Borde ju ha varit förberedd. Insett. Tänkt på. Öva inför jul med kören - det betyder en massa sånger om ett barn som fötts, i moders famn, litet nyfött barn osv osv. Urkul. Not. Kanske inte hade känts så jobbigt om jag hade hunnit stålsätta mej? Men nej, gjorde det ifjol och jobbigt var det nog ändå. I år ramla den insikten ner som en sten i magen när jag öppna nothäftet och titta på titlar och texter. Jo, just det. Hur kunde jag ha förträngt det?
Har iofs inte egentligen hunnit så långt i tankarna som till julen än. Inte kommit ihåg hur smärtsamt förknippat det blir med den egna saknaden. Men nu var det där, pang på, på direkten. Och nej, jag klara inte av att hålla tårarna borta. Största delen av tiden, men inte hela. Ingen märkte, alla satt med näsan i noterna... Tur, men samtidigt känner man sej så ensam då. Mitt där i samvaron, bland alla andra. Ingen ser, ingen uppfattar, ingen förstår.
Medan mitt hjärta slits i bitar, igen. Medan min sorg igen en gång tar över.
Foto Miika Rautiainen, för Simpukka-föreningens kampanj kring olika barnlöshetssituationer, Simpukka-veckan 2019
Oj så jag känner igen mig... Körövningar kan vara jävligt tunga ibland när texterna väcker känslor som bara inte går att förtränga. Väldigt svårt att sjunga med en stor klump i halsen. Himlen i min famn är en av de värsta för mig, samtidigt som den ju är så otroligt fin. Kämpa på!
SvaraRaderaOj, den är otroligt fin jo, men också sååå fruktansvärt berörande. Som tur är också i övrigt, så kanske inte är alltför många som kopplar till barnlöshet om man gråter över julsånger. Men det är väldigt svårt att sjunga med en stor klump i halsen ja! Tack för ditt "kämpa på"!!
Radera