Ta in känslorna, hette det på söndag... Och den processen tar nog lite tid. Fokus på barnlösheten (och på moderskap på söndag) drar nog upp väldigt många känslor.
Jag var medveten om det, och har som tur är mycket ledigt den här veckan. Och mestadels har det faktiskt varit fokus på egentid, lugn, frihet, glädje. Härligt väder, en gräsmatta full av blommor, fågelsång, humlor och fjärilar, gröna blad. Jag har njutit alldeles enormt av det!
Och sen finns tomrummet där också. Morsdagen synliggör det jag själv inte får uppleva, och det finns med i känslorna nu efteråt. Under skogspromenaden dök det upp en inre bild av ett barn som sprang före mej på stigen. Ekot av ett rop i tankarna - titta mamma. Ett rop som aldrig kommer att riktas till mej. Och den inre föreställningen stanna mej i mina steg, och fick tårarna att stiga upp i ögonvrån, hjärtat att krampa. Så visst finns saknaden kvar där, fast livet också är väldigt bra. Ibland finns det som kunde varit med i tankarna.
Och båda kan vara sant, och finnas samtidigt - att livet är bra, och att det också finns saknad. Man kan ha ”gått vidare”, och ändå också sörja det som aldrig kom. Drömmen om ett barn är nåt enormt stort och viktigt, så att den ouppfyllda drömmen lever med är inte konstigt. Att saknaden ibland tar över en stund visar bara hur mycket den drömmen betydde. Saknar dej, vem du än hade varit. Du betydde väldigt mycket för mej.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar