Det här årets Simpukka-vecka har känts väldigt aktiv i mitt flöde på sociala medier. Simpukka har haft många olika budskap, storyn, träffar och program m.m. - men också privatpersoner dela mer än tidigare år, kändes det som. Lapsettomien lauantai syntes t.ex. glädjande mycket på Twitter. Det kändes lite som att de befäst sin existens - och på tiden i så fall, för de barnlösas dag uppmärksammades här för 28:e gången nu.
För mej har veckan känts mer som jobb än som privat angelägenhet. Måndagens syke-zoom var alldeles härlig, och kändes verkligt angelägen. Nytt häfte, ny logo, ny underflik - och en ivrig diskussion om vad vi vill ha för verksamhet. Sen är det förstås en del arbete med att uppdatera sidan och fixa verksamheten. Men det fanns en härlig entusiasm och mycket positiv energi i nätverkets diskussion på måndagen.
På tisdagen hann jag lite noggrannare läsa igenom häftet i färdigt, layoutat format - och var både stolt och glad över ett verkligt fint innehåll, och kraftigt berörd av detsamma... Sorgen över den egna barnlösheten är nog nåt som följer med, och som triggas av en hel del olika situationer och sammanhang. Kvällen bjöd på en föreläsning kring barnbarnlöshet, och också den satt nog igång sorgen en hel del. Viktigt tema!
Onsdag-fredag var sen för egen del mindre aktiv (om än en del på sociala medier). En yoga fanns det nog på Simpukkas agenda, men jag valde att ha ”egen” paus... Och övrigt under veckan har varit riktat åt annan målgrupp än syke, och därmed inte gällt mej. På lördag fick vi sen en gemensam slutkläm på veckan, med ett tal (jag), priset Simpukkas pärla och en föreläsning med Emilia Kujala kring tema känslor.
I mitt tal lyfte jag upp den aktiva veckan, lite av de teman som lyfts upp - bl.a. den diskriminering som vi enligt Simpukkas enkät kunde konstatera att många barnlösa utsätts för (se tidigare inlägg). Jag konstatera att veckans budskap är viktiga - till oss barnlösa bl.a. ”du är inte ensam”, till vår omgivning att barn inte är nån självklarhet, och till samhälle i övrigt finns en hel mängd viktiga budskap och förändringar.
Jag påminde också om att hopp finns - att pärlan som gömmer sej i musslan kan se annorlunda ut än vi tänkt och hoppats på - men att också ett liv som barnlös har mening, värde och mycket gott innehåll. Att barnlösheten är en sorg som lever med, men att med tiden får annat mer och mer rum vid sidan om. Vi är allt möjligt - med barnlöshet som bara en del av allt det mångfacetterade och djupa som är just vi.
Psykolog Mirka Paavilainen posta idag en text kring just det - tacknämligt nog eftersom flödet på sociala medier nu idag var full med texter om ”världens viktigaste uppgift” o.d. Kontentan av den att livets sanning, mening, värde, viktighet och andra sådana saker inte är, och inte bör vara, kopplad till föräldraskap. Att också andra roller är viktiga, också andra livserfarenheter utvecklande. Tack Mirka för det!
För mej har veckan varit fullspäckad. Både konkret och mentalt. Jobb, Simpukka-evenemang, barnlöshet på många plan... Och ett veckoslut med samvaro med föräldrar och syster. Jag har, inser jag, inte just alls hunnit känna in det som rör sej i mej själv. Och jag har en känsla av att där finns en hel del känslor på lut efter veckan. Så den här kvällen går till att komma ikapp med dem, landa lite i dem...
En kram åt er alla, och tack för veckan åt er som varit med och göra den, på sätt eller annat! Det är fint att vi har en så här kraftig kampanj för samhörighet och medvetandegörande just den här veckan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar