Every child deserves a parent...

... But not every parent deserves a child.

Den frasen dök upp i mitt Facebook-flöde igår. Inte från nån person, utan från en såndär sida som spottar ut fraser stupikvarten. Denhär reagerade jag på. Det är inte ett alldeles oproblematiskt påstående. Ändå också sant, beroende på ur vilken synvinkel man ser det.

Every child deserves a parent. Absolut. Alla har inte det, men alla förtjänar det. Det tänker jag inte opponera mej emot. Men observera att där står "a", inte i plural! Och sen kan man nog konstatera att ett barn behöver en vuxen, men det är inte alltid, och behöver inte heller vara, en förälder. Alla barn förtjänar en förälder ja, men där en förälder som älskar och tar hand om inte finns kan nån annan trygg och älskande vuxen ta över. En vårdnadshavare, en mormor, en vän, en som senare blir en adoptivförälder, med många flera möjligheter... Som kan bli en fullgod förälder. Kanske inte utan svårighet, men ändå oändligt värdefullt.

But not every parent deserves a child. Och det är i den delen som jag ser problematiken. Hur tänker vi då? Alla vuxna är kanske inte lämpade att bli eller vara föräldrar. Jo. Men hur dömer vi, och vem är det vi syftar på? Den som misshandlar sitt barn eller låter det fara illa - den vuxna förtjänar inte sitt barn. Det kan vi säkert vara rätt så ense om. Det är föräldern som är ansvarig för barnets väl och ve, och då är det totalt förkastligt att vara orsak till att ett barn far illa. (På riktigt illa, inte som i blir besviken ibland.) Så här kan jag nog många gånger känna att det är så fruktansvärt orätt, att ett barn finns i en sån omgivning, far så illa. Ett barn förtjänar en förälder som älskar och tar väl hand om det, inte bara en förälder. Så i dethär fallet är en omhändertagande vuxen bättre.

En mamma som väljer att adoptera bort sitt barn för att hon inte ser möjligheten att ta hand om det själv. Hur använder vi förtjänar här? Hon kanske egentligen sku förtjäna sitt barn, så förtvivlat gärna sku ta hand om det, men har inte kapaciteten... Det är ju ett oändligt mycket bättre scenario än i det första fallet. Att se till att ens barn har det bra, om det än innebär att det är en annan vuxen som tar hand om det, är en omtänksam lösning. Så här igen - alla barn förtjänar en vuxen som tar hand om det. Visst sku även detta barn förtjäna att få stanna hos sin förälder, men om omständigheterna inte är sådana så är det en bättre lösning för både mor och barn att dendär omhändertagande andra vuxna tar över. Blir adoptivförälder. Och då har barnet en förälder, en som tar hand om.

Sådär rent vardagsproblematiskt så har vi en massa situationer där vi dömer andras föräldraskap. Där vi tittar på ett barns beteende eller en familjs samvaro och tänker nåt negativt om det. Kan dom inte säga stop åt ungen, borde dom faktiskt höja rösten sådär, vad har dom riktigt för sätt...?? Vi dömer, utan att veta tillräckligt. Vi kanske inte säger att föräldrarna inte förtjänar sina barn, men vi tänker en hel del annat. Och ytterst sällan vet vi just någonting om bakgrunden. Ja, det finns situationer där man kanske borde ingripa, där barn far illa, men det finns så oändligt många fler med bara ett barn med t.ex. nån form av impulsivitets-svårigheter, eller med en förälder som bara just då är väldigt trött. Fina barn och fina föräldrar, som bara just då inte är sina allra bästa.

Nåja, men sen till det som är största orsaken till att jag reagera. För det finns en oro inom mej, och en tendens att kommentera... Detdär med att det kanske inte är meningen att alla ska bli föräldrar, att vi som är barnlösa kanske inte förtjänar att vara det...? Det öppnar en lucka till det bottenlösa. Iofs säger ju meningen "alla föräldrar förtjänar inte ett barn", men nog ser också vi barnlösa oss som föräldrar... Än så länge utan barn, men i tanken och i längtan ändå förälder. Och där - när folk gärna tröstar med att det kanske är så att alla inte ska få barn - dyker rädslan upp. Om jag inte förtjänar det? Om jag inte är predestinerad till det? Om det inte är meningen? Det är ytterst skrämmande tankar, stora frågor. Inget jag tror på, men ändå nåt som dyker upp och drar ner mej ibland.

Förtjänar jag ett barn?