Foto Miika Rautiainen, för Simpukka-föreningens kampanj kring olika barnlöshetssituationer, Simpukka-veckan 2019

söndag 22 juli 2018

Sekundärbarnlöshetsradio

Karin Erlandsson berättar i sitt sommarprat öppet och ärligt om sekundärbarnlöshet. Om att längta efter ett till barn, om att försöka men inte få, om missfall, om adoptionsprocessen.

Kring missfallet berättar hon om hur oerhört tungt det var. - ”Ett mycket efterlängtat barn som aldrig blev ett barn, bara en längtan. ... All den glädjen och längtan ska nu sörjas.”

Vad gäller missfall lyfter hon också upp det faktum att så många går igenom missfall men att vi inte pratar om det. - ”Många sörjer liv som inte blev, ändå pratar vi inte om det.”

Vad gäller processen överlag talar hon om att det inte finns några garantier, någonstans i det hela. - ”Det är det som är det hemska med längtan - man vet inte hur det slutar.”

Adoptionsprocessen beskriver hon i all sin tunga och ekonomiskt enorma börda. Den stora mängden papper, de många åren, listan på ”fel” man godkänner, de minst 25 000 eurona.

Hon frågar sig varför sekundärbarnlöshet inte riktigt räknas, och varför man måst ställa den längtan mot längtan hos såna som inte alls har barn. Varför den räknas som mindre värd. - Det är inte girighet att längta efter barn, det är sorg.” Hon erkänner förstås att den som inte alls har barn inte har några barnarmar runt halsen... Får inte fira morsdag, medan hon får. Och konstaterar att hon ju inte kan veta hur det sku vara att gå denhär processen och ”befinna sej i en nollpunkt”. Och jag har svårt att veta hur jag ska förhålla mej till detta. Delvis för att jag har full förståelse för sekundärbarnlösheten som sorg. Men delvis för att jag ändå känner att har du barn är du inte barnlös. Kan längta ja - men ändå - inte samma tomrum. Men, sorg och längtan går inte att tävla i, och jag vill inte ta bort nåns rätt till sorg. Knepiga frågor många gånger ändå. Jag tror det handlar mycket om hur man uttrycker sej. Jag kan godta, är ok med, Karins tankar, men har svårt med dehär aspekterna däremellan.

Karins och hennes mans adoptionsprocess är på slutrakan, men inte ännu klar. Inga garantier, men troligt, och kanske snart...? Tungt har det varit, det hör man. Och hon konstaterar att strandar det nu så orkar dom knappast fortsätta. Det är svåra val detdär... Fortsätta eller inte? Hur länge orkar man? Karin pratar om det ”fasansfulla i att ge upp”, om att man (därför) ”fortsätter framåt fast livet står stilla”. ”Vi längtar så mycket att vi inte kan gå vidare, inte kan välja sorgen”. Känner igen det. Fast, jag valde ju sedan sorgen. För att jag inte kunde annat. Fasansfullt är det ju att ge upp. Att stänga dörren om möjligheten. (Som ni kanske har läst tidigare här...) Att livet står still - i väntan på det som det inte ges några garantier för - det var det tyngsta för mej. Vänta, längta, hoppas - men inte nu heller. Igen och igen. ”De sku gärna få ge besked nu så vi sku veta”, säger Karin om adoptionen. Och det var där jag insåg att nu måst jag stänga dörren - för att jag måste få veta. Behövde ett svar på hur livet sku gå vidare. Trots allt det fasansfulla i att ”ge upp”, välja barnlösheten.

”Vanligen kan man inte räkna sorg eller mäta längtan. Men just i ärendet barn går det faktiskt. Sorgen blir värre för varje gång mensen kommer, längtan eskalerar.” Ack ja. Den sorgen drog en med så obarmhärtigt, mer och mer, djupare och djupare. Längtan blev det enda som fanns. Men - till en gräns. För någonstans smög acceptansen in. Känslan av att hur stor sorgen än är så går det att leva med den... Går det att leva som barnlös. Och där släppte längtan det mest krampaktiga greppet. Där fanns insikten om att livet också är ok såhär. Aldrig totalt och helt utan längtan, helt utan sorg - men ok ändå. För det mesta.

fredag 20 juli 2018

Har ni några barnbarn då?

Mamma berätta häromveckan om en diskussion som utspela sej tidigare i somras med ett par som ofta promenerar förbi vår sommarstuga. Mannen i paret hade undrat om mamma och pappa har några barnbarn. Modigt och ärligt hade mamma svarat att äldsta dottern är ofrivilligt barnlös, två följande frivilligt barnlösa och den yngsta iaf än så länge utan barn.

Jag blev glad och stolt över att hon är okej med att ventilera sådana frågor och berätta om min situation. Det är inte alldeles enkelt att ta upp nåt sådant. Samtalspartnern hade först blivit lite ställd, men sedan tydligen vågat (och varit insatt nog att) fortsätta samtalet med frågor kring vad jag gjort för försök och sånt. Kändes också bra. Att det är en sak som går att tala om i en diskussion när man möts på sandvägen under promenaden. En snabb liten tankeställare kring att frågor om barn, och därmed också barnbarn, inte är helt rättframma och självklara, men att de nog går att tala om - även om vinkeln blev lite annan än väntat.

Heja mamma! Heja paret hon prata med! Och heja öppenhet också mera sådär allmänt!

Men sen är det förstås en knepig fråga nog. Har du barn, och också har du barnbarn. För alla har inte. Alla kan inte få. Alla får inte umgås med barnen eller barnbarnen. Alla har inte kvar dem. Det finns många tunga frågor som berör barn och barnbarn. Så - som tidigare konstaterat - inte ett lätt ämne. Och alla vill, vågar och orkar inte prata öppet om det.

Överlag tänker jag att öppenhet på större plan är bra och viktigt, samtidigt som var och en har sin fulla rätt att bestämma själv hur man vill göra. Det är alltså naturligtvis fullständigt ok att inte säga, inte berätta. Men som samhälle behöver vi ännu mera storyn, mera öppenhet, för att det ska bli lite mindre vanligt med raka frågor om barn och barnbarn - eller alternativt mera okej att svara på de frågorna med en öppen berättelse om barnlöshet, utan att nu samtalspartnern blir helt ställd och totalt utan ord. Vi behöver, som samhälle, större förståelse för hur man kan bemöta en berättelse om tunga saker på bra sätt.

Vi behöver mänskor som klarar av att ta och bemöta ett ärligt svar på ställda frågan. Egentligen är det ju nog lite dumt att fråga om man inte klarar av att sen bemöta svaret. Tyvärr är det ändå ofta så vi gör. Kanske för att vi oftast får diplomatiska och undvikande svar, och aldrig lär oss att just den frågan (eller den typen av kommentar) kan vara väldigt tung för någon. Hög tid - tycker jag - att ärliga och öppna svar blir mer vanliga. Hög tid att vi lär oss bemöta dem. Hög tid att vi låter folk veta att denhär frågan ev kan få ett knepigt svar som följd, och att vi förväntar oss att det beaktas. Den som frågar får svar... Kan du tackla svaret? Kan du ta in det, lyssna på det, bara finnas med en stund? Låta det vara ledsamt. Krävs säkert en liten övergångsperiod av klumpiga bemötanden ännu, men jag tror och hoppas att vi nån gång kommer dit - där allt fler vet hur ett gott bemötande av tunga berättelser bäst går till. Jag hoppas att vi kommer dit. Jag själv, hela samhället.

torsdag 19 juli 2018

Vad kostar barn, undra yle

... och räkna förtjänstfullt ut det åt oss. Prkl. ”Kuinka paljon maksaa lapsen saaminen?” Hur mycket kostar det att få ett barn? - ”Yle räknade prislapp på babyn.” Det gör lite ont såntdär.

Ja, saker kostar, men på vilket sätt säger det vad ”babyn kostar”?? Och om vi nu räknar vad det kostar att få barn, då glömmer dom nog bort att för en hel del människor börjar prislappen med åtskilliga tusen av t.ex. fertilitetsvårdsbehandlingar/adoption först.

Dom 4800 och 8500 som exempelfamiljerna kom till dyker sen gladeligen upp där utanpå det, för dem som har börjat med att slänga ut ev en hel del fler tusenlappar innan barnet kommer. Om barnet får komma. Jag tror ingen av dem fokuserar på vad ”babyn kostar”.

Med sånahär räkningar blir ju slutsumman dessutom vitt skilda, beroende på hur mycket man sätter ut på diverse nödvändigheter, och vad allt man sätter pengar på därutöver.

När artikeln dessutom är skriven som del i rapporteringen kring att så få får barn (möjligen för att visa att det nog inte blir såå dyrt, vad vet jag) så känns det lite konstigt alltihop. På vilket sätt är ”barnets prislapp” ett naturligt argument i debatten kring den saken...?

Det känns lite som att ”jamen - det blir nog bara ca 4000, så inte är ett barn så dyrt, så mycket är det nog värt!” - vilket är en hemsk tanke. Att ett barn har ett begränsat värde. Sen samtidigt lite knepigt att det faktiskt påverkar t.ex. lön och pension en hel del...

”Yle laski, mikä lapsen saamisessa maksaa.” - Yle räknade vad det är som kostar i att få barn. Borde man skicka kvitton för fertilitetsvård åt dem, för att visa vad som kostar rejält?

Att det överhuvudtaget finns en ekonomisk aspekt i att få barn är sorgligt. Det är väldigt ledsamt att behöva välja bort barn för att man inte har ekonomisk möjlighet att ha dem, eller att få dem. Många tvingas sluta försöka för att pengarna inte helt enkelt räcker mera.

Men - jag tycker det är rätt fatalt att det talas om ”vauvan hintalappu” - prislapp för babyn, eller om att barnet kostar. Saker kostar, så att ha barn innebär att behöva sätta ut en del pengar - men det känns totalt fel, iallafall för mej, att uttrycka det som babyns pris.

söndag 8 juli 2018

Har du mätt ferritin-nivån?

Helt out of the blue undra en bekant, som också gått (går?) igenom fertilitetsvård, igår om man har mätt ferritinvärde på mej, och kommentera att ”gå och få det mätt!”. En typ jag inte direkt har nån kontakt med, men ändå en som jag nog trodde vet var jag står när det gäller dehär frågorna. Tydligen inte. Hon verka vara av den uppfattningen att jag fortfarande har vård på gång. Förklara att så inte är fallet. Men blev lite ställd och fundersam av det hela.

Främst av dessa tre orsaker;

1) För att det väl överlag inte är andras sak att säga åt mej att jag ska göra x, y eller z - eller överhuvudtaget kommentera min situation när de inte vet vad den är.

2) För att jag naturligtvis är väl medveten om hela diskussionen kring ferritin-nivåer, och övertygad om att min klinik hade mätt det ifall att det hade varit befogat.

3) För att hon sen fortsatt med ”och nu börja du direkt fundera att har allt säkert gjorts”. (Antagligen för att ursäkta sej för att hon tog upp denhär frågan, antar jag.)

Och jag vet att hon mena väl och ville hjälpa. Hade antingen själv just hört om ferritinet (som har med järnreserver i kroppen att göra och säger mer än hemoglobinvärdet) och dess koppling till fertilitet, eller av nån orsak just kommit att tänka på mej. Och ville dela med sig kunskapen och den goda nyheten att dethär ännu kan göras om inte ännu gjort. Ville förvissa sej om att jag vet, att det redan fixats eller att det kan tas i beaktande ännu. Hade jag inte vetat om det, och haft vård på gång ännu, så hade det kanske känts bra...? Men med alla år på privatklinik (en av de mest framåtsträvande) hade det varit rätt lustigt om jag inte vetat iochförsej. Och det är ingen ny grej. Pratats om åtminstone ett par år nu.

Det är överlag väldigt krångligt med folk som vill hjälpa genom att dela med sig av sina erfarenheter och kunskaper. De vet sällan vad den andras sits är, vad hen ren gått igenom och vad hen fått för olika besked. Ingen barnlöshetsresa är den andras helt lik, så vad som fungerar för en kanske inte är rätt för nån annan. Medicinskt eller psykiskt eller annat... Om man vill komma med råd så borde man kunna gå så väldigt försiktigt fram, och veta att det är ok för den andra att man ger dem. Mer sällan är det ok, tänker jag, på basen av alla berättelser om olika liknande händelser jag hört i olika barnlöshetsdiskussioner.

Framför allt den sista punkten, den sista kommentaren, ställde till med lite huvudbry och fundering. Jag svara att ”nåja, alltid emellanåt”. För så är det. Visst funderar man emellanåt att har man gjort allt man kunnat!? Speciellt som jag faktiskt inte gjort allt läkarvetenskapen hade kunnat - utan ”bara” vad jag kunnat. Hon utgick från det förra. Läkarvetenskapens allt. Och det kändes aningen jobbigt att kommentera att allt kanske inte är gjort, men jag måste sluta där ändå. Jobbigt för det är såå många som inte alls förstår det. Ibland förstår jag det inte själv heller. Hur kan man sluta innan varenda sten är vänd, när det handlar om en så stor sak som att få barn eller inte!? Mitt svar är att när man måst så kan man. Som tur är.

Dendär sista punkten ger upphov i två sidospår i mina tankar - försvarandet av mitt beslut och mitt nuläge å ena sidan och funderingen om jag ändå borde fortsätta å den andra. Det är förståeligt nog två rätt olika spår där, och de är ganska svåra att kombinera. Som vanligt landar min känsla på att mitt beslut är rätt för mej - men en viss oro finns över att jag ändå borde, för om kanske utifallat...?? Ferritin eller annat - ofta väcker sånahär frågor, nyheter, kommentarer, uppmaningar etc den lilla oron över om beslutet är rätt, och om en omgång till (med någon av alla de olika föreslagna grejerna kanske) ändå sku kunna tänkas...?

Att jag behöver försvara och förklara, om än bara i egna tankar, för att folk rakt ut eller underförstått ifrågasätter mitt beslut, det känns varken bra eller rätt. Det känns som ett underkännande av mej och av min förmåga att veta vad som är rätt för mej själv. Som ett underkännande av min livssituation, som ju inte borde ”finnas”, när jag inte har svängt alla stenar ännu. När är det sen tillräckligt då? För en del kanske aldrig. Godtagbart slutgiltigt barnlösa är bara såna som inte fick barn trots varenda ett sjuttons steg i fertilitetsvården och som dessutom har bakom sig en misslyckad adoptionsprocess och strandade försök att bli fosterföräldrar...? Räcker det ens då? När är det okej att säga att man slutat försöka?

Och jag antar att hon nog inte mena så, liksom en del av dem som kommenterat tidigare inte heller menat så. Men det är en knepig fråga för många. Kan man säga att det räcker fast ferritinet inte är kollat, fast man inte prövat alla olika sorters örter/homeopati/kinesisk medicin/zonterapi/meditation/bön/whatever, fast man inte kört en omgång donerade celler till, fast man inte tänkt adoptera eller bli fosterförälder...? Får man ”ge upp” ändå, tycka att man gjort vad man kunnat ändå...? Sku man också kunna tänkas få göra det utan att folk ifrågasätter och signalerar att man inte gör rätt...? Verkar vara för mycket begärt ibland.

Jag vet var jag står i den frågan. Och i min egen fråga (tja, frågor) kring barnlösheten och besluten kring den. Just nu iallafall. Och det är det viktiga förstås. Sku gärna slippa extra ifrågasättande av mej själv och mina beslut iallafall. Även om de uttalas i all välmening.

Viktigast sku kanske vara att vi börjar ta in att det finns två sorters ”göra allt”. Allt som i varenda sak som GÅR att göra. Hit hör alla ”hemmakonster”, hela den medicinska vården, stödåtgärder av olika slag, adoption och fosterföräldraskap etc. etc... Till alla delar inte ens tillgängliga för alla eller anpassningsbara för alla. Det betyder att allt som går att göra är då inte ens samma för alla, eftersom utgångslägena är olika och folk är olika, så ren där skiter det sej eventuellt om man bara utgår från sej själv. Vi kan inte utgå från att det som går för mej går för andra. Allt som går att göra kan alltså ta slut tidigare för en än för nån annan.

Och sen har vi allt som i varenda sak JAG kan göra. Vi har olika uppfattningar om när vi gjort vårt allt. När vi är beredda att sluta. Och det behöver respekteras. En del går aldrig in för fertilitetsvård, men har samma rätt att sörja barnet som inte kom ändå. En del slutar före provrörsrond, andra efter nån eller några ronder. Nån väljer att sluta innan donerade celler kommer in i bilden, andra efter en rond med dem. Vissa avstår från adoption, andra startar process men slutar. Vissa vänder uppochner på sig och prövar alla världens österländska och västerländska tips och allt däremellan, andra väljer någon, eller ingen. Var vår egen gräns än finns så borde den respekteras. Att ha tagit ett eget beslut ska vara okej.

Att ha gjort allt JAG kunnat borde vara lika ok som att ha gjort allt som GÅR att göra. Tydligen inte ok för alla ännu, tyvärr, med tanke på alla kommentarer, berättelser och råd... Som med andra förståelse-diskussioner så hoppas jag att vi ännu kommer dit. Nån dag...

torsdag 5 juli 2018

Inte hur man har det, osv...

Tankarna spann vidare efter gårdagens skriverier, och landa i den rätt idiotiska klichén ”det är inte hur man har det utan hur man tar det”. Jag gillar den inte, för den signalerar att man (oberoende vad) kan ta saker på bättre sätt och med inställning ändra sin situation... Håller alltså nog med i viss mån, men är inte med på att man i vilket läge som helst kan förväntas vara kapabel att ”ta det” på annorlunda sätt. Anyway, det är inte det jag ska skriva om, men ville nu ändå sätta det med som allmän kommentar och synpunktsförklaring här nu först...

Vad jag fundera kring - och relatera till ”tar det” - är hur enormt olika singellivet uppfattas. Singel innebär ju egentligen bara att man inte är i ett parförhållande av något slag (vilket sku vara vårt ”har det”, i mina tankegångar). Men hur man känner för sin singeltillvaro och sin singelstatus (”tar det”) är det enorm bredd på, dock så att merparten på sätt eller annat önskar komma bort från singelskapet. Att inte trivas med att vara singel är oftast mer eller mindre problematiskt, och kan leda till känslor av ensamhet, dåligt självförtroende m.m...

Och vad jag vill säga är alltså inte att man borde kunna ”rycka upp sej” och ”ta det” annorlunda - låta bli att vara ledsen över sin singeltillvaro och sluta längta efter att träffa nån. Man har ju all rätt i världen att vilja ha en partner! All rätt i världen att vara ledsen över att man inte har det. Realiteten är nu bara att det är ledsamt ibland, när man önskar att ens livssituation hade sett annorlunda ut. Det är ok att låta det vara det. Möjligen knepigt om de känslorna helt tar över. Och där kanske bra att fundera om man själv kan göra nåt åt det, eller kan få hjälp med det...? Utan att behöva ändra på ”ta det” i sej, sådär direkt, typ...

Jag ”tar” singellivet med stor portion acceptans, tillåtande, förnöjsamhet och glädje. Jag trivs med att vara singel. Mitt ”har det” underlättas stort av att jag har ett ”tar det”, en inre känsla, som är helt du och i linje med situationen. Singeltillvaron känns rätt för mej. Att känslan (tar det) och situationen (har det) stämmer överens gör det ju väldigt mycket enklare och lättare. Men då ser jag ju ”tar det” som det allmänna förhållningssättet, uppfattningen om att vara singel, och inte en tillkämpad känsloändring på nåt sätt.

Om vi tänker på det sättet så kan ju uttrycket stämma. Flera av oss befinner sig i samma slags sits (t.ex. singellivet), men hur vi tänker och känner kring denna sits varierar... Gäller många situationer. Och det är garanterat så det helt enkelt är - att känslor och uppfattningar varierar - eftersom vi i grund och botten har olika personligheter, erfarenheter, synvinklar etc etc. Ur det kan komma alla möjliga olika sätt att relatera till det vi ställs inför. Som kanske kan kallas ”ta det”. Iaf gör jag det i denna text. Och då håller jag med...

Om ”ta det” däremot menas som en uppmaning om att ändra åsikt, känsla och tanke om sin situation för att på det sättet kunna hantera det annorlunda eller bättre - då drar jag lite åt mej örona. Förnekar inte att sätt vi tänker på, våra tolkningar av situationer, våra känslor inför något, osv, påverkar hur vi ”tar det”. Men påstår att vi inte alltid kan förändra detta ta det. Alla tolkningar och uppfattningar är inte föränderliga, åtminstone inte närsomhelst, hursomhelst, varsomhelst. Krisskeden och personliga lägen och allt detdär...

Vad jag funderar och påstår är alltså att om vi tolkar ”tar det” som en personlig uppfattning om den sits man sitter i, och mindre som medveten tanke-/känslomanipulering, så kanske vi träffar mera rätt, och kan göra mer nytta med den frasen...? Kanske... För då signalerar den inte att folk ”tar” saker fel, utan att folk utgående från sin synvinkel och sin uppfattning har sitt sätt att relatera till aspekter av sitt liv - i denna svammeltext singelstatusen. Och då kanske vi har lättare att förstå varann utan att generalisera, kommentera, skuldbelägga...? ”Tar det” som ”hur känner du inför detta?” istället för ”tar det” som ”sluta nu klaga, ryck upp dej och ändra åsikt!”. Förståelse istället för förebråelser... Va? Så tänker och tycker iaf jag.

Sen får jag erkänna, inte minst för mej själv, att jag antagligen signalerar åt folk att de inte borde behöva önska sej ett parförhållande så febrilt. Fundera igen över varför det är svårt för mej att relatera till folks tvåsamhetslängtan. Jag förstår den i sej, men har svårt att inte tänka att det är bra att också kunna vara nöjd med/som bara sej själv, bra att trivas också ensam... Antar att det främst är för att jag gärna sku unna andra att vara lika tillfreds med singellivet som jag är. Men har ju ändå ingen som helst rätt att signalera att deras sätt att relatera till singeltillvaron är mindre rätt. Jag vill inte signalera nåt ”ta det annorlunda”!!

Inlägget jag svamla kring igår, med singelns tacksamhetslista, kan kanske kännas som påtvingat ”ta det” för någon som inte känner sig helt tillfreds med att vara singel. En av punkterna var att man sover bättre då man har sängen för sig själv - och det tror jag att många ovilliga singlar inte håller med om. Som ett exempel. Hur vi förhåller oss till olika aspekter av vårt singelliv är alltså ingen universell kategori, utan i väldigt stor mån beroende av hur vår relation till singelstatusen ser ut. Hur vi ”tar det”.

Som lite mer högtflygande fundering här på slutet - och en som kommer till medan jag skriver - så undrar jag om man inte kan relatera har det och tar det mer allmänt också till livssituation respektive personlig uppfattning av denna... Den första som har det, den andra som tar det. Var vi är i livet har ju i stor mån påverkats av den evinnerligt krångliga genetik-miljö-dynamiken. Vårt sätt att relatera till det är än mer påverkat av vår personlighet (liksom av tidigare ”har det”). Så vem av oss har i slutändan nån som helst möjlighet och rätt att säga nåt om hur nån annan borde kunna ”ta det”? Ingen, påstår jag. Alltför individuellt.

Så detta inlägg, liksom flera tidigare, hamnar igen i en önskan om mer förståelse för att vi alla har våra olika bördor att bära, våra olika synvinklar och uppfattningsvärldar, våra egna individuella sätt att relatera till världen, oss själva och andra... Att skuldbelägga någon för dens sätt att ”ta det” känns inte rätt för mej. Att öppna för att förstå hur någon tar det, och varför, det känns mera konstruktivt. Jag strävar iallafall själv starkt till det senare framom det första. Jag tror vi kommer längre ju mer förståelse vi försöker ha för varandra.

onsdag 4 juli 2018

Singellivets goda aspekter

Me Naiset listar i inlägget Sinkun kiitollisuuslista 20 saker som folk i parförhållande avundas singlar. Min första fundering kring det är att måst vi nu alltid jämföra och avundas!? Men det är väl bara så vi fungerar. Tyvärr. För något plus finns andra minus, och det sku ju verkligen vara trevligt om vi istället för att avundas varandra sku glädja oss åt de aspekter i vårt eget liv som är bra. Men... Ibland är det ack så svårt, säger inte minst hon som nog ofta innerligt önskat få uppleva livet med barn... Och visst får man ju sörja sådant som inte blev, absolut! Samtidigt är det ju bra att öppna för saker som är fina. Så om denna singelns tacksamhets-lista används av singlar så är den väl bra att ha. Sen är ju frågan om aspekterna på den är de rätta... Antagligen är vi väldigt olika i det - vilka vi håller med om och vilka inte. Kanske dessa 20 kan fungera som grogrund för att fundera på en egen tacksamhetslista?

Börjar ändå med att kommentera några av punkterna på denna lista. För alla stämmer knappast för alla. En del kanske inte för så hemskt många... Ren punkt 1 - man kan sticka iväg ett år ut i världen; inte speciellt många har råd att göra sånt. Och det finns också andra hållpunkter än bara partner och barn. Men kanske sådär i det stora hela möjligen enklare? För en del åtminstone. Jag sku säkert kunna, om ekonomin tillåter, så för all del... Möjligt. Men enklare sådär i allmänhet, för alla, är det knappast. Det känns väldigt generaliserat.

Huruvida man som singel är aktivare och intressantare än folk i par är väl snarast en personlighetsfråga...!? Jag kan inte tänka mej att man som par ”utlokaliserar” sitt liv till sin partner i den grad att man inte är alls aktiv och intressant själv? Eller? Gör folk sånt? Och är det för att man är i ett par då, eller för att man har en mera tillbakadragen personlighet? Kanske lättare att bli ännu mer tillbakadragen iofs, än om man sku tvingas sköta ärenden själv åtminstone. Men känner nog också många ganska så tillbakadragna singlar.

Nummer fyra blir vuxen snabbare känns också som lite samma kategori. Knappast helt, eller ens i stora delar, fast i om man är singel eller inte. Samma ansvar har man nu väl ändå, även om man kan dela det? Fast singeln har ingen att gnälla åt om saker inte är gjorda iofs... Så mindre gnäll då kanske? Att få mer gjort ensam (nr 6) är personlighets-bundet tror jag. Vissa gillar att göra tillsammans, kunna bolla tankar och få stöd... Att inte behöva debattera hur fritid ska tillbringas ser jag som en god sak, men knappast alla de som nog gärna hade varit i ett förhållande och saknar nån att göra saker med...

Nummer 13 stämmer definitivt inte på mej! Jag är inte det minsta händig. 19 och ekonomi också nu och då lite hakusessa... Jag är ibland rätt bra på att shoppa. (Men inte så att jag går under iofs.) Men de som däremot stämmer för mej, och som jag kan instämma i, är iaf redan nämnda nr 8 - egenvald fritid, nr 10, 14, 16 och 20 kontroll över egna domäner och sig själv, 11 - rum för egna känslor, och 15 och 17 - tid och energi för vänskap och intressanta och givande saker. De känns också alla viktiga för mej.

Så om jag sku skriva en egen tacksamhetslista så sku den antagligen starta med möjligheten att själv disponera över min fritid. Jag trivs väldigt bra med att ha egen tid, och med att själv kunna välja om och vad jag gör, när och i vilken takt. Kan dalla hemåt via stan om jag vill, i lugn och ro. Eller kan, om jag så tycker, hoppa på en buss, helt extempore, och åka iväg till nästa stad. Jag behöver inte förklara mej för någon, mer sällan vara hemma för nåt särskilt, inte planera allt i förväg för att nån annan ska veta vad jag gör. Det känns som en bra sak för mej. Men jag planerar nog oftast ändå, och har gärna lite koll, för mej själv.

Att själv få och kunna styra över sina egna domäner är också en sak jag trivs med. Saker finns där jag satt dem, och jag får själv välja hur jag inreder och ordnar. Också hur jag stylar mej själv och vad jag väljer att köpa. Ingen behöver involveras eller rådfrågas innan beslut tas. Det är nu en aspekt som sen möjligen kan ställa till med lite problem ifall jag nån gång ska befinna mej i ett parförhållande. Men det problemet tar jag isåfall sen.

Rum för känslor utan att behöva ta hänsyn eller kompromissa eller gömma nåt eller så - det kan jag också känna att är en bra sak. Det verkar finnas känslor man inte riktigt visar i ett parförhållande, och iaf i fertilitetsvård och barnlöshet kändes det som att jag kom lättare undan som bara hade mina egna känslor att relatera till - inte samtidigt en partners känslor som sku navigeras kring och tas in där vid sidan. Ibland känner man sej iofs liten och ynklig nog, och sku gärna ha nån som kan trösta, men jag kan iaf låta mina känslor vara vad de är, och så känns det lättare sen igen om en stund eller ett tag.

Och dethär med tid för vänner och tid för saker man är intresserad av - det känns också som en bra sak i mitt liv. Jag behöver inte välja bort partner för att hinna med andra eller annat. Jag är alldeles gärna för mej själv, men jag har också frihet att träffa folk och göra saker, utan att kolla vad nån annan tänkt att vi ska göra först. Jag har ju naturligtvis inte obegränsat med tid för folk och saker, för jag är ju också annat än bara ledig och singel, men när jag har ledig tid är jag fri att spendera den med dem eller det jag vill.

Säkert finns det också annat som kunde finnas med på denna singel-tacksamhetslista. Och så finns det tacksamhetsaspekter som inte är kopplade till singelstatusen, utan har att göra med andra sidor av mitt liv. Som fascinerande arbetsuppgifter och studier, en tillräckligt bra ekonomi för att kunna göra saker och unna mej saker, stöttande föräldrar och syskon, fina vänner, en trevlig lägenhet, ett underbart sommarhem, många resor i bagaget, ett stöttande nätverk i barnlöshetsfrågorna - både via Simpukka och utanför. Med mycket, mycket mera.

Och jag är glad att jag kan se allt det. För det var ju absolut inte lätt, eller ens möjligt, under åren av barnlängtan och fertilitetsvård. Inget annat betydde nåt, när bara förhoppningen om barnet fick plats. Nu finns det mycket som känns meningsfullt och fint, och jag är tacksam också för det. Dessutom är jag tacksam för att jag trivs så bra som singel, och inte tycker jag behöver eller vill ändra på det. Mitt liv är rätt bra som det är just nu - all things considered. Och det är ju verkligen nåt att vara tacksam för!