Lapsen muotoinen unelma, del 1

Från Simpukka-föreningen fick jag ett litet häfte med rubriken "Lapsen muotoinen unelma", en dröm i form av ett barn. Underrubrik ofrivillig barnlöshet som kris. Sure is. En kris.

Här några fakta/tankar/funderingar ur det häftet. Del 1.

Barnlöshet berör ungefär en femtedel av alla par. Många, jo. Och vi singlar då!? Ganska många till. (Både som livssituationsbarnlöshet och som vård som inte lyckats.) Anyway - det är ett ytterst vanligt problem, och ändå undangömt. Så svårt att prata om. Många får vård, och många får också via den sen slutligen sitt efterlängtade barn. Över 3000 barn föds per år som resultat av fertilitetsvård. Men, många förblir, trots vård, slutgiltigt utan.

Själva vården är fruktansvärt tung, krånglig, slitsam. Rent praktiskt och medicinskt - hormoner, sprutor, ingrepp, massa besök på klinikerna, väntetider, tajming... Men framför allt mentalt. För barnlöshet är framför allt en psykisk process. En ouppfylld längtan, en stor sorg, ett nederlag... Känslor av mindervärde, av misslyckande, av meningslöshet m.m. tar över, tär på. Längtan övergriper allt, men är samtidigt intensivt kopplad med oro och sorg.

När man inser att barnet kanske inte heller kommer "bara sådär" har man plötsligt hela sin framtid på gungfly... Det man tänkt, det man drömt om, det kanske inte får gå i uppfyllelse. Det är en väldigt skrämmande tanke, det drar mattan under fötterna på en, totalt. Hade ju alltid tänkt att. Men i ett sånthär sammanhang går det inte att tänka. Det går inte att styra. Ingen tänkte att det kanske inte går. Nå, man trodde inte på det om man tänkte det...

Självkänslan hos den barnlösa ligger ofta väldigt i botten. Vem är jag om inte...? Duger jag till nåt? Om orsaken till barnlösheten finns hos en själv är det tidvis svårt att acceptera sig själv, sin egen kropp... Likaså säkert om barnlösheten är oförklarlig, ingen kan säga varför. Det är också väldigt tungt, ingen vet, ingen kan förklara. En förklaring ger ändå en viss ro, nåt att bearbeta. Vilken sitsen än är så är ofrivillig barnlöshet en helt fruktansvärd törn.

Många hundratusentals frågor, orosmoment, känslor, tankar, bergochdalbanesvängar... Och en lång sorgeprocess med flera faser, som måst tragglas igenom. Processen är lång och utdragen, både konkreta fertilitetsvårdsprocessen och mentala processen före, under och efter. Mycket kan hända, mycket måst man gå igenom, mycket ska orkas med, mycket ska klaffa... Och kanske, i nån av alla svängar, vänder turen äntligen. Lyckas det äntligen.

Och det är enbart det hoppet som gör att man orkar försöka vidare, trots allt det tunga.

Barnlösheten som sorgeprocess mer i nästa Lapsen muotoinen unelma-del.