Aftermath efter morsdag

Ta in känslorna, hette det på söndag... Och den processen tar nog lite tid. Fokus på barnlösheten (och på moderskap på söndag) drar nog upp väldigt många känslor.

Jag var medveten om det, och har som tur är mycket ledigt den här veckan. Och mestadels har det faktiskt varit fokus på egentid, lugn, frihet, glädje. Härligt väder, en gräsmatta full av blommor, fågelsång, humlor och fjärilar, gröna blad. Jag har njutit alldeles enormt av det!

Och sen finns tomrummet där också. Morsdagen synliggör det jag själv inte får uppleva, och det finns med i känslorna nu efteråt. Under skogspromenaden dök det upp en inre bild av ett barn som sprang före mej på stigen. Ekot av ett rop i tankarna - titta mamma. Ett rop som aldrig kommer att riktas till mej. Och den inre föreställningen stanna mej i mina steg, och fick tårarna att stiga upp i ögonvrån, hjärtat att krampa. Så visst finns saknaden kvar där, fast livet också är väldigt bra. Ibland finns det som kunde varit med i tankarna.

Och båda kan vara sant, och finnas samtidigt - att livet är bra, och att det också finns saknad. Man kan ha ”gått vidare”, och ändå också sörja det som aldrig kom. Drömmen om ett barn är nåt enormt stort och viktigt, så att den ouppfyllda drömmen lever med är inte konstigt. Att saknaden ibland tar över en stund visar bara hur mycket den drömmen betydde. Saknar dej, vem du än hade varit. Du betydde väldigt mycket för mej.

En summering av veckan

Det här årets Simpukka-vecka har känts väldigt aktiv i mitt flöde på sociala medier. Simpukka har haft många olika budskap, storyn, träffar och program m.m. - men också privatpersoner dela mer än tidigare år, kändes det som. Lapsettomien lauantai syntes t.ex. glädjande mycket på Twitter. Det kändes lite som att de befäst sin existens - och på tiden i så fall, för de barnlösas dag uppmärksammades här för 28:e gången nu.

För mej har veckan känts mer som jobb än som privat angelägenhet. Måndagens syke-zoom var alldeles härlig, och kändes verkligt angelägen. Nytt häfte, ny logo, ny underflik - och en ivrig diskussion om vad vi vill ha för verksamhet. Sen är det förstås en del arbete med att uppdatera sidan och fixa verksamheten. Men det fanns en härlig entusiasm och mycket positiv energi i nätverkets diskussion på måndagen.

På tisdagen hann jag lite noggrannare läsa igenom häftet i färdigt, layoutat format - och var både stolt och glad över ett verkligt fint innehåll, och kraftigt berörd av detsamma... Sorgen över den egna barnlösheten är nog nåt som följer med, och som triggas av en hel del olika situationer och sammanhang. Kvällen bjöd på en föreläsning kring barnbarnlöshet, och också den satt nog igång sorgen en hel del. Viktigt tema!

Onsdag-fredag var sen för egen del mindre aktiv (om än en del på sociala medier). En yoga fanns det nog på Simpukkas agenda, men jag valde att ha ”egen” paus... Och övrigt under veckan har varit riktat åt annan målgrupp än syke, och därmed inte gällt mej. På lördag fick vi sen en gemensam slutkläm på veckan, med ett tal (jag), priset Simpukkas pärla och en föreläsning med Emilia Kujala kring tema känslor.

I mitt tal lyfte jag upp den aktiva veckan, lite av de teman som lyfts upp - bl.a. den diskriminering som vi enligt Simpukkas enkät kunde konstatera att många barnlösa utsätts för (se tidigare inlägg). Jag konstatera att veckans budskap är viktiga - till oss barnlösa bl.a. ”du är inte ensam”, till vår omgivning att barn inte är nån självklarhet, och till samhälle i övrigt finns en hel mängd viktiga budskap och förändringar.

Jag påminde också om att hopp finns - att pärlan som gömmer sej i musslan kan se annorlunda ut än vi tänkt och hoppats på - men att också ett liv som barnlös har mening, värde och mycket gott innehåll. Att barnlösheten är en sorg som lever med, men att med tiden får annat mer och mer rum vid sidan om. Vi är allt möjligt - med barnlöshet som bara en del av allt det mångfacetterade och djupa som är just vi.

Psykolog Mirka Paavilainen posta idag en text kring just det - tacknämligt nog eftersom flödet på sociala medier nu idag var full med texter om ”världens viktigaste uppgift” o.d. Kontentan av den att livets sanning, mening, värde, viktighet och andra sådana saker inte är, och inte bör vara, kopplad till föräldraskap. Att också andra roller är viktiga, också andra livserfarenheter utvecklande. Tack Mirka för det!

För mej har veckan varit fullspäckad. Både konkret och mentalt. Jobb, Simpukka-evenemang, barnlöshet på många plan... Och ett veckoslut med samvaro med föräldrar och syster. Jag har, inser jag, inte just alls hunnit känna in det som rör sej i mej själv. Och jag har en känsla av att där finns en hel del känslor på lut efter veckan. Så den här kvällen går till att komma ikapp med dem, landa lite i dem...

En kram åt er alla, och tack för veckan åt er som varit med och göra den, på sätt eller annat! Det är fint att vi har en så här kraftig kampanj för samhörighet och medvetandegörande just den här veckan.

Dag med måånga känslor

Lapsettomien lauantai - de barnlösas dag. (Eller, lördag, direkt översatt, men det funkkar inte helt bra språkligt på svenska.) Tror det är sjunde året jag uppmärksammar den dagen. Är medveten om att den existerar. Och det är en dag som man inte vet om man kan säga att man firar, men... Uppmärksamma känns nog bättre än fira.

De barnlösas dag finns för att påminna om att barn inte är någon självklarhet. Att alla inte får bli föräldrar, trots önskan, längtan och olika försök. Och att det är en situation som ger upphov i stor sorg och saknad, och för de flesta är en enorm bergochdalbana av känslor och tankar. Att ofrivilligt se sej vara (och förbli) barnlös är oftast enormt tungt.

Bilder https://cupoftherapy.net/

Med tiden kan sen också ett liv utan barn vara ett rikt och fint liv. När den värsta sorgen lagt sej. En barnlös person, hens liv, har precis lika mycket värde som andras - och också hen är värd respekt och jämlikhet. Som vi såg från Simpukkas enkät är det långt ifrån alltid så idag. Så det finns mycket att jobba på, på många olika fronter.

Idag på de barnlösas dag så vill jag säga till dej som själv är barnlös - du är inte ensam. Du har rätt till dina känslor, till din sorg och saknad. Men också du, och ditt liv, är värdefullt och fyllt av mening. Och till dej som möter barnlösa - undvik kommentarer och råd. Finns där, lyssna, visa empati och ge möjlighet att prata om den andra vill.

En stor kram åt er alla på lapsettomien lauantai!

Diskriminering i arbetslivet

Simpukka utförde en enkät kring diskriminering i arbetslivet som ofrivilligt barnlösa ställs inför. En tredjedel av alla respondenter upplevde att de mött diskriminering pga barnlösheten. 

En vanlig form av diskriminering gäller fördelning av semestrar och arbetsturer. Arbetstagare utan barn upplevs kunna jobba alla helger och långa skift, och har mer sällan möjlighet att välja sin semestertid, då folk med barn och deras ledigheter prioriteras i de här sammanhangen.

Också vid rekryteringar har flera upplevt orättvist bemötande. Om man berättat om fertilitetsvård kan en eventuell arbetsmöjlighet eller befordran gå en förbi, och flera har fått höra att ens kunskap inte räcker, då man inte har erfarenheten av att ha egna barn och uppfostra dem.

Också sjukfrånvaro är en fråga där förfaringssätt är väldigt olika. Ofta räknas inte fertilitetsvård eller olika sjukdoms- eller smärttillstånd som den kan orsaka som giltig grund till betald frånvaro, medan sjukdom eller smärta i sej nog ger rätt till betald sjukfrånvaro.

Här bara några. Rapporten som Simpukka sammanställt kring detta är skrämmande lång. Svaren var också rätt hårresande till många delar. Och från juristsynvinkel konstateras att åtminstone inte arbetsmöjligheter bör påverkas av barnlösheten. Finns att göra alltså...

Bildtext;

Det förväntas ofta mer flexibilitet och ork av barnlösa arbetstagare.

”Som barnlös märker jag, att många sista-minuten-arbetsuppgifter faller på mej, 

eller min fritid är inte lika värdefull som kollegers som har barn.”

Barnlöshetens omgång två

Idag var temat för kvällens föreläsning barnbarnlöshet. Ren igår kom en video med titeln I barnlöshetens omgång två - en barnbarnlös’ berättelse. Silja berättar om sin bakgrund, och om hur det känns då saknaden aktiveras på nytt när vänner får barnbarn, och man själv är utanför en gång till. På finska.

Föreläsningen med psykolog och psykoterapeut Riikka Aro tog upp liknande teman. Sorgen som dyker upp på nytt, och nya känslor av utanförskap, saknad, tomhet, avundsjuka... Och också oron över framtiden och eventuell ensamhet, utsatthet om ingen finns som kan se till att man har det bra.

Tankar om arv och efterföljare kom också upp. Inte så mycket i bemärkelsen saker, arvegods, utan mera i immateriella ting. Vem minns mej sen, vem bär och känner min berättelse, till vem kan jag föra över saker jag kan, minns, sparat...? Framför allt det inre, det man är, som inte får fortsätta.

Barnbarnlöshet är också, i dagens läge nästan ännu mer än barnlöshet, väldigt oförstådd som sorg. Ingen tänker på att det fenomenet finns, barnbarn är nåt man pratar om i tid och otid, och om folk vet om att nån är barnlös kanske man anser att hen nu vid dethär laget väl är okej med den saken.

Därmed är en sak som verkligen borde få ventileras, bearbetas, pratas om något som man snarare tiger ihjäl... Det är svårt att säga åt en vän eller bekant som strålande berättar om barnbarnen att det är tungt att höra då man själv aldrig får uppleva det. Ändå sku det vara viktigt att få dela känslan.

För en av de saker som hjälper med att ”bli du med” känslorna är att uttrycka dem. Där går olika former förstås - skriva, måla, rita, dansa, sjunga - men också berätta. Och i samtalen, berättandet åt nån annan, kan du i bästa fall få känslorna sedda, hörda och förstådda. Och det helar alldeles enormt.

I barnlöshetens omgång två finns alltså väldigt många av samma känslor som i att se sej fortsätta livet utan barn. Säkert med lite andra nyanser nog, men ändå i mångt de samma. Däremellan har de kanske varit mer i skymundan - där, men lite lugnare - men med en ny roll man aldrig får aktiveras de igen.

Föreläsningen (på finska) finns på Simpukkas kanaler ett par veckor (strax).

På spaning efter nya stigar

Omtumlad och glad här just nu!

Vi har just presenterat SYKE-nätverkets (nätverket för bestående barnlösa inom Simpukka) nya logo, nätsida och guidehäftet Uutta polkua etsimässä. Kommer senare på svenska med titel På spaning efter nya stigar. 

Nätsidan är till största delen tvåspråkig, har en del på engelska, och kommer att ha inlägg mest på finska men också på svenska och engelska senare med. Har jag planerat iallafall. Sidan hittas på adressen simpukka.info/syke-verkosto/

Release-Zoom-tillfället innehöll också en diskussion kring innehåll och verksamhet för nätverket - och det var helt superfint att se all den aktivitet och iver som fanns! Härligt med många som känner samhörighet i nätverket, och vill delta! 

Arbetsgruppen har hållit på sen i höstas, enligt teman som lyftes fram i nätverkets Facebook-grupper. Också logon har fått kommenteras. Citat från en enkät gjord i nätverket har använts. Så fast vi var 6 pers som skrev var många fler med.

Både logon och häftets namn anknyter till det, att den bestående barnlösa behöver hitta nya stigar, nya riktningar och nytt livsinnehåll, då hen ställs inför (eller beslutar) att livet nu fortsätter utan barn. En tung sits att hamna i, så stöd behövs.

Vi i arbetsgruppen hoppas att nätsidan och guidehäftet kan vara en liten del i det stödet. Med finns texter kring sorgen och att bearbeta den, kring andra känslor i situationen, kring parförhållande, och kring nytt hopp och nya livsinnehåll.

Ett enormt tack till arbetsgruppen, till nätverkets medlemmar, till Simpukkas anställda, till psykolog Mirka Paavilainen, till Sini, Sini & Tapio, till Henriettas blommor, och till Sanna Reponen och CupOfTherapy för bilderna! TACK!!