jag nu lurar naturen genom att ta till nån annans celler så ställer jag till det alldeles fruktansvärt för det stackars barn som kommer till mej, som inte alls kommer att klara av att vara förälder!? Jojo, jag vet - men en del av mej undrar med fasa om det kan vara så... Då folk säger att det går som det är meningen. Så vad är meningen med felaktiga celler då?

Och för det tredje - vill jag ens bli mamma? Måst säga direkt att jag vet svaret på den frågan, helt självklart. Men den dyker upp som självbevarelse. Om jag inte får, så kanske jag inte vill heller... Så som man resonera som barn. Och också för att jag för att spara mej själv håller barnlängtan lite i bakgrunden under väntetiden. Den är ganska så sällan direkt närvarande, och kan därför kanske ifrågasättas ibland. Vara svår att få tag på... Och ibland när jag ser på alla de tuffa situationerna föräldrar ställs inför tänker jag att jag har det lättare som det är. Jag tänker att det är enklare att vara bara singel. Att jag är "better off" utan. Och nej, jag kommer ju inte att låta bli pga det... Det är enklare såhär ja, men ändå är ju längtan efter barn så stark att jag inte bryr mej om det. Och vad jag (förhoppningsvis...) får i positiv väg väger ju såå upp alla de svårigheter och tunga saker som förstås också följer med det paketet. Att vara förälder är inte lätt nej, säkert mycket tyngre än jag ens kan föreställa mej, men inte sku ju någon välja bort sina barn iallafall. Lika lite kan jag stänga av min längtan bara för att det sku kunna tänkas vara enklare att fortsätta vara singel. Dessutom tror jag inte att det är det. Bitterheten över att ha gett upp sku nog ta över i nåt skede. Jo, jag känner varje gång efter när frågan dyker upp. Och jag vet vad jag svarar.

Väntetiden har lärt mej att jag klarar mej hur det än går. Att med eller utan barn så kan mitt liv bli bra. Men just nu med alla frågor tvinnande i huvudet undrar jag nog igen lite. Och jag vet att det bara kommer att bli tyngre när det är igång igen, i känslobergochdalbanan mitt i försöken. Men jag försöker andas lugnt och ta det en dag i taget. Försöker ha tillit till att det ordnar sej, på sätt eller annat. Även om min hjärna kommer med en massa funderingar.

Mycket funderingar igen just nu

Var dom nu dök upp ifrån, men mittiallt är huvet fullt av funderingar. Ifrågasättanden. Gällande dethär med varför det är som det är, vad som gjorde det så och om det ändå kunde gå att göra nåt åt det. Och då pratar jag om mina äggceller. Mina felaktiga äggceller.

När beskedet om hur de var funtade kom i samband med ivf 1 i januari, och sen pånytt i andra ronden i mars, gick jag igenom allt detdär. Rätt grundligt och ur många olika vinklar. Läkaren förklarade (mer än jag ville) hur cellerna såg ut och vad det innebar. Och att vi inte kan veta varför det är så. Mina celler har en massa fel. Inte alla samma fel, men alla är på nåt sätt onormala, och många har flera fel. Flera ser rent fysiskt helt felaktiga ut. Som om nån sku ha ätit på dem eller så. Alla celler hittills har visat sej vara odugliga till liv. På mina frågor om huruvida de går att påverka svara min läkare att han nog säger nej till det. Ingen av de andra jag funderade med, inget av det jag tog reda på, stödde tillräckligt möjligheten att göra nånting åt dem. Så jag släppte det. Valde att gå med det som kändes rätt.

Fick för all del, och får också nu, en massa råd och tips. Om att kanske akupunktur, zonterapi, örter, kinesisk medicin, dieter, funktionell medicin, homeopati eller nån (av en mängd möjliga) hormonsort kan hjälpa. Och jag fundera lite varje gång... Tänk om ändå? Och kom varje gång till samma sak... Jag har inte tillräckliga belägg för att det sku kunna göra nåt. Jag tror inte själv på det. Vad gäller de mera medicinska grejerna (hormoner och sånt) frågade jag läkaren, som kunde ge mej tillfredsställande och tydliga svar på varför det inte i mitt fall är lönt att testa. Så varje gång var svaret att nej, jag får nog ta skeden i vacker hand och acceptera att det med största sannolikhet inte går att göra nåt åt mina celler. Och vad gäller alla domdär alternativa sakerna att testa... Nå, men vilken!? Och varför just den?

Och ändå. Fast jag då släppte allt detdär. Och fast jag faktiskt inte har tänkt så nu på evigheter. Så är funderingarna där nu. Varför!? Jo. För jag trappar upp inför nästa rond. Nedräkningen har börjat, mera än hälften av tiden har gått. Borde ha gått. När nåt händer vet jag inte, men det borde börja närma sej, i nåt skede under våren borde min tur komma. Nu tar jag mej i kragen. Har inte varit noga här emellan. Struntat i kostrekommendationer lite, inte varit så noga med ekologiska produkter, levt lite mindre hälsosamt. Och börja nu trappa upp det igen. Samtidigt börjar funderingarna snurra då... Har inte heller innan och under själva försöken varit hundraprocentig med sånt. Och tänk om det då saboterat det hela? Om jag bara till 80-90% är noga, kan de sista procenten ha förstört nånting då?

Frukt och grönsaker tillexempel. Jag har inte ätit enbart ekologiska såna. Eller kosmetik. Det lilla jag använder är inte heller allt organiskt. Och tänk om nån av de kemikalierna har gjort dethär? Visst, är många som får i sej mycket mer som nog blir gravida och har barn, men om min kropp reagerar så...? Eller kläderna jag har på mej?? Numera talas det ju en del om vilka kemikalier som finns i dem också. All strålning runtom? Tillsatsämnen i maten? Alla husen med inneluftsproblem jag jobbat/studerat i? Tatueringsfärgen det visade sej att jag var allergisk mot? Allt godis jag åt som tonåring? Tchernobyl? Herregud, det finns huur mycket som helst... Och jag vet att jag inte kommer att få veta. Vad det är, det spelar ju för all del ingen roll heller. Det är bara. Ändå kommer tankarna. Har jag gjort nånting!?

Vissa saker kan jag göra nånting åt. Jag trappar igen upp mitt näringsintag så det är så bra som bara möjligt. Enligt min egen filosofi... Jag försöker äta mer protein igen, mycket frukt och grönt, nötter... Nyttigheter som ger kroppen rätt saker för att kunna göra sitt jobb, bära ett barn. Folsyra, vitaminer, näringsrikt. Det gjorde jag ju ren långa vägar innan det första försöket, så där borde jag inte ha gjort nåt fel... För all del, som sagt, inte hundraprocentig. Inte helorganisk. Skippade inte allt vitt mjöl, allt kaffe, allt socker. Men har resonerat som så att min kropp mår bra, så då borde min diet inte vara alltför ur led (för mej). Och enligt vad jag läst om t.ex. vad lchf kan göra så är det att få igång en regelbunden menscykeln och fungerande ägglossning. Nå, det har jag. Så normal hälsosam kost bör ju räcka!?

Bytte nu också ut ännu fler av mina kosmetikaprodukter till organiska sådana. Hittade en bra ny serie som verkar passa mej. Så hoppas att det ger en liten kick till i att göra min kropp till en bra grogrund. Samtidigt undrar jag lite... Om jag hade gjort nå ännu större förändringar med det ren tidigare? Hade det kunnat göra nåt för mina egna celler då? Är det nåt jag borde...? Fast jag ju vet att... Inga garantier... Troligen har det inget med det att göra. Ändå. Jag kommer ju inte att sätta vården med donerade cellerna åt sidan och testa pånytt med mina egna bara för en liten ändring av några kosmetikaprodukter. Finns ingen som helst orsak till det, säger min hjärna, säger läkaren, säger det jag uppfattat av övriga som jag talat med. Jo, kemikalier ställer till det i kroppen, men det lilla jag fått i mej...?

Och också dethär... Som jag redan visste i våras, som jag sagt åt alla som kommit med tankar och tips - vilken av alla femtioelva metoder ska jag då isf ta till!? Vad ska jag sätta tillräcklig tillit till för att köra en testrond på 1-2 år och sen randomly nån månad ta en ivf till (på runt 4000 €) i hopp om nåt annat resultat!? Varför sku just den eller den saken göra en sån skillnad? Framför allt - jag har inte så stor tilltro till det att jag skulle orka och tro... Jag vet inte vad det är, jag vet inte vad jag ska göra isåfall. Ingenting övertygar mej tillräckligt om sin förmåga att göra någon skillnad. Så jag kommer igen till samma sak - jag fortsätter leva så normalt hälsosamt som möjligt och kör vidare med donerade ägg... Det är det jag ser som min väg till mödraskap. Det är det jag hoppas kommer att fungera. Sen...

Så - jag vet ju var jag står, hur jag tänker... Varför är ni då ännu här alla funderingar!?

Fast. Nåt har förstört mina celler. Har det också förstört min förmåga att bära ett barn?

Lapsen muotoinen unelma, del 2

Idag handlar inlägget om sorgeprocessen i en barnlöshetskris. Hur ser den ut, vad händer, hur kan det kännas, hur blir det sen? Enligt Lapsen muotoinen unelma-häftet.

Den första frågan häftet tar upp är "Hur sörja något som inte finns?" Märkte av denna fråga själv senast på allhelgona. Och det är inte första gången. Utifrån är barnlöshetssorgen inte heller riktigt tillräckligt förstådd. Inte riktigt "verklig". Även om den är det, obarmhärtigt och alldeles självklart, för den som är i det. Barnlöshetssorgen är jämförbar med att förlora en närstående, eftersom den barnlösa (möjligen) förlorar sina potentiella barn. Rädslan för att aldrig kunna bli förälder gör sorgen ytterst stark. Det handlar då inte i första hand om att bli eller inte bli förälder denna månad, utan huruvida man någonsin får bli det... Fruktansvärt skrämmande prospekt, och därav all rädslan och sorgen. Alla månader eller misslyckade försök är en besvikelse och sorg ja, men framför allt lägger varje besvikelse en sten till på bördan, på oron om barnlösheten eventuellt kommer att bli permanent. Ofattbart hemskt.

Känslorna i en barnlöshet kan vara väldigt omtumlande, svåra att greppa och förstå. Framför allt svåra att godta. Sorgen kommer och går, ser olika ut i olika skeden av processen. Hopp och förtvivlan om vartannat, osäkerhet och ny vetskap, rädslor och farhågor... Och innan processen är slutförd är det svårt att komma underfund med den, eller ens starta en ordentlig sorgeprocess, då det alltid är något på gång. Alltid nytt hopp, ny oro, nya möjligheter, nya besvikelser... Om och om igen. Väntande och försök, hopp och ny misstro. Suck. Och ännu nånting att vänta på, hoppas på, försöka... Så det blir ju sällan egentligen rum att hämta andan riktigt. Längre pauser kan ge det, om man mentalt orkar bearbeta då. Men det är inte alltid lätt att bearbeta en sorg ifall det inte finns nån konkret förlust i processen, att det "bara inte lyckats än" kan kännas som för lite orsak att sörja.

Missförstå mej inte - jag anser själv att var och en av oss har full rätt att sörja! Men det känns ändå ofta så i förhållande till övriga samhället, som kanske inte på samma sätt ser behovet. Inte förstår känslan. En barnlöshetssorg är mer abstrakt, det finns inga ritualer och minnesstunder, men barnets plats är ändå tom. Ett missfall lämnar ett ännu större tomrum, där glädjen över ett plus, ett foster, ett kommande barn byts mot den bottenlösa sorgen då drömmen (igen en gång) slås i spillror... Alldeles nattsvart, gastkramande, även (som i mitt fall) om plusset på test bara hann finnas till i några dagar. Hur mycket värre då inte i senare skede av en graviditet. Jag varken kan eller vill föreställa mej. Redan det lilla plusset blev en hen för mej (även om det kanske bara var kemiskt, ja) och jag hann räkna ut beräknat, hann se framför mej kommande månader, trots att jag visste att riskerna var jättestora.

Barnlöshet är en av de längsta kriserna i ett liv. I värsta fall kan den aktiva fasen pågå i ett par årtionden. Kan vara svårt att se ett slut, sätta stopp. Och även om barnlösheten blir slutgiltig och man hunnit bearbeta det så kommer det under resten av livet att komma påminnelser, som säkert kan vara ganska så smärtsamma... Sorgen kommer och går i vågor. Ibland går det bra, men sen är det något som får allt att dyka upp igen. Nån annan börjar vänta, nån får barnbarn, nån pratar om hur härligt livet är med barn. Vad som helst, allting och ingenting. Smärtan över barnlösheten kanske aldrig försvinner även om den omvaldas, eller är olika i olika skeden. Den finns där. Alltid. Den påverkar en på många olika sätt... För att komma till rätta med den är det viktigt med nån form av stöd, för det är en stor sak, nåt man knappast kan ta till sig på egen hand. Sorgen behöver gås igenom...

Och faserna i den...? Ja, de är väl som i andra sorgeprocesser. Först är barnlösheten en chock (1) - det är ofattbart, svårt att ta in. Det kan ta länge innan man godtar situationen, innan man ens klarar av att se sig själv som barnlös (2, förnekelse). Man upplever att livet är väldigt orättvist, känner ilska och besvikelse (3) över sin egen situation och bitterhet då andra lyckas och man själv blir lämnad utan... Sen känner man sig skyldig (4), tar på sig barnlösheten och undrar om det är något man själv gjort, tänker att det kanske inte alls är meningen att man ska bli förälder. Depressionen (5) som följer på allt detta kan fortgå i år, och påverkar många (för att inte säga alla...) aspekter av ens liv. Följande steg (6) är att sörja, släppa taget, godta och ta in. Känna känslorna och låta gå. Och då kan man komma till skedet där barnlösheten inte mer tar över, finns med som en del. Livet är också annat.

Men som synes är barnlösheten en ordentlig sorgeprocess, och både jag och andra runtom behöver ge den rum. Det är som det är, det kan jag inget åt, men jag behöver ge mej själv tillåtelse att låta denhär processen ha sin gång. Det är jättetungt när det gång efter gång pendlar till sorg, oro och misstro, men det hör till. Det är fruktansvärt mycket att bearbeta, så det tar tid. Jag försöker ha tålamod med det. Jag är oftast noga med att ge känslorna rum. I dagsläge, i den långa pausen, är svängarna mindre branta och känslorna är aningen försiktigare, men det är fortfarande många gånger inte lätt. Det tar fortfarande ont. Det är ännu  ofta svårt att ta till mej och få grepp om. Men jag kämpar på med det. En dag i taget.

Lapsen muotoinen unelma, del 1

Från Simpukka-föreningen fick jag ett litet häfte med rubriken "Lapsen muotoinen unelma", en dröm i form av ett barn. Underrubrik ofrivillig barnlöshet som kris. Sure is. En kris.

Här några fakta/tankar/funderingar ur det häftet. Del 1.

Barnlöshet berör ungefär en femtedel av alla par. Många, jo. Och vi singlar då!? Ganska många till. (Både som livssituationsbarnlöshet och som vård som inte lyckats.) Anyway - det är ett ytterst vanligt problem, och ändå undangömt. Så svårt att prata om. Många får vård, och många får också via den sen slutligen sitt efterlängtade barn. Över 3000 barn föds per år som resultat av fertilitetsvård. Men, många förblir, trots vård, slutgiltigt utan.

Själva vården är fruktansvärt tung, krånglig, slitsam. Rent praktiskt och medicinskt - hormoner, sprutor, ingrepp, massa besök på klinikerna, väntetider, tajming... Men framför allt mentalt. För barnlöshet är framför allt en psykisk process. En ouppfylld längtan, en stor sorg, ett nederlag... Känslor av mindervärde, av misslyckande, av meningslöshet m.m. tar över, tär på. Längtan övergriper allt, men är samtidigt intensivt kopplad med oro och sorg.

När man inser att barnet kanske inte heller kommer "bara sådär" har man plötsligt hela sin framtid på gungfly... Det man tänkt, det man drömt om, det kanske inte får gå i uppfyllelse. Det är en väldigt skrämmande tanke, det drar mattan under fötterna på en, totalt. Hade ju alltid tänkt att. Men i ett sånthär sammanhang går det inte att tänka. Det går inte att styra. Ingen tänkte att det kanske inte går. Nå, man trodde inte på det om man tänkte det...

Självkänslan hos den barnlösa ligger ofta väldigt i botten. Vem är jag om inte...? Duger jag till nåt? Om orsaken till barnlösheten finns hos en själv är det tidvis svårt att acceptera sig själv, sin egen kropp... Likaså säkert om barnlösheten är oförklarlig, ingen kan säga varför. Det är också väldigt tungt, ingen vet, ingen kan förklara. En förklaring ger ändå en viss ro, nåt att bearbeta. Vilken sitsen än är så är ofrivillig barnlöshet en helt fruktansvärd törn.

Många hundratusentals frågor, orosmoment, känslor, tankar, bergochdalbanesvängar... Och en lång sorgeprocess med flera faser, som måst tragglas igenom. Processen är lång och utdragen, både konkreta fertilitetsvårdsprocessen och mentala processen före, under och efter. Mycket kan hända, mycket måst man gå igenom, mycket ska orkas med, mycket ska klaffa... Och kanske, i nån av alla svängar, vänder turen äntligen. Lyckas det äntligen.

Och det är enbart det hoppet som gör att man orkar försöka vidare, trots allt det tunga.

Barnlösheten som sorgeprocess mer i nästa Lapsen muotoinen unelma-del.