Ingen fara, även singeln fixar det

Idag är jag lite tillbaka i singelföräldra-temat, efter mycket barnlöshet på sista tiden. Ett blogginlägg som dök upp nånstans för ett tag sen är utgångspunkt idag. Inlägget heter Ei hätää - sinä selviät, och skrevs för att ge en lite positivare bild av singelmödraskapet än vad man ofta (som väntare alltså) får via de olika kanaler som möter en under graviditeten. Eller av folk i ens omgivning överlag. Pikku Square, som bloggskrivaren kallar sej, har ett tydligt budskap med sitt inlägg - var inte orolig, du klarar dej!

Normen är att blivande föräldrar är två (och av olika kön), och övriga alternativ blir förargligt åsidosatta i olika former av bemötande - i guider kring graviditet och liv med barn, i mötet med olika rådgivningar och läkare etc och i umgänget med folk runtom en. Många utgår mentalt från att föräldrar alltid är två, och budskapet som ges åt singelföräldrar begränsas oftast till förmaningar om att ha ett ordentligt nätverk. Absolut viktigt ja! Men det finns så mycket annat som också kunde tänkas tas upp, och en del som man kunde låta bli...

Baserat på texten tänkte jag ta upp några saker som man kan tänka på som singelförälder, i förhållande till alla de ibland inskränkta bemötanden man stöter på. Be inte om ursäkt för dej själv. Lär dej att be om hjälp. Och framför allt - det är tungt, men du klarar det, och det är också alldeles underbart. Nu har jag ju inte erfarenhet av domhär sakerna själv, men det är sånt jag funderat kring ren, sånt jag kan tänka mej att man stöter på, sånt jag hört om från andra, och sånt jag kände igen i dethär blogginlägget.

Be inte om ursäkt. Du har rätt till din situation, och du har rätt att vara stolt över den. Som frivillig singelmamma är det inget jag tänker att direkt är ett problem för mej personligen, men kanske i förhållande till omgivningen. Jag är bara jag, ensamförälder, men jag är inte sämre för det. Jag har lika stor rätt att delta och vara delaktig. Pikku Square skriver t.ex. utebli inte från förlossnings-förberedelserna bara för att du (troligen) är den enda som kommer ensam. Stå upp för att du är där själv, utan partner - och att det är lika okej.

Lär dej att be om hjälp. Att inte ha någon som automatiskt finns med i vardagen gör det lite knepigt ibland, säkert - men därför är det än viktigare att våga be. En graviditet kan vara tung, så ren då kan det finnas saker som man behöver mer stöd med, och framför allt sen med barn är det självklart så att ingen klarar sej helt på egen hand. En förälder behöver vila, en förälder behöver ibland andra vuxna också. Så stödnätverket behöver finnas, och ensamföräldern behöver våga och orka be om hjälp. Det är inte meningen att en mänska ska klara allt själv.

Och det där med du klarar det! Det är en viktig point tror jag. Man poängterar ofta bara behovet av hjälp, men man kommer inte ihåg att ingjuta tillit och mod. Jag väljer att bli mamma på egen hand (ifall det nån gång lyckas), och jag vet att jag klarar det. Ändå kan det vara bra att höra. Nu senast alldeles nyss ifrågasatt jag ju själv min förmåga, varpå bl.a. min mamma fnös och sa att "självklart kan du!". Man behöver höra det. Med hjälp klarar jag det. Ensam är inte stark, men med hjälp är ett singelföräldraskap helt klart nåt man kan ro iland med.

Och framför allt - det är också alldeles underbart. Att ha barn är tufft, mycket tuffare än jag kan förstå. Ändå också mycket härligare än jag kan ana. Jag hoppas på den lilla enheten som består av mej och mitt barn. Hoppas få uppleva det. En enhet som trots allt det tunga kommer att ge mej såå innerligt mycket. Som tillför nånting så enormt. Att vara mamma. Vilket paket va... En kärlek större än jag kan omfatta med min tanke, en oro som ständigt följer med, en massa tunga situationer, men ändå - alltid tillbaka i kärleken.

Ingen fara - du klarar det!