När den en gång är igång så spinner hjärnan vidare på ännu större frågor.
För det första, som jag avsluta föregående inlägg - om nånting har förstört mina äggceller, är det då också så att min förmåga att bära ett (friskt) barn är förstörd?? Tänk om det inte alls går? Eller tänk om den faktor som gjort äggen till vad de är också kan påverka barnet i negativ riktning? Förstöra nåt i fostrets utveckling? Om det är nånting som påverkar mej så negativt (vet jag ju inte, men funderar...) så kan det ju också påverka graviditet och foster negativt. Är ju alltså kanske inte ens så, kanske t.o.m knappast så, att den påverkansfaktorn fortfarande finns med, men om...?
För det andra, när mina celler inte var livsdugliga - får jag ens bli mamma? Tänk om det inte alls är meningen? Jag vet, har skrivit att jag inte tror på detdär med meningen. Ändå dyker frågan upp. Tänk om det finns en orsak till att mina celler är oanvändbara? Tänk om den orsaken är att jag inte alls är lämpad att vara mamma...!? Och när jag nu lurar naturen genom att ta till nån annans celler så ställer jag till det alldeles fruktansvärt för det stackars barn som kommer till mej, som inte alls kommer att klara av att vara förälder!? Jojo, jag vet - men en del av mej undrar med fasa om det kan vara så... Då folk säger att det går som det är meningen. Så vad är meningen med felaktiga celler då?
Och för det tredje - vill jag ens bli mamma? Måst säga direkt att jag vet svaret på den frågan, helt självklart. Men den dyker upp som självbevarelse. Om jag inte får, så kanske jag inte vill heller... Så som man resonera som barn. Och också för att jag för att spara mej själv håller barnlängtan lite i bakgrunden under väntetiden. Den är ganska så sällan direkt närvarande, och kan därför kanske ifrågasättas ibland. Vara svår att få tag på... Och ibland när jag ser på alla de tuffa situationerna föräldrar ställs inför tänker jag att jag har det lättare som det är. Jag tänker att det är enklare att vara bara singel. Att jag är "better off" utan. Och nej, jag kommer ju inte att låta bli pga det... Det är enklare såhär ja, men ändå är ju längtan efter barn så stark att jag inte bryr mej om det. Och vad jag (förhoppningsvis...) får i positiv väg väger ju såå upp alla de svårigheter och tunga saker som förstås också följer med det paketet. Att vara förälder är inte lätt nej, säkert mycket tyngre än jag ens kan föreställa mej, men inte sku ju någon välja bort sina barn iallafall. Lika lite kan jag stänga av min längtan bara för att det sku kunna tänkas vara enklare att fortsätta vara singel. Dessutom tror jag inte att det är det. Bitterheten över att ha gett upp sku nog ta över i nåt skede. Jo, jag känner varje gång efter när frågan dyker upp. Och jag vet vad jag svarar.
Väntetiden har lärt mej att jag klarar mej hur det än går. Att med eller utan barn så kan mitt liv bli bra. Men just nu med alla frågor tvinnande i huvudet undrar jag nog igen lite. Och jag vet att det bara kommer att bli tyngre när det är igång igen, i känslobergochdalbanan mitt i försöken. Men jag försöker andas lugnt och ta det en dag i taget. Försöker ha tillit till att det ordnar sej, på sätt eller annat. Även om min hjärna kommer med en massa funderingar.
Foto Miika Rautiainen, för Simpukka-föreningens kampanj kring olika barnlöshetssituationer, Simpukka-veckan 2019
Moi. Mun ruotsi taipuu jotenkuten, mutta toivottavasti voin kommentoida suomeksi.
SvaraRaderaMulla kolahti suoraan sydämeen tuo,kun kysyit tuota että kun en ole vielä saanut lapsia,haluanko edes niitä. Se kolahti siksi,että vaikken niin tuntenut ennen ensimmäistä lasta,niin nyt kun tiedän mitä se on ja kun se kokoajan helpottaa, niin enkö saa sitä toista, koska en jaksaisi enää,tai et mun parisuhde ei kestäisi toista kertaa ja mitä jos tää on vaikeeta siksi , että se olis mulle vaarallista?? Nämä asiat mulla ollut tapetilla nyt hetken, ja vaikka mä tiedän , että haluan sen toisen, niin mietin että yrittääkö universumi nyt viestittää mulle,että anna olla.
Tottakai saa suomeksi kommentoida! Hankalia kysymyksiä nämä, mutta itse uskon että ne ilmestyy pelkästään siksi että yritämme parhaamme mukaan keksiä tilanteeseen edes jonkinlainen syy... On vaan välillä liian rankkaa kun ei tiedä miksi... Toisaalta olen tällä hetkellä kaikille näille mun pään keksimälle kysymyksille ja syille vaan turhautunut.
RaderaDet är väl så att vi som inte hör till de lyckliga som blir gravida "så där bara", vi hinner fundera och ifrågasätta allt så mycket mer än de andra. Till och med alldeles självkara saker hinner man tvivla på, som just frågan om man ens vill bli mamma. Själv har jag många gånger ifrågasatt ifall det bara är en fix ide' som jag inte kan släppa bara för att jag känner mig så ytterom och annorlunda när alla omkring mig har barn, trots att jag trivs riktigt bra med min barnlösa vardag. Innerst inne är det ju inte ändå så, för visst vill jag ju ha barn så det river i själen. Nu är det så lyckligt ställt att jag faktiskt äntligen är (borde i alla fall vara, ultra nästa vecka...) gravid genom äggdonation och jag tror absolut att det kommer att vara "utvägen" för dig också. För oss lyckades det tyvärr inte med första donatorns ägg, men genast med följande. Lycka till!
SvaraRaderaGrattis!! :D Vad härligt att äntligen vara så långt! Håller innerligt tummar att allt går väl! Och du har så rätt i att vi hinner fundera och ifrågasätta, tänka, känna och analysera såå mycket mer när det drar ut såhär. När det kommer så många andra frågor och faktorer med i bilden. Suck! Hoppeligen kommer min hjärna över dom funderingarna (för ett tag) så småningom, och ännu mer önskar jag förstås att nästa skede ger mej möjligheten att bli mamma. Tack för lyckönskningarna!
Radera