Lapsen muotoinen unelma, del 2

Idag handlar inlägget om sorgeprocessen i en barnlöshetskris. Hur ser den ut, vad händer, hur kan det kännas, hur blir det sen? Enligt Lapsen muotoinen unelma-häftet.

Den första frågan häftet tar upp är "Hur sörja något som inte finns?" Märkte av denna fråga själv senast på allhelgona. Och det är inte första gången. Utifrån är barnlöshetssorgen inte heller riktigt tillräckligt förstådd. Inte riktigt "verklig". Även om den är det, obarmhärtigt och alldeles självklart, för den som är i det. Barnlöshetssorgen är jämförbar med att förlora en närstående, eftersom den barnlösa (möjligen) förlorar sina potentiella barn. Rädslan för att aldrig kunna bli förälder gör sorgen ytterst stark. Det handlar då inte i första hand om att bli eller inte bli förälder denna månad, utan huruvida man någonsin får bli det... Fruktansvärt skrämmande prospekt, och därav all rädslan och sorgen. Alla månader eller misslyckade försök är en besvikelse och sorg ja, men framför allt lägger varje besvikelse en sten till på bördan, på oron om barnlösheten eventuellt kommer att bli permanent. Ofattbart hemskt.

Känslorna i en barnlöshet kan vara väldigt omtumlande, svåra att greppa och förstå. Framför allt svåra att godta. Sorgen kommer och går, ser olika ut i olika skeden av processen. Hopp och förtvivlan om vartannat, osäkerhet och ny vetskap, rädslor och farhågor... Och innan processen är slutförd är det svårt att komma underfund med den, eller ens starta en ordentlig sorgeprocess, då det alltid är något på gång. Alltid nytt hopp, ny oro, nya möjligheter, nya besvikelser... Om och om igen. Väntande och försök, hopp och ny misstro. Suck. Och ännu nånting att vänta på, hoppas på, försöka... Så det blir ju sällan egentligen rum att hämta andan riktigt. Längre pauser kan ge det, om man mentalt orkar bearbeta då. Men det är inte alltid lätt att bearbeta en sorg ifall det inte finns nån konkret förlust i processen, att det "bara inte lyckats än" kan kännas som för lite orsak att sörja.

Missförstå mej inte - jag anser själv att var och en av oss har full rätt att sörja! Men det känns ändå ofta så i förhållande till övriga samhället, som kanske inte på samma sätt ser behovet. Inte förstår känslan. En barnlöshetssorg är mer abstrakt, det finns inga ritualer och minnesstunder, men barnets plats är ändå tom. Ett missfall lämnar ett ännu större tomrum, där glädjen över ett plus, ett foster, ett kommande barn byts mot den bottenlösa sorgen då drömmen (igen en gång) slås i spillror... Alldeles nattsvart, gastkramande, även (som i mitt fall) om plusset på test bara hann finnas till i några dagar. Hur mycket värre då inte i senare skede av en graviditet. Jag varken kan eller vill föreställa mej. Redan det lilla plusset blev en hen för mej (även om det kanske bara var kemiskt, ja) och jag hann räkna ut beräknat, hann se framför mej kommande månader, trots att jag visste att riskerna var jättestora.

Barnlöshet är en av de längsta kriserna i ett liv. I värsta fall kan den aktiva fasen pågå i ett par årtionden. Kan vara svårt att se ett slut, sätta stopp. Och även om barnlösheten blir slutgiltig och man hunnit bearbeta det så kommer det under resten av livet att komma påminnelser, som säkert kan vara ganska så smärtsamma... Sorgen kommer och går i vågor. Ibland går det bra, men sen är det något som får allt att dyka upp igen. Nån annan börjar vänta, nån får barnbarn, nån pratar om hur härligt livet är med barn. Vad som helst, allting och ingenting. Smärtan över barnlösheten kanske aldrig försvinner även om den omvaldas, eller är olika i olika skeden. Den finns där. Alltid. Den påverkar en på många olika sätt... För att komma till rätta med den är det viktigt med nån form av stöd, för det är en stor sak, nåt man knappast kan ta till sig på egen hand. Sorgen behöver gås igenom...

Och faserna i den...? Ja, de är väl som i andra sorgeprocesser. Först är barnlösheten en chock (1) - det är ofattbart, svårt att ta in. Det kan ta länge innan man godtar situationen, innan man ens klarar av att se sig själv som barnlös (2, förnekelse). Man upplever att livet är väldigt orättvist, känner ilska och besvikelse (3) över sin egen situation och bitterhet då andra lyckas och man själv blir lämnad utan... Sen känner man sig skyldig (4), tar på sig barnlösheten och undrar om det är något man själv gjort, tänker att det kanske inte alls är meningen att man ska bli förälder. Depressionen (5) som följer på allt detta kan fortgå i år, och påverkar många (för att inte säga alla...) aspekter av ens liv. Följande steg (6) är att sörja, släppa taget, godta och ta in. Känna känslorna och låta gå. Och då kan man komma till skedet där barnlösheten inte mer tar över, finns med som en del. Livet är också annat.

Men som synes är barnlösheten en ordentlig sorgeprocess, och både jag och andra runtom behöver ge den rum. Det är som det är, det kan jag inget åt, men jag behöver ge mej själv tillåtelse att låta denhär processen ha sin gång. Det är jättetungt när det gång efter gång pendlar till sorg, oro och misstro, men det hör till. Det är fruktansvärt mycket att bearbeta, så det tar tid. Jag försöker ha tålamod med det. Jag är oftast noga med att ge känslorna rum. I dagsläge, i den långa pausen, är svängarna mindre branta och känslorna är aningen försiktigare, men det är fortfarande många gånger inte lätt. Det tar fortfarande ont. Det är ännu  ofta svårt att ta till mej och få grepp om. Men jag kämpar på med det. En dag i taget.