Okej, måst fortsätta lite på detdär senaste. Förtjänar jag ett barn? Och mitt eget, liksom många andras (de som känner mej) svar är att jo - det gör jag! Jag vet med mej att jag sku vara en bra mamma. Inte en perfekt förälder, men en bra. Ingen är perfekt, och det är heller inget att sträva efter. Så då är ju min fråga och frustration - liksom många gånger förr - att varför är det då så orättvist fördelat!?
Många av oss som vill och sku förtjäna kan/får inte få barn medan många som inte sku förtjäna det (inte kan ta hand om sina barn) nog får barn. Och det känns så fruktansvärt fel, både för oss och för barnen. Man tycker ju att det borde finnas nån rättvisa där. Men nej, life is...
Och på skalan av olika orättvisor är jag fullständigt medveten om att dethär är en rätt liten sak, i jämförelse. En stor sak för mej och andra ofrivilligt barnlösa, en jättetung och mycket närvarande sak. Men globalt, och i livets alla stora frågor, kommer dethär ändå långt ner på listan.
Livet är fullt av orättvisor, och en av dem är dethär med barn. Det är inget vi kan kontrollera, och därför dyker orättvisorna upp. Hur mycket jag än önskar och hoppas har jag ändå inga garantier om att det ska fungera, att jag ska få bli mamma. Hur mycket nån annan än inte alls hade tänkt kanske det händer ändå. Fel och orättvist ja, men det är bara så det är. Oberoende om vi gillar det eller inte.
Foto Miika Rautiainen, för Simpukka-föreningens kampanj kring olika barnlöshetssituationer, Simpukka-veckan 2019
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar